Ortodox treenighetslära

”Västkyrkan följer Augustinus lära och betonar tanken att Treenigheten uppenbarar sig för människor sådan den faktiskt är. Även de starka banden mellan de olika ”personerna” i Treenigheten betonas. Anden, det ömsesidiga kärleksbandet mellan Fadern och Sonen, utgår därför från båda.

I den östliga traditionen grundas Treenighetens enhet på ett enda ursprung (grekiska: arche) som är Fadern. Sonen och Anden kännetecknas av sina olika relationer till Fadern: Sonen är född av Fadern och Anden utgår av Fadern. Gregorius Palamas hävdade att Anden, i enlighet med Guds väsen, bara utgår av Fadern, men utifrån sitt handlande kan den sägas utgå av Fadern genom Sonen.

På ett sätt kan distinktionen sägas skilja mellan det som i västkyrkan kan kallas den immanenta Treenigheten (som den är i sig själv) och den ekonomiska Treenigheten (som den uppfattas av oss).”

Östlig förståelse av treenigheten är spännande. Citatet är ur en faktaruta av en Thomas Graumann i ”Den kristna kyrkans historia”, och är såpass kortfattat att det är lite svårbegripligt. Jag fick i alla fall några nya fraser att leta utifrån: immanent och ekonomisk treenighet. Jättemärkliga termer, verkligen. Tanken att Treenigheten ska gå för människan att uppfatta så som den är förefaller mig smått bisarr … men jag förstår inte resonemanget så jag ska eg. inte yttra mig.

Den bild som oftast används i samband med treenigheten är numera Rubljovs berömda ”Den gammaltestamentliga treenigheten”. Uppenbarligen använder västkristna av idag gärna den som en bild av sin treenighetsförståelse. Men i den här bilden är det väl uppenbart vilken av de tre som de båda andra utgår från? Den som de båda andra är vända mot, ju. Här utgår inte Anden från Sonen, alls. Filioque på dig själv!

Rubljevs berömda treenighetsikon. Tre män, eller änglar, runt ett bord med en kalk på.

Peder Bergqvist i SPT, oktober 2015

Tidningsomslag. Svensk Pastoraltidskrift, nr 21, 9/10 2015. Inringat: ”Brev till SPT om att katolska kyrkan öppnar famnen för grupper i Svenska kyrkan.”

Ingress plus insändarens början. Att skriva ut hela texten är för mycket arbete. Om någon i behov av syntolkning vill veta vad det står, pip till så grejar vi nåt.

Inte bra foto, men den som är intresserad kommer orka läsa. Som förut: behövs syntolkning, pip till.

Avslutningen. Här kommer PB verkligen loss. Pip till om innehållet behöver beskrivas.

Inte riktigt så illa som jag minns den, men fullt tillräckligt. Varje gång någon säger Berget, tänker jag på den här ”bruksanvisningen” hur man följer efter det ”ekumeniska” Berget till RKK. Och så tappar jag lusten, helt. Hellre isåf nunnorna i Vadstena, eller vad som helst katolskt som inte har publicerat sånt här i SPT.

Förskräckligheter i det gamla Bysans

Två palestinska munkar som ledde ikonförespråkarnas falang utsattes för den underliga bestraffningen att få tolv rader oanständig poesi tatuerad i ansiktet.

Uppenbarligen gick det vilt till i Bysans på 800-talet. Jag skrattade högt. Tjejen på t-banesätet bredvid mig sneglade på den bok jag läste i. ”Den kristna kyrkans historia” (Jonathan Hill, Per Beskow) och tittade sen konstigt på mig.

Boken är en kursbok till en kurs jag inte vet om jag kommer att gå. Jag har sökt tre kurser på THS – sen anmälan, och jag har ingen aning om huruvida jag kommer få plats eller ej. Folk som sökt i tid vet, sen ett tag, men för oss eftersläntrare har visst systemet hackat lite och tja, vi får se hur länge det dröjer innan vi får veta. Jag ska isåf inte gå alla tre kurserna, bara en av dem. Kyrkohistoria är förstahandsalternativet. Blir det ingen kurs alls kommer jag iaf att läsa åtminstone den här boken – som är lite för kortfattad och sammanfattande för att bli hyperintressant, men förhoppningsvis kan ge den där överblicken som jag hittills saknat. Om exv. det gamla Bysans, som de ortodoxa kyrkorna stammar ur (de egentliga ortodoxa, inte exv. etiopierna) vet jag nästan ingenting – eller har inte vetat, hittills. Mycket maktintriger och en kejsarmakt ohälsosamt sammanflätad med kyrkan. De som finner biskop Eva Brunnes twittrade beröm till statsministern superduperförskräckligt har inte riktigt perspektiv, kan jag tycka.

När bisp Fredrik Modéus hyllade Annie Lööf tog det hus i helvete

eller rättare sagt, det gjorde det inte alls. Ingen brydde sig.

Fredrik Modéus‏

Men när stockholmsbispen Eva Brunne några veckor senare tweetade detta, brakade det lös.

Eva Brunne‏

Massor av folk blev upprörda och meddelade att nu lämnar de kyrkan. Logiken i detta är inte helt lätt att förstå sig på.

Jag tycker också att Brunnes tweet var klantigt. Läget var extremt laddat, inte minst rent parti/blockpolitiskt. Hon avsåg förmodligen att tacka statsministern för att landet slapp ifrån en politisk kris – det har hon sagt efteråt – men det här går att tolka som ett stöd till den egna partiledaren. Eva Brunne har nämligen varit aktiv i (s).

Med andra ord är det nog mest folks förhandsinställning till de två biskoparna som gjort skillnaden i reaktionen – och så det faktum att det finns folk som fort som sjutton suger tag i tecken på ”kyrkans politisering” men märkligt nog bara om det politiserande ligger åt vänster. Kyrkodebattören Annika Borg, numera anställd av Moderna, är inte ett smack upprörd över Modeii beundran av Annie Lööf men hoppade på detta tåg fort som sjutton. I den stund jag skriver detta är Borg på Twitter fullt upptagen med att ställa bisp Brunne till svars för de kollektpengar som gick till tämligen vänsterinriktade Seglora smedja – förvisso en mycket märklig sak, det förstår jag att folk reagerar över. Och det ser omdömeslöst ut av biskopen, att så tydligt gynna en politisk inriktning. Men det är flera år sen nu.

Och det här tweetet? Är det så mycket att gå i taket över? Jag tycker inte det. Det rimligaste sättet att tolka det är att det blev lite (ganska) tokigt formulerat, och bispen borde låta någon annan granska hennes tweet innan de sjösätts.

Kristen opions gamla blogg hade en serie texter kategoriserade ”åttonde budet”. Jag vet inte vad den kategorin innehåll, men stormen kring Eva Brunnes tweet har fått fler än mig att tänka på Martin Luthers uttydning av det åttonde budet.

Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.

Jag tror nog att det är partipolitiken som sätts i första rummet här, och inte enbart eller ens främst från biskop Brunnes sida.

Länkar

Dagen 28/7. Biskop Eva Brunne kritiserad för Twitter-tack till Löfven
http://www.dagen.se/biskop-eva-brunne-kritiserad-for-twitter-tack-till-lofven-1.1002215

Expressen 28/7. Stockholms biskops tweet väcker starka reaktioner
http://www.expressen.se/nyheter/stockholms-biskops-tweet-vacker-starka-reaktioner-/
Jag har hemskt svårt att förstå att detta nådde dagspress. Det ska väl isåf vara att Jan Björklund kommenterade tweetet, möjligen.

Svenska kyrkans webbplats 29/7 (eller möjligen dagen innan, publiceringsdatum framgår inte)
https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/fortydligande-gallande-tweet-om-stefan-lofven
Eva Brunne förtydligar sig.

Dagen 30/7. Stefan Olsson (M): Kyrkan kommer att överleva både dig och mig, biskop Eva Brunne
http://www.dagen.se/debatt/stefan-olsson-m-kyrkan-kommer-att-overleva-bade-dig-och-mig-biskop-eva-brunne-1.1002550
En moderat landstingspolitiker skriver att han stannar i kyrkan på grund av att hon är Kyrka, med tron som centrum. Intressant replik. Alla de där upprörda och allt tal om att gå ur. Hur mycket bryr sig de människorna om Svenska kyrkan, egentligen?

Kristen opinion 30/7. Partipolitik viktigare än ämbetet för biskop Brunne
https://kristenopinion.wordpress.com/2017/07/29/partipolitik-viktigare-an-ambetet-for-biskop-brunne/
M-märkta Annika Borg tar ut alla svängar som öht går.

Dagen 31/7. Svenska kyrkan efter kritiken: Twitter är ett trubbigt instrument
http://www.dagen.se/svenska-kyrkan-efter-kritiken-twitter-ar-ett-trubbigt-instrument-1.1003118
Det här försöket till sammanfattning får en sak mycket fel, eller tja. Det är otydligt. Man får lätt intrycket av artikeln att folk blev upprörda även över Modeii Lööf-tweetande, men så är alltså inte fallet. Det finns kritiska kommentarer efter Modeii tweet, men de är skrivna efter att folk börjat hetsa upp sig kring Brunne.

POSK-bloggen 1/8. Biskop Brunne i blåsväder
http://www.posk.se/2017/08/biskop-brunne-blasvader/
Linda Cigéhn tycker inte alls illa om biskop Brunnes tweet, trots att hon och hela POSK är emot politiska partier i kyrkopolitiken. Vi verkar tycka rätt lika. (Nej, Linda har säkerligen inte snott det där om åttonde budet från mig. Vi har nog både tagit det från samma person på Twitter.)

Citatet nedan är tämligen tydligt riktat mot Annika Borg.

Jag skulle också uppskatta om kritiken mot det Svenska kyrkan gör var av teologisk karaktär, framförallt när den framförs av en teolog!, istället för att ständigt säga att kyrkan är så politiserad och att den dras åt vänster eller höger. Om du som teolog tolkar det kristna budskapet på ett annat sätt skulle jag uppskatta att det var i fokus inte politiseringen. För om det är där fokus ligger kommer ju Svenska kyrkan att fortsätta vara politiserad!

Det är faktiskt ganska skönt med standardritualer

En av de saker som sparkade igång mitt religiösa sökanden var förmodligen beslutet att börja förbereda min egen begravning.

För tidigt? Jo, egentligen. Samtidigt vet man ju aldrig. Jag hade gått ur kyrkan och då bör man förbereda sin begravning, eftersom de som sätts att arra det annars kan bli rätt handfallna. Så jag började fundera. Kremering, ska man förstås ha. Men det där att lämna kistan i kyrkan tycker jag inte om, det blir så rumphugget – och den där defileringen finner jag fantastiskt avig. Kan man inte ha akten med urnan istället?

Och hur ska själva akten se ut? Vad är viktigt? Vad ska den eg. handla om?

Där någonstans tappade jag bort mig. Jag hade skaffat hem Humanisternas ritualbok men tror inte att jag ens öppnade den.

Sen började jag intressera mig för det religiösa. Och nu … tja. Det blir väl en präst eller pastor, av något slag, som får skotta ner mig till slut. Kistbegravning, på gammalt sätt? Varför inte. Optimalt skulle man ha hela akten vid gravkanten, som förr i världen – men förutsättningen för det är väl att man gör det precis före gudstjänsten och då måste man ha körrgårn precis vid kyrkan …

… jag vet inte. Det blir väl iaf en kristen ritual, av något slag. Och då behöver jag ju faktiskt inte sy ihop något själv. Det är en lättnad, upptäcker jag.

Jag slipper göra något sånt där hyperindividualistiskt. Jag kan acceptera en standardritual. Jamen det är väl faktiskt rätt praktiskt! även om jag medger att de där ordet ”Jesus Kristus ska uppväcka dig på yttersta dagen” egentligen inte tillför mig särskilt mycket.

En guidad tur på Skogskyrkogården gav mig impulsen till det här blogginlägget, och även till att föra över ett antal blogginlägg på temana död och begravning från gamla bloggen och hit. Hela klabbet återfinns i kategorierna ”döden dö” https://rebellasandra.wordpress.com/category/doden-do/
med underkategorin ”begraveri”.
https://rebellasandra.wordpress.com/category/doden-do/begraveri/

Ett urval ur kategorierna – ett rätt stort sånt. I tämligen stor utsträckning tycker jag likadant som då.

2015
17/5 Begravningen slutar vid graven, och hör sen!
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/05/17/begravningen-slutar-vid-graven-och-hor-sen/
Enligt Rebella är begravningens två viktigaste beståndsdelar stoftets slutgiltiga placering – ner i graven, alltså – samt gravölet. Kremeringsseden, där kistan lämnar i kyrkan, och gravsätts senare, har sabbat den första av dessa två. Rebella gnäller, alltså.

28/5 Ursula Le Guin, religion och döden
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/05/28/ursula-le-guin-religion-och-doden/
Om en författare som påverkat min inställning till döden ganska mycket.

20/9 Det kristna hoppet.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/09/20/det-kristna-hoppet/
Frikyrkopastorn Hans Sundberg tyckte att en borgerlig begravning som han bevistat var helt utan hopp. Detta att ”det kristna hoppet” ska handla huvudsakligen eller främst om livet efter döden – det är en kristendomstolkning som jag aldrig kommer att förstå mig på.

30/10 Dagens begraveri motsvarar inte människors behov. Kyrkan tappar greppet
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/10/30/dagens-begraveri-motsvarar-inte-manniskors-behov-kyrkan-tappar-greppet/
Skriven apropå en nyhet om de ökande direktkremeringarna, som kyrkan lite lätt förfasade sig över. Texten är en fortsättning på (och en del upprepning av) ”Begravningen slutar vid graven”. Eftersom vi i ökande utsträckning inte är med vid gravsättningen tappar vi anknytning till den fysiska graven. Sitta i kyrka och sjunga (om man kan, med halsen full av gråt) – vad har det för värde? Kära kyrka, det är inte konstigt att folk inte hajar det, när man stympat begravningsseden på detta vis.

18/12 Min favvo! Rebella rekommenderar: De gamla vintergravarna
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/12/18/de-gamla-vintergravarna/
Detta, mina vänner, är skälet till att kremeringen blev en hel folkrörelsen i Sverige – ja, bokstavligen, med en egen förening (Svenska eldbegängelseföreningen, ursprungligen bildad under namnet Svenska likbrännarföreningen) och allt.

2016
23/1 När de anhöriga tar bort en grav som ”ingen längre bryr sig om”
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/01/23/nar-de-anhoriga-tar-bort-en-grav-som-ingen-langre-bryr-sig-om/
En stillsam protest mot att graven alltmer kommit att betraktas som de närmaste sörjandes egensak, ja närmast som deras ägodel.

28/1 Utan Gud är allting meningslöst
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/01/28/utan-gud-ar-allting-meningslost/
Om Mats Selanders syn på kristen tro och livet efter detta. Utan Gud är livet meningslöst, menar Selander. Rebella fattar nada, och tycker det hela mest ser ut som ett sätt att besvärja dödsångest.

3/2 Planera borgerlig begravning
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/02/03/planera-borgerlig-begravning/
Jag hade gett upp om kristendomen. Det var dags att ta itu med det där att försöka planera begravning. Fy så motigt att vara tvungen att utforma själv! och så vilsen jag var. Vissa valfriheter kanske människan faktiskt mår bättre av att inte ha?

5/2 Betänk dig mycket noga om du söker efter Graal
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/02/05/betank-dig-mycket-noga-om-du-soker-efter-graal/
Då som nu menar jag att ett sökande och längtande efter det där eviga livet nog inte för med sig så mycket bra.

14/2 Trilla in på ett bananskal
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/02/14/trilla-in-pa-ett-bananskal/
Tur att jag skrev ner den här berättelsen om hur mitt religiösa sökande började, för delar hade jag faktiskt glömt bort. Så här i efterhand kan jag se flera olika startpunkter, saker som bäddade för mitt sökande, men i februari 2015 tyckte jag att det där med begravningsplanerandet inte alls hade något med mitt religiösa sökande att göra. Det var en slump bara, att det ledde mig till att surfa in på kristna (katolska) websajter. Pff! säger Rebella årsmodell 2017. Nej det var inte Grundorsaken med stort G, det som allt handlade om, men en av flera saker som på sikt ledde in mig på det religiösa spåret.

21/5 Är kristendomen bra på att hantera döden?
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/05/21/ar-kristendomen-bra-pa-att-hantera-doden/
Här satt alltså en kristen präst i TV-rutan, och sade att kristen tro snarare kunde försvåra inför en individs döende än underlätta. Tänk om han har rätt?

27/6 Romantiken tog knäcken på ritualerna
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/06/27/romantiken-tog-knacken-pa-ritualerna/
Vår tids väldigt individualiserade begravningar är helt i linje med romantikens ideal, som till sist tagit över begravningsbranschen. Men när vi kapar de gemensamma ritualerna, de som är mer eller mindre lika för alla, kapar vi inte själva ritualens rot och mening då?

6/7 Jag beklagar sorgen
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/07/06/jag-beklagar-sorgen/
I grunden samma sak som påpekas i länken ovan. Enligt romantikens ideal ska allt man säger till någon som har sorg vara djupt känt, och alltså duger inte längre den konvetionella frasen ”jag beklagar sorgen”. Om vi inte har något djupt känt att säga, lämnas vi således utan något enkelt sätt att uttrycka medkänsla.

27/9 Efter skogskyrkogården: ängskyrkogården.
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/09/27/efter-skogskyrkogarden-angskyrkogarden/
Rebella önskar skippa 1800-talets parkkyrkogårdar. Stridsropet lyder: ad fontes – tillbaka till ängskyrkogården! vilket, på väldigt många sätt stämmer överens med hur jag tänker överlag. ”Tillbaka till den förmoderna tiden” skulle kunna vara Rebellas motto.

Nu när vi har lärt oss om organiserade hetskampanjer … Sjömanskyrkan-gate revisited

I vintras, när den löjliga ”folkliga” upprördheten över ett mörkhyat luciabarn visade sig vara en organiserad rassekampanj, då associerade jag till drevet mot biskop Eva Brunne ang. det där förslaget gällande Sjömanskyrkan i Stockholms frihamn. Ingen har visat var den strategin ritades upp, men även den stormen var så omotiverat kraftfull att det måste ha suttit folk och trummat ihop den.

Vid det här laget har storyn munnit med åskilliga resor fran och tillbaka till Konstantinopel, medan inte särskilt många är intresserade av den mer nyanserade sanningen.

I upprördheten kring ”biskopens förslag att ta bort korsen i kyrkorna” – som alltså bara gällt ett specifikt kapell för sjömän, tillfälligt inte permanent, och som aldrig varit i närheten att bli genomfört eftersom personalen i kapellet ifråga ogillade det – gick att urskilja två strömmar.

Den första strömmen kretsar kring bestörtning över vad de upplever som bristande respekt för kristendomens symboler. Det var där det började, med ett blogginlägg av en präst, men snart blev det till något annat. Den andra strömmen tog över, och dominerade snart vad som sades och skrevs.

Den främlingsfientliga strömmen var så stark, så även många ur den första strömmen tog en del fakta därifrån. Det verkar obegripligt idag, bara ett och ett halvt år senare. Nu när vi lärt oss ord som fejknyheter och post truth. Då var det svårare att riktigt fatta vad som skedde. Varför människor vars känslor för det kristna korset sårades baserade sina känslor på uppgifter som faktiskt inte var sanna, eller åtminstone så grovt överdrivna att de var mer lögn än sanning.

Enskilda personer har omfattat båda dessa perspektiv. Men det var knappast de som drev den orkestrerade kampanjen.

Historien har gjort ofantligt stor skada, på så många sätt. En av dess värsta konsekvenser är förmodligen att en känsla för hur man förfar värdigt med kristendomens symboler, och uttryck för upprördhet när den såras, blivit stämplad som suspekt tecken på det ”islamfientliga tankekomplexet”, för att nu låna ärkebispens fras ur ett något annat sammanhang.

Om vi nu inser att vrålets orkanstyrka torde ha berott på orkestrerad kampanj – som i det här fallet lyckades rätt många snäpp bättre än med luciabarnet, eftersom det fanns en legitim upprördhet att beblanda sig med och utnyttja – kanske vi kan lugna ner oss, och inse att det faktiskt går att reta sig på förslaget enbart på grund av symbolvärdet i hanteringen av det kristna korset?

En del av de upprörda – inte alla, men de flesta – torde i viss mån byta ståndpunkt när de får veta hurpass blygsamt förslaget egentligen var. När … jag borde väl säga om, för huruvida detta nått eller kommer att nå deras öron är synnerligen osäkert i dessa post truth-tider.

Vilken är den största skada som Sjömanskyrkegate orsakade? Att Svenska kyrkan och särskilt biskop Eva Brunne fick skit som de inte förtjänade, och som verkar väldigt svår att tvätta bort? Det är en skada, absolut. Stockholms stift kunde verkligen ha hanterat det bättre, men förtjänar inte hatstormarna.

Men jag tror faktiskt att den förstnämnda skadan skär djupare. Att ett högst legitimt värnande om det egna – om än en smula missriktat – blev fulstämplad.

Länkar

Nu har lögnen hunnit ända till Israel Video Network. Sanningen kämpar fortfarande med sina sandaler.
https://www.metro.se/artikel/nej-den-här-svenska-kyrkan-tog-aldrig-bort-sina-kors-för-att-få-muslimska-migranter-att-känna-sig-välkomna

Parallellen är inte exakt, eftersom det inte är samma sak att göra om ett existerande kristet kapell (även om det mer används för fika och social samvaro än som gudstjänstlokal) till en interreligiös bönelokal, som att bygga en sådan från början. Men jag tycker ändå att alla som har starkt negativa känslor kring Eva Brunnes ökända förslag ska bekanta sig med fenomenet Arlanda kapell, som ägs och sköts om av Märsta pastorat.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/01/13/fallet-arlanda-kapell/

Bisp Brunnes försvar av sitt förslag, inkl. läsvärt FAQ på sidans nedre del.
https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/biskop-eva-brunne-om-sjomanskyrkan

Med pietismen återinfördes katolsk mysticism

Den som hade denna åsikt var Samuel Fries (1867-1914), präst bibelforskare och anhängare av den då nya liberalteologin. Åsikten är ganska spännande. Hur menade han? Om jag fattar notapparaten rätt ska just detta vara skrivet i ett minnesord över teologen Fredrik Fehr, där det verkar som om Fries kommer loss ordentligt vad gäller åsikter som de två herrarna hade haft gemensamt.

Joel Halldorf verkar vara inne på såna tankar om liknande drag, om jag fattar honom rätt. Och så har vi då pojken Halldorfs far, pingstpastorn i ortodox-skägg som låter de unga adepterna i ”husfolket” på Bjärka-Säby, de som bor där en längre tid, lära sig och utöva bibelläsningsmetoden lectio divina; icke bokstavlig, eller om man så vill ”mer än bokstavlig bibeltolkning”, var det. Som hävdar att kyrkofäderna bara har gjort honom till än mer pingstvän. Katolskt flum, skulle Samuel Fries ha tyckt, om än man på hans tid uttryckte sig lite annorlunda. Vi är ju moderna människor, måste Fries ha tänkt. Vi ska vara nyktert rationella, inte syssla med såna dumheter.

Göran Agrells kapitel om Fries i ”Sällskapet”, en antologi kretsande kring de människor som skapade Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm, gör mig inte klok på den där Fries’ kristendomssyn. Han verkar varit fullkomligt övertygad om att Johannesevangeliet var det som gav den bästa kunskapen om Jesu faktiska, historiska liv – det verkar konstigt idag men kan ha förefallit helt logiskt då, det bör vi inte döma. Men menar han då att man ska basera sin tro på Jesu faktiska liv, och försöka bortse från vissa delar av bibelböckerna? Jag tror det, men jag är inte säker.

Fries tid kämpade verkligen med att få ihop vetenskapen och religionen. Så här tänkte han. Citaten i citatet är ur brev som den relativt unge Fries skrev till sin fästmö.

Till Anna skrev Fries att bibelkritiska resonemang kunde medföra viss sorg, då det innebar att man lämnade ett gammalt sätt att se för ett nytt:

”Det är alltid så, att man ser med en viss sorg hur det gamla hus man bott uti så många år nedrives, men det är nödvändigt, ifall man vill se ett nyss hus uppfört, där väggarna äro täta och fasta, och där det ej är som i det gamla huset, att man måste klistra på lappar på det gamla taket och spika bräder för de värsta hålen i väggarna. När man flyttar in i det nya huset, så vill man ej byta sig till det gamla igen, utan man säger: ‘Det var allt ändå ett ruckel!’. Och dock är det bättre att stanna där, än att lägga sig ute i vildmarken, såsom många av nutidens människor göra. Det var ändock ett hus, men vildmarken saknar ju allt.”

På detta svarade Anna att hon tyckte sig drivas ut i ”vildmarken”. När hon läst sitt kapitel i Matteusevangeliet och frågat sig om det var historiskt eller inte, hade hon slagit ihop bibelboken med en suck.

Fästmön har min sympati. Undras om hon med tiden ändrade mening eller ej, om maken fick henne med på tåget.

Enligt Fries vore det orimligt om Gud bundit sann tro vid något så förgängligt som några bokrullar, som skulle kunna komma bort eller förstöras. När man läser Bibeln ska man glädja sig över vad författarna tänkt om Kristus och hans verk, men eftersom evangelierna bär vittnesbörd också om vad Kristus blev och var i församlingens tro, så kan där finnas misstag i synen på frälsaren som historisk person. Felet hos många kristna var enligt Fries att de läste sin Bibel som en trollbok och inte ville tänka på vad de läst. Eftersom Gud gjort oss fria från bokstavsträldom ska vi behålla denna frihet och läsa Bibeln med tack till Gud, som gett oss denna bok som vittnar både om Guds makt och visshet och om mänsklig kortsynthet och oförmåga att fatta det eviga och sanna. Vi ska glädjas över att ”vi veta bättre än de” (evangelisterna), skrev Fries till Anna.

Okej. Men vad är det vi vet bättre än evangelisterna? Det här är ur en bok som sonen Martin Fries sammanställt ur föräldrarnas brevväxling. Det går ju att kolla upp förstås, men det är så mycket man kan läsa …

Fries var först i Sverige med att på bredare front marknadsföra Wellhausens teori om Moseböckernas tillkomst. Huvudsakligen anses den hålla än – även om det även finns uppstickarteorier men de flesta av dem är varianter på Wellhauens variant, som brukar kallas ”fyrkällshypotesen”. Enligt fyrkällshypotesen är mycket av det som den ”bibliska historien” berättar om judarnas historia uppochnervänt; förbudet mot andra gudar kom sent, liksom regeln att man offrade enbart i Jerusalem. Det är den sista omgången text-redaktörer som stuvat om och stoppat in så att deras huvudteman, exv. att den ende Guden mer än något annat avskyr avgudadyrkan, återfinns lite överallt i Gamla testamentets böcker.

Men. Nu är den viktiga frågan. Om vi utgår från att det är så, rent historiskt – säger det något om hur vi ska läsa vår bibel? Gör inte Fries samma misstag här som fundamentalisterna, bara tvärtom?

Fries kom fram till att jungfrufödseln säkert inte var sann. Den hör hemma på lärodiktens och poesins område, och är därför utan historiskt värde. OK det köper jag utan problem. Men vad ska man dra för slutsatser av det, för sin egen personliga tro? Spelar det ens någon roll?

Fries menar att berättelsen om brödundret kan ha haft en historisk kärna, som handlar om att skramla ihop det man har och det räcker och blir över. Jag undrar: är det inte mer intressant att försöka hitta en teologisk tolkning än en historisk? Är det här historiska, sanningsbakgrunderna bakom bibelberättelserna – om vi faktiskt kunde med någorlunda säkerhet reda ut hur det var (vilket jag hävdar att vi inte kan, vi har på tok för lite data). Vore det över huvud taget intressant?

Är det inte rimligare att ta evangelierna – och breven – som de är, betrakta dem som bevis på den tidiga kyrkans tro och vara nöjd så? Annars hamnar man ju i någon variant av domprost Ulfvebrands ”det är ju inte säkert att Jesus sade så, det kan vara något som evangelisten lade i hans mun”. Och det är knappast hållbart någonstans. Vem ska annars bestämma vilka delar av Bibeln som ska betraktas som historiskt tillförlitliga. Kanske Samuel Fries? eller …

Fries trodde på möjligheten att uppnå kunskap, förmodligen om ungefär allting. Idag har vi insett att det inte alltid är så enkelt – det är ett av tecknen på att moderniteten börjat vackla ordentligt, och vi är på väg in i något nytt.

Jag undrar hur de här teologerna predikade. Hur de presenterade sin kristendom för de församlingar de verkade i. Ett antikvariat i närheten har en predikosamling, inte av Fries men av en av hans samtida och inspiratörer. Men jag ska inte … ska inte … den skulle bara bli liggande oläst, jag har annat att tugga i mig.

Att bekänna helande inför andra, oavsett symtom. Livets ord tidigt 1900-tal, typ.

Enligt den teologi som präglade helanderörelsen undfick människan helande genom att handla i tro (”act faith”) såväl mentalt som fysiskt och språkligt. Det gällde att tro på att man skulle bli helad, agera som om man var helad och bekänna inför andra att man var helad – oavsett kroppsliga symtom.

Klockren beskrivning av tidiga Livets ord, eller hur? (och förmodligen även det inte så tidiga, men där är min kunskap mer osäker så jag väljer att bara yttra mig säkert om det tidiga)

Fast texten handlar inte om Livets ord. Citatet handlar om det tidiga 1900-talets helanderörelse, eller helbrägdagörelserörelse för att använda det ord som då gällde. Rörelsen kom från USA, och seglade in under det svenska frikyrkoparaplyet i strömningar som ofta låg nära helgelserörelsen, den som Emil Gustafson tillhörde. Detta enligt Joel Halldorf, i hans gamla doktorsavhandling om sagde Gustafsson.

Jag vet ingenting om denne Gustafson och kan inte påstå att jag finner honom särdeles intressant, men Joel Halldorfs doktorsavhandling ”Av denna världen?” analyserar hans relation till moderniteten – delvis omfamnande, ja rentav ett barn av den, delvis starkt avståndstagande – och det är intressant. Boken är en avhandling och alltså ingen direkt läsfröjd. Dessutom kan jag egentligen för lite om svensk frikyrka och dess historia för att få in saker i sitt sammanhang, och avhandlingens lovordade välordnade uppställning går nog delvis förlorad på mig. Men som sagt: det där med moderniteten är intressant. Små lustiga fakta som det om helanderörelsen, vars teologi synes ha varit en närapå exakt kopia av en av Livets ords två mest skadliga egenheter*, får man på köpet.

Helande-/helbrägdagörelserörelsen är tyvärr svår att googla upp mer fakta om, åtminstone om man inte vill fastna i allt möjligt ur svensk frikyrkohistoria och det har jag nog inte tänkt mig. Vet man vad den kallas på engelska borde det finnas något på engelska Wikipedia. Ska jag gissa att rörelsen småningom gick upp i pingstsvängen?

Det där att man med munnen ska bekänna sig helad, oavsett symtom. Så fantastiskt praktiskt ur reklamsyfte, när nytillskott möter alla dessa härliga människor som berättar om hur de blivit helade … och så skadligt, för de som inte blir helade. I de flesta sammanhang torde det gälla de flesta.

Aversionen mot lidande, eller snarare icke-accepterandet av lidande som ett av människans livsvillkor, tillhör moderniteten (enligt någon av Halldorfs källor som jag inte tänker fördjupa mig i, men det låter högst rimligt). Och dessa rörelser som utlovar helande har då köpt denna del av moderniteten, samtidigt som de ofta tycks betrakta moderniteten som trons fiende. Sätter Halldorfs rubrik på avhandlingen något slags likhetstecken mellan moderniteten och ”världen”? Hittills verkar det lite så.

Den direkta korrelationen tro-helande lämnar inget utrymme för mysteriet. Världen är en maskin, och den som trycker på rätt knappar för önskat resultat.

Så beskriver Halldorf. Man skulle kunna tillägga ”och Gud blir egentligen ganska liten”.

Beskrivningar av framgångsteologins historia brukar börja med Kenneth Hagin och hans Rhema Bible Center. Det är därifrån det onda giftet kommit in, ibland bekrivet som ett slags gnosticism, som förstör kristendomen inifrån. Någon gång har jag hört talas om hans föregångare EW Kenyon, och utgått från att det var där det startade – men så var det nog inte. Nej, (det tidiga) Livets ord och Ulf Ekman är inga unikum, och det som predikats i Uppsala inte unikt inom väckelsekristendomen.

För ett år sen snavade jag över en text som menade sig ha identifierat äldre, icke-kristna rötter till framgångsteologin. Journalisten Kate Bowler skrev en bok om den samtidigt som hon själv led av cancer – ett sammanträffande som ser ut som en händelse. Hon menade att framgångsteologins rötter delvis finns i den amerikanska filosofiska 1800-talsrörelsen ”New Thought”. I Halldorfs avhandling får jag lära mig om liknande tendenser inom kristendomen som är äldre än både Hagin och Kenyon. Ett visst tankeinflöde kan nog ha skett från det där ”New Thought” – eller så är det tvärtom? eller så låg tankegodset i tiden och ploppade upp till ytan samtidigt både innan- och utanför de kristna ramarna, i synnerhet som det hela luktar väldigt amerikanskt.

Lite längre fram i Halldorfs bok hittar ytterligare ett exempel som låter skrämmande likt Livets ord och framgångsteologi. Det handlar visserligen inte om vare sig helande eller ekonomisk framgång, utan om helgelse – den kristnes förvandling till ett nytt och bättre jag, för att uttrycka sig lite grovt. Här och var hittar vi människor som menar att detta sker momentant – visst ekar detta ända tillbaka till Luther? – men enligt all mänsklig erfarenhet är det påståendet bisarrt. Det funkar inte så … men som sagt, en del har menat annorlunda. Här en Phoebe Palmer, som tydligen var en centralfigur i den amerikanska helgelserörelsen från start. Citatet är från 1853.

Genom en viljehandling skulle den troende ”lägga sig på altaret” – altaret förstods i sammanhanget som en symbol för Kristus – och våga tro att hon var helgad. Helgelsen var tillgänglig som en gåva nu, för var och en som ville ta emot: ”All that remains is for you to […] claim it. If you do not now receive it, the delay will not be on the part of God, but wholly on yourself.

Det hänger på dig själv, alltså. Vart tog nåden vägen?

Min egen dom över Ulf Ekman är inte särskilt nådig. Men om vi ska vara rättvisa bör vi inse att han faktiskt inte på egen hand skapat det paket han marknadsförde. Det har djupa rötter i den moderna tidens tankesätt, som återfinns både inom och utanför kristendomen. Själv tycker jag nog att det är ett exempel på något som kristendomen borde försöka hålla på avstånd.

*

*Den andra av Livets ords riktigt skadliga läror – eller kanske nr 1? – är förstås alla konstiga läror om demoner.

*

Länkar

Den amerikanska artikeln som lärde mig om ”New Thought”. Vill man sen veta mer om den finns en Wikipedia-artikel.
https://www.nytimes.com/2016/02/14/opinion/sunday/death-the-prosperity-gospel-and-me.html
https://en.wikipedia.org/wiki/New_Thought

Malmö är ett Visby

Djupgående konflikter i samband med stor omorganisation. Och kyrkoråd som tycker att biskopen bäst hålls utanför. Jo, nog verkar det som om Malmö också är ett Visby, trots att det stiftet inte omges av Falstaff fakirs berömda gift.

Jag är yrvaken. Jag har inte hängt med. Sydsvenskan och Dagen, är vad jag hittat. Är det jag som sökt dåligt, eller skriver riksmedia verkligen noll och inget?

Rebella kan inte tillägga mycket av värde, förutom länkar – och lite utdrag, ty Sydsvenskans artiklar ligger bakom betalvägg. Jag blev såpass nyfiken att jag tog en månads nätprem för en spänn – sen gäller det att komma ihåg att avpremma innan månaden löpt ut … eller behålla den, om det visar sig bli mer nyheter från Malmö? Men jag gissar att locket läggs på ungefär här. Bispen kommer inte att prata i onödan, och inte de förtroendevalda heller. Framöver kommer dialogen att ske bakom stängda dörrar.

I april fick kyrkoherden i Malmö, som genomfört omorganisationen, gå med två årslöner. Några månader senare briserar detta.

Dagen
12/7 Extern granskning: ”Kyrkorådet i Malmö bör avgå”
http://www.dagen.se/extern-granskning-kyrkoradet-i-malmo-bor-avga-1.995187

14/7 Anställda i Svenska kyrkan i Malmö: Vi är inte alls i ”sjukdomstillstånd”
Dagen tänker uppenbarligen inte gå på fler betor med att inte ordentligt låta alla sidor komma till tals. Att folk vill släta över och inte hetsa upp pressen är nu inte samma sak som att problem inte finns …
http://www.dagen.se/anstallda-i-svenska-kyrkan-i-malmo-vi-ar-inte-alls-i-sjukdomstillstand-1.996365

20/7 Kyrkopolitikerna i Malmö avgår inte trots kritik
http://www.dagen.se/kyrkopolitikerna-i-malmo-avgar-inte-trots-kritik-1.999005
Intressant att Dagen legat så långt före lokalpressen. Har Sydsvenskan direkt tvekat om att ta upp saken? I så fall – varför? Nyhetsvärdet är ju uppenbart. Men det är Sydsvenskan som fått bisp T att yttra sig.

Sydsvenskan
19/7 Full kris i Malmökyrkan avslöjas i rapport – hela ledningen uppmanas att avgå
https://www.sydsvenskan.se/2017-07-19/full-kris-i-malmokyrkan-avslojas-i-rapport-hela-ledningen-uppmanas-att-avga

21/7 Biskopen om Malmös kyrkokris: ”Det är stressfullt och motigt”
https://www.sydsvenskan.se/2017-07-21/biskopen-om-malmos-kyrkokris-det-ar-stressfullt-och-motigt
Rubriken motsvarar inte jätteväl det intryck man får av artikeln. Bisp Tyrberg försöker vara balanserad, och inte onödigt skarp – han måste ju tänka på relationen till de som sitter och bestämmer i Malmö. Mycket till ”skarp” makt har ju bispen inte, så det gäller att inte i onödan reta upp upp folk.

Linda Hultén redovisade rapporten för kyrkorådets ordförande Claes Block (S) den 24 maj i år. Hon förväntade sig reaktion –som uteblev.
Ett par veckor senare, den 9 juni, valde Linda Hultén därför att skicka rapporten för kännedom till biskopen i Lund, Johan Tyrberg.
Biskopen diarieförde rapporten tidigare än politikerna i Malmö. Så blev rapporten offentlig.
Kyrkorådets presidium i Malmö är rasande över att biskopen fick rapporten.
– Jag kan inte förstå att rapporten har skickats till tredje man. Det är inte god sed, säger kyrkorådets ordförande Claes Block (S).
Malmös tyngsta kyrkopolitiker beskriver alltså biskopen i Lund som ”tredje man”. Trots att biskopen har tillsynsansvar över Malmö pastorat.

Bisp Tyrberg vill se två sidor av att han fått rapporten i sin hand.

”Alla har rätt att till biskopen framföra åsikter om förhållanden i församlingen. Biskopen har tillsynsansvar och det är minst sagt märkligt om en församling vill dölja sina förehavanden för biskopen. Även Linda Hultén måste alltså ha rätt att framföra synpunkter till biskopen”, skriver han.
”Det andra perspektivet är i hennes roll som konsult. Hennes avtal med Malmö pastorat är jag inte tillräckligt insatt i för att kommentera.”
Biskop Johan Tyrberg uppfattar att situationen i Malmö är ”under kontroll”.
”För alla inblandade är det stressfullt och motigt, men jag har fullt förtroende för att man kommer att lösa det – det tar bara lite tid”, skriver biskop Johan Tyrberg.

Huruvida konsulten brutit mot någon regel för att ge bispen rapporten tänker han alltså inte lägga sig i. Och så försöker han att låta förtroendeingivande och faderlig, för att behålla möjligheten till dialog med alla inblandade.

Expressen
22/7 Rapport avslöjade kyrkokris i Malmö – nu talar biskopen ut
http://www.expressen.se/kvallsposten/rapport-avslojade-kyrkokris-i-malmo-nu-talar-biskopen-ut/
Rewrite på Sydsvenskan (mao finns nu mindre skäl att springa iväg och premma)

Svenska kyrkan i Malmös blogg
21/7 Genmäle från ordförande Claes Block, med anledning av artiklar om en enkätrapport rörande Svenska kyrkan i Malmö i juli 2017

Kyrkorådet i Malmö, som är beställare av enkäten, har därför nu bett Hultén att få ta del av ett avkodat underlag till de slutsatser som presenterats. Dessa underlag har enligt Hultén förstörts.

Här tror man ju att man läser fel. Ledningen framstår som direkt dispotisk.

Vi hoppas att bisparna Fasth och Tyrberg kan ge varandra moraliskt stöd.

Jag är inte längre förvånad över att Svenska kyrkans biskopar så ofta föredrar att gå i pension så fort de får, istället för att sitta kvar några år till.

Har Stefan Löfvén hört om präster som inte vill viga frånskilda?

Att varje församling har vigselplikt men enskild präst inte, har historiskt att göra med frågan om vigsel av frånskilda.

Har du aldrig hört talas om den frågan? Du är inte ensam.

Spörsmålet är gammalt, och har diskuterats allra minst sedan 1800-talet. Som vi såg i förra blogginlägget har Svenska kyrkan – eller den efter-reformatoriska kyrka som idag går under det namnet – under vissa omständigheter godkänt skilsmässa med påföljande omgifte ända sedan 1500-talet. Sedan 1970-talet har det varit först lag, och sedan praxis att enskild prästs vigselrätt inte medför vigseltvång; det går alltid att ducka för en vigsel, men församlingen måste se till så någon annan tar hand om den. Såvitt känt har alla varit nöjda med denna lösning.

Än idag finns präster i Svenska kyrkan som inte viger frånskilda. De är säkert inte många – men lika säkert fler än vi tror, eftersom man normalt inte vet om att en präst man i något sammanhang råkar på har denna åsikt. Jag har dock träffat en (är jag övertygad om. Han – givetvis en han – var iaf våldsamt emot själva fenomenet omgifte efter skilsmässa, och om han då själv inte önskar utföra en sådan förefaller det logiskt).

Det är så här det fungerar med vigsel av par av samma kön. Situationen att ett gaypar önskat en särskild präst men denne duckar är säkerligen ganska ovanlig, för om paret haft med prällen att göra torde inställningen till homosexualitet på något sätt ha lyst fram. Paret har då knappast i första hand tänkt sig denne som vigselpräst. En mycket populär präst kan kanske råka ut för att människor som inte känner hen, och inte känner till hens inställning till vigslar mellan något särskilt slag av kontrahenter. Men att en populär präst inte har tid är ju inget konstigt. Då utgår jag från att församlingsexpen bara återkommer med meddelandet att det gick tyvärr inte, men istället kan präst NN viga er på önskat datum.

Förra gången som kyrkomötet hanterade frågan om huruvida präster beslöt man att göra en utredning huruvida diskriminering förekommer. Det låter som en ganska onödig utredning. Tillräckligt många progressiva människor som alls inte har något emot vigslar av par av samma kön har intygat att det nuvarande systemet funkar bra, att diskrimineringssituation faktiskt inte uppkommer med någon som helst frekvens. Bisp Tyrberg i Lund som nyss yttrade sig i Dagen om vigselfrågan nämnde inte ens den utredningen. Spänningen kring vad den ska visa är inte olidlig.

Det var säkert även denna erfarenhet av präster som inte önskade viga frånskilda som ledde fram till lösningen i samband med ämbetsreformen 1958, att präster som inte önskade leda gudstjänst tillsammans med kvinnlig kollega inte skulle behöva göra så. Det visade sig däremot funka dåligt. Sitsen var inte jämförbar med att inte önska utföra vigsel.

Men propagandan försöker framställa det just så: att godkänna att präster får ducka för vigslar de inte pallar att utföra – eftersom någon av de tu redan har betat av åtta äktenskap, eller för att paret är av samma kön, eller något annat skäl – skulle vara jämförbart med att acceptera den mobbning av kvinnliga präster, som var skälet till att väjningsrätten vad gäller samarbete med kvinnliga kollegor avskaffades.

Gå inte på det.

Fråga istället vår statsminister vad han tycker man ska göra med präster som vägrar viga frånskilda. Han har säkert aldrig hört talas om det.

Tänk så många problem som hade varit lösta, om SvK givit upp vigselrätten redan vid den halvhjärtade nästan-skilsmässan från staten.

—-

Löfven mot biskopskollegiet – vem vinner? Vi lägger in veto, säger bisp Tyrberg. Eg. var väl detta redan allmänt känt.
http://www.dagen.se/biskoparna-redo-att-lagga-veto-mot-lofvens-krav-om-samkonade-vigslar-1.996383
Biskoparnas veto KAN köras över, men det tar lång tid och kräver mycket stor uppslutning. Varför kyrksossarna satsar så hårt på detta är egentligen ganska svårt att förstå.

http://www.posk.se/2016/12/skapa-inte-ett-problem/
Kontraktsprosten i Umeå Lisa Tegby hävdar bestämt att frågan om vigslar av gaypar inte är något problem. Ändå försöker en del göra det till det, och utmåla de som inte vill kicka ut präster som i något läge vigselvägrar till mörkermannahomofober. Av allt att döma är hennes beskrivning helt adekvat.

Den här texten som lite hastigt går igenom det historiska återfinns på flera församlingars webbplatser.
https://www.svenskakyrkan.se/vantor/vigselratt/vigselskyldighet-for-svenska-kyrkan

Min bästa länk, men också den mest krävande. Biskop John Cullberg, en artikel ursprungligen ur Svensk tidskrifts årsbok 1954. Cullberg går igenom historien – frågan om vigsel av frånskilda är åtminstone lika gammalt som kyrkomötet – och gör dessutom den ”kätterska” anmärkningen att de präster som principiellt har något emot att viga frånskilda nog är drabbade av ett stänk fariséism.
http://www.svensktidskrift.se/kyrklig-vigsel-eller-kyrklig-ordning/ (lite konstig sida, välj pdf-filen)