När man sjunger Jesu sista ord på korset, varje kväll.

Alltså, jag gör ju inte det. Men om man troget sjunger sitt completorium enligt Ekumeniska kommuniteten Bjärka-Säbys tidebok – ja kanske enligt de flesta format och varianter – så upprepar man varje kväll

Herre, i dina händer lämnar jag min ande

vilket är Jesu sista ord på korset, enligt evangelisten Lukas. Iaf nästan. I evangeliet säger Jesus ”Fader i dina händer”. Inte ”Herre”.

När man sjunger sitt completorium tänker man ju inte att man ska till att dö. Det är inte därför man sjunger så, utan för att …

… ja, varför?

Före den moderna tidens vetenskapliga syn på saker och ting har det väl funnits en ganska utbredd tro att själen medan man sover lämnar kroppen, och befinner sig någon annanstans – lite oklart var. Om man tror så, då handlar denna bön om att överlåta åt Gud att vaka över ens själ medan man sover, tills man vaknar och kan ta hand om den igen.

Men så kan man väl inte tänka idag. Eller kan man?

Hur ska detta tolkas? Hur tänker tidebedjaren som regelbundet i bön inför natten sjunger Jesu sista ord på korset?

Hilfe?

Annonser

Vem är det eg. som ska helga Guds namn?

”Helgat varde ditt namn”
eller
”Låt ditt namn bli helgat”

Betyder det samma sak, verkligen?

Jag har alltid tolkat den äldre översättningen som ”Må ditt namn bli helgat”. Man säger alltså inte rentut vem det är som ska helga Guds namn, men jag har utgått från att det är människorna som ska göra det. ”Helga” har jag i sammanhanget tolkat som ”hålla heligt”.

Den nya översättningen däremot utgår från att det är Gud själv som ska se till så hans namn blir helgat. På vilket enda sätt är det vettigt?

Jourhavande teolog – hilfe?

Egentligen borde jag väl haffa präst eller pastor i nästa gudstjänst jag deltar i, där den moderna översättningen används – det vill säga nästan överallt. Och så ställa hen inför just denna fråga.

Men jag är lite rädd för att vederbörande inte kommer ha något bra svar. Och den tanken skrämmer mig. Vad ska man ha de där herdarna till, liksom … om de inte kan reda ut sånt här, och till och med har grubblat ordentligt på de ord de söndagligen använder?

Betrakta dig som utmanad, du präst eller pastor som läser den här texten.

Länkar

Verbet helga, enligt SAOB.
https://www.saob.se/artikel/?unik=H_0593-0109.i43R&pz=3

Äh, något hot är det väl knappast. Fäll upp visiret igen, grabbar.

Jag läser den fyrkantsevangelikala kritiken mot seminariet på THS om gudlös kristendom (typ) och ler lite. I viss mån känner jag igen mig. En av de deltagande har jag en gång blivit fruktansvärt arg på, när jag relativt tidigt i mitt sökande såg hen i ett panelsamtal där hen för mig verkligen framstod som ateist. Jag var förskräckligt besviken, då. Tyckte att så här fick man inte göra, som någon typ av kristen företrädare. Jag är inte längre arg, men är fortfarande skeptisk till att hen fick detta exponeringsutrymme. På denna konferens tror jag att hen passar bättre.

Jag är fortfarande inte intresserad av gudlös kristendom men det ska ändå bli spännande att få höra, inte minst hur de här personerna relaterar till varandras framställningar.

Att människor rör sig i gränstrakterna till vad som kan kallas för kristendom är inget hot. Sen är det förstås besvärande när den som söker efter igenkänningsbar kristendom hittar något annat, som jag i publiken till det där panelsamtalet. Men det hör till saken att ju mer man tänker och ju djupare man söker, desto krångligare blir det där med Gud. Själva avvisandet av allt ”övernaturligt” trodde jag var ett stadium vi kommit förbi, dock. Men tydligen inte.

Den fyrkantsevangelikal jag syftar på är förstås EFK-pastorn Stefan Swärd, som på sin blogg fäller visir och lans till försvar för den kristna Sanningen. Det mesta av det där faller platt. Vad gäller Carl Gustaf Olofsson (CGO) är det helt riktigt att han är med i Humanisterna. Mer intressant i sammanhanget är väl hans brottning och vägen dit, alltså den historia som ligger bakom den webbplats han driver och den bok han skrivit: hur han som uppvuxen i en baptistkyrka men icke-troende sedan tidiga tonår plötsligt blev intensivt drabbad av påskhistorien. Kan påskhistorien utöva sin kraft även utan en skapargud i bakgrunden? Av konferenspresentationen att döma har han nu nått fram till att de kristna begreppen synd och nåd idag huvudsakligen är destruktiva. Kanske har han tyckt så länge, förresten,* jag vet inte. Jag vet att han länge hoppades att inom Svenska kyrkans ramar skulle kunna husera en gudlös kristendom. Till slut kom han fram till att det inte gick; man måste alltid ha med det där besvärliga lilla ordet och begreppet Gud – vilket han tycker blir hyckleri, eftersom man då menar något helt annat med Gud än vad vanligt folk gör. (Rätta mig nu om min beskrivning är undermålig, CGO.) Och så gick han in i Humanisterna istället. I det sammanhanget misstänker jag starkt att han är en tämligen udda fågel.

Själv tänker jag att det kanske snarare är vulgärbilden av Gud i vår tid som är problemet. Att det, trots all teologi som CGO läst, fortfarande är den som spökar. (Smäll mig nu på fingrarna om du tycker jag är ute i ogjort väder.)

Apropå att konferensen arras på en teologisk högskola dyker det hos Swärd upp en diskussion om hur utbildningen av pastorer bör gå till. Den är högst intressant, och gäller även utbildningen av präster. Jag kan hålla med om att de utöver vetenskapligt baserad högskoleutbildning kanske kunde behöva mer av något annat än vad de nu får. Frågan är bara vad, och hur. Att en kyrka som låter sin utbildning av präster och pastorer ske på en av staten finansierad högskola därmed även låter staten styra över vad som lärs ut är alldeles riktigt, och den funderingen är god.

Däremot tycker jag det låter alldeles utmärkt att ge präst- och pastorsstudenter möjlighet att få höra den typ av funderingar som framförs på seminariet. Tyvärr misstänker jag att de som skulle ha störst nytta av att få höra tankesätt som de aldrig hört i den egna frikyrkan inte kommer att gå.

* I privat kommunikation kompletterar CGO med att … uhm. Ungefär att begreppen betecknar allmänmänskliga existentiella saker men i vår tid blir problematiska när de knyts till en personligt handlande Gud. Typ så, iaf.

Länkar

Konferensen.
http://ths.se/content/konferens-bortom-det-övernaturliga

Pastor Swärd mullrar. En del intressant (plus förstås mer muller) i kommentarsfältet.
http://www.stefansward.se/2017/09/27/vad-hander-vid-teologiska-hogskolan/
http://www.stefansward.se/2017/09/29/svar-till-ths-rektorn-owe-kennerberg/
http://www.stefansward.se/2017/10/01/kritik-av-thomas-kazens-syn-pa-pastorsutbildning/

Artikel i Världen idag
http://www.varldenidag.se/nyheter/skarp-kritik-mot-ths-en-form-av-ateism/repqiB!bRzRI3gpRhrEfBtvIXROVg/

Uppsnappat i Swärds kommentarsfält. Föredrag av Thomas Kazen, hållet på Judiska museet: ”Vad betyder Jesus idag?”
http://www.academia.edu/7476757/Vad_betyder_Jesus_idag
Riktigt intressant, ju. Den diskrepans som Kazen påpekar vad gäller verklighetens Jesus och kristendomens Jesus – eller snarare, kristendomens olika uppfattningar om Jesus, och därtill olika kristendomstolkningars bilder av Jesus – är säkerligen stor. Men spelar det någon roll? För en ärkeprotestant, ja kanske det. Om man däremot tillåter sig att se den kristna traditionen som trons själva definition upplöses detta problem i intet. Jag förstår inte riktigt hur tro ska kunna baseras på den historiske Jesus.

Kazens inledning, att ingen bryr sig särskilt mycket om Jesus såsom den andra personen i den treenige guden, låter extremt protestantisk. Gå till ortodoxerna, och jag misstänker att det treeniga mysteriet är högst relevant, kanske med större fokus än personen Jesus … för den som är aktiv på en skola ägd av en frikyrka kanske det är självklart att kristendomen förutsätter att Jesus ska sätta främst. Den premissen ifrågasätter jag.

Eget, tidigare blogginlägg om konferensen, där jag undrar om inte frågan om Guds ”övernaturlighet” är alldeles felställd.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/09/19/ar-gud-nodvandigtvis-overnaturlig/

Lovsång och tidebönsfragment

Frikyrkopop.

Jag är inte imponerad. Bandet därframme gör så församlingen knappt hörs, fast de sjunger ordentligt – det märker jag senare under gudstjänsten. I somras var jag med om en del frikyrkliga gudstjänster och andakter som inte var riktigt min kopp te, men detta är helt utanför kartan. Ett kort ögonblick funderar jag på att helt enkelt smita, men jag har satt mig längst bak i ett hörn och kommer inte ut utan att tränga mig förbi några människor. Jag får nog vackert sitta kvar.

Innan gudstjänsten är slut måste jag medge att det finns något slags liturgi i det här. Det är en dramaturgi, med tydligt avgränsade delar och predikan i centrum. Större delen av församlingen är ganska försiktig i uttrycken men en kvinna framför mig släpper loss och ger sig hän i lovsången. Händerna är lyfta. Kroppen rör sig en smula när hon sjunger. Musiken är i och för sig lite enformig, men det är som jag tyckte när jag kom hem från Bjärka-Säby: det entoniga har sin egen estetik.

Faktiskt: det finns någon gemensam nämnare mellan detta, och mitt eget sätt att idissla tidebönsrader.

Sen tycker jag ju att mitt eget sätt har ett helt annat djup, dårå. Inte minst i själva textmaterialet. De här frikyrkomänniskorna får å andra sidan göra tillsammans, på ett sätt som jag inte har möjlighet till.

Ljus och bön

Hon står med knäppta händer framför det ljus hon ställt i ljusbäraren, och ber. Läpparna rör sig. Den här frikyrkan är några snäpp ”frikyrkigare” än de jag besökt förut. Runtomkring pågår något som jag förmodar ska kallas för lovsång, men kvinnan låter sig inte störa.

Hon påminner mig om någon. Hennes koncentration liknar den invandrade kvinnan, som jag gissade är östlig katolik, i Lunds domkyrka.

Det finns något som den spretiga frikyrkligheten har gemensamt med den likaledes ganska spretiga katolicismen, som den enhetliga gamla statskyrkelutherdomen saknar.

Direkt när gudstjänsten är slut släcks ljusen i ljusbäraren. Det här är vanligt, och jag har svårt för det. Om vi tänder ljus, om ljuset på något sätt är en bön – lite som rökelsen, som stiger upp till Gud som en bön (jag minns det inte ordagrant och lyckas inte googla fram bibelstället, snälla berätta den som vet) så ska vi väl inte helt simpelt dräpa den utan vidare?

Kvinnan i Lunds domkyrka
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/11/02/vid-ljusbararen/

Bibelreferensen som inte stämde

Rimligen tillhör jag de minst bibelsprängda i kursen. När boken ”Theology: The Basics” av Alister McGrath i kapitlet om Jesus staplar referenser till olika bibelverser till stöd för det som står, säger det mig ingenting alls. Jag gissar att en del av mina kursare placerar åtminstone somliga av de där verserna rakt av, bara på kapitel- och versnummer. Att sitta och slå upp dem allihop vore jätteintressant men tidskrävande.

Jag slog i alla fall upp den allra första i kapitlet – och baxnade. Jag väntade mig att hitta ett exakt stöd för det som McGrath säger, men det gjorde jag inte alls. Kanske är det jag som inte riktigt förstår hur referenser funkar inom humaniora?

I en uppräkning av olika bibliska (nytestamentliga) motiv som används, och har använts, i försök att förstå vem Jesus egentligen var skriver McGrath som punkt 4

Uppståndelsen, vilken NT:s författare tolkar som intyg och bekräftelse på Jesu upphöjda status i relation till Gud. Sålunda visar uppståndelsen för Paulus att Jesus är Guds son (Rom 1:3-4).

Men riktigt så står det faktiskt inte i Romarbrevet. Om vi tar det ända från kapitlets första vers:

Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel, avdelad för att förkunna Guds evangelium, som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga skrifterna, evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre. Genom honom har jag fått nåden och uppdraget att som apostel föra alla hedningar till lydnad i tro, hans namn till ära. Bland dessa är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus.

Sen kommer en mer konkret hälsning till församlingen som Paulus skriver till, osv.

Palle gör en kortversion av trossatser där i inledningen. Det är uppenbart. Han knyter sonskapet specifikt till uppståndelsen, javisst. Men är det uppståndelsen som visar för Paulus att Jesus är Guds son? Kanske, om man lägger ihop med en väldig massa annat. Men ska man verkligen referera så här då?

Kanske jag är för naturvetenskapligt formad för att riktigt förstå humaniorans sätt att citera. Jag kan förstå om man ibland hänvisar till saker för att driva en tes utan att det som står där är direkta bevis utan snarare diskussionsbas, men det här är en kortfattad grundbok. Basal teologi på 200 sidor. Den där referensen kunde han väl hellre ha hoppat över? Det är ju inte som om vartenda påstående i boken vore fotnotsannoterat.

Hela Bibeln men även NT innehåller olika tolkningar av vilka Gud och Jesus är. Det är inte en sammanhållen bild. McGrath försöker egentligen göra något helt omöjligt: att visa på och argumentera för något slags teologisk standardversion, med historisk bakgrund och utveckling, samtidigt som han påpekar väsentliga skillnader i ortodox katolsk och protestantisk teologi. Jag skulle säga att tonvikten ligger på det sistnämnda – det är mycket Calvin – samtidigt som han är väl insatt i det katolska. Det sistnämnda bör nog även en protestantisk kyrkohistoriker vara. Däremot är det ortodoxa en smula styvmoderligt behandlat. Det genas ofta förbi, hinns inte med.

Det mest slående med bibelcitatet är annars något annat. För Paulus blev Jesus insatt som Guds son i och med sin uppståndelse. Han var det inte medan han levde, alltså. Någon jungfrufödsel tycks Paulus aldrig ha hört talas om – förmodligen hade han det inte heller.

Didäringa människorna som menar att man måste tolka jungfrufödelsen bokstavligt, för annars faller hela trosbygget. Hur tänker de egentligen?

I väldigt många andra fall litar man på att Paulus vet vad han talar om, nästan som om Gud Fader själv viskat i hans öra. Men litade vi hårt på Palle, inte bara i detta bibelord. För det finns fler där han formulerar sig på samma sätt. Då kunde vi sluta träta om tolkningar av jungfrufödseln typ omedelbums.

Katolsk religionsfilosof argumenterar för kvinnliga präster

eller rättare sagt dissikerar han argument mot, och undviker slagord. Men ändå. Sånt här är man inte van vid i den katolska delen av Sverige.

Ett av argumenten han dissar går faktiskt ut på att Fadern är – inte man, inte rakt av, men maskulin. Maskulin, men inte feminin. Patriarkalt, tycker Lembke. Det måste Rebella hålla med om.

https://martinlembke.wordpress.com/2017/09/17/katolska-kyrkans-patriarkala-ambetssyn/
https://martinlembke.wordpress.com/2017/09/27/patriarken-peter-kreeft/