Hur utför man andlig bibelläsning i det 21:a århundradet?

På den tid då varje bok var en dyrbarhet, som tog en munk många många arbetstimmar att skriva av, var själva boktillverkandet – kopierandet – en andlig övning. Bibelläsningen var också en andlig utövning i sig självt – man läste knappast Bibeln på annat sätt, med annat syfte. Man läste högt, mycket sällan tyst för sig själv, och man läste samma sak många gånger. Ordensfolk och präster, och även de få andra som hade tillgång till en fysisk bibel, kunde säkerligen rejäla stycken av Skriften utantill.

Själva läsandet som en andlig disciplin. Andlig läsning som det normala sättet att läsa. Visst fanns det även räkenskaper och brev och annat skrivet, men bibelläsningen som läsningens själva utgångspunkt … en långsam läsning, där Ordet idisslades. Så annorlunda mot idag. Under tidig medeltid måste själva läskonsten måste nästan ha varit det viktigaste verktyget för andlig utveckling som munkar och nunnor fick lära sig i sina kloster.

Sen blir det allt billigare att tillverka böcker. Gutenbergs tryckpress var kulmen på en lång utveckling, där böcker blivit allt vanligare och läskonsten alltmer utbredd – om än inte var mans kunskap. Läsandet förändras. Under högmedeltiden kom skolastiken, vilket betyder att den lärde läste grundligt och sedan dristade sig att spenderade papper och bläck på att formulera sina egna tankar, sin egen sammanfattning, av det lästa. Det var första steget bort från den rent idisslande läsningen av helig Skrift. Därifrån har vi har stegvis hamnat i en allt bredare läsning, med allt fler texter, men också allt ytligare läsning.

De senaste årtiondena har denna utveckling accelererat, med läsning på skärm som vår vanligaste läsning. Den får sällan vår fulla koncentration. Att e-boken inte heller har någon fysisk form, inte är ett föremål i bokhyllan som man kan ta i, med hundöron och anteckningar och märken på pärmen, minskar också vår känsla för den. Det minskar sakramentaliteten, säger Joel Halldorf i första kapitlet i antologin ”Läsarna i distraktionernas tid”.

Vårt läsande har i grunden förändrats. Inte konstigt att genomsnittlig svensk som inte tagit i en bibel sen konfirmationen inte riktigt förstår hur den ska användas.

Mitt teologiska bibliotek är synnerligen litet, även med en generös tillämpning av det ordet. Därför är det extra roligt när jag kan knyta ihop två sinsemellan rätt olika böcker, och få dem att mejka sens och belysa varandra. George Guivers ”Company of Voices” handlar om tidegärden, men kapitlet om tidegärdens utveckling under medeltiden berör även böckernas utveckling. Det är relevant, nämligen, för liturgin i allmänhet och tidegärden i synnerhet.

Medan böckerna är dyrbarheter förfogar klostret över få. De är stora och tunga, och man samlas runt ett centralt placerat bokställ med böcker på alla fyra sidorna. Tidegärden sjungs till stora delar ur minnet. Någon initierar, någon som har stöd av de där stora tunga böckerna. De andra faller in, stämmer in huvudsakligen ur minnet. Kanske inte en enda person av de närvarande skulle ha klarat att själv sjunga hela liturgin från början till slut (för ja, tidegärden är liturgi, det är en av Guivers poänger), eller åtminstone ha vetat på förhand att han skulle klara det. Kollektivet, gruppen, bar bönen och liturgin.

Sen blir böckerna billigare, och läsekonsten mer utbredd. Jag tolkar det så att detta sammanfaller med det jag hittar i Halldorfs antologi-kapitel: att man övergick till att skriva på papper, som var mycket billigare än pergamentet, med billigare bläck än förr. Man kunde börja skapa småböcker, breviarer, som varje munk nunna eller präst kunde ha sin egen. Borta var gruppens beroende av varandra. Härifrån kunde tidegärden börja privatiseras, bli till något som prästen kunde och till och med förväntas läsa alldeles solo snarare än i sin kyrka tillsammans med andra präster. Från en grupp som tillsammans ansvarar för den sjungna tidegärden, i hög grad ur minnet, till något som läses tyst för sig själv. En stegvis process som medför tappad förankring i både gemenskapen och det kroppsliga – tappad sakramentalitet, i Halldorfs terminologi.

Joel Halldorf pekar ut väckelserörelserna, de vars medlemmar kallades för läsare, som en paradox: på många sätt en yttring av moderniteten, som samtidigt behöll eller till och med återgick till att idissla bibelord, och verkligen ha dem levande i sin vardag på ett inte primärt intellektuellt sätt. Det låter faktiskt ganska förmodernt. Läsarna läste få böcker men grundligt, delvis eftersom väckelserörelserna inte primärt var borgerliga företeelser där det var självklart att ha råd med många böcker.

Nu har Läsarnas barn och barnbarn nästan slutat att läsa sin bibel. Många frågar sig varför, men jag tycker att svaret är självklart. Dels var enligt Halldorf basen för Läsarnas läsande den mindre gruppen, där man läser samma saker. Med dagens gigantiska inflöde av texter skapas inte sådana grupper. Dels verkar det idag direkt naivt att tro, att man själv ska kunna läsa och tolka. Vi vet alla att bibeln inte kan läsas och förstås rakt av; det krävs exegetik därtill, och det är något som Någon Annan – oftast präst eller pastor – står för.

Jag tar ett exempel från mina gymnasieår, när jag hade ganska många kyrkliga klasskompisar. En gång diskuterades det där med kvinnliga präster, pastorer och förkunnare. Någon åberopade Paulus ord om att kvinnan skulle tiga i församlingen. Någon annan sade att det var alls inte det som Paulus hade menat. Han menade att kvinnorna inte skulle störa sammankomsterna genom att prata om ovidkommande saker; om det var frågan om att be om förtydligande om sånt de inte förstod, skulle de fråga efteråt.

Är detta ett rimligt och normalt uttolkande av det Paulus-ordet? Jag har ingen aning, men jag vet att ingen i min gymnasieklass egentligen kunde bedöma den saken. I slutändan kokade det alltså ner till ren auktoritetstro: min klasskamrat sade inte ”min pastor (eller ungdomsledare eller präst eller motsvarande) säger att”, men det var lätt att inse att det där varit i säck innan det kom i påse. Allteftersom frikyrkan har förstått behovet av att ta till sig de bibelvetenskapliga rönen krävs försvinner makten över dess uttolkning ur läsarnas händer, och de kan rimligen inte längre fortsätta att vara läsare. (Det är min tolkning. Skribenterna i antologin skissar på en del andra förklaringar, men inte just den här om jag minns rätt.)

Hur hittar man ett andligt sätt att läsa Bibeln, om den historiska betydelsen anses vara den väsentligaste?
Hur ska vi göra i det 21:a århundradet, i modernitetens sista skälvande minuter – eller om den redan fallit, och vi har att besluta vad vi ska göra med ruiner och rasmassor?

Medskapande. Ord. Och annat.

Jag vill ju vara medskapande i gudstjänsteriet. Det vill vi vara idag, vi moderna människor. Men så har det inte alltid varit. På medeltiden var man fullt nöjda med att gudstjänsten var ett slags skådespel. Eller har jag helt missuppfattat detta?

Den filmade mässa av medeltidsstuk som Anders Pilts lajvade och spelade in tillsammans med en gotländsk katolsk församling (tror jag?), som jag redan bloggat om ett par gånger, den är inte alls sådan. Det var en av de första sakerna jag tänkte på, när jag såg den. Den mässan är något som kreeras bakom korskranket, av präst kantor och korgosse. Folket sitter på andra sidan om det gallerverk som skiljer kor från skepp, och bara tittar på. De är liksom publik. Nästan iaf. Till och med fridshälsningen utdelas bakom korskranket. Och två personer ur församlingen släpps in dit för att ta emot kommunion – varför just de gjort sig förtjänta av detta förklaras inte, men folk tog inte emot nattvarden särskilt ofta på den tiden.

Det sägs att församlingen hade en mångfald fysiska uttryck för deltagande i mässan, knäfall korstecken osv, men man ser rätt lite av det i filmen. Kanske det är en blunder av filmmakarna, eller så beror det på att denna lekfolkets del av liturgin inte funnits nedskriven så man inte vet exakt vad som gjordes och hur?

Min spontanta association var, att så här var det väl inte hos de tidiga kristna. Då byggde gruppen tillsammans … eller? Varför tror jag det? Man vill gärna tro att de kristna gudstjänsterna var helt annorlunda, mer byggda kring gruppen än den Store Ledaren Prästen (eller Pastorn), och ändringen kom när kristendomen lierade sig med kejsarmakten. Riktigt så enkelt är det kanhända inte.

Hos ortodoxerna är än idag gudstjänsten något som i hög grad kreeras av präst och kör. Övrigt lekfolk deltar med ögonen och sinnena, men inte i någon högre grad som medskapare. (Jag kan ha mycket fel här. Dessutom är ”ortodoxerna” ingen enhetlig grupp. Kopterna räknas dit iaf ibland, och deras liturgi var det mycket församlingssång i, på ett högst organiskt sätt – lett av försångare, javisst, men sådana system måste man ju ha om det ska funka. Försångare och/eller nedskriven text. Kopternas församling förefall iaf mycket aktiv.)

Den katolska mässan fram till mitten av 1900-talet påminner lite om hur man brukar beskriva ortodoxa gudstjänster – verkligen inte församlingsdrivet, tvärtom. Framme i koret skedde något på latin. Präst och korgosse mässade fram och tillbaka till varandra. I kyrkbänkarna hängde folk alls inte med i vad som hände. Ev. satt de och bad rosenkransen. (Sammanfattat ur ett radioprogram där tre katoliker samtalade varav en varit med före Vat II, så beskrivningen bör inte vara helt way out.)

Frågan är om jag här helt överskattar orden som det väsentliga uttrycket. Tänk om knäfall och korstecken är lika mycket att vara medskapande, som att läsa eller sjunga förutbestämda ord? Man är ju protestant, bevars, och har sina små käpphästar att snava över skaften på.

To be continued.

Länkar

Första blogginlägget med tankar kring den filmade ”medeltidsmässan”
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/12/10/reformationens-barnbarn-ser-pa-medeltidsmassa/

Var står då jag?

Det blir en himla massa Rollins-bloggande. Mycket mycket mer än vad jag från början trodde.

Jag är inte alls hans målgrupp, egentligen. Men jag relaterar ändå till det han säger, det träffar mig. Min bild av kristen tro när jag började söka var baserad på tämligen bokstavsläsande, åtminstone kvartsfundamentalistisk kristendom. Det är mänskor med den bakgrunden som är hans egentliga målgrupp. De som är som han själv.

Dit hör inte jag. Ändå har jag jobbat mig igenom den vägen, på sätt och vis. Jag började med att fråga mig om det ändå är möjligt om kristendomen är sann, i någon mer absolut mening. Sen har jag rotat i det. Jag kom fram till att nä, det håller inte.

Sen svänger jag över totalt. Tycker att nåt slags kristen ateism vore en rätt bra variant. Typ så.

Relativt tidigt i mitt sökande letade jag rätt på en präst i Svenska kyrkan. Jag träffade henne tre gånger tror jag, nåt sånt. I efterhand förstår jag att hennes egen tro var långt ifrån den fixbild jag hade, det jag trodde att jag var på väg mot, men hon lät mig hållas. I efterhand kan jag se saker hon sade. Jag frågade – och det faktum att jag frågade, bevisar att jag hört om det redan innan, men ändå. Jag frågade: det där med Guds rike. Är det här och nu, eller efter döden? Hon svarade att bägge tolkningarna alltid har funnits.

Det svaret gjorde mig förvirrad. Därför släppte jag den tråden.

Jag står fortfarande där. Jag kan inte tänka i både och. Jag är så van vid att tänka att det metafysiska är religionens kärna. Det centrala. Det nödvändigaste.

Om det faktiskt skulle vara sant, med Jesus som bokstavligen Guds son etc. Då blir väl allt det andra sekundärt? Eller? Jesus pratade mest om hur man ska leva…

Jag står och trampar. Tramp, tramp, tramp.

Peter Rollins har något att säga, som är relevant i trampandet. Det är därför jag tuggar såpass mycket på honom. Det kommer som sagt mera.

Tramp tramp tramp tramp tramp.

 

Länkar

Joachim Elsander som var med i Göteborg snabbloggare lite om det hela, och bemöter i viss mån Stefan Swärds kritik.
https://medium.com/@elsander/göteborg-och-rollins-8cd57bc2283c

Stefan Swärd kritiserar Peter Rollins böcker, på egen blogg och i Världen idag.
http://www.stefansward.se/2016/04/17/om-peter-rollins-del-1/
http://www.stefansward.se/2016/04/20/kritisk-granskning-av-peter-rollins-som-kommer-till-sverige-i-helgen-del-2/
http://www.stefansward.se/2016/04/21/kritisk-granskning-av-peter-rollins-som-besoker-goteborg-i-helgen-del-3/
http://www.stefansward.se/2016/04/21/ledare-i-varlden-idag-om-granserna-for-tron-och-rollinsdebatten/
http://www.varldenidag.se/ledare/kristen-tro-har-bade-centrum-och-granser/Bbbpdn!t8wpaeyqioIQJBioIOLRyw/

Ateism, snömospräster och ankring vid kajplatsen

Jag såg för några dagar sen en diskussion på Twitter som irriterade mig. Små ateistpojkar var ute på jakt. De vill ha religiös vidskepelse som de kan pricka med sexskjutaren, häckla och ogiltigförklara. De fick något betydligt mer svårgripbart. Då förklarar de det hela som ateism. Jag satt på mina händer för att inte hoppa in och säga något spydigt. Det hade bara gjort det hela värre… jag lyckades faktiskt låta bli. (Såja, här får Rebella ett kex. Duktig Rebella.)

Jag tänker på mitt eget sökande i början. Hur jag satt fast i den bild av religion som man nog oftast har om man är uppvuxen sekulärt. En gudsbild som är klockrent designad av den moderna tiden, alltså efter Upplysningen, och en bild av religion som är extremt fokuserad på sanning. En om inte semifundamentalistisk så åtminstone väldigt bokstavlig tolkning av vad allt det här religiösa är och betyder.

En del vill kanske skylla på att jag skaffade mig min information via nätet i högre grad än IRL. Det mer polariserade skaffar sig alltid utrymme på nätet, och det man hittar kanske inte är helt representativt. Visst är det så. Framför allt kan man på nätet i så hög grad välja att ta till sig bara det man vill se. Människor som står framför en kan på annat sätt kräva att bli sedda för vad de faktiskt står för, snarare än att exv. Rebella klipper ut små bitar ur dem och intresserat studerar under lupp. Men jag hade redan den där bilden av vad det är att vara religös i allmänhet, och vad det är att vara kristen i synnerhet. Internet bara bekräftade den.

Den präst jag kallade för snömosprästen. Hen som jag blev så irriterad på att jag höll på att gå i små bitar. Sade jag irriterad? Arg är väl ett bättre ord. Besviken, sur och tvärilsk. Vad hade hen gjort för att förtjäna min vrede?

Jag har fortfarande inget som helst förtroende för den prästen. Jag tar inte emot något som helst av hen, och tänker för säkerhets skull undvika gudstjänster i hela församlingen. Vad är det jag vänder mig så emot?

Det som störde mig, tror jag, var att hen bara resonerade helt intellektuellt kring Gud. Där fanns inget som helst som vittnade om något annat än att hens Gud var en ren tankekonstruktion. Det verkade liksom inte betyda något, på djupet – inte annat än som ett redskap. Jag kan ha fel, förstås. Jag kanske missbedömer hen. Men hur man kan sitta i prästkrage och representera sin kyrka, och ge den bilden… det förstår jag fortfarande inte.

Jag har väl själv en tendens att fastna i det intellektuella. Men jag vill genom det. Genom, ut på andra sidan. Till… vad som där finns. Vet inte.

Kanske själva tanken att vad religion är ska kunna avgränsas är i grunden felaktig.

Jag vet inte alls, längre.

Men jag kommer inte påstå att den som ser det där med Jesus som Guds son som myt och som symbol är ateist. Det var en av de små ateistpojkarna som drog upp den formuleringen, och tja, han får väl ha sin definition men han kan inte tvinga andra att tillämpa den. Definitivt inte.

Däremot tänker jag att det nog behövs betydligt mer än prat om myt och symbol för att på något sätt ankra det hela. Jag tror att de som väljer att prata så gott som enbart om myter och symboler själva har denna förankring, och därför lugnt kan kajka omkring utan att behöva hålla sig fast vid kajkanten. Kanhända förstår de inte alltid vari deras förankring består.

 

Länkar

Twitter-diskussionen tänker jag inte länka till, men Elsander avreagerade sig sen bloggledes. Den texten finns här.
https://medium.com/@elsander/med-megafon-p%C3%A5-konstgalleri-777a19018bdf#.umyeyvsx8