Historiska jesusmytteorier, och andra

Jag kallar mig ibland för heretiker. Andra kanske menar att jag öht inte är kristen. Vilket spelar mig ingen större roll.

För mig är det ointressant huruvida Jesus är en historisk person eller inte. Det kan vara så, visst. Om inte har vi ändå en religiös tradition som funnits i över 2000 år, och vad mer är: det är min religiösa tradition. Den som jag är döpt in i. Den som jag kan så ojämförligt mycket mer om, än om andra varianter. Under förutsättning att religion är något huvudsakligen människoskapat, varför skulle jag gå över vatten när kristendomen trots allt är hemmaplan?

Själva Gud kan inte vara uppfunnen av människor om religion ska vara något för mig att bry mig om. Om jag ska bry mig om kristendomen måste Jesus vara på riktigt. Betyder detta ”på riktigt” att han måste ha varit en historisk person? Jag tror inte det. Om så trots allt är – fint. Jag har hemskt svårt att tro att Gud isåf ska bry sig särskilt mycket om denna min heresi.

Dagens jesusmyticister är huvudsakligen (kanske enbart?) ateister. Så var det inte under den första omgången av jesusmyt, under den mycket radikala bibelkritiska forskningens tid på 1800-talet. Somliga av dagens jesusmyt-anhängare tillhör det rabiata ateistgänget och är rätt otrevliga och nedlåtande mot religion. (Jag avstår från att nämna exempel.) Den svenske representanten Roger Viklund är rimligt artig, vad jag kan se. Men min favorit-jesusmyticist skriver på engelska, på en sajt kallad Vridar.

Här skriver han om sammanblandning av beskrivning av historisk verklighet, och de teologiska poänger som evangeliernas författare var mer intresserade av.
https://vridar.org/2018/02/26/putting-4-sticking-points-on-the-historical-mythical-jesus-argument-into-perspective/
Jag tror honom på den punkten. (Det kan man f.ö. göra även om man inte diggar jesusmytteori.)

I januari hade han rätt kul åt att en protestantisk universitetsteolog dissat en text av jesuiten och journalisten Thomas Reese, om Jesus som ett flyktingbarn i Egypten. ”Jesus var aldrig i Egypten” fnös Jim West.

Nä visst, svarar Neil Godfrey på Vridar. Reese använder en mytisk berättelse precis på det sätt den är tänkt att användas. Sen har han roligt åt att West troligen inte använder samma logik vad gäller en massa andra händelser som skildras i Nya testamentet.
https://vridar.org/2018/01/10/theologians-myth-busting-the-jesus-story/

Mitt intryck är att Godfrey förstår vad religion är, mycket bättre än vad somliga kristna gör.

Om kristendomens 2000 år är något att ha, då bör det väl huvudsakligen vara den kristna traditionen vi ska luta oss mot snarare än våra egna teorier om vad den historiske Jesus egentligen kan tänkas ha sagt eller gjort? Så hamnar jag i samma försvar av traditionen som många kristna av mer konservativt snitt, på helt andra grunder.

Kanske jag borde se jesusmytteori och forskning på den historiske Jesus – eller snarare, försök att basera sin tro på den jesusbild man får från sådan forskning – som ungefär samma sak. Två extremer långt utdragna åt varsitt håll. Två olika sätt att hantera modernitetens krock med religionen. Fundamentalism är då en tredje variant.

”Normal” kristendom är inte både jesusmyt och ”den historiske Jesus” utan snarare nånstans mittemellan. Men tänk om det är just det jag borde försöka göra – förena de två sätten att tänka?

Jag har långt ifrån tänkt färdigt här.

Annonser

Hur utför man andlig bibelläsning i det 21:a århundradet?

På den tid då varje bok var en dyrbarhet, som tog en munk många många arbetstimmar att skriva av, var själva boktillverkandet – kopierandet – en andlig övning. Bibelläsningen var också en andlig utövning i sig självt – man läste knappast Bibeln på annat sätt, med annat syfte. Man läste högt, mycket sällan tyst för sig själv, och man läste samma sak många gånger. Ordensfolk och präster, och även de få andra som hade tillgång till en fysisk bibel, kunde säkerligen rejäla stycken av Skriften utantill.

Själva läsandet som en andlig disciplin. Andlig läsning som det normala sättet att läsa. Visst fanns det även räkenskaper och brev och annat skrivet, men bibelläsningen som läsningens själva utgångspunkt … en långsam läsning, där Ordet idisslades. Så annorlunda mot idag. Under tidig medeltid måste själva läskonsten måste nästan ha varit det viktigaste verktyget för andlig utveckling som munkar och nunnor fick lära sig i sina kloster.

Sen blir det allt billigare att tillverka böcker. Gutenbergs tryckpress var kulmen på en lång utveckling, där böcker blivit allt vanligare och läskonsten alltmer utbredd – om än inte var mans kunskap. Läsandet förändras. Under högmedeltiden kom skolastiken, vilket betyder att den lärde läste grundligt och sedan dristade sig att spenderade papper och bläck på att formulera sina egna tankar, sin egen sammanfattning, av det lästa. Det var första steget bort från den rent idisslande läsningen av helig Skrift. Därifrån har vi har stegvis hamnat i en allt bredare läsning, med allt fler texter, men också allt ytligare läsning.

De senaste årtiondena har denna utveckling accelererat, med läsning på skärm som vår vanligaste läsning. Den får sällan vår fulla koncentration. Att e-boken inte heller har någon fysisk form, inte är ett föremål i bokhyllan som man kan ta i, med hundöron och anteckningar och märken på pärmen, minskar också vår känsla för den. Det minskar sakramentaliteten, säger Joel Halldorf i första kapitlet i antologin ”Läsarna i distraktionernas tid”.

Vårt läsande har i grunden förändrats. Inte konstigt att genomsnittlig svensk som inte tagit i en bibel sen konfirmationen inte riktigt förstår hur den ska användas.

Mitt teologiska bibliotek är synnerligen litet, även med en generös tillämpning av det ordet. Därför är det extra roligt när jag kan knyta ihop två sinsemellan rätt olika böcker, och få dem att mejka sens och belysa varandra. George Guivers ”Company of Voices” handlar om tidegärden, men kapitlet om tidegärdens utveckling under medeltiden berör även böckernas utveckling. Det är relevant, nämligen, för liturgin i allmänhet och tidegärden i synnerhet.

Medan böckerna är dyrbarheter förfogar klostret över få. De är stora och tunga, och man samlas runt ett centralt placerat bokställ med böcker på alla fyra sidorna. Tidegärden sjungs till stora delar ur minnet. Någon initierar, någon som har stöd av de där stora tunga böckerna. De andra faller in, stämmer in huvudsakligen ur minnet. Kanske inte en enda person av de närvarande skulle ha klarat att själv sjunga hela liturgin från början till slut (för ja, tidegärden är liturgi, det är en av Guivers poänger), eller åtminstone ha vetat på förhand att han skulle klara det. Kollektivet, gruppen, bar bönen och liturgin.

Sen blir böckerna billigare, och läsekonsten mer utbredd. Jag tolkar det så att detta sammanfaller med det jag hittar i Halldorfs antologi-kapitel: att man övergick till att skriva på papper, som var mycket billigare än pergamentet, med billigare bläck än förr. Man kunde börja skapa småböcker, breviarer, som varje munk nunna eller präst kunde ha sin egen. Borta var gruppens beroende av varandra. Härifrån kunde tidegärden börja privatiseras, bli till något som prästen kunde och till och med förväntas läsa alldeles solo snarare än i sin kyrka tillsammans med andra präster. Från en grupp som tillsammans ansvarar för den sjungna tidegärden, i hög grad ur minnet, till något som läses tyst för sig själv. En stegvis process som medför tappad förankring i både gemenskapen och det kroppsliga – tappad sakramentalitet, i Halldorfs terminologi.

Joel Halldorf pekar ut väckelserörelserna, de vars medlemmar kallades för läsare, som en paradox: på många sätt en yttring av moderniteten, som samtidigt behöll eller till och med återgick till att idissla bibelord, och verkligen ha dem levande i sin vardag på ett inte primärt intellektuellt sätt. Det låter faktiskt ganska förmodernt. Läsarna läste få böcker men grundligt, delvis eftersom väckelserörelserna inte primärt var borgerliga företeelser där det var självklart att ha råd med många böcker.

Nu har Läsarnas barn och barnbarn nästan slutat att läsa sin bibel. Många frågar sig varför, men jag tycker att svaret är självklart. Dels var enligt Halldorf basen för Läsarnas läsande den mindre gruppen, där man läser samma saker. Med dagens gigantiska inflöde av texter skapas inte sådana grupper. Dels verkar det idag direkt naivt att tro, att man själv ska kunna läsa och tolka. Vi vet alla att bibeln inte kan läsas och förstås rakt av; det krävs exegetik därtill, och det är något som Någon Annan – oftast präst eller pastor – står för.

Jag tar ett exempel från mina gymnasieår, när jag hade ganska många kyrkliga klasskompisar. En gång diskuterades det där med kvinnliga präster, pastorer och förkunnare. Någon åberopade Paulus ord om att kvinnan skulle tiga i församlingen. Någon annan sade att det var alls inte det som Paulus hade menat. Han menade att kvinnorna inte skulle störa sammankomsterna genom att prata om ovidkommande saker; om det var frågan om att be om förtydligande om sånt de inte förstod, skulle de fråga efteråt.

Är detta ett rimligt och normalt uttolkande av det Paulus-ordet? Jag har ingen aning, men jag vet att ingen i min gymnasieklass egentligen kunde bedöma den saken. I slutändan kokade det alltså ner till ren auktoritetstro: min klasskamrat sade inte ”min pastor (eller ungdomsledare eller präst eller motsvarande) säger att”, men det var lätt att inse att det där varit i säck innan det kom i påse. Allteftersom frikyrkan har förstått behovet av att ta till sig de bibelvetenskapliga rönen har makten över uttolkningen försvunnit ur läsarnas händer, och de kan rimligen inte längre fortsätta att vara läsare. (Det är min tolkning. Skribenterna i antologin skissar på en del andra förklaringar, men inte just den här om jag minns rätt.)

Hur hittar man ett andligt sätt att läsa Bibeln, om den historiska betydelsen anses vara den väsentligaste?
Hur ska vi göra i det 21:a århundradet, i modernitetens sista skälvande minuter – eller om den redan fallit, och vi har att besluta vad vi ska göra med ruiner och rasmassor?

Medskapande. Ord. Och annat.

Jag vill ju vara medskapande i gudstjänsteriet. Det vill vi vara idag, vi moderna människor. Men så har det inte alltid varit. På medeltiden var man fullt nöjda med att gudstjänsten var ett slags skådespel. Eller har jag helt missuppfattat detta?

Den filmade mässa av medeltidsstuk som Anders Pilts lajvade och spelade in tillsammans med en gotländsk katolsk församling (tror jag?), som jag redan bloggat om ett par gånger, den är inte alls sådan. Det var en av de första sakerna jag tänkte på, när jag såg den. Den mässan är något som kreeras bakom korskranket, av präst kantor och korgosse. Folket sitter på andra sidan om det gallerverk som skiljer kor från skepp, och bara tittar på. De är liksom publik. Nästan iaf. Till och med fridshälsningen utdelas bakom korskranket. Och två personer ur församlingen släpps in dit för att ta emot kommunion – varför just de gjort sig förtjänta av detta förklaras inte, men folk tog inte emot nattvarden särskilt ofta på den tiden.

Det sägs att församlingen hade en mångfald fysiska uttryck för deltagande i mässan, knäfall korstecken osv, men man ser rätt lite av det i filmen. Kanske det är en blunder av filmmakarna, eller så beror det på att denna lekfolkets del av liturgin inte funnits nedskriven så man inte vet exakt vad som gjordes och hur?

Min spontanta association var, att så här var det väl inte hos de tidiga kristna. Då byggde gruppen tillsammans … eller? Varför tror jag det? Man vill gärna tro att de kristna gudstjänsterna var helt annorlunda, mer byggda kring gruppen än den Store Ledaren Prästen (eller Pastorn), och ändringen kom när kristendomen lierade sig med kejsarmakten. Riktigt så enkelt är det kanhända inte.

Hos ortodoxerna är än idag gudstjänsten något som i hög grad kreeras av präst och kör. Övrigt lekfolk deltar med ögonen och sinnena, men inte i någon högre grad som medskapare. (Jag kan ha mycket fel här. Dessutom är ”ortodoxerna” ingen enhetlig grupp. Kopterna räknas dit iaf ibland, och deras liturgi var det mycket församlingssång i, på ett högst organiskt sätt – lett av försångare, javisst, men sådana system måste man ju ha om det ska funka. Försångare och/eller nedskriven text. Kopternas församling förefall iaf mycket aktiv.)

Den katolska mässan fram till mitten av 1900-talet påminner lite om hur man brukar beskriva ortodoxa gudstjänster – verkligen inte församlingsdrivet, tvärtom. Framme i koret skedde något på latin. Präst och korgosse mässade fram och tillbaka till varandra. I kyrkbänkarna hängde folk alls inte med i vad som hände. Ev. satt de och bad rosenkransen. (Sammanfattat ur ett radioprogram där tre katoliker samtalade varav en varit med före Vat II, så beskrivningen bör inte vara helt way out.)

Frågan är om jag här helt överskattar orden som det väsentliga uttrycket. Tänk om knäfall och korstecken är lika mycket att vara medskapande, som att läsa eller sjunga förutbestämda ord? Man är ju protestant, bevars, och har sina små käpphästar att snava över skaften på.

To be continued.

Länkar

Första blogginlägget med tankar kring den filmade ”medeltidsmässan”
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/12/10/reformationens-barnbarn-ser-pa-medeltidsmassa/

Var står då jag?

Det blir en himla massa Rollins-bloggande. Mycket mycket mer än vad jag från början trodde.

Jag är inte alls hans målgrupp, egentligen. Men jag relaterar ändå till det han säger, det träffar mig. Min bild av kristen tro när jag började söka var baserad på tämligen bokstavsläsande, åtminstone kvartsfundamentalistisk kristendom. Det är mänskor med den bakgrunden som är hans egentliga målgrupp. De som är som han själv.

Dit hör inte jag. Ändå har jag jobbat mig igenom den vägen, på sätt och vis. Jag började med att fråga mig om det ändå är möjligt om kristendomen är sann, i någon mer absolut mening. Sen har jag rotat i det. Jag kom fram till att nä, det håller inte.

Sen svänger jag över totalt. Tycker att nåt slags kristen ateism vore en rätt bra variant. Typ så.

Relativt tidigt i mitt sökande letade jag rätt på en präst i Svenska kyrkan. Jag träffade henne tre gånger tror jag, nåt sånt. I efterhand förstår jag att hennes egen tro var långt ifrån den fixbild jag hade, det jag trodde att jag var på väg mot, men hon lät mig hållas. I efterhand kan jag se saker hon sade. Jag frågade – och det faktum att jag frågade, bevisar att jag hört om det redan innan, men ändå. Jag frågade: det där med Guds rike. Är det här och nu, eller efter döden? Hon svarade att bägge tolkningarna alltid har funnits.

Det svaret gjorde mig förvirrad. Därför släppte jag den tråden.

Jag står fortfarande där. Jag kan inte tänka i både och. Jag är så van vid att tänka att det metafysiska är religionens kärna. Det centrala. Det nödvändigaste.

Om det faktiskt skulle vara sant, med Jesus som bokstavligen Guds son etc. Då blir väl allt det andra sekundärt? Eller? Jesus pratade mest om hur man ska leva…

Jag står och trampar. Tramp, tramp, tramp.

Peter Rollins har något att säga, som är relevant i trampandet. Det är därför jag tuggar såpass mycket på honom. Det kommer som sagt mera.

Tramp tramp tramp tramp tramp.

 

Länkar

Joachim Elsander som var med i Göteborg snabbloggare lite om det hela, och bemöter i viss mån Stefan Swärds kritik.
https://medium.com/@elsander/göteborg-och-rollins-8cd57bc2283c

Stefan Swärd kritiserar Peter Rollins böcker, på egen blogg och i Världen idag.
http://www.stefansward.se/2016/04/17/om-peter-rollins-del-1/
http://www.stefansward.se/2016/04/20/kritisk-granskning-av-peter-rollins-som-kommer-till-sverige-i-helgen-del-2/
http://www.stefansward.se/2016/04/21/kritisk-granskning-av-peter-rollins-som-besoker-goteborg-i-helgen-del-3/
http://www.stefansward.se/2016/04/21/ledare-i-varlden-idag-om-granserna-for-tron-och-rollinsdebatten/
http://www.varldenidag.se/ledare/kristen-tro-har-bade-centrum-och-granser/Bbbpdn!t8wpaeyqioIQJBioIOLRyw/

Ateism, snömospräster och ankring vid kajplatsen

Jag såg för några dagar sen en diskussion på Twitter som irriterade mig. Små ateistpojkar var ute på jakt. De vill ha religiös vidskepelse som de kan pricka med sexskjutaren, häckla och ogiltigförklara. De fick något betydligt mer svårgripbart. Då förklarar de det hela som ateism. Jag satt på mina händer för att inte hoppa in och säga något spydigt. Det hade bara gjort det hela värre… jag lyckades faktiskt låta bli. (Såja, här får Rebella ett kex. Duktig Rebella.)

Jag tänker på mitt eget sökande i början. Hur jag satt fast i den bild av religion som man nog oftast har om man är uppvuxen sekulärt. En gudsbild som är klockrent designad av den moderna tiden, alltså efter Upplysningen, och en bild av religion som är extremt fokuserad på sanning. En om inte semifundamentalistisk så åtminstone väldigt bokstavlig tolkning av vad allt det här religiösa är och betyder.

En del vill kanske skylla på att jag skaffade mig min information via nätet i högre grad än IRL. Det mer polariserade skaffar sig alltid utrymme på nätet, och det man hittar kanske inte är helt representativt. Visst är det så. Framför allt kan man på nätet i så hög grad välja att ta till sig bara det man vill se. Människor som står framför en kan på annat sätt kräva att bli sedda för vad de faktiskt står för, snarare än att exv. Rebella klipper ut små bitar ur dem och intresserat studerar under lupp. Men jag hade redan den där bilden av vad det är att vara religös i allmänhet, och vad det är att vara kristen i synnerhet. Internet bara bekräftade den.

Den präst jag kallade för snömosprästen. Hen som jag blev så irriterad på att jag höll på att gå i små bitar. Sade jag irriterad? Arg är väl ett bättre ord. Besviken, sur och tvärilsk. Vad hade hen gjort för att förtjäna min vrede?

Jag har fortfarande inget som helst förtroende för den prästen. Jag tar inte emot något som helst av hen, och tänker för säkerhets skull undvika gudstjänster i hela församlingen. Vad är det jag vänder mig så emot?

Det som störde mig, tror jag, var att hen bara resonerade helt intellektuellt kring Gud. Där fanns inget som helst som vittnade om något annat än att hens Gud var en ren tankekonstruktion. Det verkade liksom inte betyda något, på djupet – inte annat än som ett redskap. Jag kan ha fel, förstås. Jag kanske missbedömer hen. Men hur man kan sitta i prästkrage och representera sin kyrka, och ge den bilden… det förstår jag fortfarande inte.

Jag har väl själv en tendens att fastna i det intellektuella. Men jag vill genom det. Genom, ut på andra sidan. Till… vad som där finns. Vet inte.

Kanske själva tanken att vad religion är ska kunna avgränsas är i grunden felaktig.

Jag vet inte alls, längre.

Men jag kommer inte påstå att den som ser det där med Jesus som Guds son som myt och som symbol är ateist. Det var en av de små ateistpojkarna som drog upp den formuleringen, och tja, han får väl ha sin definition men han kan inte tvinga andra att tillämpa den. Definitivt inte.

Däremot tänker jag att det nog behövs betydligt mer än prat om myt och symbol för att på något sätt ankra det hela. Jag tror att de som väljer att prata så gott som enbart om myter och symboler själva har denna förankring, och därför lugnt kan kajka omkring utan att behöva hålla sig fast vid kajkanten. Kanhända förstår de inte alltid vari deras förankring består.

 

Länkar

Twitter-diskussionen tänker jag inte länka till, men Elsander avreagerade sig sen bloggledes. Den texten finns här.
https://medium.com/@elsander/med-megafon-p%C3%A5-konstgalleri-777a19018bdf#.umyeyvsx8

Jag blir så provocerad

och egentligen borde jag fråga mig – varför?

För en massa år sen råkade jag ibland på en halvkänd svensk författare (okej, kanske lite mer än halvkänd men inte heller superkändis) som fortfarande tänkte i termer av att komma ifrån och bryta med alla dumma gamla sexualtabun. Vi pratade aldrig om saken, men jag läste att han skrev sånt och även sade det i intervjuer. Jag fann det tröttsamt. ”Hallå, det är inte 1968 längre.” Vi har den sexuella friheten, och idag är det snarare ett problem att det blivit norm att alltid ha ett sexliv. Vad gäller sex är det den norm som behöver brytas idag: att den som inte ständigt och jämt idkar sex gör det för att det är något fel på den, eller för att den inte får något tillfälle. Pressen är såpass stor att det brutit sig ut en grupp som kallar sig för asexuella – det är en identitet som inte hade behövts, om inte sexualtrycket varit såpass hårt. (På samma sätt kommer identiteten homosexuell att upphöra i det ögonblick då det fullständiga och självklara sexuella likaberättigandet är verklighet – läs engelske gay/håbete-aktivisten Peter Tatchell.)

Den här författaren kunde inte se att saker förändrats. Han satt fast i den värld han växte upp i. Han verkade inte komma vidare. Den fanns kvar, inuti honom, och jag fann det rätt pinsamt med på en man på snart 60 som fortfarande gjorde intensivt uppror mot en värld som inte längre fanns.

De senaste dagarna har jag återigen låtit mig provoceras av åsikter om de självklara olikheterna mellan könen, baserat på dels egna erfarenheter av att trivas bra i sin tilldelade könsroll och dels ”fakta” i form av Annica Dahlström. Don’t get me started on Annica Dahlström, jag säger bara det.

Jag har nog alltid varit feminist. Jag var över 30 innan jag på allvar kallade mig för feminist, men jag har alltid tänkt så. Som ung blev jag less på att käbbla och bli nedslagen av dumma argument som inte behövde granskas eftersom de företrädde majoritetsåsikten, och kärringar som pratar för mycket ska förresten hålla käften. Nu slår det mig att det där var fantastiskt länge sen. På väldigt många sätt har vi faktiskt vunnit. Det finns mycket elände kvar, det är helt klart. Om vi får samma text lagd framför oss signerad med ett mans- respektive ett kvinnonamn bedömer vi fortfarande skribenten olika. Jag gör det säkert också. Jag diskriminerar mitt eget kön. Ibland blir jag medveten om det, men säkert alldeles för sällan.

Trots allt det – saker har förändrats. Idag är det helt självklart för väldigt många helt vanliga strejta människor att bögar och flator i allt väsentligt är precis som de själva. Vad gäller synen på kön finns inget bättre bevis på den stora förändringen än den stora pappakör som rytande upplyste Annica Dahlström om att hennes påståenden att män rent biologiskt inte är skickade att hantera små barn är struntprat. Rytarkören kom igång fem år efter att texten publicerades, och det är faktiskt ganska intressant. Jag tror att utvecklingen gått såpass fort att de fem åren gör skillnad på de unga pappornas inställning, vad gäller huruvida de accepterar att utifrån sitt kön diskrimineras och olämpligklaras som föräldrar.

Varför blir jag så provocerad? Idag kämpar jag ju inte längre mot en massiv motståndsmur, när jag säger dessa självklara saker om kön. Idag är de självklara. Om jag inte vill bete mig som den där gamle författaren och göra ständigt uppror mot en värld som inte längre finns borde jag tagga ner lite. Okej, det var väl en överdrift att slaget helt är vunnet. De åsikterna finns kvar, klickvis här och var, men väljer jag mitt umgänge så slipper jag utsättas för dem i högre grad.

I och med att jag nu knappast längre tror att jag kommer att bli kristen minskar risken markant att råka ut för sådana kretsar. Enskilda människor pallar man väl men hela grupper – hu. Nåmen nu blir det inte så. Det borde jag egentligen fira med en whisky! Synd bara att jag inte har någon sådan hemma. Min smak på whisky är för dyr för min plånbok, så jag undviker att köpa hem. Nåja, jag får väl fira med lite ananas och glass istället.

För den som undrar: nej, den pensionerade histologiprofessorn Annica Dahlström har inte själv forskat på könsskillnader. Bara läst andras forskning, och kommit fram till slutsatser som var helt comme il faut för ett gäng årtionden sen men nu är ganska originella.

Från tradkristen till liberalkristen – men inte tvärtom. Eller?

Personligen tror jag att så gott som alla svenskar som omfattar en tämligen liberal kristen tro kommit från mer traditionell kristendom.

Om man inte tror på en fysisk uppståndelse, vilka varianter finns det då? En variant är Jesus mest som moraliskt föredöme. Kanske det är vad folk menar med ”hallelujateologi utan kors”. Man kan också prata om andligt sökande via myter och berättelser, och mena att berättelserna om Jesus bär djupa mänskliga sanningar utan att behöva skildra någon fysisk, historisk verklighet. Är någondera positionen möjlig att nå utan att först vara lite ”striktare” (i brist på bättre ord) kristen?

Jag menar att bägge varianterna bygger på det gods som människor har i sig från ”striktare” kristendom. Jag tror det är mycket ovanligt för en människa vars bakgrund är helt och hållet icke-troende att bli kristen på mer liberalt sätt. Enskilda människor kan förstås gå vilken väg som helst, men om vi pratar om de stora mönstren: hur ser det ut?

Dömer jag helt och hållet utifrån mig själv? Det är förstås inte omöjligt.

Finns forskning på ämnet? Jag vill veta! Ämnet är väl i så fall religionsvetenskap. Var kan jag få reda på det här?