Medskapande. Ord. Och annat.

Jag vill ju vara medskapande i gudstjänsteriet. Det vill vi vara idag, vi moderna människor. Men så har det inte alltid varit. På medeltiden var man fullt nöjda med att gudstjänsten var ett slags skådespel. Eller har jag helt missuppfattat detta?

Den filmade mässa av medeltidsstuk som Anders Pilts lajvade och spelade in tillsammans med en gotländsk katolsk församling (tror jag?), som jag redan bloggat om ett par gånger, den är inte alls sådan. Det var en av de första sakerna jag tänkte på, när jag såg den. Den mässan är något som kreeras bakom korskranket, av präst kantor och korgosse. Folket sitter på andra sidan om det gallerverk som skiljer kor från skepp, och bara tittar på. De är liksom publik. Nästan iaf. Till och med fridshälsningen utdelas bakom korskranket. Och två personer ur församlingen släpps in dit för att ta emot kommunion – varför just de gjort sig förtjänta av detta förklaras inte, men folk tog inte emot nattvarden särskilt ofta på den tiden.

Det sägs att församlingen hade en mångfald fysiska uttryck för deltagande i mässan, knäfall korstecken osv, men man ser rätt lite av det i filmen. Kanske det är en blunder av filmmakarna, eller så beror det på att denna lekfolkets del av liturgin inte funnits nedskriven så man inte vet exakt vad som gjordes och hur?

Min spontanta association var, att så här var det väl inte hos de tidiga kristna. Då byggde gruppen tillsammans … eller? Varför tror jag det? Man vill gärna tro att de kristna gudstjänsterna var helt annorlunda, mer byggda kring gruppen än den Store Ledaren Prästen (eller Pastorn), och ändringen kom när kristendomen lierade sig med kejsarmakten. Riktigt så enkelt är det kanhända inte.

Hos ortodoxerna är än idag gudstjänsten något som i hög grad kreeras av präst och kör. Övrigt lekfolk deltar med ögonen och sinnena, men inte i någon högre grad som medskapare. (Jag kan ha mycket fel här. Dessutom är ”ortodoxerna” ingen enhetlig grupp. Kopterna räknas dit iaf ibland, och deras liturgi var det mycket församlingssång i, på ett högst organiskt sätt – lett av försångare, javisst, men sådana system måste man ju ha om det ska funka. Försångare och/eller nedskriven text. Kopternas församling förefall iaf mycket aktiv.)

Den katolska mässan fram till mitten av 1900-talet påminner lite om hur man brukar beskriva ortodoxa gudstjänster – verkligen inte församlingsdrivet, tvärtom. Framme i koret skedde något på latin. Präst och korgosse mässade fram och tillbaka till varandra. I kyrkbänkarna hängde folk alls inte med i vad som hände. Ev. satt de och bad rosenkransen. (Sammanfattat ur ett radioprogram där tre katoliker samtalade varav en varit med före Vat II, så beskrivningen bör inte vara helt way out.)

Frågan är om jag här helt överskattar orden som det väsentliga uttrycket. Tänk om knäfall och korstecken är lika mycket att vara medskapande, som att läsa eller sjunga förutbestämda ord? Man är ju protestant, bevars, och har sina små käpphästar att snava över skaften på.

To be continued.

Länkar

Första blogginlägget med tankar kring den filmade ”medeltidsmässan”
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/12/10/reformationens-barnbarn-ser-pa-medeltidsmassa/

Alla förändringar medför oavsedda nackdelar

Påve Franciskus har drastiskt förändrat systemet för hur kardinaler utses, och konsekvenserna är svåra att överblicka. Det kan leda till bakslag. Så skriver jesuiten Thomas Reese i amerikanska National Catholic Reporter.

Vari består Franciskus förändring?

Inte i formalia, som när Paulus VI reformerade kardinalskollegiet, utan i praxis. Kardinaler har främst brukat utses bland ärkebiskoparna i de stora, ärerika stiften. Detta har säkert lett till att en viss form av karriärism har gynnats: det har funnits självklara karriärvägar, för den som vill ta sig fram. Men det har också inneburit en viss tröghet i systemet, och den kanske man inte önskar laborera med i onödan.

Alla påvar utser kardinaler som på något sätt faller dem på läppen. Men om systemet är att huvuddelen av kardinalerna ska komma från stora ärkestift, kommer en rätt stor del av de kardinaler en påve utser vara den förre påvens favoriter snarare än sina egna. Genom att kringgå denna praxis har Franciskus på ganska få år fyllt kardinalskollegiet till 40% med sina egna favoriter, sådana som är som han tycker att en biskop ska vara. Han har inte personligen lärt känna dem alla, förstås, utan till stor del litat på andras omdömen men det är precis som det brukar vara, och som det rimligen måste gå till. Men hur blir det i framtiden, om påvarna fortsättningsvis följer detta exempel?

Ett antal människor framför ett altare med gigantiska ljusstakar på. Påven sitter på en stol. Ett antal män står runtom, på fötterna och på knä. En knäfallande man i rött framför påven: den sprillans nye kardinal Cupich.

Bilden, som jag lånat från NCR, är från förra året och visar hur påven ger ärkebiskop Blaise Cupich i Chicago den röda biretta som betecknar hans kardinalsvärdighet. Franciskus hade själv plockat honom från det ganska obetydliga stiftet Spokane till prestigefyllda ärkestiftet Chicago bara två år tidigare. Sen verkar Franciskus ha bestämt sig i att hoppa över det där ärkebiskopsledet, och kardinalförklara rakt av i de pluttestift där de biskopar han tycker är lämpliga redan sitter.

Vem skribenten Thomas Reese är, är inte betydelselöst. Medan han var chefredaktör på jesuittidningen America hade tidningen ständigt Troskongregationen i hasorna. Reeses och tidningens hållning kring frågor som prästcelibatet och kvinnors möjlighet till prästvigning var kontroversiella. När Benedikt lämnade Troskongregationen för att själv bli påve, avgick Reese – efter uppmaning eller enbart som tidningens avbön och trohetsförklaring mot den nye påven torde vara svårt att säkert få veta (även om jag själv tror på det sistnämnda). Reese är alltså det slags jesuit som brukar skällas för liberal. När en sådan som han är betänksam kring påvens tilltag att i detta avseende strunta i traditionen finns alla skäl att lyssna.

I och för sig beror det nog lite på, på vilket sätt näste riktigt konservative påve – för en sådan lär komma, förr eller senare – är konservativ. Om han tycker att katolicismens viktigaste frågor gäller sexualmoral och kyrkans ”vaktmästarfunktioner”, då gör han nog som Reese gissar. Men om han är konservativ på så sätt att han inte menar att denna förändring som Franciskus införde var bra, då kanske han rakt av ignorerar den. Kanske han fortsätter med Franciskus fokus på biskopar från delar av världen som inte har eller haft så många kardinaler, men låter det gå långsammare och primärt väljer sina favvosar till ärkebiskopar för att låta näste påve sålla bland dem till kardinaler? Vi får väl se.

Otvivelaktigt hejar progressiva katoliker på påven i hans val av nya kardinaler, medan konservativa skär tänder. Jag måste påminna mina progressiva vänner om att varje förändring medför oavsedda konsekvenser. Om exempelvis det åter blir en konservativ påve, skulle han kunna göra samma sak som Franciskus gör just nu.

Allt det här påminner oss om att inget valsystem är perfekt. Kyrkan har gjort förändringar i processen för att utse påvar genom århundradena, och det sista århundradena har förmodligen fungerat bättre än förut. Men det finns inga garantier, och det går mig att längta efter det koptiska systemet där en ung pojke med ögonbindel väljer påvens namn bland tre nominerade ur en glasskål.”

Det har inte varit så mycket katoliciteter på min blogg på sistone. Jag håller inte längre koll, men ibland snavar jag över intressanta saker. Som den här.

Länkar

”Francis stacks the College of Cardinals”, Thomas Reese i NCR 25/5
https://www.ncronline.org/blogs/faith-and-justice/francis-stacks-college-cardinals

Plågsamt stillastående i Johan Heltnes ”Det finns ingenting att vara rädd för”

Jag pallar inte hur den här boken slutar.

(Ja, jag avslöjar slutet. Vill du inte få boken spoilad, läs inte denna text.)

Förutom slutet är det mest plågsamma med Johan Heltnes roman ”Det finns ingenting att vara rädd för”, baserad på författarens egen ungdomstid i Livets ords församling och skola i Uppsala, att huvudpersonen Jonathan under romanens gång på intet sätt verkar utvecklas i sin relation till sin kyrka och sin tro. Det står liksom still. Sitter fast. Relationen till en tjej, en som inte är tillräckligt ”ren” för att platsa i församlingens ögon och som vill hångla så som tonåringar gör – vilket absolut inte är tillåtet – skapar en ordentlig konflikt i Jonathan, men när lögnerna avslöjas och församlingen rycker i kopplet lyder pojken villigt.

Inte nog med det. Han kastar sina epilepsimediciner, så som han upplevt att folk i församlingen tydligt har försökt få honom att göra. Han är ju redan helad. Det gäller bara att ta emot det. Så är han lärd. Och för att ha en chans måste han skippa Nina, det har ungdomspastorn sagt.

För den som liksom Jonathan lider av en sjukdom är det självklart att det tydliga fokus på helande som Livets Ords åtminstone har haft tidigare  – nutiden yttrar jag mig inte om – blir ändå mer centralt. Att ifrågasätta lärosatsen om helandet, det ser Jonathan som synonymt med att ifrågasätta Gud. Psykologen som försöker ge honom perspektiv på saker och ting blir därmed en fiende. Jonathan accepterar att bryta med Nina, bryter med psykologen och kastar medicinerna i ett enda svep.

Det är ett öppet slut, men ändå inte. Härifrån kan det ju bara bli katastrof. Och där slutar boken! För-friggin’-skräckligt.

Heltnes roman är en sån där med verklighetsbakgrund, utan anspråk på att bokens Jonathan är synonym med verklighetens Johan. Sånt är svårt, tycker jag. Ska jag resonera kring Jonathan utifrån det som verklighetens Johan har berättat i intervjuer om sig själv?

Johan tog aldrig något aktivt beslut om att lämna Livets Ord. Hans föräldrar lämnade, och tog sonen med sig. Därmed behövde han aldrig fatta beslutet själv. Den lösningen, det slutet, kan man omöjligen ana sig till utifrån boken. Läser jag bara romanen i sig självt, och struntar i det jag vet om författaren, slutar boken balanserandes på branten precis innan fotfästet är förlorat och fallet påbörjas. Får en författare riktigt göra så?

Länkar

I en av de intervjuer med Reza Aslan som jag skriver om här, pratar han bland annat om den fundamentalistiska livsstilen: man lär sig att tvätta bort tvivel och frågor genom att betrakta dem som attacker.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/01/17/reza-aslan-foljer-jesus-men-ar-inte-kristen/

Fyra funderingar kring blivande kardinalen

om titulatur, pensionering, klosterkök och ärkestift. Men först

ett himla stort grattis!

till biskopen själv, och till alla svenska katoliker.

1. Kan kardinaler tilltalas med förnamn?

I Sverige tilltalar vi alla med förnamn. När Anders Arborelius blev biskop talade han fort om för sitt stift att han önskade bli kallad ”biskop Anders”.

Katolska kyrkan är nu inte svensk, utan internationell. I många internationella öron måste det där med ”biskop Anders” låta ganska lustigt, närmast medeltida. Och ”Kardinal Anders” bleve väl närmast bisarrt. Så kan man väl ändå inte säga? Samtidigt kan väl inte just landets katolske biskop bli den ende som vi inte kallar vid förnamn???

2. Från förbjuden munk till kardinal

När Anders Arborelius sökte till karmeliterklostret i skånska Tågarp under tidigt 1970-tal var klostret formellt olagligt. I och för sig torde ingen ha brytt sig om att försöka upprätthålla förbudet på ett bra tag. Från 1950-talet gick det i att söka tillstånd från regeringen, men om jag förstår rätt valde Katolska kyrkan att även efter att den möjligheten införts fortsätta anlägga sina kloster sådär lite semihemligt och illegalt; de kallades för ”vilohem” och annat. Den unge novisen och senare unge munken Anders Arborelius vistades alltså i ett illegalt kloster.

De flesta om inte alla av Arborelius företrädare på Stockholms katolska biskopsstol har varit medvetna om vikten av att som katolik i Sverige ligga lite lågt. Man har avstått från ett antal saker som ansetts provocerande. Vad skulle Johannes Müller m.fl. ha sagt, om de fick veta att man i början av 2000-talet till och med skulle ha en kardinal i landet? Mer katolskt kan det inte bli, liksom. Extra mycket rött siden och brysselspetsar (även om vi utgår från att kardinal Arborelius inte kommer att gå till de värsta excesserna, han är ju trots allt munk).

3. Kan en pensionerad kardinal hacka lök i ett klosterkök?

För länge sedan läste jag något tidningsreportage från Norraby kloster. Just då fanns en broder Anders i köket, som trivdes med att laga mat och därför ofta gjorde just det. Nu kan ju det skånska karmeliterklostret ha haft flera munkar med det namnet, men jag har alltid trott att denne broder Anders var den blivande biskopen.

En röd hatt prydd med extrema mängder röda tofsar, som hänger ner från brättets båda sidor - den klassiska kardinalshatten.


Denna särskilda kardinalshatt – galeron – avskaffades 1965. Den slapp du iaf ifrån, bisp AA!

Vid senaste jämna födelsedagen berättade han i någon tidningsintervju att han faktiskt längtade efter att få pensionera sig och återvända till sitt gamla kloster. Nu infinner sig frågan: kan man göra det som kardinal? Kan man lägga av sin röda lilla hätta och ställa sig i klosterköket för att koka gröt och steka lök åt sina medbröder?

Katolska biskopar lämnar in sin avskedsansökan när de fyller 75. Sen kan påven bevilja den när som helst från bums till långt senare. Min gissning är att biskopar som är kardinaler sällan får gå i pension innan de fyller 80. Risken finns att den där Bergoglio med ett penndrag gjort så den stackars Anders Arborelius pensionering skjuts upp sisådär fem år.

4. Är Stockholm på väg att bli ett ärkestift?

Katolska kyrkan i Norden är ännu inte organiserad riktigt som i det gamla katolska Europa. Stiften är där hopklumpade i kyrkoprovinser, där ett stift är ärkestift vars biskop heter ärkebiskop. De nordiska katolska länderna hör ihop, de har en gemensam biskopskonferens och Norden liknar på många sätt en sån där kyrkoprovins, men ärkestift saknas. Var ska det ligga någonstans? De nordiska biskoparna roterar ordförandeskapet i biskopskonferensen mellan sig. Inget av länderna har väl lust att låta något annat lands stift bli till det automatiskt finaste.

Nu när Stockholm har en kardinal, betyder det att Stockholm håller på att bli ärkestift?

Jag tror inte det. När påve Franciskus utser kardinaler bryter han konstant mot massor av oskrivna regler för hur sånt går till. Det brukade främst vara ärkebiskoparna som kommer ifråga, men Franciskus utser kardinaler i obetydliga småstift medan ärkebiskopen nekas (eller slipper) röd kardinalsmössa; så har han gjort åtminstone på Kuba och det finns förmodligen fler exempel.

Egentligen är väl kanske den nordiska modellen mer förenlig med en tid när Katolska kyrkan inte längre har feodaltidens världsliga makt som främsta organisationsmodell. Nä, jag tror inte att biskops Anders röda mössa betyder något för ett eventuellt nordiskt ärkestift. Åtminstone inte särskilt mycket.

… och vad gör egentligen en kardinal?

Den frågan fick jag på Twitter. Rebella harklar sig, och förkunnar sålunda:

Det viktigaste med kardinaler är att det är de som väljer näste påve, när det är dags – alla kardinaler som är under 80, vill säga. Anders Arborelius är 67, så under förutsättning att inte Franciskus sitter kvar i 13 år till får bisp AA vara med i konklaven nästa gång det är dags.

I övrigt ska kardinaler vara påvens rådgivare, vilket i praktiken betyder att de utses till diverse uppdrag i Vatikanen. En kardinal som nobbar det mesta, alternativt inte är så lämpad, åker till Vatikanen sisådär en gång per år. Andra åker som skottspolar och överlåter mycket av biskoperiet hemma på sina hjälpbiskopar och biskopsvikarier för att göra Vatikanen-karriär. Om jag ska tippa hamnar Arborelius i mellanläge. Han är bra på italienska vilket förmodligen är ett krav för att få något gjort i Vatikanen öht (möjligen kan det funka med latin istället? Jag har ingen aning om hur hans latin är, men italienskan är vad jag förstår minst på nivån ”helt okej”). Å andra sidan tror jag inte han längtar efter Vatikanen-karriär, så direkt skottspole betvivlar jag att han blir. Å andra sidan har Rebella haft fel förr.

Biskop Anders Arborelius kommer att bli den av landets biskopar som är försedd med den tjusigaste titeln, och den är inte betydelselös; att vara kardinal medför närmast automatiskt ett kontaktnät i Rom. Om Svenska kyrkans biskopar hittills mött en man som representerar en lustig liten invandrarkyrka, torde möten med kardinal Anders Arborelius framöver nog att upplevas lika mycket som ett möte med den tämligen muskulösa internationalla Katolska kyrkan – och det är väl kanske egentligen ganska rimligt.

Katolska kyrkan i Sverige stärker sina band till moderkyrkan i Rom. Landets alla katoliker jublar. Biskopen själv känner förmodligen att han får en börda på axlarna. Så grattis igen, svenska katoliker, och grattis – trots allt – till karmelitermunken från klostret i Tågarp. Vi hoppas att du till slut får njuta av en välförtjänt pensionering, om det nu blir i Norraby kloster eller någon annanstans.

Något enögt om 68-kyrkan

Hur såg Svenska kyrkan ut innan vänstern, enligt Johan Sundeen och Annika Borg, tog över den?

Jag har aldrig sett någon som pratar om hur vänstervriden Svenska kyrkan är beskriva den bakgrunden. Det kanske är så att Svenska kyrkan är mer vänster än den borde, viktat gentemot medlemmarnas sympatier. Det är möjligt att gränserna mellan världslig politik och samhällsengagemang utifrån kristen tro ibland är väl suddiga. Men utan en beskrivning av vägen hit, som börjar innan 1970-talets vänstervåg, blir beskrivningen en smula enögd.

Jag har inte läst Johan Sundeens bok om 68-kyrkan, det medges. Bara ett par artiklar om den, inklusive Annika Borgs i Axess. Den handlar förvisso lika mycket om hennes egna erfarenheter och reflektioner som om boken. Kanske beror det på att jag har lite svårt att sortera ut det Borg-specifika materialet i artikeln från uppgifterna om själva boken, men artikeln fick mig att tappa lusten för boken. Min ”vill läsa”-lista är ändå för lång, så alla skäl att stryka något därur är bra.

En av Kent Wistis skämtteckningar i DN, bestående av hans standard-prästgubbe i krage med texten "Svenska kyrkan sägs ha blivit politiserad. Sorgligt. Svenska kyrkan ska vara politiskt neutral med borgerligt reaktionär och värdekonservativ samhällssyn."

Kent Wisti i DN.

Jag förstår inte Annika Borgs intensiva svartmålning av begreppet ”vänster”. Vi hade en sosseregering i, jag vet inte hur många årtionden. Vi blev inte DDR för det. Socialdemokratins Sverige hade sina brister, men var på många sätt ett ganska människovänligt samhälle. Huvuddelen av det som kallas ”vänster” är ändå ganska normalt … det var den politik som byggde det välfärdssystem, som vi nu länge varit fullt koncentrerade på att bryta sönder. Det så kallade folkhemmet hade brister. Rätt stora, till och med. Men visa mig det samhälle eller land som har färre. Jag tror nog du hittar exempel, men du får hålla på ett tag.

Ja, det fanns människor på vänsterkanten med skumma åsikter. Ja, under 1970-talet var detta lite väl normaliserat. Och att vänstern blev norm i Svenska kyrkan är inte konstigt. Det gällde generellt. Sen är det väl så att kyrkan av olika skäl släpar efter, och alltså ”gäller” vänsteråsikter i kyrkan mer än i samhället i övrigt. Det är fullt normalt, faktiskt, givet att kyrkan till sin natur ska släpa lite. Det brukar ju anses att kyrkan inte rakt av ska köpa tidsandan, och det gäller väl även här – eller?

Detta är det perspektiv som saknas i diskussionerna om 68-kyrkan:

Före 1968-vågen var kyrkan konservativ. Det fanns dessutom en ganska stor sammanblandning mellan vad som var kristet, och vad som helt enkelt var borgerlig moral. Manfred Björkquist, Stockholms första biskop, med sin pansarbåtsinsamling är ett fint exempel. Moralpaniken ”dansbaneeländet”, där biskop Yngve Brilioth i Växjö tillhörde de drivande, är ett annat.

Det svängde alltså därifrån, och vänsterut. Okej. Det kanske blev lite väl enhetligt. Den problembeskrivningen har jag inga problem att köpa. Vi är ju lite väl benägna till likriktning i det här landet, och det är inte riktigt bra.

Hoppar vi över förhistorien, ger skildringar som Sundeens och Borgs (eller åtminstone den sistnämndas, Sundeens bok har jag ju faktiskt inte läst) vid handen att vi bör återställa den fria rena kyrkan. Om kyrkan bara slapp vänstern skulle hon vara sig själv igen!

Som på biskop Brillioths dagar då, eller? Pytt heller.

Svenska kyrkan har varit alldeles för lierad med makten. Medan makten var konservativ, var kyrkan konservativ. Sedan socialdemokratin tagit över styret av Sverige tog det ett tag för kyrkan att följa efter. Det skedde nog inte riktigt förrän i och med 68-vågen.

Var alltså djupt skeptisk mot politiskt engagerade människor som talar om ”kyrkans politisering”. Ibland betyder det verkligen att kyrkan borde vara skild från politiken. Ibland betyder det mest att kyrkan borde vara skild från sådan politik som jag inte tycker om. Att annan politik är lika politisk, det ser man inte.

Jag kan inte se att Annika Borg lyckas göra den åtskillnaden.

Länkar

Socialism som evangelium. Annika Borg reflekterar över Johan Sundeens bok ”1968-kyrkan”, i Axess.
http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3293

Maria Ludvigsson i SvD: Visst har kyrkan ett vänsterarv
https://www.svd.se/visst-har-kyrkan-ett-vansterarv/om/ledare
Jag undrar stillsamt om kyrkan i Ludvigssons idealvärld alls ska bry sig om gamla och sjuka, eller enbart syssla med s.k. ”andliga ting”? I så fall undrar jag hur hon läser evangelierna.

Prästen Mattias Haglund kommenterar hur moderat-anknutna Borg utifrån plattformen Timbro anklagar Svenska kyrkan för att vara vänstervriden, i Kyrkans tidning: Kyrkans röst får aldrig tystna
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkans-rost-far-aldrig-tystna

Det finns flera modeller för demokrati, än de vi känner från vårt politiska system

Svenska kyrkan är en kyrka där ett flertal av de förtroendevalda kandiderar utifrån sina politiska ideologiska preferenser, där det majoriteten anser vara rätt röstas igenom och blir allas beslut, där ökad profilering av det egna i opposition mot den andra är det ”språk” som förordas.

En sådan kyrka får svårt med Enheten. Den får svårt med det gemensamma vi:et, får svårt att härbärgera de kristna syskonens olika teologiska, politiska, ideologiska och liturgiska åsikter. Jag menar att den demokratiska metod Svenska kyrkan just nu använder på många sätt arbetar emot kyrkans uppdrag och identitet snarare än stödjer den.

Jag har redan länkat till den här debattartikeln en gång, fast ganska undanskymt. Den måste få ett eget blogginlägg. Läs den! och meditera sedan över att den som skrivit den, jobbar på det där förkättrade kyrkokansliet i Uppsala – det som jag själv brukar benämna ”kurian i Uppsala”. Jag tror fortfarande att det finns fog för den beskrivningen. Men det finns säkert goda krafter även där – det gör det för den delen säkert även i kurian i Rom. Samtidigt är det tämligen erkänt att kurian är en av Katolska kyrkan problem.

Verkligheten är väl helt enkelt komplicerad.

Gnäll inte på att kyrkan är för politiserad eller för vänstervriden, (eller för högervriden, om du nu råkar tycka det). Kom med förslag istället. Trekammarsystem, eller system liknande det i Finland, eller mer konsensusartade modeller, eller …

Eller okej. Man får gnälla. Men gör inte bara det – kom med konstruktiva förslag, också. Hur skulle vi kunna organisera oss, om vi nu inte är nöjda med vad vi har?

Länkar

Kristin Molander i Dagen: Kyrkan behöver annan demokrati
http://www.dagen.se/debatt/kristin-molander-kyrkan-behover-annan-demokrati-1.965244

Den strömmande bönen som äter sig in under huden

När man säger något, är orden bara en del av det meddelande som överförs. Det är allom bekant. Men det är till och med så att ordens bokstavliga betydelse inte alltid motsvarar det meddelande som överförs.

Så funkar det även med bön, menar den anglikanske prästen och ordensmannen George Guiver.

Jag vet nu inte varifrån Guiver s.a.s. kommer. Han är överhuvud för en högkyrklig kommunitet i Church of England, och det är allt jag vet om honom. Men fjärde kapitlet i hans ”Company of Voices” känns som att det är riktat mot lågkyrklighet. Kapitlet belyser tidebön utifrån protestantisk och särskilt lågkyrklig eller frikyrklig bönepraxis. Förvisso kan texten vara riktad åt det hållet, oavsett vad Guiver själv har för bakgrund. Church of England rymmer ju även evangelicals. Guiver argumenterar för den bundna bönen, även sådan som man inte nödvändigtvis känner starkt för orden i.

Det mest uppenbara sättet att argumentera för tidebön är kanske att tala om hur Psaltarens psalmer kan tala in i alla människors liv, fast de är skrivna för så länge sen i en värld så olik vår. Det är sant. Det kan de. Men det argumentet spelar helt med i vår protestantiska världsbild, den som kom till i den tidigmoderna världen som ett resultat av den frambrytande moderniteten. Guiver vänder på steken istället.

Fri bön ur hjärtat är den protestantiska idealbönen. Varje ord helhjärtat. Under förutsättning att det är ärligt finns något verkligen vackert i detta; jag har själv sett det och omedelbart fått känslan att här finns människor som är rotade i bön, som man kan luta sig emot. Samtidigt inser man lätt att om detta är det påbjudna idealet, inbjuder det till fejk av den som inte lyckas vara sådär innerlig. Det är inte helt lätt att hela tiden mena exakt allt man säger.

Innebörden av bönens ord är alltså inte allt som bönen är. Ibland förstår förmodligen Gud till och med det som vi inte säger, som ligger bakom våra ord som vi kanske inte ens förstår själva, säger Guiver. Kanske lika bra då att sluta sträva efter den där fantastiska innerligheten i formuleringarna, och nöja sig med ord som kanske inte perfekt motsvarar vad jag (tror att jag) vill säga?

”Att Psaltar-psalmerna är märkligt lämpliga trots att det bokstavliga innehållet är tämligen begränsat, måste delvis bero på detta: de erbjuder oss ljud att rytmiskt yttra, vars innehåll är tillräckligt relevant för det som ligger för handen.”

Apropå den ortodoxa liturgin, där det reciteras texter ur Skriften mycket länge, skriver Guiver

”vi skulle kunna kalla denna framåtsträvande textrecitering för strömmande bön. Texter, huvudsakligen ur Skriften (även om både psalmdiktning och poesi också väger tungt både i protestantism och ortodoxi) läses utan särskilt mycket plats för tanken. Effekten är som av strömmande vatten, som långsamt nöter ner sina stränder

Koncentrationsbönen rör sig medvetet från detalj till detalj. Den strömmande bönen ställer oss i ett panorama, och för våra ögon bort från detaljerna och för oss genom ett impressionistiskt nät av ord till bredare utsiktsfält. Ibland kan den hålla fram hela svep av trosbekännelsen eller frälsningshistorien. Den är vidvinkelperspektiv, i motsats till mikroskopet.

Den strömmande bönen bygger upp avlagringar under tid. Den liturgiska bönen verkar under huden, på ett sätt som liknar hur man lär sig ett språk i främmande land. Alla som upplevt detta vet hur språket byggs upp inom en, utan att man märker det. En ström av obegripligt prat strilar över en hela dagarna, och man verkar inte komma någonvart. Men längst bak i hjärnan smälts och bearbetas alltihop, så efter några månader upptäcker man att man kan samtala och börjar känna sig hemma på ett sätt som förefaller som ett mirakel. Daglig tidegärd arbetar genom ansamling under åren. Vad gäller den effekt den har på oss så lagras alltihop i det undermedvetna, jäser på och arbetar på sin omedvetna omvandling. Varje tillfälle i sig självt är vanligen omärkvärdigt. Den frukt som varar hittas inte där, utan i ackumulationen under åren.”

Guivers bok har några år på nacken men känns ändå som en del av en liten trend, av något blygsamt men dock växande. Själv har jag ingen erfarenhet av sådana kristna miljöer där fokus ligger helt på fri bön formulerad i stunden, men jag tänker på den frikyrklighet som samlas på Bjärka-Säby. På vad det är de lessnat på, i sina frikyrkotraditioner, som får dem att orientera sig mot de historiska kyrkorna. Åtminstone detta kapitel i ”Company of Voices” – de delar av fjärde kapitlet som jag bloggat om här, där står annat också – förefaller mig direkt riktat åt människor av ungefär samma slag som i kretsarna kring Bjärka. Människor med erfarenhet av en viss typ av kristendom, som vill vidare till, eller åtminstone vidga perspektiven med hjälp av något annat.

Jag har själv ingen egen erfarenhet av denna frikyrklighet fokuserad på fri bön född ur stunden, gärna kombinerad med mer eller mindre drag av biblicism. Ändå är det den som i hög grad präglat min syn av vad kristendomen är. Den synen har jag det senaste året försökt skaka av mig, och gå åt – tja, något annat. Ungefär åt Guivers håll kan nog vara ett rimligt ”annat”.

Vi håller på att lämna moderniteten bakom oss. Vi vet inte vart vi är på väg, men vi har börjat att försiktigt känna på tankar och metoder från tiden innan moderniteten invaderade oss, för att försöka lära oss av den. De ortodoxa och de katolska kyrkorna har inte låtit sig invaderas av moderniteten på samma sätt som de protestantiska. Därför har de användbara saker kvar i reservoarerna, som vi andra nyfiket sniffar på.

Rebella tar på sig sibyllekappan och spår att katolicismen – men i ännu högre grad förmodligen de ortodoxa kyrkorna – kommer att ha stort inflytande på hur den protestantiska delen av kristenheten utvecklas framöver. Det kommer ta ett tag innan vi riktigt får upp ögonen för östkristendomen, men det kommer.

Kommer det bli massor av bloggtexter kring den här boken? Jag vet inte alls, faktiskt. Det första kapitlet fanns jag svårgripbart. Jag gled lätt genom meningarna men förstod ändå inte riktigt vad jag läste. Nu har boken kopplat greppet om mig. Läsningen går inte fort, men sker med stort intresse.