60% mot böneutrop i värdelös SIFO-undersökning

Att 60% av Sveriges befolkning vill förbjuda böneutrop har upprepats till leda. Nu senast är det Göran Rosenberg som tagit upp siffran i en radiokrönika, i fredagens Gomorron världen. För honom är siffran bara en utgångspunkt han resonerar kring tidens trender runt. Han tar den för sann, som de flesta gör.

Hur har denna faktoid kunnat bli så stor?

Knäckfrågan är vad ”förbjuda” i sammanhanget betyder. När jag hör den lösryckta uppgiften tolkar jag den så att 60% vill se lag eller lokal ordningsstadga där man förbjuder böneutrop. Så torde det flesta tolka det sagda. Men det är knappast sant.

Vad SIFO frågade var ”Tycker du att muslimska böneutrop ska vara tillåtna eller förbjudna i Sverige?”
60% svarade ”Förbjudna”.
21% angav ”Tillåtna”.
19% var tveksamma.
(Länken ovan är vad jag förstår originalnyheten, släppt i form av film. Siffrorna återfinns dock även på andra håll. Det är bara att googla.)

Tillåtet eller förbjudet är de enda alternativen, utöver då att ducka för frågan. Ingenstans specificerar var, hur ofta eller hur högljutt. Väldigt många associerar till hur det funkar i muslimska länder, där det böneutropas fem gånger om dagen inklusive tidigt på morgonen. Det vill nästan ingen svensk tillåta – inte jag heller. Men det betyder ju verkligen inte att man vill förbjuda böneutrop över huvud taget! Ute i Fittja verkar det ju exv. funka.

Jag fortsätter envist att hävda att Eli Göndörs approach är den optimala. Hans teorem lyder: en mindre grupp vill höra böneutrop. Den absoluta majoriteten vill det inte. Alltså bör böneutrop tillåtas med restriktioner på ljudvolym och hur ofta.

Svårare är det inte.

Om SIFO:s undersökning hade innehållit någon typ av mellanalternativ, ”tillåtas i begränsad omfattning”, hade den gått att ta på allvar. I den utformning den fick är den faktiskt värdelös.

Så här skapade ankan att 60% av landets befolkning rakt av skulle vilja förbjuda böneutrop.

Medierna verkar numera inte göra några försök att nyansera, när sådana förenklingar uppstått. Eller är det inget nytt? Har det alltid funkat så?

Annonser

Hästgården och metoo

En ridlärare blev dömd till fängelse för sexuella övergrepp på minderåriga.

Många i hans omgivning trodde inte på domen. De tjejer som vittnat emot honom blev förtalade. En av tjejerna som upplevde hur snacket spred sig i skolan, och inget blev bättre av att byta skola, flyttade till slut till England.

Efter avtjänat straff gjordes det ett TV-program där den dömde fick bevisa sin oskuld.

Men det blev fler övergrepp. Till slut medgav till och med ridlärarens sambo att hon ljugit för att skydda honom. Idag lever hon på skyddad adress, eftersom han hotat henne. En av döttrarna har bloggat om sin uppväxt, under egen namn.

Radiodokumentär i fem delar. Totalt lite mindre än tre timmar.

Del 1. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1086323?programid=909
Del 2. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1086324?programid=909
Del 3. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1086325?programid=909
Del 4. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1086326?programid=909
Del 5. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1086327?programid=909

Alla de som ljög för att skydda en våldtäktsman, som delvis ljög för sig själva. Det är så märkligt. – Eller är det snarare helt naturligt?

Den privata ridskolan är en miljö där en ridlärare kan få väldigt stor makt över sina adepter. Sitsen är extrem. Stallet blir en familj. Tanken att mista både hästar och stallfamiljen blir outhärdlig. Att tjejerna på grund av detta bitit ihop och stått ut med fler övergrepp kan te sig svårbegripligt, men man måste komma ihåg att stallet varit flickornas hela liv … och så förstås att handlingskraft säkert undergrävs, av det de utsätts för.

Dokumentären är halvanonymiserad. Alla omnämns med bara förnamn som ibland – men inte alltid – är fejkade. Men sen dokun sänts har tjejerna som hittills mestadels tigit om denna svarta tid tagit bladet från munnen. På sina Faceooksidor, ja även på ridlärarens, berättar de villigt och brett. De skräder inte orden.

Hästsportsförbundet, som tillåtit den dömde att fortsätta verka, har en del att svettas med just nu. För ett par av offren verkar detta vara det viktigaste: att hindra att det någonsin igen ska ske, att en som dömts för sexuella övergrepp på minderåriga får jobba i stall där det närmast per definition springer omkring en massa småtjejer, lätta att muta med fördelar som tillgång till de bästa hästarna.

Ur mitt perspektiv är det intressanta tjejerna som inte längre är tysta. Något har hänt, i och med metoo. Den skam som alltid varit offrets placeras nu där den hör hemma. Det är en revolution, som aldrig kan göras ogjord.

Länkar

Till det mest intressanta som skrivits om metoo hör två texter av filosofen Torbjörn Tännsjö och poeten Malte Persson. De publicerades nästan samtidigt, och verkar ha kläckt tanken samtidigt: metoo har skapat en ny slags hederskultur, där män som inte sköter sig hotas med förlust av sin heder.

Persson:
https://www.expressen.se/kultur/malte-persson/svenska-akademien-en-skola-i-hederskultur/

Tännsjö:
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/yvzqrR/hamnd-ljuva-hamnd

Expressen igår. Om Uppdrag granskning vars program ”friade” den redan dömde – förmodligen en förutsättning för att ridläraren kunde sätta igång igen, med både ridskola och övergrepp.
https://www.expressen.se/kultur/ide/ridledaren-domdes-i-ratten-men-friades-i-svt/

Högkyrklighet, trögkyrklighet?

Högkyrkligheten som strömning. Varför uppkom den? Vilka problem ville den lösa? Från vilka bakgrunder kom anhängarna?

En enkel förklaring av begreppen låg- och högkyrklighet är att lågkyrklighet är den del av Svenska kyrkan som ligger närmare frikyrkan, och högkyrklighet den som ligger närmare Katolska kyrkan. Frågan är hur långt den beskrivningen håller. Om högkyrklighet helt enkelt var svenskkyrklig andlighet som ligger närmare katolska hade högkyrkligheten varit ett spretigt paraply. Så ser det väl inte riktigt ut, trots allt.

Här och var ser jag högkyrklighet omnämnas som bibeltrogen. Att man lägger stor vikt vid bibelordet. Där hajar jag till. Trodde det där var lågkyrkligt. Högkyrkligt, trodde jag, var att lägga motsvarande vikt vid tradition och ämbete. I den där samlingen kring Bibel och bekännelse, den konservativa lilla oasen, där ska väl bekännelsen i betydelsen bekännelseskrifterna vara de högkyrkligas grej. Trodde jag, dårå.

Någon typ av motstånd mot modern teologi finns i alla fall med i spelet. Det har man gemensamt med de mer uttalade biblicisterna. Liberalteologin, den förkättrade. Den bibelkritiska forskningen. Men idag har man tvingats inse den sistnämndas välsignelser, eller åtminstone nödvändigheten av den – eller?

Förresten skulle jag verkligen vilja ha en bra definition på biblicism. Den som lägger stor vikt vid bibelordet på lågkyrkligt sätt lägger i realiteten vikten vid sitt eget möte med bibelordet, oavsett hen inser det eller ej. Det är ett gammalt sätt att använda Bibeln. Förmodernt, till och med. Och på sitt sätt ganska spännande. Fast egentligen inte alls bokstavlig bibeltolkning.

”Bibeltrogen”. Det är ett jättekonstigt begrepp. Dessa konservativa rörelser som anser sig mer bibeltrogna än andra, de läser ju Bibeln i sin tolkningstradition … ”läs som det står, tro som det står, gör som det står”, som Eskil Franck fick lära sig under sin uppväxt i schartauanska kretsar. Det håller ju inte. Tolkning kräves och tolkning görs. Bland bibelorden väljs det och vrakas. De ställen om säger sånt som passar med den egna traditionens tolkning lyfts fram. Detta vet de som säger så … eller gör de inte?

Att fromheten skulle stå i motsats till insikt i Bibelns tillkomsthistoria är en gammal åsikt, som kännetecknat bl.a. väckelserörelserna. Teologisk utbildning ansågs som farlig för tron. Jag måste medge att jag inte helt vet hur man förenar insikten att boken Jesaja är skriven av tre olika personer och/eller traditioner, och att inte alla Pauli brev faktiskt skrevs av Paulus av Tarsus, med att använda Bibeln som andaktsredskap. Subtrahera enligt metoden ”det är inte säkert att Jesus faktiskt sagt så, det kan vara något som evangelisten har lagt i hans mun” torde iaf vara en återvändsgränd. Men hur gör man?

Ärkebiskop emeritus av Canterbury Rowan Williams skriver i ”Vara kristen” att Bibeln är precis så som den skall vara, och den skall användas precis sådan som den är. Jag tyckte mycket om att läsa det han skrev. Men jag vet fortfarande inte hur man gör.

Läsare i 2000-talet. Är det öht möjligt? Hurdå?

Kanske är det när läseriet faller samman som högkyrkligheten skapas. När lekmannaläsandet ter sig alltmer omöjligt, allteftersom bibelvetenskapen ogiltigförklarar de olärdas läsning. Då riktar man sig istället mot sakrament och rik liturgi. Var det så det gick till? Högkyrklighet som ett slags … trögkyrklighet?

Besvikelsen och dörröppningen

Det är snart fyra år sen nu, som jag gick ifrån Katharinastiftelsen i sorg och vrede. Svenska kyrkan var helt omöjlig. Om dess företrädare, om dess präster är så här … det går inte. Här finns i n g e n t i n g värt att ha.

Evenemanget jag besökt var detta.

Jag råder ingen att lägga 90 minuter av sitt liv på den filmen. Mig gjorde evenemanget bara modlös och beklämd. Marcus Birros uppfattning om Svenska kyrkan var redan inte särskilt positiv, men jag har undrat hur mycket den här kvällen ytterligare påverkat hans känslor och inställning

På vägen därifrån, i en av Gamla stans trånga gränder, hände mig något. En slump, en sån där otrolig slump som känns och upplevs som något helt annat.

I slutändan blev jag medveten om en dörr, eller rättare sagt: jag hade vetat om den hela tiden men nu upphörde jag att känna mig tryckt, dragen och pressad mot den där dörren. Om jag säger att istället återstod innanför dörröppningen bara ett stilla sus, ett lockande stilla sus, som bjöd mig att kliva in … så sysslar jag med efterhandskonstruktioner. Alternativt skapar jag bilder, vilket ni vill. Hela den här dörr-grejen är en bild, f.ö. – nej, jag stod inte där och hallucinerade. Jag skildrar en känsla så väl som jag kan, i de bilder som redan då kom för mig.

Dörröppning, sus och stillhet.

Jag valde att inte gå in.

Rätt mycket just nu påminner om min sits där och då, för snart fyra år sen. Ändå är så mycket så annorlunda.

Är det dags nu, att kliva över den där tröskeln?

Tacksamhet, kristendom och kapitalism

Tacksamhet är väl något enbart bra?

Eller beror det kanske lite på hur begreppet tolkas och praktiseras?

Efter att ha skrivit böcker om ett par dystrare ämnen tänkte Jeremy David Engels att han skulle skriva en mer positiv och trevlig bok. Under förarbetet till boken ”The Art of Gratitude” blev det dock mer komplicerat. Han fann att begreppet tacksamhet i hög utsträckning användes så att det var förknippat med skuldsättning, och i förlängningen ett närmast ekonomiskt tänkande kring relationer.
http://religiondispatches.org/how-gratitude-underwrites-inequality-power-and-exclusion/

Tacksamhet är en naturlig och ofta rimlig känsla. I samhällen med rejäl social skiktning (alltså de flesta) kan tacksamheten dock lätt utnyttjas som medel för kontroll, när den medellöse förväntas vara tacksam för en allmosa istället för att begära ett mer rättvist system.

I det gamla Rom utövade den rika klassen en omfattande välgörenhet. Mm, jag har nog läst det nånstans förut, men inte kopplat ihop det med den kristna gemenskapen som tog hand om varandra. Om den kristna nytanken då är att glömma skuldsättningen, så de fattiga i församlingen inte hopades på allt större tacksamhetsskuld till församlingens rika – vilken spännande möjlighet.

Engels är för egen del mycket mer intresserad av yoga och österländska tankesystem än av kristendom. Inför den här boken läste han dock igenom Nya testamentet grundligt.

”En av de saker jag fann mycket vacker och farlig – och här menar jag farlig gentemot status quo – är det radikala tal om jämlikhet och eftergivande av skuld som Kristus omfamnar. Sedan blev jag chockad av att se hans ord omtolkas, särskilt under medeltiden, för att försvara tacksamhetsskulden.

Så ja; jag förstår kristendomen som ett svar på romerska diskurser angående tacksamhet som skuld. Och jag upphör aldrig att frustreras över hur min samtids kristendom vänder det budskapet ut och in och hävdar motsatsen. De ignorerar Kristus budskap att skulder ska efterskänkas och hävdar istället på olika sätt att kristendom betyder att lära sig bli bekväm med att leva i skuld.”

Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. För jag det hela för långt nu? Vad betyder det grekiska originalet – kan det tolkas även som att den kristna församlingen skulle skänka varandra inbördes hjälp utan att tycka att den hjälpte anhopar skuldbörda? och praktiserar vi detta förlåter Gud oss?

När Engels skriver om medeltiden vet jag inte helt vad han syftar på, men jag associerar till Anselm. Han som såg Gud mer eller mindre som en feodalherre, och som på 1000-talet formulerade den s.k. objektiva försoningsläran. Den som ser korsdöden som det offer som krävs för att blidka Guds vrede. Den som än idag är officiell lära hos såväl katoliker som lutheraner. Här blir jag trött, och vill blicka mot öst. De östkristna har aldrig hållit sig med denna typ av försoningslära så den borde gå att klara sig utmärkt utan.

Kapitalism och kristendom. Den sistnämnda som motkraft till den förstnämnda, eller tvärtom de två total symbios. Kristendomen som kapitalismens tjänare. Anselms försoningslära som ett förstadium till den kommande ekonomismen, där allt tolkas i ekonomiska termer?

Min sista lilla kommentar om denna artikel rör en beskrivning som Engels hämtar ur österländsk kontext, och beskriver som yoga.

Att erkänna vikten av ömsesidigt stöd är viktigt eftersom neoliberalismen predikar den falska doktrinen om rent oberoende – att individen finns före samfället, före dess styre, före relationer – som gör varje form av relation till ett hot mot individens självbestämmande.

Trots ursprunget får detta mig att tänka på Joel Halldorf, och ett antal artiklar han skrivit det senaste året.

Slarviga analyser av Akademi-debaclet i högt tonläge

Kanske det säger något viktigt, och beklämmande, om journalistikens villkor i vår tid. Kanske det mest beror på att kulturjournalister inte är vana vid den här typen av skeenden. Rapporteringen kring Svenska akademien, framför allt den som ska vara mer analys än nyhetsjournalistik, lämnar en hel del att önska.

Vi vill ha nyheter om Akademien att läsa; sådana har vi fått i riklig mängd, under denna vår där Svenska akademien omvandlats till en dokusåpa i verkliga livet med utröstningar och extra allt. Men hur mycket har de som skriver på fötterna?

Jag minns särskilt den plötsliga omsvängningen när Akademien förklarade att man skulle välja in nya ledamöter, och hela nyhetssvängen bara köpte det utan att förklara varför när man i flera veckor förklarat att Akademien är för få för att kunna välja in nya ledamöter.

Sista exemplet är Anders Q Björkman i SvD. Spalten innehåller i övrigt helt rimliga reflektioner, men börjar och avslutas med spekulationer att Akademien skulle ägna mötet kommande torsdag åt att välja in nya ledamöter och på så sätt ta strid mot kungen.

https://www.svd.se/tar-akademien-strid-med-kungen-pa-torsdag#Eo951a-comments

På torsdag sammanträder Svenska Akademien en sista gång före sommaruppehåll. Ska man lyckas välja in nya ledamöter, fastän det bara blir tio som röstar – och inte tolv som stadgarna kräver?
(…)
en sådan omtolkning kan uppfattas som att man tar strid med kungen. Hovet anser sig råda över stadgarna och har meddelat att de ska följas. Underförstått att det är tolv som gäller och att man därför bör samarbeta med avhopparna
(…)
När den här veckan går mot sitt slut vet vi om Svenska Akademien finns kvar eller om den fullständigt imploderat. Allvaret i detta borde få alla parter att besinna sig, låta känslorna svalna under sommaruppehållet för att försöka hitta en lösning i höst.

Ingen som läst Svenska akademiens stadgar tror ett ögonblick att vi kommer få bevittna någon implosion, i form av inval som kungen inte godkänner. Det är möjligt att sådant kommer ske – men vi får i så fall inget veta. Stadgarna har nämligen en särskild punkt om tystnadsplikt vid inval. Inget får yppas utanför kretsen förrän det hela är helt kirrat genom att kungen sagt okej.

XV. §.

Academiens Ledamöter äro förbundne och pliktige, at hos sig tyst och lönligit hålla thet missöde någon föreslagen träffa kunde, at efter erhållne fleste röster vid första omröstningen, åter vid then andra med svarta kulor uteslutas, eller ock, om sedan han af Academien vald blifvit, han ej nog lycklig är at vinna thes Beskyddares bifall.

Stadgarna ligger på Wikisource, läsbara för alla och envar.
https://sv.wikisource.org/wiki/Svenska_Akademiens_handlingar/Akademiens_Stadgar
Man kunde tro att alla som ger sig på att kommentera skeendet i tryckt press har koll på vad där står. Jag har själv slängt ur mig diverse spekulationer på Twitter – men det är dock en lite annan sak än den av våra två morgontidningar som ofta sägs ha bäst nyhetsinnehåll, även av de som inte sympatiserar med den politiska färgen. Spekulerar Björkman om läckor? I just detta fall skulle det göra mig förvånad, om inval som sen inte godkändes av kungen skulle läcka.

Lyssna på Nobelstiftelsens VD Lars Heikensten istället.
https://rebellasandra.wordpress.com/2018/05/26/akademien-kommer-behova-sitt-sommaruppehall/
Medias berättelser de sista veckorna har fokuserat på De Tre mot De Tio, men så tänker inte han. Hans fokus ligger längre fram i tiden, på en kommande rekonstruktion och uppdatering av Akademiens sätt att fungera. Förmodligen är det precis där som restakademin, både kvarsittare och de som f.n. inte deltar i arbetet, till slut måste landa i att samarbeta kring. Vad trängda ledamöter säger på väg in eller ut till torsdagsmöte är nog inte så väldigt mycket att bry sig om.

Mediarapporteringen är absolut inget ”drev”, som någon hävdade. Däremot är den onyanserad, smått sensationslysten och inte alltid så insatt som man kunde önska.

Jag har fått mig en tankeställare. Hädanefter räknar jag inte med att folk som skriver om Svenska akademiens kris har koll på dess stadgar. Det gör mig beklämd. De ligger ju där på nätet, och har legat där i två år – varsågod och läs!

Akademien kommer behöva sitt sommaruppehåll

Om du ska lägga 40 minuter men inte mer på att fördjupa dig i gröten kring Svenska akademien, då ska du ägna dem åt Ekots lördagsintervju med Nobelstiftelsens VD Lars Heikensten.

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1078169?programid=3071

Den mest grundläggande slutsats man kan dra av den, är att media haft ganska lite att gå på och att deras nyhetsstories och analyser ofta pekat rätt fel. Man ska bry sig lagom mycket om dem.

När andra säger att Nobelstiftelsen borde dra åt tumskruvarna på Akademien, pratar dess VD mer om att hjälpa dem tillrätta. Att det inte är konstigt att en så liten grupp människor som kännetecknas av vänskapsband inte lyckas följa sina regler om exv. jäv. Att det är fel på strukturerna. Att detta är vad som behöver rättas till. Personkonflikterna ser Heikensten som något sekundärt. Det är inte där fokus borde ligga.

Jag tror att de flesta av kvarsittarna befinner sig i något slags chocktillstånd. I sammanhanget talas ofta om krishantering, och då gäller det institutionen Akademiens kris. Men den krisande ledamöterna behöver också hantera sin egen, personliga kris. Krisbearbetningen har som sagt ofta fyra faser. Först kommer chockfasen, där man ofta rakt av förnekar verkligheten. Uppenbarligen befinner sig åtminstone några av ledamöterna kvar där. På annat sätt går inte att förklara diverse helt orimliga saker som sagts till media.

Nobelstiftelsen hade kunnat sätta ner foten och ställa in priset. Nu kom Akademien fram till det själva, med visst stöd – och Heikensten är glad att han slapp pressa fram det.

Som sägs i kommentaren efter själva intervjun är Heikensten både tydlig och diplomatisk. Han menar att flera ledamöter – och han vägrar peka ut namn, trots att intervjuaren verkligen försöker få honom att göra det – borde sätta Akademiens väl framför sitt eget. Uppenbarligen ser Heikensten framför sig en restaurerad, reformerad Akademi. Detta måste komma först. När den planen är spikad kan man diskutera vilka som ska sitta däri. Att döma av de disparata uttalanden som diverse akademiledamöter gjort till media verkar de inte ha insett detta än. De sitter kvar i sin personliga kris som består av att en vänkrets faller sönder.

Efter denna intervju har många tidningar gjort sammanfattningar med rubriker som talar om att Heikensten pekar på att många andra än Svenska akademien kan dela ut nobelpris. De rubrikerna är ganska skeva. Reportern försöker få det därhän, men Heikensten vill ha fullt fokus på att få till stånd en Svenska akademien som funkar. Om det verkligen inte går, då kan man säkert få till stånd andra lösningar. Jag tolkar honom så att Nobelstiftelsen inte kommer att överväga det förrän alla andra möjligheter är uttömda.

Snart ska Akademiens torsdagsmöten ha sommaruppehåll. Det kommer vara mycket välgörande. Må de alla ha ett skönt sommarlov. Till hösten, när de samlas tillsammans med den mystiske medlare som Heikensten nämner (riksmarskalken? eller någon som denne skakat fram?) kommer de förmodligen och förhoppningsvis se saker i ett lite annat ljus.