Förbund och bokstavsläsning

Det där med ersättningsteologi. En sista sväng.

Om det att anse att det nya förbundet i Jesu Kristi blod på något sätt är fullbordan av det Gamla är ersättningsteologi. I så fall undrar jag: vad är hela islam? Om man skäller även ”mjuk ersättningsteologi” för antisemitisk, bör man inte i så fall se det som förkastligt att islam betraktar sig som resultatet av den sista uppenbarelsen?

Det Gamla förbundet, förresten. Hur är det öht en möjlig tanke, att den ende skaparguden, som skapat alla människor och alla folk, skulle ta sig ett särskilt folk till sitt utvalda? rent bokstavligt? Är inte den tanken djupt obehaglig, ja rakt av rasistisk?

Om vi slutar att läsa så förbaskat bokstavligt. Om vi erkänner lite fler lager, lite fler dimensioner, i de här texterna. Då upphör allt detta att vara ett problem.

Vad gäller inställning till judendomen uppfanns efter Andra världskriget en ny lösning: att betrakta judendomen som lika sann som kristendomen, fullt ut, medan alla andra religioner är falska. Detta har skapat exv. projekt för att hjälpa judar att ta sig till Israel vilket väl är schysst för de som vill flytta dit och inte haft råd, men tanken är att det ska påskynda Jesu återkomst … extremt bokstavliga tolkningar brukar kunna ha rätt märkliga effekter.

I Svenska kyrkan verkar det vara en uppburen modell att tillämpa dessa fyrkantiga bedömningar enbart på den kristna tron, dra ut dess konsekvenser och säga usch och fy till det egna trosarvet. Men vad gäller andra religioner gäller visst helt andra måttstockar. Att islam verkligen går att bokstavstolka till förskräckliga effekter, det vet vi. Men var är kraven att islam ska rensa i sitt religiösa arv inkl. de texter som används?

Om det inte finns behov av detta finns inte heller behov att rensa ut långfredagens improperier.

Annonser

Centrum för religionsdialog representerar inte mig

När jag avslutat utkastet till förra blogginlägget om Helene Egnells appell mot improperier trodde jag att jag snart var färdig med ämnet – pust och flämt. Så blev dock inte. Egnell har även diskuterat sitt blogginlägg på Facebook, i Centrum för religionsdialogs namn. Där argumenterar hon för att en sån kristendoms- och bibeltolkning som exv. jag strävar efter, som jag nu beskrivit i ett par bloggtexter, är direkt antisemitisk. Försök att sätta sig själv i det judiska folkets ställe i GT, såsom i improperierna, är ersättningsteologi och således antisemitism.

Oj. Det får väl bli en sväng till, trots allt. Här hoppas det onekligen till ganska snabba slutsatser.

Att prata om det nya förbundet genom/i Jesus Kristus som större, viktigare och i största allmänhet det förbund man som kristen fokuserar på borde inte vara kontroversiellt. Besvärligt blir det först om man menar sig kunna slå fast att det gamla förbundet är helt passé, så som de gamla ersättningsteologerna gjorde och kombinerade med rätt grov antisemitism.

Idag är det över huvud taget ganska svårt att hävda att man själv har hela den religiösa sanningen, medan andra inriktningar och religioner tror läser och ber helt fel. Rimligt är IMHO att se det som att sanningar mycket väl kan finnas även i andra religioner, fast man själv håller den egna religionens tro för sannast. Katolsk lära löser det genom att prata om cirklar med ett gemensamt centrum där judendomen ligger kristendomen särskilt nära, och därnäst islam. Förmodligen var det just erfarenheten av antisemitismen och insikten om vart den lett som vägledde de katolska teologer som under Andra vatikankonciliet i runda slängar 20 år efter Förintelsen formulerade det här. Det går alldeles utmärkt att tänka så som står i koncilietexterna, vilket sen går igen i den katolska katekesen, och samtidigt läsa Gamla testamentets Israel så att det handlar om en själv. (Det är som sagt ganska sällan man får se mig lovsjunga katolikernas katekes men just här tycker jag man hittat väldigt, väldigt rätt.)

Själva blogginläggsappellen är ändå någorlunda städad. Egnell har starka åsikter och propagerar för dem – visst, det får hon göra, men jag reagerar på att hon gör det i Stockholms stifts Centrum för religionsdialogs namn. Det hon skrivit på Facebook är dessutom smutskastning och antisemitstämpning av ungefär alla andra kristendomstolkningar än den skola som Egnell själv tillhör.

I mitt stilla sinne undrar jag hur den judisk-kristna dialogen ska utveckla sig om de som företräder den kristna sidan visar ett sådant förakt för sina egna traditioner, att man utan vidare kastar ut massvis med barn bara man får tömma badbaljan på vatten. Jag undrar också vad som händer med ekumeniken, alltså relationerna kristna kyrkor emellan, när ett svenskkyrkligt stiftsorgan så frankt förklarar text som även andra kyrkor i lite olika former har i sin tradition för ren och skär antisemitism. Om det var ett faktum vore det förstås fel att tiga. Nu är det inte det, utan en tolkning som enligt min ringa mening förefaller ytlig och okunnig.

Wikipedia beskriver Katolska kyrkans inställning så, att man gått över från ”hård ersättningsteologi”, som gällde för ett sekel sen, till ”mjuk”. Huruvida det är en optimal beskrivning vet jag inte men uppdelningen låter åtminstone som en god början. Om ämnet ersättningsteologi diskuteras är det nog bra att man börjar med att reda ut vilket av dessa två man menar. Om det man vill kritisera är ”mjuk ersättningsteologi” bör man nog vara medveten om att detta är vad som i princip gäller i Katolska kyrkan numera. I kristenheten som helhet är det mao ingen liten minoritetsåsikt. Detta är förstås inget argument för att det skulle vara rätt; listan där jag själv inte kan komma överens med Katolska kyrkan är lång, och inbegriper bland annat i princip allt som har med kön och fortplantning att göra. Men beskriver man ”mjuk ersättningsteologi” som antisemitisk bör man vara medveten om att man klassat Katolska kyrkan som huvudsakligen just antisemitisk. IMHO räcker det med ett par ögonkast på sagda kyrka för att se att den kritiken inte håller. Det är inte 1918 längre.

I Katolska kyrkan av idag är improperierna valbara. En del församlingar använder dem under Långfredagen, andra inte. Jag misstänker att det finns flera olika tonsättningar i omlopp. Åtminstone en av de som används tillåter församlingen att spela sin roll. Jag tycker som sagt att det låter väldigt, väldigt smart, om man nu vill använda dem. (Det är rent förskräckligt vad jag låter pro-katolsk, inte sant. Mm, just i denna fråga är jag verkligen det. På ett antal andra områden gäller motsatsen.) Även ortodoxerna använder improperierna, om än inte som ett sjok utan uppstyckade på långfredag och påskafton enl. Wikipedia.

Är de åsikter Centrum för religionsdialog för fram Stockholms stifts officiella? Det ser onekligen ut så, men det kan inte vara möjligt. Inte ska väl ett stifts organ för religionsdialog föra sin alldeles egna kampanj för vissa teologiska linjer svartmålandes andra?

Centrum för religionsdialog representerar inte mig. Frågan är vad och vilka de egentligen representerar, utöver då sig själva. Hur deras mandat ser ut att göra såna här utspel. Hur det rimmar med uppdraget. Jag vet då inte. Vet du?

För sammanhang rekommenderas de föregående blogginläggen
https://rebellasandra.wordpress.com/2018/03/15/trakigt-trakigt-trakigt/
https://rebellasandra.wordpress.com/2018/03/16/att-lagga-undan-sin-hammare/
samt i själva texten redan länkade
https://rebellasandra.wordpress.com/2018/03/19/tank-om-ett-kartago-vore-bra-att-ha/

Tänk om ett Kartago vore bra att ha?

För en månad sen skrev Helene Egnell en flammande appell, tydligen årligen återkommande, om att Svenska kyrkan ur sina gudstjänster borde avlägsna den text som orsakat mer antisemitism och pogromer än någon annan:

Johannesevangeliet.

Nä, riktigt så skrev hon inte. Den text som mer än någon annan använts för att backa upp antisemitiska kristendomstolkningar är dock utan tvivel Johannesevangeliet, och vad där står om ”judarna” – här får vi vara väldigt glada åt de där historisk-kritiska metoderna som rett ut feltolkningen. Det finns lite i Matteusevangeliet också, för den delen, som om man inte försöker ge texten en annan belysning också lätt snedtolkas på liknande sätt. Men det Egnell väljer att gå på är ingen av dessa bibelställen utan improperierna, ett stycke liturgisk text från 600-talet sammansatt av text ur ett par olika GT-böcker samt försedd med för ändamålet tilldiktade rader.

I improperierna förebrår Gud själv sitt folk för att ha korsfäst honom. Den som önskar läsa texten antisemitiskt inbillar sig då själv stå på Guds sida, dundrandes mot de förfärliga judarna, när avsikten med texten förstås är att förebrå mänskligheten för långfredagens realitet.

Den antisemitiska tolkningen är en absurd feltolkning, och det visar Egnell att hon vet. Ändå anser hon att tolkningen i vår tid ovillkorligen hamnar där. Göra om och modernisera texten för tydligare fokus är inte möjligt. I Egnells text är det antisemitiska den absolut enda association improperierna förväntas väcka. Till och med en förändrad text som bygger på den gamla kan inte landa någon annanstans. Det går inte.

Den antisemitiska tolkningen må vara absurd men den har varit vanlig. Hela västvärlden var nog ganska gräsligt antisemitiskt under 1800-tal och början av 1900-talet. Jag medger att jag blev förfärad när jag såg vad ”Catholic Encyclopedia” från 1900-talets början skrev om improperierna, och vi bör inte ett ögonblick inbilla oss att protestanterna varit bättre – tänk bara på Ku Klux Klan. Men improperierna är inte skälet till den här antisemitismen. Den bas som kristen antisemitism brukar anses bygga på är felläsning av Johannesevangeliet.

Egnell skriver

Vi lever i en tid av ökande antisemitism, och det är en plikt att avhålla sig från allt som på minsta sätt kan göda den med negativa stereotyper av judar.

Okej. Då rensar vi i Johannesevangeliet, då.

Jaså inte?

Jag misstänker att Helene Egnell inte själv lever efter det där. Om hon gör det finns det hål i hennes Nya testamente.

Rimligen kan och bör man göra någon typ av avvägning mellan hur central man anser texten ifråga vara, den nytta man kan ha av den och den skada den ev. kan göra. Beroende på teologisk inställning och inriktning kan man tycka att liturgiska texter som hängt med sen 600-talet är mycket värdefulla att ta vara på, eller något man kan använda eller låta bli av vilket skäl som helst. Nu råkar Rebella vara en sån där konstig typ som i hög grad betraktar kristendomen som en religiös tradition (Rebella är dålig kristen i allmänhet och dålig protestant i synnerhet). Traditionen står högt i kurs, alltså. Det är den som erbjuder mig ett annat modus, ett annat sätt att ta mig an den där bibelbibban som öppnade den för mig.

Det enda skäl Egnell kan se till att någon önskar använda improperierna är att Palestrinas tonsättning är så vacker.

Hon skriver

När de framförs idag är det naturligtvis inte med antijudisk avsikt. Tanken är att det är församlingen som sitter på de anklagades bänk. Men när det som sägs anspelar på det judiska folkets historia: ”Jag förde dig upp ur Egyptens land – du har rest korset åt din frälsare” så är det judarna som blir symbolen för människans ”bortvändhet från Gud”.

Här bör den läsare som är ny på min blogg spana in mina senaste två blogginlägg. Egnells blogginlägg i allmänhet och den här passagen i synnerhet är skälet till att jag skrev dem.

Min slutsats blir som följer.

Som Helene Egnell skriver, kan man bara skriva i en kyrka som praktiskt taget har slutat att använda sitt Gamla testamente. Nej, judarna är inte en ”symbol för människans bortvändhet från Gud” – i så fall skulle det ju gälla hela GT. När vi läser GT är vi Israel. Stora delar av Gamla testamentet är en berättelse om Guds relation till människorna. I samband med långfredagsdramat finns en poäng.

När vi som kristna läser Gamla testamentet är vi alltså Israel. Hur ska man annars kunna få någon mening ur Gamla testamentet? Vad ska vi i så fall ha det till?

Frågar du mig ska texterna inte läsas ”som om de handlade om oss”. De ska läsas så att de handlar om oss. Den perspektivnyansen är väsentlig. Om vi inte kan använda improperierna för det vore att använda judarna som en ”symbol för oss” bör vi nog i konsekvensens namn skära bort hela Gamla testamentet.

I Egnells text ser jag vår tids svårigheter att som kristna med behållning läsa Gamla testamentet. Jag ser hur det självklara, att Israel i GT ska läsas som hela mänskligheten – när Israel sviker Gud är det vi som sviker – är en läsning vi inte förväntas klara av. Vi förväntas ha hammaren i handen, och rutinmässigt klippa till allt som ens avlägset kan liknas vid en spik. Av oss förväntas ytlighet och okunnighet om kristen tolkningstradition.

Själv har jag inga starka band till improperierna. Jag har hört dem framföras som körstycke, och i den formen kan jag både ha och mista dem. För att de verkligen ska fylla sin plats i gudstjänsten borde församlingen förstås få spela sin roll. Texten är gjord för det; församlingen ber om Guds förbarmande. Rollerna blir otydligare när man framför dem som körverk.

Om man vill ha med improperierna på Långfredagen på grund av Palestrinas härliga musik – det enda argument för improperierna som Egnell nämner – kanske de hellre kan strykas. Jag tycker de borde växelläsas, eller förstås ännu hellre sjungas i någon tonsättning som medger att församlingen får spela sin roll. Eftersom de flesta som argumenterar för dem tar Palestrinas tonsättning för självklar är mina argument förmodligen ganska off topic i vad debatt som nu förs i ämnet. Jag finner det ytterligt ironiskt att nya kyrkohandboken strukit möjligheten att framföra improperierna som dialog. Körstycken kan väl alltid stoppas in ad libitum, mao kommer alla som framöver önska sjunga Palestrina att fortsätta göra det medan möjligheten att låta texten komma till sin dramaturgiska rätt är borta. (Ifall man nu bryr sig om den nya handboken. Om den någonsin kommer kunna distribueras. Vi får väl se.)

Ytligt och okunnigt, skrev jag på Twitter när någon ville ha ett omdöme om Helene Egnells blogginlägg. Jag har behövt tre hela blogginlägg för att förklara att jag står kvar vid det omdömet, samtidigt som det ingalunda är Helene Egnell som är ytlig och okunnig. Det är vår tid som har glömt bort hur man som kristen läser Gamla testamentet. Här finns ett sätt att läsa, att tänka, att förhålla sig till kyrkans klassiska språk som man behöver formas in i. Ett annat modus.

Jag tar inte strid för improperierna, särskilt inte i det skick de normalt framförs i Svenska kyrkan. Förhoppningen att man kunde ta dem som förevändning att exv i studiecirkelform kunde träna sig på att läsa GT är väl antagligen lite väl from – men vad vet man, kanske någonstans? Somehow, somewhere, someday …

Denna text är säkert inte helt begriplig utan de två föregående.
”Tråkigt! Tråkigt!!! TRÅKIGT!!!”
Att lägga undan sin hammare

Länkar

Egnells blogginlägg om improperierna
https://blogg.svenskakyrkan.se/crd/2018/02/14/improperierna-igen/

Att lägga undan sin hammare

Enligt uppgift har faktiskt Höga visan historiskt varit den mest lästa bibelboken. Jag antar att prästen ifråga hade på fötterna så då är det väl sant, då, eller åtminstone en inte helt obskyr uppfattning. Men Höga visan? Varför?

Både judar och kristna har läst Höga visan som att den handlar om kärleken mellan Gud och hans folk. De kristna har då en lite annan uppfattning om vilka som är Guds folk än den judiska, men allegorin är densamma. Det är på grund av den som boken finns med i judarnas Bibel, som för de kristna utgör Gamla testamentet. Och det är förstås även på grund av detta som den bibelboken, historiskt sett, varit så mycket läst.

Idag sitter inte många kristna med Höga visan som andlig läsning. Vi har lite svårt att förstå oss på det här. Beror det på att vi blivit så väldigt mycket klokare, eller är det snarare något vi tappat bort?

En stor del av gammaldags kristen läsning av GT är att hitta Kristus i de olika berättelserna. Måste man tro på att detta från början var Guds avsikt när texten kom till? att skrifterna verkligen från början talade om Kristus, men först efter Jesu död blev det begripligt för människorna? Det beror på vilken kristendomstolkning man har. För mig räcker det gott och väl att det var så de tidiga kristna läste sin Bibel.

Första året av mitt sökande var detta konceptuellt jättesvårt. En del av de där läsningarna bygger ju på rena felöversättningar; de tidiga kristna läste, liksom tidens övriga helleniserade judar i stort, mest sin Bibel i grekisk översättning. Om de tidiga kristna tog så fel, hur kan då kristendomen vara något att ha över huvud taget? En text betyder ju det som författaren avsåg. (Eller? nej kanske inte nödvändigtvis …?)

För ortodoxerna är det än i denna dag inte den hebreiska grundtexten utan Septuaginta, denna grekiska GT-översättning, som hålls för den inspirerade texten. Det är ju ett sätt att lösa problemet: förflytta den gudomliga inspirationen från författandet av GT till den grekiska översättningen. (En liten smula grekocentrerat, oss icke-greker emellan, men men.) I antikens värld och långt in på medeltiden var det dock självklart att en stor del av den gudomliga inspirationen sker vid själva läsningen. Det är så gudsmötet via text sker: i själva läsakten. I mötet mellan text och människa, ja mellan Ordet och människan.

Allegorisk skrifttolkning var något normalt. Typologi är en lite smalare avgränsning, ett slags allegorisk tolkning som går ut på att hitta mönster mellan GT och NT i form av händelser i Gamla testamentet som kan ses som förebådande av det Nya. Delar av kyrkofädernas allegoriska bibeltolkning ter sig förvisso orimlig för oss idag – och säger man ”allegori” är det sånt som folk omedelbart får lust att diskutera, men det finns mycket allegori och typologi som alls inte ter sig fruktansvärt långsökt och märklig ens i våra moderna ögon. Bland sådant som lever än finns exv. Jesus som den nya Adam och Maria som den nya Eva, ett tänk som är tämligen spritt bland katoliker.

Utöver denna allegoriska läsning har kristna i alla tider använt Skriften till att spegla sina egna liv i. Det är ett sätt att läsa Bibeln som vi håller på att förlora, menar Patrik Hagman i Läsarpodden. Detta sätt att använda Bibeln är på stark nedgång, i den mån det alls finns kvar. Hagman tycker vi borde återvinna den kunskapen, men verkar inte ha något enkelt recept på hur.

I podden berättar Joel Halldorf om en gammal lärobok han haft som slog fast: Höga visan är inte en allegori. Det här är bröllopssånger.

Läroboksförfattaren föreföll mena att om man väl förstått att det är så, då försvinner den klassiska tolkningen av texterna ut genom fönstret. Men måste det vara så? Halldorf tycker inte det. Är det inte väldigt vackert att människan först skriver kärlekssånger och sen kommer på att vi kan använda dem som en bild av Guds kärlek till människan?

Relationen mellan Gud och människa skildras i Gamla testamentet normalt som relationen mellan Gud och hans eget folk Israel. Det här hade jag länge väldigt, väldigt svårt för. Tanken att Gud skulle ha ett särskilt ”egendomsfolk” är mig en smula svår att förena med seriös monoteism – kan en Gud som skapat hela världen verkligen bry sig mycket mer om en liten grupp människorän om andra? Men kopplar jag bort denna bokstavliga, ganska ytliga tolkning och ser praktiskt taget hela Gamla testamentet som en story om relationen mellan Gud och människa, då börjar det mejka sens. (Just det försökte någon berätta för mig för ett par år sen, men då var jag inte mottaglig. Ibland trillar poletterna ner med stor fördröjning.)

Jag började min kristna resa genom att ifrågasätta dess källor. Höll Bibeln att basera något på? Idag svarar jag att i den mån den gör det, beror det väldigt lite på i vilken mån det som skildras är historisk sanning. Det handlar om att liksom switcha till en annan kanal, att byta läge, till ett annat … ett annat modus, vad kan jag hitta för andra ord? Ett annat sätt att tänka. Ett annat sätt att processa sin input.

När jag började treva mig fram satt jag benhårt fast i vår tids nyktra naturvetenskapliga sätt att gripa sig an saker. Bibelns historiska tillkomsthistoria, och vad ursprungsförfattaren från början har menat med texten, var det solklara angreppssättet och den ändan jag började i. Logiskt, nyktert och rationellt: så läser den moderna människan sin Bibel. Inte kan det väl finnas andra sätt?

Detta är den trådända som vår moderna tid erbjuder oss att börja nysta i. Det är liksom den enda vi har. Om det enda redskap man har är en hammare, kommer som bekant alla olösta problem att se ut som spikar.

Vägen till en hållbar kristendom torde för många av oss handla om att lägga bort vår hammare – inte kasta bort den, hammaren är ett jättebra verktyg! men låta den vila.

Det är svårt för våra stackars naturvetenskapsskadade hjärnor, att byta till en annan våglängd. Ett annat läge. Ett annat modus. Men det går.

”Tråkigt! Tråkigt!!! TRÅKIGT!!!”

Någon började läsa söndagens gammaltestamentliga text, men kom inte särskilt långt innan hen blev avbruten.

Det var inte på riktigt, förstås. Olika former av teater är ganska vanligt i konfirmationsgudstjänster. Detta var i en frikyrka men jag antar att liknande görs här och var i Svenska kyrkan, om än greppet att inleda GT-läsning men inte låta läsaren komma längre än till inledningen nog är originellt.

I frikyrkan är man medveten om hur svårt det är att få dagens unga att på allvar läsa Bibeln. Bibelläsning har varit en stark identitetsmarkör, och när detta faller vet man inte riktigt hur man ska hantera det. Denna lilla konfagudstjänstsketch kan ses som upprörande, om man är på det humöret, men man kan också ta den som ett bevis på att de som höll i är väl medvetna om problemet. Det är man inte alltid i Svenska kyrkan. Svenskkyrkliga kan tolka fallande bibelläsning som bevis på hur intresset för kristendomen sjunker hos dess medlemmar i största allmänhet. De frikyrkliga vet att det inte är så enkelt. De vet att de kan ha hela kullar med ungdomar som ber i tungor och alltså har mottagit sitt andedop, men som knappt öppnar sin bibel. För dem innebär det en identitetskris.

Varför har det blivit så här?

Mitt svar är att vi inte förstår hur vi ska läsa Bibeln eftersom vi tar itu med den på fel sätt. Vi förstår inte hur vi ska extrahera fram mening ur den. Framför allt gäller detta Gamla testamentet. Det Nya går bättre att analysera utifrån Jesu budskap och vad författaren menade när hen skrev. Försöker vi tillämpa detta tänk på GT – eller snarare, om det är det enda verktyg i lådan vi har när vi nalkas Bibeln – torde slutsatsen bli att GT är judarnas boksamling, som vi kristna nog hellre bör lämna ifred. Sluta för all del upp med att tala om Gamla testamentet, det heter den Hebreiska bibeln!!! har någon sett maken till kulturell appropriering?

Nej, det kanske vi inte har. Ja, kanske hela kristendomen är en gigantisk kulturell appropriering, liksom i så fall islam är det på både det judiska och det kristna. Det får vi nog leva med. Antingen det, eller så får vi kasta hela det kristna bygget överbord.

Tendensen just nu är tydlig. Största delarna av Gamla testamentet försvinner ut i dimmorna, bortsett från några passager som går relativt smidigt att anpassa till sånt som man vill ha sagt. Högmässa med tre textläsningar i all ära, men hur ofta nämner predikanten ens den gammaltestamentliga texten? Har man primärt gudstjänstformer med bara en läsning, evangeliet, minskar förstås risken att man ska behöva ta i GT med nära 100%.

”Som kristna läser vi Gamla testamentet genom det Nya” sade en person till mig för några år sen. Jag fnös. Jag förstod inte vad människan menade.

Jag börjar förstå. Tror jag.

Kyrkohandboksarbetet är bedårande

Det behövs mer än en hastig jämförelse för att se vad det är Christer Pahlmblad och Anders Ekenberg klagar på. Så här ser det ut, om man illustrerar ett textexempel med strategiska markeringar.

I den pahlmbladska version som kom in i 1986 års handbok (som i sin tur bara är lite förändrat från en bön som Pahlmblad och Ekenberg formulerade eller översatta på 1970-talet) återfinns följande rader.
http://kyrkligdokumentation.nu/pahlmbladupphovsratt2018.pdf

”Gör oss genom din Ande till ett i kärleken
så att vi kan vara Kristi kropp i världen
och uppenbara hans liv
som är fred och läkedom för alla människor.”

Nattvardsbön 14 i nya kyrkohandboken:

”Gör oss till ett i kärleken,
så att vi kan vara Kristi kropp i världen
och uppenbara hans liv
till fred och läkedom för alla människor.”

Det är något förkortat, ”genom din Ande” är borta, men uppenbarligen samma text.

I nattvardsbön 9 ber prästen ett parti där det är meningen att det ska stoppas in diverse förböner.

”Vi firar, helige Fader,
åminnelsen av din Sons lidande och död,
uppståndelse och himmelsfärd
och väntar hans återkomst i härlighet.
Hjälp oss att ge Jesu Kristi kärlek vidare i världen.
(…)
Låt fred och barmhärtighet råda.
(…)
Ge oss hans blick för alla som lider nöd.
(…)
Gör våra hjärtan brinnande av hans kärlek,
så att vi kan vara Kristi kropp i världen.
(…)
Förena vår bön med alla dina heligas böner
och inneslut den i din Sons förbön för oss alla.
Uppenbara hans liv till fred och läkedom för alla.
Din är all ära från evighet till evighet.”

Här återfinns tre av de fyra pahlmbladska rader som även används i nattvardsbön 14, två i nästan oförändrat skick och en ordentligt omformulerad men i sammanhanget tydligt inspirerad av det pahlmbladska alstret.

Så ser kejset ut. Pahlmblad protesterar inte mot användandet av materialet i sig, utan mot förvanskningen. Oavsett hur rätten att använda materialet kan bedömas torde en författare alltid ha rätt att lägga veto mot den här typen av klippochklistrande med ens text.

Nu blåser kyrkokansliet till reträtt. Distribueringen av redan tryckta handböcker fryser inne, och i webversionen tas de aktuella bönerna bort.

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ifragasatt-upphovsratt-forsenar-kyrkohandboken

Svenska kyrkans rättschef kommenterar sålunda.

Maria Lundqvist Norling säger att Svenska kyrkan i de fall där de hittat upphovsmän har träffat avtal med dem.

– Men i 1986:an har vi inte hittat några upphovsmän till texterna, bara till musiken.

Och i Dagen:
http://www.dagen.se/nyheter/distributionen-av-kyrkohandboken-skjuts-upp-1.1114003

Såvitt vi vet har varken Ekenberg eller Pahlmblad, under de dryga 30 år som har gått sedan 1986, tidigare påtalat att de skulle ha upphovsrätt till dessa böner. Därför är det en helt ny fråga för oss att ta ställning till nu, förklarar rättschefen.

Allt textmaterial har alltså betraktats som något man haft fri förfoganderätt över. Att de som var med den gången då 1986:an togs fram inte inbjudits till arbetet denna gång spelar förstås in vad gäller denna okunskap om texternas ursprung.

Ekenpahlmbladberg synes ha mobiliserat motstånd i och med att Svenska kyrkan hävdar upphovsrätt på sin nya kyrkohandbok. Det är i sig inget ovanligt eller unikt i kyrkovärlden – se exv. Katolska kyrkan i Englands sida om upphovsrätt på sitt missale – men det är första gången som SvK har formulerat det så. Så kunde man inte tänka på den tiden kyrkohandböckerna var en statlig utredning. Nu är förutsättningarna ändrade, och man verkar inte ha tänkt igenom alla konsekvenser av det.

Den allmänna bedömningen verkar vara att ekenpahlmbladberg – och då särskilt Pahlmblad – slåss för Artos missales skull. Man är rädd att det faktum att SvK hävdar upphovsrätt på handboken som sådan kan användas för att hindra tryck av böcker där någon framställer egna varianter av handboken. Om detta är motivationen är pahlmekenbergblad inte eg. intresserade av ekonomisk uppgörelse.

Kyrkohandbokssåpan tvålar vidare. Är det möjligen snart dags för fler verser på Kyrkohandboksvisan?

Förtretade upphovsmän har givetvis all möjlighet att ställa även Rebella till svars för spridning av dessa förvanskningar av deras text. Jag gör bedömningen att de inte har något intresse av att klaga på det, men tar givetvis raskt bort om det visar sig att jag har fel.

Historiska jesusmytteorier, och andra

Jag kallar mig ibland för heretiker. Andra kanske menar att jag öht inte är kristen. Vilket spelar mig ingen större roll.

För mig är det ointressant huruvida Jesus är en historisk person eller inte. Det kan vara så, visst. Om inte har vi ändå en religiös tradition som funnits i över 2000 år, och vad mer är: det är min religiösa tradition. Den som jag är döpt in i. Den som jag kan så ojämförligt mycket mer om, än om andra varianter. Under förutsättning att religion är något huvudsakligen människoskapat, varför skulle jag gå över vatten när kristendomen trots allt är hemmaplan?

Själva Gud kan inte vara uppfunnen av människor om religion ska vara något för mig att bry mig om. Om jag ska bry mig om kristendomen måste Jesus vara på riktigt. Betyder detta ”på riktigt” att han måste ha varit en historisk person? Jag tror inte det. Om så trots allt är – fint. Jag har hemskt svårt att tro att Gud isåf ska bry sig särskilt mycket om denna min heresi.

Dagens jesusmyticister är huvudsakligen (kanske enbart?) ateister. Så var det inte under den första omgången av jesusmyt, under den mycket radikala bibelkritiska forskningens tid på 1800-talet. Somliga av dagens jesusmyt-anhängare tillhör det rabiata ateistgänget och är rätt otrevliga och nedlåtande mot religion. (Jag avstår från att nämna exempel.) Den svenske representanten Roger Viklund är rimligt artig, vad jag kan se. Men min favorit-jesusmyticist skriver på engelska, på en sajt kallad Vridar.

Här skriver han om sammanblandning av beskrivning av historisk verklighet, och de teologiska poänger som evangeliernas författare var mer intresserade av.
https://vridar.org/2018/02/26/putting-4-sticking-points-on-the-historical-mythical-jesus-argument-into-perspective/
Jag tror honom på den punkten. (Det kan man f.ö. göra även om man inte diggar jesusmytteori.)

I januari hade han rätt kul åt att en protestantisk universitetsteolog dissat en text av jesuiten och journalisten Thomas Reese, om Jesus som ett flyktingbarn i Egypten. ”Jesus var aldrig i Egypten” fnös Jim West.

Nä visst, svarar Neil Godfrey på Vridar. Reese använder en mytisk berättelse precis på det sätt den är tänkt att användas. Sen har han roligt åt att West troligen inte använder samma logik vad gäller en massa andra händelser som skildras i Nya testamentet.
https://vridar.org/2018/01/10/theologians-myth-busting-the-jesus-story/

Mitt intryck är att Godfrey förstår vad religion är, mycket bättre än vad somliga kristna gör.

Om kristendomens 2000 år är något att ha, då bör det väl huvudsakligen vara den kristna traditionen vi ska luta oss mot snarare än våra egna teorier om vad den historiske Jesus egentligen kan tänkas ha sagt eller gjort? Så hamnar jag i samma försvar av traditionen som många kristna av mer konservativt snitt, på helt andra grunder.

Kanske jag borde se jesusmytteori och forskning på den historiske Jesus – eller snarare, försök att basera sin tro på den jesusbild man får från sådan forskning – som ungefär samma sak. Två extremer långt utdragna åt varsitt håll. Två olika sätt att hantera modernitetens krock med religionen. Fundamentalism är då en tredje variant.

”Normal” kristendom är inte både jesusmyt och ”den historiske Jesus” utan snarare nånstans mittemellan. Men tänk om det är just det jag borde försöka göra – förena de två sätten att tänka?

Jag har långt ifrån tänkt färdigt här.