Vår enögda samtid

Att försöka intressera folk för anställnings- och arbetsvillkoren inom personlig assistans är normalt hopplöst. Ingen bryr sig, av en hel massa skäl. Ett av de tyngsta är att om man talar för personliga assistenters rättigheter kommer det uppfattas som en attack på funktionshindrade, de som använder och behöver personlig assistans. Sånt vill ingen lyssna på. Vi må ägna oss åt diskriminering på en hel massa andra sätt men ett sånt frontalangrepp på funkisars rättigheter som att kräva normal anställningstrygghet för personliga assistenter – det är vi inte med på.

Det går inte, såvida man inte har en motberättelse som är lika stark. Storyn om unga sexuellt utsatta tjejer, som i sitt arbetsliv utnyttjas av människor de står i beroendeförhållande till (brukaren eller oftare en familjemedlem till brukaren, som rattar mammas eller fruns personliga assistans) är en sådan. Det rör sig om ganska få personer, en pluttliten bråkdel av all personlig assistans som utförs men de utsatta tjejerna tar desto mera stryk. Deras position medger ju inte att de hävdar några rättigheter över huvud taget. Ingen verkar vara intresserad av att ge dem några rättigheter att hävda.

Personal som saknar rättigheter är lätta att misshandla på alla möjliga sätt. Problemet är så oerhört mycket större än just de där fallen med grova sexuella trakasserier, men det orkar ingen intressera sig för.

Systemet personlig assistans har en rätt stor mängd inbyggda svagheter. Det har som norm den självständigt agerande funktionshindrade brukaren, hen som med hjälp av personlig assistans blir kapabel att styra över sitt liv. De brukare som tvärtom behöver stöd och vägledning i sin vardag handlar lätt i klorna på personliga assistenter som inte nödvändigtvis alltid vill sin brukares bästa. Inte heller där finns det någon som ser vad som sker.

För ett tag sen såg jag en tidningsrubrik om en personlig assistent som åtalades för sexuellt övergrepp på brukare. Även detta är säkert ovanligt, men andra former av övergrepp och missbruk av situationen desto vanligare – mest i smått, ibland i stort och då förstås desto värre.

Personlig assistans är kort och gott en soppa, en ibland närande och ändamålsenlig men alltför ofta illaluktande soppa som ingen kommer orka röja i. Ingen vill ju betraktas som ond och elak, som tar ifrån funkisar rättigheter. Istället antar jag att man kommer låta systemet förfalla helt, så att det till slut bara finns ruiner att bygga något nytt av.

Alla strävanden efter ökad rättvisa utgår idag från förfördelade grupper som på något sätt är icke-norm. Funkisar är icke-normisar liksom svarta, mörkhyade och andra s.k. rasifierade. Kvinnor är också icke-norm, fast vi är lite drygt halva befolkningen. Det är bra att vi upptäckt den regelmässiga diskriminering som detta skapar, men måste vi för den skull bli blinda för alla andra typer av orättvisor som inte kan analyseras efter detta mönster? eller bara helt tappa orken att ta itu med dem?

Medelklassen är för den delen stark norm. Men just på den punkten förefaller systemet inte tillämpas. Det är inte bara svårt att vifta med arbetarklass-kort. Snarare är ett sånt kort icke-existerande.

Enda sättet är om man kan gå bakvägen, via någon annan icke-norm-grupp. På sätt och vis var det väl det jag gjorde, när jag på sätt och vis utnyttjade uppmärksamheten kring ”Killarna” till att prata om personlig assistans – kanske på ungefär samma sätt som Sofia Lilly Jönsson gjorde när hon utnyttade #metoo som bärande narrativ i ”Killarna”?

Vi måste försöka nå bortom dessa ständiga analyser om ras och kön. De är alls inte oviktiga, men de räcker inte till för att beskriva hela verkligheten.

Tidigare text: ”Varför ‘Killarna’ inte är en del av #metoo”
https://rebellasandra.wordpress.com/2018/01/11/varfor-killarna-inte-ar-en-del-av-metoo/
De länkar i den texten som handlar om personliga assistenters arbetssituation som en del av #metoo har fått avsevärt mycket färre klick än de som berör ”Killarna”. Nej, jag är inte förvånad.

Annonser

Jag, en sån som könsdiskriminerar

Jag lägger större vikt vid sånt som män säger, än kvinnor. Inte i varje enskilt fall, förstås, men trenden är tydlig.

Förvisso retar jag mig ibland när en man kliver fram och tar för mycket plats, exv. genom att utgå från att hela gruppen raskt ska acceptera honom som ledare och följa. Men en kvinna som gör samma sak retar mig mer. Chansen att jag ska acceptera det när en man självmant sätter på sig ledarhatten är helt enkelt större.

På Twitter följer jag dubbelt så många män som kvinnor.

Och så vidare.

Jag vet ju om det. Så varför slutar jag inte bara att diskriminera mitt eget kön?

För att förstå mekanismerna bakom denna typ av könsdiskeriminering är följande basalt och viktigt: Människor bedömer i normalfallet ett yttrande mer utifrån vem som säger det, än efter innehållet i det sagda.

Vi tar det en gång till.

Nej, yttranden bedöms normalt inte primärt efter faktainnehåll. Vad vi tycker är smart, roligt, intelligent eller välinsatt bedöms mer utifrån vem som säger det, än vad som egentligen sägs.

Låt det sjunka in ett tag.

Vems yttranden lyssnar vi mer på då? Ibland kan det handlar om vem som anses kunna ett visst område, men den enskilt viktigaste faktorn är ofta social status. Vi tror mer på vad chefen säger, än Sigge på lagret. Det gäller även om det handlar om något från jobbet helt väsensskilt.

I vår kultur står kvinnor lägre i kurs än män. Det är det som brukar kallas för könsmaktsordning eller patriarkat.

Dessa två saker kombinerade är skälet till att undersökning efter undersökning visar att vi bedömer text olika beroende på om den är undertecknad med ett mans- eller kvinnonamn. Mannens text anses kunnigare och mer insatt; kvinnans text kan ibland anses mer empatisk, men inte lika auktoritativ och trovärdig. Sorgligt nog verkar detta inte förändra sig över tid. Mycket har gått framåt vad gäller jämställdhet, men i detta fall står vi still.

Statushierarkier och de vardagliga orättvisor som detta för med sig är något jag är mycket observant på, och ägnar någon typ av reflektion nästan dagligen. De kan vara brantare och hårdare eller plattare och mjukare, men vi kommer aldrig ifrån dem. Vi är flockdjur, och vi har detta inbyggt i oss.

Frånvaro av statushierarkier är oförenligt med liv tillsammans med andra människor. Patriarkatet gör så män hamnar högre och kvinnor lägre ner på statusstegen. Därför kommer jag, helt automatiskt, att bedöma mäns tweet som roligare och klatschigare formulerat och mer värt att dela.

Den som tvärsäkert säger ”Jag har då alltid bedömt kvinnor och män efter samma måttstock!” tror jag inte en millisekund på. Den som säger så lider säkerligen av bristande självinsikt på den här punkten.

På samma sätt misstror jag dem som pratar om hur mycket de själva blir diskriminerade, utan något tecken till reflektion över huruvida de själva diskriminerar. Sånt är basalt, liksom att den som klagar över hur andra behandlar den bör själv fundera på hur den behandlar andra.

Richard Thompson Ford lär i boken ”The Race Card” ha berättat om när han försökte haffa en taxi till flygplatsen på gatan. Bilarna körde bara förbi, och Ford drog slutsatsen att taxichaufförerna i New York är rasister som inte ville plocka upp en svart man. När han till slut fick en bil fick han veta att just den här tiden går taxichaffisarna av sina skift, och vill helst inte ha långkörningar. Han hade alltså blivit diskriminerad, men inte för sin hudfärgs skull utan på grund av resväskan som skvallrade om att han förmodligen ville bli körd ut till flygplatsen.

Folk kan bli förbigångna eller illa behandlade utan att skälet är rasism eller könsdiskriminering. Ofta är det förstås diskriminering på ett eller annat sätt, men verkligen inte alltid. Ofta får man ju inget facit, som Ford fick den gången. Jag har råkat på några invandrare – inte många, det ska sägas – som förklarar exakt alla motgångar de råkar på här i livet med diskriminering. De har knappast rätt.

Jag förblir skeptisk till att diskutera fenomenet könsdiskriminering utifrån enskilda fall. Oftast är det i det enskilda fallet väldigt svårt att veta. Diskuterar vi utifrån enskilda fall, har vi inget case kvar när helt andra rimliga förklaringar till förbigånganden osv. dyker upp, och så stannar det hela där. Statistik och forskning är svårare att avfärda.

Hur ska man då göra, om man inser att man könsdiskrimerar? Jag kan ju inte börja följa en massa kvinnor på Twitter som jag inte är intresserad av, och trycka av en massa lajks bara för att kvinnor säger det. (Det finns en feministisk inriktning som tycker att man ska göra ungefär det. Det kallas ”systerskapsfeminism” och jag tycker det bär ungefär hur fel som helst. Kvinnor har nämligen inte alltid rätt i allt de säger.) Och om jag bjuder in kvinnor till olika arrangemang jag ordnar men gör det med vänsterhanden, eftersom jag egentligen inte är intresserad av vad de gör utan bara vill ha en snygg procent med kvinnliga medverkanden lär de knappast komma till sin rätt i sammanhanget. Då lär jag prata mer med männen, presentera dem för en massa intressanta personer som de kan ha nytta av, och kanske vara vänlig mot kvinnorna men inte ge dem en ärlig chans.

Det finns tillfällen när direkt kvotering kan vara bra – beslutsfattande församlingar är en sådan, och principen är inte konstigare än att LO alltid sett till att i sina högre skikt alltid ha representanter med från alla de större medlemsfacken. Men i de flesta andra sammanhang är jag skeptisk. Kvotering är inte lösningen. Hellre försöka aktivt uppvärdera, och även fundera på om de manliga kandidater man först tänkte på faktiskt är så bra som man först tyckte. Kanske de dök upp i ens huvud mest på grund av något slags automatik, som alltid sorterar män ett pinnhål eller två högre än de egentligen förtjänar.

Vad gäller humaniora är jag inte särskilt insatt men i naturvetenskap fördelas stipendier och pengar i allmänhet efter bedömning av tidigare forskning. Hårdvalutan heter citeringar i andras verk. Om A och B har skrivit likartade saker, vem kommer att bedömas som mer central? Vem får fler citeringar? Vem har kortare väg till en fast tjänst eller en professur? Könsdiskrimineringen blir inbyggd i systemet, bottnande i vår allstädes närvarande tendens att undervärdera kvinnor och övervärdera män.

Jag kan försöka bli medveten om min egen diskriminering. Jag kan försöka aktivt se kvinnorna omkring mig. Lägga kvinnliga författares osv. namn på minnet. Fundera på om jag egentligen har något skäl att bedöma docent A (man) som ett mycket tyngre namn än docent B (kvinna). Men hur långt räcker det?

Vi diskriminerar på liknande sätt ur andra aspekter också, förstås. Utländska namn, med mera. Men jag undrar om inte vårt sätt att ständigt värdera det manliga högre sitter djupare och hårdare i oss än det mesta annat.

När jag riktigt förtvivlar tror jag att vi har patriarkatet inbyggt i oss från före födseln. Få saker får mig att tvivla på en god Skapare som den tanken.

Jag önskar verkligen att folk kunde inse att det inte är män som diskriminerar kvinnor. Det är människor som diskriminerar kvinnor. Vi allihop, mer eller mindre. Hittills har jag inte sett någon snabb och enkel metod för att få oss att sluta med detta. Ja, jag är könsdiskriminerad! men insikten att jag själv också diskriminerar bör stämma till viss ödmjukhet.

”Hur många skulle stå ut med R om han var kvinna?” frågade jag en gång en arbetskamrat omden stora organisationens kanske största buffel. ”INGEN!” svarade hon med eftertryck.

Jämlikhet är som bekant inte när en kvinnlig Einstein får en professorsutnämning, utan när en kvinnlig medelmåtta har samma chans som en manlig medelmåtta. Jämlikhet är förstås inte heller när supersmidiga kvinnor tar sig fram och inga andra, medan män kan buffla på och ändå inte bli utdefinierade som samarbetspartners. Kampen för kvinnliga bufflars rättigheter engagerar mig dock föga. Hellre bör vi sänka vår toleransnivå för manligt bufflande.

Statushierarkier kan vara branta och hårda eller mjukare och plattare, men de kommer alltid att finnas där. Det mest effektiva sättet att minska diskrimeringen av kvinnor vore förmodligen om vi kunde runda av och en smula platta till våra statushierarkier. Det skulle dessutom göra en hel del för ett mänskligare samhälle. Så kvinna jag är vill jag hellre se det, än hårda men exakt könsjämställda hierarkier. (Sen tror jag iofs inte att det sistnämnda går att uppnå. Jag tror att i hårda hierarkisystem kommer kvinnor, bortsett från den lilla gruppen undantag, alltid att få stryka på foten.)

Det är hemskt synd om diskussionen stannar vid att män diskriminerar kvinnor, när sanningen är att vi alla diskriminerar kvinnor hela tiden. Män brukar nog iofs oftast diskriminera mer. Å andra sidan tycker jag det är på ett sätt värre att vi kvinnor, inklusive jag själv, gör det.

I grunden handlar det alltså om social status, och hur social status – hög eller låg – gör att vi felbedömer folks kompetens och förmågor.

Glöm aldrig det, när vi pratar om könsdiskriminering.

Nöjesplugg

Någon berättade för mig att rätt många av de saker jag funderar på skulle kunna placeras in i ämnet religionsfilosofi.

Åhå. Jag har ett ämne! Det var inte så illa.

Ja … Karen Armstrongs ”The Case for God” är ju en religionshistorisk översikt, men ärendet är religionsfilosofiskt; hon menar att vår tid missförstår både religion och Gud. Jag snurrar i utkanterna av det där, hela tiden. Och det borde väl vara religionsfilosofi, antar jag.

Fältet religionsfilosofi är förmodligen ganska brett, och mina intressen inom ämnet kanske synnerligen smala. Dessutom finns det fortfarande många olika angreppsvinklar, från olika ämnen. Idéhistoria verkar fortfarande som en mycket god början, men sen?

Religionsfilosofi verkar inte vara något som ges som kurser på grundnivå, annat än i pluttformat. 7,5 poäng på Newman, finns det. Lärare Ulf Jonsson. (Jag snackade lite med folk ur högre årskurs på THS som sade ”han är min idol”. Hade väl hört honom på radio, och så. Riktigt där ligger inte jag, men visst. De där jesuiterna brukar ha ordning i skallen.) Men vill man ha mer än så ligger kurserna på högre nivå. Först en massa teologi/religionsvetenskap och/eller filosofi, alltså. Vill jag det?

Jag började skissa på en plan. 30 poäng idéhistoria, sen antingen Newmans baskurs eller 30 poäng praktisk filosofi och lika mycket teologi. Vips har jag i så fall två-tre år inbokade. Jag går ju på halvtid.

Så inrutade planer känns inte kul. Det skulle vara nöjesplugg, det här.

Stockholms universitet har ingen teologisk eller religionsvetenskaplig institution, men man erbjuder en del småkurser i religionshistoria. Dem kan jag nog roa mig med ett bra tag.

Europas förkristna religioner. Kelterna och sånt, rimligen? Dem har jag hört om men har lite kunskap. Kul, ju!

Nyandlighet och nya religioner. Kanske. Känns som att man isåf skulle vilja sätta det i samband med idéhistoria: vad för typ av andlighet uppstår i vår tid, och varför.

Folklore. Intressant – för var går gränsen mellan religion och folklore? Sånt måste de bara ta upp och problematisera.

En institution som sysslar med det antika Greklands kultur ger en kurs i mytologi. Beroende på innehållet kan det vara halvsegt eller jättespännande. Att vi har klassat de grekiska gudaberättelserna som ”mytologi” snarare än religiösa berättelser måste vara för att vår kultur önskat fortsätta använda dem som kulturella referensramar, utan att behöva känna att man sysslar med någon annan religion än kristendomen. Distinktionen mellan religion och mytologi är något konstlad, och det måste rimligen hanteras inom kursen. Oundvikligen kommer man att tangera frågan vad religion är och inte är. Sen kan det hanteras bra eller mindre väl, förstås.

Någon av de här kurserna återkommer säkert årligen medan andra är en dagslända, som ges en eller två gånger och sen försvinner. I så fall kommer andra kurser istället.

30 poäng idéhistoria är en rätt omfattande plan för en halvtidsstudent, men jag vill ha den kvar. Om allt går i lås kan jag läsa idéhistoria till hösten, men nu under vårterminen blir det efter många om och men ingen kurs alls. Jag har ändrat mig hit och dit och till slut strukit rubbet, förutom den omtenta i östlig kyrkohistoria som jag säkert som amen i kyrkan kommer ha att hantera. (Ja jag ska ta den, inte släppa.) Och i övrigt – tänk vad jag hinner läsa på egen hand! Allt det där som jag lagt på framtiden, eftersom jag inte hann. Bonhoeffer. Barth. Den där boken som Willy Pfändtner föreläste över, på den där webföreläsningen. Jag kan också skaffa en grundbok i religionsfilosofi och läsa på egen hand, för att få en överblick över ämnet och för att se om det på riktigt är intressant eller ej. Brist på läsning får jag inte.

Första årskursen på THS mal på utan mig. I vår kommer de bland mycket annat att läsa en bok som gett mig tillräckligt mycket tuggningsmaterial för fem blogginlägg. Den kursen är jag inte behörig till eftersom jag inte läst bibelvetenskap. När jag fick veta vad de skulle läsa kändes det rätt surt.

Kursen handlar om text och tolkning. Gissningsvis är syftet med antologin ”Läsarna i distraktionernas tid” i det sammanhanget att peka på andra sätt att läsa text och tolka den än vårt självklara logiskt-rationella. Resten av kursen kanske för mig är mindre intressant – och kanske den inte ens skulle ge mig många nya perspektiv på den bok jag redan läst? (Läsaren får här föreställa sig mig ungefär som Askungen när hon suckar ”vad är en bal på slottet.”)

Jag skulle lära mig plugga, var tanken och planen. Första kursen gick det verkligen oförmodat bra. Andra … sådär, och nu mot slutet inte. Jag kan skylla på andra saker i mitt liv – kanske – men å andra sidan dyker alltid sånt upp att hantera, och vi kan konstatera: jag grejade det inte. Min första högskoletermin på ett antal år var huvudsakligen uppmuntrande, och jag kunde ge mig själv många klappar i ryggen. Mot slutet har jag fått en näsbränna, kan vi väl säga.

Upp igen! Ett klavertramp kan ju Vem von Helst göra. (Från ca 2:20)

Det här skulle vara nöjesplugg. Att behålla den inställningen är förmodligen en av de viktigaste grejerna för att få det att funka.

Upp igen.

Men först lite paus, i det där organiserade pluggandet.

Blir’e nån religionsfilosofi då? Kanske på längre sikt. Det är ingen brådska.

En av de bästa grejerna för att det verkligen ska bli nöjesplugg är för mig att köpa boken långt i förväg, och nöjesläsa i den. Det är en utmärkt förberedelse och det ska jag göra.

En grundbok i idéhistoria, antingen Nordins eller Ambjörnssons. Och så nåt religionsfilosofiskt. Det ska jag skaffa hem. Yep.

Varför ”Killarna” inte är en del av #metoo

Under min korta sejour som personlig assistent blev min i PA-branschen välinsatte pojkvän lite orolig, när han fick höra på vilken adress jag skulle börja jobba. På samma adress fanns nämligen en brukare som brukade förmå sina kvinnliga, oftast unga assistenter att runka åt honom. Han ”behövde massage i underlivet”. Det var en ”arbetsuppgift”. Nu var det inte hos den personen jag skulle jobba, men den berättelse jag fick höra var förfärande.

Hur många tjejer den snubben knäckte förtäljer inte historien. Varje gång assistansbolaget började fatta bytte han bara anordnare – och det gamla assistansbolaget var enligt lag förbjudet att berätta för den nya vad brukaren höll på med.

När den här historien utspelade sig fanns avtal med noll dagars uppsägningstid under ”särskilda skäl” det vill säga saker som att ”samarbetet mellan brukare och assistent inte längre fungerar”. Numera har personliga assistenter som sägs upp ”av särskilda skäl” två veckors uppsägningstid.

#Metoo började i hippa branscher. Skådisar och mediafolk ställde sig upp och berättade om trakasserier och övergrepp. Uppropet spred sig från bransch till bransch, från de hippa inneyrkena till andra högstatusyrken och därifrån småningom neråt. När det nådde arbetaryrkena hade intresset börjat falna. Vi har fortfarande pratat och skrivit mer om amerikanska skådespelerskor och filmproducenter än om tafs och sexuella trakasserier som drabbar svenska kvinnor i arbetaryrken.

Tjejer i knegaryrken har inte professionella nätverk, på det sätt som folk skaffar sig i karriäryrken. När #metoo nådde arbetaryrken hade de svårt att samla ihop särskilt många namn. Det försök till #metoo-upprop inom personlig assistans som trots allt sjösattes undertecknades med för- och efternamn av tre (3) personer. Ytterligare 14 skrev under med bara förnamn.

Personlig assistans är den bransch som dragit på sig i särklass flest anmälda arbetsskador på grund av sexuella trakasserier, oftast utförd av någon anhörig till brukaren (som då i realiteten är den som bestämmer om assistansen inkl. vilka assistenter som ska anställas och vara kvar). Metoo inom personlig assistans får inte underskrifter eftersom tjejerna inte törs berätta.

Kombinationen icke-existerande anställningstrygghet och tystnadsplikt är ett effektivt vapen. De här tjejerna har ofta exakt ingenstans att vända sig. De borde säga upp sig kvickt som ögat, förstås. Fast det är nog ganska få personliga assistenter som har så många månadslöner på banken att de känner att det är ett alternativ att ställa sig utan både jobb och A-kassa.

Metoo har balanserat på ganska slak lina hela vägen. Det finns en fantastisk styrka i vittnesmålens massverkan, i vreden, i kvinnorna som får syn på mönstren. Akilleshälen ligger i de individuella utpekandena. Det hade aldrig tagit fart utan utpekandena av namngivna män, sägs det, och det är förmodligen sant. Likförbaskat är de problematiska. Man kan ju aldrig veta om alla anklagelser är sanna. Kvinnor är trots allt bara människor, vi också, och ibland drivs vi av inte helt rena motiv – precis som män. Vi är kvinnor och män men mer grundläggande är att vi alla är människor, med huvudsakligen samma fel och brister.

När Sofia Lilly Jönsson hänger ut ett antal män under rubriken ”Killarna” gör hon det som en parallell till, eller en del av metoo. De uthängda männen är viktiga för texten. Utan dem får den ingen bärkraft och ingen kommer intressera sig för de strukturer som gör att män prioriterar andra män, ofta utan att ens vara medvetna om det. Den manliga klubb där männen bakar sockerkakor åt varandra men kvinnorna inte är inbjudna blir inte tydlig annars. Precis som med sexuella trakasserier och kvinnomisshandel är det sånt som man inte själv sysslar med, och ingen jag känner – ha! jamen det tror vi ju allihop, inte sant? Sånt sker någon annanstans. Det måste pekas på enskilda fall om det ska bli synligt.

De aktuella uthängda Killarnas individuella skuld förefaller dock, när man tittar lite närmare på det och även läser deras egna versioner, lite luddig. Det tydligaste brott som de begått som föranledde själva texten ”Killarna” är att hylla en text av Eric Schüldt, mestadels på de social medier där Sofia Lilly Jönsson själv befinner sig. Jönsson feltolkar en passage i texten och får den att uttrycka en negativ hållning till hennes egen verksamhet som kyrkokritiker. Några veckor senare hängs männen ut som Killarna, de som bara stöttar och lyfter fram varandra.

Många kvinnor jublar över texten ”Killarna”. Den beskriver något som de känner igen. Det som skildras är det som brukar benämnas ”glastaket”, de osynliga mekanismer som gör att kvinnor så lätt fastnar i karriären. I Twitter-diskussion tycker Sofia Lilly Jönsson att det är ”en väldigt bra läsning” att läsa texten som myt eftersom, som Ludvig Lindelöw uttrycker det ”den är sann även om inte all empiri, alla faktiska händelser är sanna”.

Sexuella övergrepp och könsdiskriminering är väsensskilda saker. I ett sexuellt övergrepp finns en förövare och ett offer. Könsdiskriminering ägnar vi oss däremot åt hela tiden, allihop. En text får större genomslag och bedöms ha större tyngd om det står ett mansnamn under. Den typen av diskriminering ägnar jag mig åt själv. Jag vet om det. Varje enskilt fall är svårt att peka ut, men mönstret är tydligt.

Metoo handlar om sexuella övergrepp. Att utvidga begreppet till att handla om könsdiskriminering och systematisk undervärdering av kvinnliga akademiker är en kidnappning. För Sofia Lilly Jönsson kanske just hennes kyrkokritik är det viktigaste i hela världen – vi är alla lite egocentriska på det sättet, mer eller mindre. Men ska vi låta henne surfa på begreppet metoo medan vi aktivt struntar i de kvinnliga personliga assistenterna, vars arbetsmiljö vi inte orkar ens lyfta på ögonbrynen åt? eller för den delen, de funktionshindrade kvinnorna som rent statistiskt utsätts för rätt mycket fler sexuella övergrepp än genomsnittet?

Jag tycker inte det.

Strukturer, var det. Strukturer som styr vad som lyfts fram och anses viktigt. Jag tänker på sånt ibland. Gör ni? Vilka strukturer, som drabbar vilka grupper, väljer ni i så fall att fokusera på? Och varför?

Länkar

Assistenter i upprop: ”Vi har fått nog nu!”. KA, 20 december 2017
https://www.ka.se/assistenter-i-upprop-vi-har-fatt-nog-nu
”Tystnadskultur inom assistansen”. KA, 20 december 2017
https://www.ka.se/tystnadskultur-inom-assistansen

Killarna. Sofia Lilly Jönsson, 5 januari 2018
https://sofialillyjonsson.com/2018/01/05/killarna/

Maria Küchen på Facebook, inkl. diskussionstråd. 6 januari 2018.
https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10156050104309628&id=723349627

Diskussion på Twitter, sparad på Internet archive. Christoffer Skogholt, Sofia Lilly Jönsson och Ludvig Lindelöw 7 januari
https://web.archive.org/web/20180108233029/https://mobile.twitter.com/Ludviger/status/950288421678968832

Om det är någon jag bakat sockerkakor till så är det dig Sofia. Christoffer Skogholt, 8 januari 2018
https://christofferskogholt.wordpress.com/2018/01/08/om-det-ar-nagon-jag-bakat-sockerkakor-till-sa-ar-det-dig-sofia/

En Kille tar till orda (igen…) Joel Halldorf på Läsarna, 9 januari 2018
http://www.läsarna.se/en-kille-tar-till-orda-igen/

Rebella underkänner Bloggardags bonhoefferska teorem

När Dietrich Bonhoeffer & polarnas Bekännelsekyrkan nämns, är ärendet oftast detta.

Största delarna av de tyska stora lutherska och reformerta kyrkorna lät sig omformas av tidens nazistiska ideal. Hitler försökte göra en informell statskyrka av dem, och han lyckades ganska bra. Bekännelsekyrkans anhängare ville inte vara med på det. Bonhoeffer själv blev avrättad i krigets slutskede.

Man i svart lång prästrock och elva vid en talarstol, prydd med Nazitysklands flagga. Bakom honom fler präster och män i uniformer, samt fyra flickor i vita kläder som ser ut som något slags vita folkdräkter.

Riksbiskop Ludwig Müller talar tll medlemmar i Deutsche Christen, den nazikristna lobbyorganisastionen. Domkyrkan i Berlin, 1934.

De stora samfunden, vars liturgier kom att i rätt hög grad avspegla nazistiska ideal om mandom mod och morske män, hade omfamnat den tidens liberalteologi (vilket inte bör förväxlas med hur ordet idag slarvigt används som skällsord på allt möjligt. Strikta definitioner på detta område förefaller dock svåra att få tag i. Vi får se om jag till slut får lära mig någon sådan) som öppnade för en kristendom som inte nödvändigtvis krävde att evangeliernas mirakler skedde så som de skildras. Om Jesus-gestalten anses bygga mycket fritt på historiska underliggande händelser blir det även fritt fram att göra om honom för sina egna önskemål. Exv. går det utmärkt att framställa honom som ett ariskt praktexemplar.

Dag Sandahl bloggar om detta stup i kvarten. Svenska kyrkan med sin ryggradslösa teologi följer blint med tidens strömningar, är temat. Då var det nazism, idag annat, men ingendera är sann kristendom och kristendomen är vad kyrkan ska ägna sig åt och förkunna. Felaktig liberalteologi ses som skälet till att de tyska stora kyrkorna lät sig nazifieras. Felaktig liberalteologi är även skälet till att Svenska kyrkan dansar vilt efter världens pipa. Botemedlet heter sund, gammaldags kristen förkunnelse.

Emaljerat märke, bestående av ett kors och ett hakkors hopflätat via en törnekrans. Ytterst en röd ring, och texten "Deutsche Christen".

Medlemsmärke för Deutsche Christen.

Ungefär så, brukar resonemanget se ut.

Nyligen snappade jag upp en länk om hur dessa nazifierade kyrkors gudstjänster tedde sig, med swastikor på altaret osv. Texten var skriven av en amerikan som såg tydliga paralleller till hur en del amerikanska kyrkor gjort det amerikanska till föremål för dyrkan. USA har ju, ungefär som det antika Rom, en officiell civilreligion; vördnad för flaggan är påbjuden. Att vara kristen anses också vara i jätteamerikanskt, och följden har ibland blivit att dessa två blandas. De evangelikaler som röstar på Trump är kanske anhängare av den amerikanska civilreligionen i högre grad, än de är lärjungar till den där mannen från Nasaret.

Dessa kyrkor håller hårt på att Jesus inte bara har gått här på jorden, utan också att det gick till i stora drag (alt. exakt) så som det skildras i evangelierna. Den religiösa sanningen är hårt knuten till historisk sanning. Liberalteologi är för dem ett skällsord.

Där sprack det teorem som Dag Sandahl et al så ofta för fram, att det är den förfärliga liberalteologin som öppnar kyrkorna för att börja spegla världens intressen istället för Jesus. Det kan kyrkorna göra även göra med föregivet konservativ teologi. Det är inte där skon klämmer. Det är inte där upprinnelsen finns.

Jag är väl öht ganska skeptisk till att det skulle allmänt vara teologin som avgör hur människor handlar. Snarare skapar man sin teologi – och sin filosofi, för den delen – så att den ska passa med sitt tänk och sitt agerande. Fast det är litegrann en annan fråga.

Länkar

”What was a Nazi church service like” av Stephen Waldron, på Theology Corner.
https://www.theologycorner.net/apocalypseandanalysis/2018/1/3/what-was-a-nazi-church-service-like
Texten är lång. Ev. kan det vara bra att börja med (eller nöja sig med) slutklämmen.

Med tack till lite folk på Twitter som dels postade länken, och dels hjälpte mig komma fram till och formulera den här tanken.

Från tradkristen till liberalkristen – men inte tvärtom. Eller?

Den här texten från december 2014 lider av att jag ännu inte har fler verktyg att analysera kristendomsvarianter med, än att sortera in dem på skalan ”traditionell” och ”liberal”.

Jag har fortfarande inte tillräckligt utvecklade begrepp för att kunna överföra den här texten till vettigare vokabulär. Men i sak håller jag med mig själv, för drygt tre år sen – såvida jag inte läser in något lite annat i texten nu, än vad jag tänkte då?

Idag menar jag att bara den kan klara sig utan det kristna språket, men förbli kristen, som en gång grundligt lärt sig det. Är det ungefär vad jag menade här? Jag vill gärna tro det.

Det ämne som jag på slutet frågar efter, i vilket man kan studera hur människor rör sig mellan olika former av tro. Det är ganska säkert religionssociologi. Haha, se vad jag har lärt mig!

Rebellas andra

Personligen tror jag att så gott som alla svenskar som omfattar en tämligen liberal kristen tro kommit från mer traditionell kristendom.

Om man inte tror på en fysisk uppståndelse, vilka varianter finns det då? En variant är Jesus mest som moraliskt föredöme. Kanske det är vad folk menar med ”hallelujateologi utan kors”. Man kan också prata om andligt sökande via myter och berättelser, och mena att berättelserna om Jesus bär djupa mänskliga sanningar utan att behöva skildra någon fysisk, historisk verklighet. Är någondera positionen möjlig att nå utan att först vara lite ”striktare” (i brist på bättre ord) kristen?

Jag menar att bägge varianterna bygger på det gods som människor har i sig från ”striktare” kristendom. Jag tror det är mycket ovanligt för en människa vars bakgrund är helt och hållet icke-troende att bli kristen på mer liberalt sätt. Enskilda människor kan förstås gå vilken väg som helst, men om…

View original post 45 fler ord