Apofatisk teologi, praktik och kenosis. Kortversion av The Case for God

Att det är Upplysningen som ligger bakom vår tids problem med religion har säkert många sagt. I Karen Armstrongs skildring har den utvecklingen skett över mycket lång tid. När mitt minne försöker peka ut exakt var vi enligt frk A trillar in på den väg som till slut leder fram till där vi nu står säger jag inte renässanshumanismen, utan faktiskt redan i och med skolastiken (men jag skulle inte sätta en väldig massa pengar på att jag minns rätt där).

Uppfattningen om vad Gud är, har gått från själva förutsättningen för förnuftet till ett objekt som förnuftet kan granska. Detta är inte vad Gud är, hävdar frk A. Vi har helt missuppfattat vad Gud är, och som en konsekvens är det svårt för oss moderna människor att tro på honom.

Som bot lyfter hon fram
– den apofatiska teologin. Hennes skildring av den ursprungliga treenighetsformuleringens syfte är synnerligen apofatisk, osv. Till sin form är boken en genomgång av hela religionshistorian, med fokus på kristendomen, med viss vinkling: hon lyfter fram apofatiska traditioner varhelst hon kan hitta dem (och är mycket öppen med att det hon gör, att det s.a.s. inte är något försök till neutral balanserad berättelse utan tvärtom medveten slagsida).
– praktik. Religion är inte primärt de där trossatserna, vilket vår moderna tid inbillar oss, utan praktik – ”hårt arbete” skriver hon på ett ställe. Treenigheten är exv. för henne i hög grad en andlig övning, där pendlingen mellan Gud som en och Gud som tre förklarar något som inte intellektuellt kan förstås. För västkyrkan har treenigheten aldrig varit förknippad med någon sådan övning, och västkyrkan har därför aldrig riktigt hajat treenigheten – och mycket riktigt har vi närmast tappat bort den, från sisådär 16- eller 1700-tal och framåt om jag ska bedöma på kyrkokonst och så. (Det där ögat i triangeln har rimligen aldrig gjort någon glad.)
– att gå utanför sig själv och finnas till för andra människor, med Kristus självutgivande kenosis som förebild (om man nu vill använda sig av den kristna traditionen. För henne är nog olika religiösa traditioner ungefär likvärdiga. Om hon har egna favoriter kämpar hon hårt för att dölja dem, fast jag tycker mig ana att de östkyrkliga traditionerna och tankesätten har förklarat en hel del för henne, i den katolicism hon växte upp i).

De senaste årtiondena har det seglat upp ett nytt intresse för treenigheten. Är det månne ett tecken på att vi är på väg att lämna, eller redan har lämnat moderniteten för något nytt? (men det skriver inte Karen Armstrong något om, här är det Rebella som spekulerar)

Litteraturlistan är toklång. Eftersom boken till sin form är en skildring av om inte hela så väldigt stora delar av hela religionshistorien är en del av böckerna förmodligen bara mer perifert använda och har inte så mycket med hennes teser att göra. Rimligen finns där en fyra-fem böcker som skissar upp huvuddragen i ”storyn”, åtminstone det där med feldefinitionen av Gud. Men vilka … jadu. Att sätta sig och läsa igenom alla böcker hon refererar till är säkert inte en framkomlig väg. En kurs eller två i idéhistoria är förmodligen en bättre start.

Annonser

Fake news och saklig kritik. Osanna saker som folk säger om nya kyrkohandboken

Det här börjar alltmer likna sjömanskyrke/täcka över kors-tjafset. I botten finns helt rimlig kritik – som man kan hålla med om eller inte, men som baseras på fakta.

Sen sprids så förenklade och överdrivna versioner att verkligheten inte går att känna igen däri. Tack vare detta blir själva sakfrågorna svåra att diskutera.

Såvitt jag vet började det med en förskräckligt osaklig artikel på en skräpsajt. På någon väg kom det sen till Marcus Birro, som glatt tweetade ut en massa felaktigheter. Sen vidarebefordrades detta till internationella media. Det har varit allt ifrån rena fejknyheter till hårdvinklade artiklar med felaktig rubrik och ingress. Det sistnämnda är ju faktiskt ganska vanligt, även i seriös dagspress (och i dagens läge där så mycket bedöms på rubriker utan att folk orkar läsa själva artikeln helt ohållbart, det där borde dagspressen lägga av med bums).

Dags för

Felaktiga saker som folk säger om Svenska kyrkan, del 2

Svenska kyrkan har förbjudit att man i gudstjänsten kallar Gud för ”han”.
Nä. Men man har kompletterat handboken med ett antal varianter, där man i betydligt mindre grad än förut kallar Gud för han.

I nya handboken kallas Gud för ”hen”.
Nix. Det förekommer inte en enda gång – fullt rimligt, eftersom ordet ännu är kontroversiellt.

Rent logiskt tycker jag att ”hen” vore det perfekta gudspronominat. Sen finns ju då argument för det traditionella också, just pga tradition (Rebella är dålig protestant). IMHO hade det varit bättre att vänta tills det blivit okontroversiellt att använda ”hen” i gudstjänst och handbok. Eftersom det ännu inte funkar har man istället gripit till ett oerhört tjatigt och tradigt upprepande av Gud Gud Gud Gud Gud, som jag mycket väl förstår att språkesteterna i Svenska akademien lyfter på ögonbrynen åt.

Den kristna gudsbilden är på många sätt paradoxal och självmotsägande. Det är meningen. Gud är bortom allt förstånd, omöjlig att greppa. Samtidigt är Gud på något plan personlig, kan tilltalas och gärna föreställas som en person. Till råga på allt har Gud blivit människa, i personen Jesus – det är det där spejsiga som brukar kallas för inkarnationen. När vi pratar om personer, är det normalt att använda personliga pronomen. Undvikande av pronomen gör Gud mer abstrakt, mer svårnåbar, mer komplicerad att relatera till. Undvikande av pronomen målar upp en Gud som inte, på något plan, är en person. Jag tror inte att detta är något positivt. Det ska liksom vara både och. Annars förlorar vi något.

I nya handboken kallas inte Gud för ”Herren”.
Jodå. Det står där. Fast det går fint att utifrån handboken komponera ihop en gudstjänst där Gud inte kallas för Herren, eller där Jesus inte kallas Herre. Att Jesus är Herre lär vara den allra äldsta kristna trosbekännelsen … dessutom genomsubversivt.

Jag tror ju inte att såna gudstjänster håller på sikt. Kristendomen är nämligen en religiös tradition (återigen detta otäckt ickeprotestantiska ord). De tidiga kristna läste sin hebreiska bibel, Toran, och hittade Kristus lite överallt i dem. Sånt kallas med ett modernt språk intertextualitet, och är en metod som all litteratur använder sig av för att ge en text höjd bredd och djup.

Gudstjänsten ska leda in i Bibeln, som i sin tur förklarar gudstjänsten. Det här nyspråket gör vägen längre. Jag vill minnas att saker som på olika sätt krånglar till vägen till målet är något slags judisk ursprungsdefinition av synd.

De har tagit bort Fader vår ur handboken!
Man har lyft ut Fader vår, för att istället lyfta fram den modernare översättningen Vår Fader. Det förblir dock uttryckligen tillåtet att använda Fader vår, ”av pastorala skäl”. Varför man då inte av samma pastorala skäl kunde låta den stå tryckt i handboken är mig iofs en smula svårbegripligt.

Länkar

Brittiska The Telegraph. Bara som ett av många exempel. Rubriken är åt skogen men innehållet vad jag kan se sakligt. Tyvärr lär det ju vara rubrikerna, i denna och andra tidningar. som formar den brittiska allmänhetens bild.
http://www.telegraph.co.uk/news/2017/11/24/church-sweden-stop-clergy-calling-god-lord-bid-crack-gendered/

Asså, Gud är förstås inte av manligt kön. Det är inte det det handlar om. Åtminstone inte för den som har en halv gnutta teologisk insikt. (Egen bloggtext.)
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/10/08/fadern-ar-ingen-man-exkluderande-sprak-4/

Osanna saker som folk säger om Svenska kyrkan, del 1 (om ”täcka över kors”-tjafset, Mitt kors och debaclet kring storkyrkoprästernas debattartikel. Egen bloggtext)
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/08/11/osanna-saker-som-folk-sager-om-svenska-kyrkan/

Pressmeddelande där gudstjänstutskottets ordförande Sofija Pedersen Videke bemöter en del felaktigheter.
http://www.mynewsdesk.com/se/svenska_kyrkan/pressreleases/sakfel-i-medier-om-nya-kyrkhandboken-2298086
Vid en av punkterna skriver hon ”Man väljer alltså ett av de tre alternativen”. Jag undrar: vem är ”man”? Får jag som gudstjänstbesökare välja?

I frikyrkomiljö, där församlingens position gentemot sin pastor är stark, kan man nog säga att det är församlingen som bestämmer även om pastorn säkerligen har en mycket tung röst i teologiska frågor. Men i Svenska kyrkan, där församlingen idag oftast är så svag, torde detta betyda ”prästen väljer”. Klerikalism, fnyser Rebella. Klerikalism, och i förlängningen liturgisk gröt, förorsakad av fria val i större mångfald än vad vi klarar av att hantera (egen bloggtext).
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/10/12/liturgisk-grot-exkluderande-sprak-5/

Tidskriften Evangeliums sista nummer hade temat ”Pappa”. Här Ludvig Lindelöf om Fadern som ett apofatiskt provisorium.
http://tidskriftenevangelium.se/essa/fadern-ar-ett-apofatiskt-provisorium/

Dagsländan och akilleshälen

Idag förväntas alltså kyrkomötet anta den där handboken. Partierna – förlåt nomineringsgrupperna – har kohandlat ihop sig, och under förutsättning att inte massor med folk trotsar sina partipiskor är utfallet givet.

Jaja. Jag har ändå gett upp, för egen del, om mainstream-Svenska kyrkan. Åtminstone i Stockholms stift. Det kan finnas någon liten ö som funkar, kanske.

Det sägs ju ibland att ortodoxin har kommit tillbaka i teologin – inte då i betydelsen östkyrkligt, utan … tja. Striktare lära, striktare tolkning av den. Typ. Av detta syns dock inget i handboksförslaget, att döma av de bedömare jag läst och litar på.

Det finns ju frågor där jag tycker Svenska kyrkan har varit klok när man har följt med sin tid. Abort- och äktenskapssyn är knappast kristna kärnfrågor, och i ingendera fallet mår kristendomen väl av att släpa på gammalt patriarkalt skräp. Men i övrigt önskar jag verkligen att man inte följde med så lätt på foten, när världen för i dansen. En del världsliga utvecklingar är bra, och ska tas tillvara. Andra kan nog funka men bör tillåtas tränga in i det kyrkliga med en viss … med en viss fördröjning.

Jag är nämligen övertygad om att den kristna traditionen mer än något annat är just en tradition. (På denna punkt är jag en mycket dålig protestant.) Traditioner förändrar man vid behov, på ett organiskt sätt. Inte genom snabba penndrag uppritade på kyrkliga kontor, utan att blicka bakåt samtidigt som man blickar framåt.

Alla kyrkor och kyrkofamiljer har sin egen inbyggda svaghet. Jag önskar verkligen att du var trögare i svängarna, Svenska kyrkan. Men denna din snabbhet är nu en gång både din tillgång och din akilleshäl.

Den typ av teologiska trender som syns i den snart klubbade handboken tror jag är dagsländor. Om förslaget kan ses som något slags höjdpunkt för postmodern teologi kommer snart en redig backlash. I en eller annan form.

Som en för tidig julklapp

eller kanske jag borde säga ”som en skänk ovanifrån”. Rebella är inte så van vid sånt fromt språk … och jag vet faktiskt inte om jag vill börja tillskriva en massa händelser i vardagen gudomlig försyn, så det får nog vara.

Första seminariet i den östkyrkliga kursen ska behandla Upplysningens följder och effekter på kristendomen. Fantastiskt! Precis vad jag vill ha, ju. Varför moderniteten har så knepig relation till religionen är exakt det som jag försöker förstå.

Ämnet för kursen är östlig kyrkohistoria med missionsvetenskap. Uppenbarligen ingår också en liten introduktion till vetenskapligt historieämne. Och så behöver ortodoxer i Sverige säkerligen verktyg för att förstå varför deras svenska omgivning har så konstig uppfattning om vad kristen tro är för något, och för att förstå sig själva i relation till den här omgivningen. Det är där mitt intresse av att förstå moderniteten och religionen möter deras, fast från helt andra hållet.

Jag minns Magnus Nordqvists hastiga beskrivningar av fenomenet ”tradition” som något de ortodoxt kristna lever i. Det märktes så väl på honom att han inte förväntade sig att de protestantiska, till stor del frikyrkliga studenterna på THS skulle ha särskilt mycket relation till begreppet, medan det för ortodoxer är något alldeles självklart.

Av de basala ortodoxa fakta vi fick oss presenterade i Södertälje har de fyra källorna redan denna första dag på kursen hoppat upp som begrepp. Att den självklara uppdelningen av ortodoxer är i bysantinare resp. orientaler lärde jag mig också där. Det var nog ett rätt bra urval av centrala ortodoxa fakta vi fick oss till livs där.

När det ska undervisas om historisk och sociologisk metod tas exempel från syrisk-ortodox tradition. Diverse person- och platsnamn susar runt öronen som jag inte känner igen, och när jag skriver av dem från tavlan blir det många fel … men jag tar det med ro. Just nu är det ju bara exempel. Det bitar som är viktiga återkommer, senare. Allra viktigast för mig just nu är nästan de saker som inte egentligen står i kursplanen. Själva tentan kanske jag blir tvungen att råplugga till, på ett annat sätt än i den västliga kyrkohistorian – det är bäst att förbereda sig på de, inför den här kursen har jag det inte särskilt väl förspänt med förkunskaper. Men mest intressant är egentligen de delar av hur det ortodoxa funkar som går att studera omkring mig. Hur människor tänker och associerar, jämfört med den svensk- och frikyrkliga grupp jag nyss har lämnat. Som hur ”de fyra källorna” (se föregående blogginlägg) är ett självklart enkelt svar ur gruppen på frågan var man hämtar kunskap om kyrkan. En annan är föreläsarens lätta fnysning – alls inte demonstrativ, men ändå – när han i förbifarten nämner forskningen om den historiske Jesus, som försökt lista ut vad personen Jesus egentligen sade, och vad i evangelierna som är senare förändringar och tillägg. För honom, och för de övriga ortodoxerna i rummet, är det så självklart att det som gäller är Jesu ord så som de förmedlats av traditionen.

Så protestant jag är, kan jag inte heller förstå att det ska gå att utgå från något annat. Jag har varit intresserad av de människor som sysslar med forskning kring den historiske Jesus, jepps, och är det väl fortfarande i viss mån – men nog mer vad gäller Jesu historiska miljö, och kring de slutsatser dessa leder till om de tidiga kristna, än vad gäller uppgifter om Jesu person. Sådana kommer alltid att vara historiskt mycket, mycket skakiga. Alltför skakiga för att det egentligen ska gå att veta något.

Rebella är en rätt dålig protestant. Det vet jag redan. Jag ska nog stifta bekantskap med någon av de ortodoxa kyrkor i Stockholm som använder sig av rimligt mycket svenska i gudstjänsten, men det är ganska säkert bättre att förbli en dålig protestant än att bli en ännu sämre ortodox …

Kristna hörnpelare a la orthodoxe: bön, bildning och gästfrihet

En ortodox gör ingen större sak av liturgins bibliska förlagor. Det var lite chockande, tyckte Rebella, som lägger så stor vikt vid hur den kristna traditionen lyckats få gammaltestamentliga texter att syfta på nytestamentliga. Man lever i traditionen, förklarade Magnus Nordqvist för oss på studiebesöket hos kopterna i Södertälje. ”De gjorde så här förr, så vi gör så här.” Bara så. En stor del av traditionen är för den delen inte verbaliserad.

Det här är motsatsen till det frikyrkliga ständiga omändrandet i liturgin.

Ortodoxerna lider uppenbarligen inte av västkyrkans mani på att ständigt definiera saker alltför noggrant, på större detaljnivå än vad man rimligen kan veta. Treenigheten, arvssynden och försoningsdöden är områden där Rebella sedan förut vet att västliga teologer sprungit iväg och tänkt ut konstruktioner som de östliga inte joinade. Ortodoxerna håller sig också med en elastisk bibelkanon; den är egentligen inte definierad. Det är som före reformationen i väst, alltså. Vissa böcker är mer centrala än andra, förvisso, men traditionen är vid och bred.

Bön bildning och gästfrihet är viktiga hörnpelare, sade Magnus. När någon av dessa kommer på undantag lider kyrkan. Just bildningen har ofta varit ett problem, eftersom många ortodoxa kyrkor levt under någon typ av förtryck och inte fått hålla utbildningar hur som helst. Den eritreanska kyrkan har dock fått leva ganska ostört, så den kan man ta som modell för hur det var. Bildningen är organiserad kring fyra källor, och med en ordvits – på semitiska språk, som gheez är liksom hebreiska och arabiska, är ”källa” och ”öga” samma ord – sägs den som behärskar alla fyra vara ”fyrögd”. Den står mitt inne i traditionen, och ser åt alla håll. Dessa fyra källor är de apostoliska skrifterna (vilket väl då betyder i princip Bibeln), patristiken, liturgin inklusive ikoner och kyrkomusik samt kyrkorätten, kyrkans egen ”lag” i kyrkliga frågor; den sistnämnda är då förstås inte utspejsat väldefinierad på romerskt sätt.

Tycker Rebella att det här är spännande? Japp. Efter morgonbestyren ska jag suga tag i Kallisto Wares ”Den ortodoxa kyrkan” igen. Imorgon börjar kursen i östkyrklig historia men jag lär inte hinna bli färdig med Ware till dess. Jag får väl skumma och hoppa lite. Ser jag fram emot kursen? Det är lite blandat. På ett sätt gör jag verkligen det, men på ett annat … böckerna ser lite träiga ut, och jag saknar ju den förförståelse som ortodoxerna har. Risken finns att det blir tungt.

När fader Josef, den koptiske prästen, skulle föreläsa för oss om sin koptiska kyrka var det inte alltid jätteintressant. Men när han sen svarade på frågor, så man mer blev klar över hur han tänkte, lyste det till. Där fick man se i blixtbelysning skillnaderna i sätt att tänka. Det är liksom inte de yttre skillnaderna mellan olika kristna traditioner, de som man får lära sig om i rellen i högstadium och gymnasium, som är grejen. Förhoppningsvis kan mina kursare, ortodoxerna som har det här i sig sen barnsben, bli ett viktigt inlärningsredskap – om de är intresserade av att hjälpa en förvirrad västerlänning tillrätta, alltså. Det kommer att visa sig.

Sätt igång nu, bruden! Kallisto Ware, var det.

”En handbok som håller högsta kvalitet”, som bara 18% av remissinstanserna anser vara språkligt sett bra?

För två, ja bara för en vecka sen lät det som om de som är emot kyrkohandboksförslaget redan gett upp. Men de senaste dagarna har det hänt grejer.

Ända sen arbetsgruppen på kyrkokansliet sammanställde remissvaren från församlingarna har det muttrats, ropats och skrikits om att den sammanställningen är vinklad och felvriden. Men först nu har någon kommit sig för att göra en alternativ sammanställning. Den sammanställningen missförstod jag i viss mån. Texten är nu rättad. Många tack till den som påpekade saken för mig.

Enkäten i remissen har alltså haft ett antal svarsalternativ på en skala; det har inte varit bara tummen ner och tummen upp, utan flera svarsalternativ att välja mellan. När remissvaren sen sammanställdes, sammanfördes alla svar mer positiva än ”varken bra eller dåligt” till gruppen som menades vara positiv till kyrkohandboksförslaget. Detta ansåg många vara manipulativt.

Om man istället drar sin gräns mellan ”bra” och ”ganska bra” – vilket man kanske bör, om vi inte kan nöja oss med mindre än en handbok som håller högsta kvalitet i såväl text som musik – ser stödet för handboken ute i församlingarna plötsligt mindre stabilt ut. Rebella drar sig här något om lögn, förbannad lögn och statistik till minnes.

Beklagar uselt beskuren bild. Har inte just nu utrustning att fixa. En av staplarna har fått sin titel klippt, det ska stå ”Handboksförslaget som uttryck för kyrkans lära”. Notera att y-axeln opedagogiskt nog är kapad, och inte sträcker sig upp till 100% utan stannar på 70.

Man frågar sig hur debatten hade utvecklats, om handboksförslagsmotståndarna tagit sig för detta utmärkta initiativ i en smula tidigare skede. Nu har ju alla partier – förlåt, nomineringsgrupper – redan bestämt sig, och saken är biff. Eller?

Det som har störst chans att uppnå en omsvängning i handboksfrågan är inte denna utmärkta uppvisning i hur sammanställningen av remissvaren vinklats av kyrkokansliet, utan en mycket oväntad uppstickarröst: Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling på Södermalm i Stockholm. I två debattartiklar, i DN resp. Kyrkans tidning, slår han dundrande fast att hans församlings huvudgudstjänst Katarinamässan inte ryms i handboksförslaget. Visserligen är han praktiskt taget garanterad att få fortsätta – Katarinamässan är ju populär, och inte kommer stiftet att vara snål med dispenserna i fortsättningen heller. Men ändå. Helt plötsligt kommer här en röst emot kyrkohandboksförslaget som inte går att stämpla som bakåtsträvande semifundamentalistisk svartrock. Ett sus av oro drar genom den församlade skaran.

Jag tror banne mig jag ska försöka lyssna på kyrkomötets debatt imorgon. Beslut tas sen på torsdag, trodde någon – det kan vara fel, men iaf inte samma dag som debatten om Rebella fattat rätt.

Länkar

Här kan man följa kyrkomötet live
http://svenskakyrkan.tv

Grafen ovan är hämtad från kyrkligdokumentation.nu.
http://kyrkligdokumentation.nu/oberoendegranskning.pdf
Det finns också en excelfil, för den som vill granska hur det hela är sammanställt och jämföra med kyrkansliets alster.
http://kyrkligdokumentation.nu/oberoendegranskning2.xlsx

Olle Carlsson:
i DN https://www.dn.se/kultur-noje/olle-carlsson-radda-katarinamassan-fran-kyrkohandboken/
i Kyrkans tidning http://www.kyrkanstidning.se/debatt/katarinamassan-ryms-inte-i-nya-kyrkohandboken
Kyrkoherden får svar från stiftets handläggare, som i princip svarar ”det ska nog gå att lösa”.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-vill-hitta-losningar-katarinamassan
Ja ingen har väl trott något annat – så varför mullrar Olle C så? Inte är han väl på allvar orolig för sin Katarinamässa, av Svenska kyrkan i allmänhet och Stockholms stift i synnerhet så omhuldad som positivt exempel på kyrka i vår tid?

Allas vår musikprofessor Mattias Lundberg uppmanar kyrkomötesledets ledamöter att inte gå emot församlingarnas vilja – mao att hellre rätta sig efter den, än efter partipiskan. Vojne, vojne. Prof. L skriver inte så rentut, men det blir ju konsekvensen.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkomotesledamoter-ga-inte-mot-kyrkans-forsamlingar-i-avgorande-fraga

De musikaliska, satiriska alstren kring kyrkohandboksförslagen räcker snart till en hel revy.

Först ut var Lösa Bohliners med ”Bohlin”, apropå gregorianik-experten Folke Bohlin vars yttrande hemlighölls för experter som i senare skede skulle utvärdera projektet – då blev det ett himla liv på kyrkomusikerna.

Sen fick vi Kyrkohandboksvisan, en äkta revykuplett komplett med stenkakeknaster.

Och nu har ”Lösa Bohliner” gått lös på en liten kyrkohandboks-kanon. Musik: Lösa bohliner. Text: ärkebiskop Antje Jackelén.
https://m.facebook.com/larsgustaveriksson/posts/10159430787925223
För den som i pauserna under morgondagens kyrkomötessession önskar muntra upp sig med att framföra denna kanon trestämmigt erbjudes noter nedan.

Rebellas omdöme:
Kyrkohandboksvisan är vitsigast och bitskast.
Den alternativa sammanställningen av remissvar är faktamässigt tyngst.
Kanon-visan är kampsångigast.
Men om kyrkohandboksförslaget fälls, torde det allra mest vara Olle Carlssons förtjänst.

Det får gå som det vill

Från början tänkte jag att jag skulle plugga jättesuperflitigt under hela kursen, aldrig ligga efter med någonting, och tenta mig till ett bra betyg.

I realiteten svängde mitt pluggande lite hit och dit, och jag ändrade mig till att jag vill iaf ha lite mer än precis bara godkänt. Jag menar, jag hade ändå bättre förkunskaper än de flesta – just vad gäller kyrkohistoria, alltså. Många har säkert bättre koll än jag på Bibel och dogmatik, men nu är ju kursens huvudämne faktiskt kyrkohistoria. Så jag borde väl också klara mig bättre än de flesta?

När vi betat av alla föreläsningar och det var dags för repetition insåg jag småningom att jag inte ville taktikplugga. Inte ett smul, ville jag det. Visst, jag kunde kasta ett öga på gammal tenta och instuderingsfrågor men hvudsakligen repeterade jag kursen efter eget huvud, med diverse utvikningar här och var där min hjärna ansåg det relevant att få knyta ihop med annat som jag ansåg mig kunna. För en vecka sen bestämde jag mig för att godkänt är gränsen. Om jag klarar mig igenom kursen på att ha pluggat på mitt sätt, då är jag nöjd – om inte, bör jag ifrågasätta mina studieplaner framöver.

Sen slog en förkylning till. Jag har hämtat mig ovanligt fort – det ska nog gå bra att orka sitta och skriva imorgon – men de senaste dagarnas sammanfattande repetition har ju flugit ut genom fönstret. Det får gå som det vill … precis som det vill. Om jag kör på tentan ska jag inte ta det alltför hårt. Det är i så fall åtminstone delvis de små virusarnas fel.

Jag hade kunnat göra mer hemma de senaste dagarna än jag gjort. Vet. Men jag har aldrig fått det att funka att plugga hemma. Jag pluggar mycket bättre i en bibbla, exempelvis på THS.

Det är bäst jag ser till att vara i god tid imorgon. Jag kommer inte orka stressa, ett smul. Om vädret är någorlunda fint ska jag ta den lite längre vägen, för humörhöjande promenad – om det är trist får det bli den kortare, med buss den sista biten för orkens skull. Utifall att.

Jag ska ha med halstabletter att suga på. Och hostmedicin. Och pappersnäsdukar. Och lite godis,tror jag, eller kanske frukt. En stor temugg – teet kan jag göra på plats, bara jag är i tid.

Jag försöker ställa in mig på att under omständigheterna är det okej att köra på tentan. Jag försöker … men det är inte okej att inte ens försöka, och inte gå upp på tentan, som jag gjort några gånger förut. Men då har jag nog på ett annat sätt känt att jag inte bottnar i materialet. Nu tycker jag väl ändå att jag har basal koll. Huruvida det sen betyder att jag kör, eller blir nätt och jämnt godkänd, eller får bättre betyg än så, det har jag i dagsläget ingen som helst uppfattning om … ingen som helst uppfattning om.

Så skönt det ska bli när det är över.