Vad en finländsk biskop säger, när folk är upprörda över hen

Anser denna anonyma grupp då att Gud är en han?

– Jag kan inte uttala mig för andra men jag tror att man kanske vill försvara att det i bibeln finns värdefullt symbolspråk där Gud jämförs med en god far. Jag har viss förståelse för det också.

Så här har jag aldrig sett någon av Svenska kyrkans biskopar göra. Björn Vikström är biskop i Borgå stift, det landsomfattande svenskspråkiga stiftet i Finland. Den första kvinnliga kyrkoherden i Åbo hade tämligen nyligen tillträtt när han fick ett anonymt brev från en grupp församlingsbor, som tyckte att biskopen borde ta itu med kyrkoherden eftersom hon kallat Gud för hen.

Biskop Vikström såg inte problemet med att kalla Gud för hen. Det gör inte jag heller. Så långt är det jämnt skägg, jämfört med exv. hen-Jesus i Västerås. Men när Vikström blir ombedd att ge sin tolkning av vad kritikerna tror, då tar han till den mest välvilliga han kan hitta. Ansträngningen kan tyckas liten, men skillnaden blir stor.

Tänk om man gjort så, även vad gäller hen-Jesus i Södertälje? Om man sagt exv. att kritikerna är nog måna om Jesu fulla mänsklighet, uttryckt även i ett mänskligt kön, och jag kan förstå det värdefulla i detta.

Men så gör man inte i Svenska kyrkan. Det är i sig ett problem, men också ett symptom på något mycket mer djupliggande som handlar om hur man ser på sina meningsmotståndare i kyrkan.

Insikten att människor med andra åsikter än ens egna kan ha hedervärda motiv är så fruktansvärt viktig. Hur återfår vi den?

Länkar

https://svenska.yle.fi/artikel/2018/01/25/biskop-vikstrom-tycker-att-gud-far-kallas-hen-gud-ar-inte-bokstavligen-en-gubbe

Annonser

Vår enögda samtid

Att försöka intressera folk för anställnings- och arbetsvillkoren inom personlig assistans är normalt hopplöst. Ingen bryr sig, av en hel massa skäl. Ett av de tyngsta är att om man talar för personliga assistenters rättigheter kommer det uppfattas som en attack på funktionshindrade, de som använder och behöver personlig assistans. Sånt vill ingen lyssna på. Vi må ägna oss åt diskriminering på en hel massa andra sätt men ett sånt frontalangrepp på funkisars rättigheter som att kräva normal anställningstrygghet för personliga assistenter – det är vi inte med på.

Det går inte, såvida man inte har en motberättelse som är lika stark. Storyn om unga sexuellt utsatta tjejer, som i sitt arbetsliv utnyttjas av människor de står i beroendeförhållande till (brukaren eller oftare en familjemedlem till brukaren, som rattar mammas eller fruns personliga assistans) är en sådan. Det rör sig om ganska få personer, en pluttliten bråkdel av all personlig assistans som utförs men de utsatta tjejerna tar desto mera stryk. Deras position medger ju inte att de hävdar några rättigheter över huvud taget. Ingen verkar vara intresserad av att ge dem några rättigheter att hävda.

Personal som saknar rättigheter är lätta att misshandla på alla möjliga sätt. Problemet är så oerhört mycket större än just de där fallen med grova sexuella trakasserier, men det orkar ingen intressera sig för.

Systemet personlig assistans har en rätt stor mängd inbyggda svagheter. Det har som norm den självständigt agerande funktionshindrade brukaren, hen som med hjälp av personlig assistans blir kapabel att styra över sitt liv. De brukare som tvärtom behöver stöd och vägledning i sin vardag handlar lätt i klorna på personliga assistenter som inte nödvändigtvis alltid vill sin brukares bästa. Inte heller där finns det någon som ser vad som sker.

För ett tag sen såg jag en tidningsrubrik om en personlig assistent som åtalades för sexuellt övergrepp på brukare. Även detta är säkert ovanligt, men andra former av övergrepp och missbruk av situationen desto vanligare – mest i smått, ibland i stort och då förstås desto värre.

Personlig assistans är kort och gott en soppa, en ibland närande och ändamålsenlig men alltför ofta illaluktande soppa som ingen kommer orka röja i. Ingen vill ju betraktas som ond och elak, som tar ifrån funkisar rättigheter. Istället antar jag att man kommer låta systemet förfalla helt, så att det till slut bara finns ruiner att bygga något nytt av.

Alla strävanden efter ökad rättvisa utgår idag från förfördelade grupper som på något sätt är icke-norm. Funkisar är icke-normisar liksom svarta, mörkhyade och andra s.k. rasifierade. Kvinnor är också icke-norm, fast vi är lite drygt halva befolkningen. Det är bra att vi upptäckt den regelmässiga diskriminering som detta skapar, men måste vi för den skull bli blinda för alla andra typer av orättvisor som inte kan analyseras efter detta mönster? eller bara helt tappa orken att ta itu med dem?

Medelklassen är för den delen stark norm. Men just på den punkten förefaller systemet inte tillämpas. Det är inte bara svårt att vifta med arbetarklass-kort. Snarare är ett sånt kort icke-existerande.

Enda sättet är om man kan gå bakvägen, via någon annan icke-norm-grupp. På sätt och vis var det väl det jag gjorde, när jag på sätt och vis utnyttjade uppmärksamheten kring ”Killarna” till att prata om personlig assistans – kanske på ungefär samma sätt som Sofia Lilly Jönsson gjorde när hon utnyttade #metoo som bärande narrativ i ”Killarna”?

Vi måste försöka nå bortom dessa ständiga analyser om ras och kön. De är alls inte oviktiga, men de räcker inte till för att beskriva hela verkligheten.

Tidigare text: ”Varför ‘Killarna’ inte är en del av #metoo”
https://rebellasandra.wordpress.com/2018/01/11/varfor-killarna-inte-ar-en-del-av-metoo/
De länkar i den texten som handlar om personliga assistenters arbetssituation som en del av #metoo har fått avsevärt mycket färre klick än de som berör ”Killarna”. Nej, jag är inte förvånad.

Från tradkristen till liberalkristen – men inte tvärtom. Eller?

Den här texten från december 2014 lider av att jag ännu inte har fler verktyg att analysera kristendomsvarianter med, än att sortera in dem på skalan ”traditionell” och ”liberal”.

Jag har fortfarande inte tillräckligt utvecklade begrepp för att kunna överföra den här texten till vettigare vokabulär. Men i sak håller jag med mig själv, för drygt tre år sen – såvida jag inte läser in något lite annat i texten nu, än vad jag tänkte då?

Idag menar jag att bara den kan klara sig utan det kristna språket, men förbli kristen, som en gång grundligt lärt sig det. Är det ungefär vad jag menade här? Jag vill gärna tro det.

Det ämne som jag på slutet frågar efter, i vilket man kan studera hur människor rör sig mellan olika former av tro. Det är ganska säkert religionssociologi. Haha, se vad jag har lärt mig!

Rebellas andra

Personligen tror jag att så gott som alla svenskar som omfattar en tämligen liberal kristen tro kommit från mer traditionell kristendom.

Om man inte tror på en fysisk uppståndelse, vilka varianter finns det då? En variant är Jesus mest som moraliskt föredöme. Kanske det är vad folk menar med ”hallelujateologi utan kors”. Man kan också prata om andligt sökande via myter och berättelser, och mena att berättelserna om Jesus bär djupa mänskliga sanningar utan att behöva skildra någon fysisk, historisk verklighet. Är någondera positionen möjlig att nå utan att först vara lite ”striktare” (i brist på bättre ord) kristen?

Jag menar att bägge varianterna bygger på det gods som människor har i sig från ”striktare” kristendom. Jag tror det är mycket ovanligt för en människa vars bakgrund är helt och hållet icke-troende att bli kristen på mer liberalt sätt. Enskilda människor kan förstås gå vilken väg som helst, men om…

View original post 45 fler ord

Klockorna

Två minuter före kl 15. En kyrkklocka börjar ringa. Jag hör två toner. Det är två klockor, vars malmklanger tvinnas om varandra och går rakt in.

Förutsättningen för att de ska nå in på allvar är att jag först öppnat för dem. Idag är jag öppen. Det är något slags mål, tror jag, att lyckas hålla den kyrkklockekanalen in till hjärta och hjärna öppen.

Jag tror att jag vet hur man gör. Sen gäller det bara att göra det …

Några sorters f.d. kristna

Tidigt i mitt sökande kollade jag upp berättelser av folk som lämnat kristendomen. Det brukar vara en bra grej, om man vill utvärdera något. Att lyssna inte enbart på hallelujaropen, utan också höra vad de som valt att lämna har att säga.

En sort jag tidigt hittade var de som gick vidare till övertro på vetenskap, förnuft och rationalitet. Den lille nät-ateisten med nicket Evid3nc3, uppvuxen i en rätt fundamentalist-artad pingstförsamling, tillhör dem.

En annan de som på något sätt längtar tillbaka – absolut inte till sina gamla sammanhang, men som har något kvar som i deras gamla kyrkor absolut inte skulle karaktäriseras som ”tro”. Jag hittade nyligen ytterligare ett exempel på Religion Dispatches, som jag fann mycket läsvärt.

Eskil Franck, den f.d. prästen och biskopskandidaten, passar inte riktigt i någon av kategorierna. Men även han har ”något” kvar, ett tilltal till ”någon”. Och han idisslar fortfarande psalmtexter. Francks grundproblem med kristendomen, som fick honom att inse att han inte längre kan kalla sig kristen, har jag aldrig hört någon bemöta.

Sen finns förstås också de vars tro mest bara bleknar av, och inte ägnar kristendomen mycket energi efter att de lämnat. Om dem hittar jag inte mycket, av förklarliga skäl. De skriver inte om det.

Evid3nc3 sprider sitt nya, ateistiska evangelium via en Youtube-kanal. Serien ”Why I am no longer a Christian” är sevärd. Notera hur den gamle pingstvännen vittnar … det han berättar i sin videoserie att han hade lite svårt för, medan han var troende. Rätt kul, faktiskt.

I första avsnittet är han lite sarkastisk, påverkad av de många religionshatande ateisterna han hittade på Youtube. Sen blir hans berättelse mer rak och ärlig. Man kan med fördel hoppa in någonstans mitt i, för att sen avgöra om man vill ta del av hela.
https://youtube.com/playlist?list=PLA0C3C1D163BE880A

It’s complicated: When ”none” doesn’t even begin to cover it i Religion Dispatches.
http://religiondispatches.org/its-complicated-when-none-doesnt-even-begin-to-cover-it/

Eskil Franck berättar om sin resa i intervju med sin bokförläggare Christer Sturmark.
https://youtube.com/watch?v=iaa_3izVuS8

Gregorianikforskning och sann kristendom

Tydligen utgick gregorianikforskningen länge från att vad det handlar om, är att återfinna den rena, gamla, äkta gregorianiken. Med tiden har forskningen börjat ifrågasätta huruvida detta är över huvud taget möjligt. Samma trend återfinns, vad jag förstår, inom många områden.

Jag associerar iväg till bibeltolkning och kristendoms-dito.

Den här strävan efter att återfinna den äkta, gamla, sanna kristendomen, som inte blivit korrumperad och förstörd. Sökandet efter ”den historiske Jesus” och de sätt att utifrån detta läsa Bibeln, som präglar exv. John Dominic Crossan, är ett av uttrycken för detta och det första som jag spontant kommer att tänka på. Men det finns fler.

Den äkta, sanna kristendomen bakom de kulturella avlagringarna och den heliga bråten.

Är det över huvud taget möjligt att finna dem?

Fyra shower per söndag

Är Hillsong Stockholm en stiftelse eller ett aktiebolag? Det är vad jag frågar mig efter att ha lyssnat på Henrik Svenssons radiodokumentär. De flesta svenska frikyrkor har i botten en förening, men jag tvivlar på att det gäller Hillsong.

Det var Ulf Ekmans Livets ord som öppnade för stiftelseformen som organisationsform för svenska frikyrkor. Stiftelsen är en organisationsform helt utan insyn. Ett aktiebolag är åtminstone tvingat att ha offentlig redovisning av sina affärer – sen låter aktiebolag lite knäppt i sammanhanget på ganska många andra sätt, men dock.

Min första tanke efter programmets första minuter var att han, alltså huvudpastorn Andreas Nielsen, låter som Ulf Ekman när han pratar. Öht ger dokun rätt många associationer till Livets ord och Ekman. Men det kanske helt enkelt är ”standard-pingstighet”, det jag förknippar med UE.

I Sverige gör vi det mesta vi tar oss för i form av föreningar. Det har åtminstone varit så. Sjunger vi i kör, är kören en förening. Idrottar vi är arrangören en förening. Frikyrkan är en förening. Tränar vi karate, är karateklubben en förening men nere i Europa och i USA är karateklubbar ofta företag. Ungefär samma sak gäller, vad jag förstår, frikyrkor i USA, rimligen också i Australien där Hillsong har sina rötter.

Jag ser att det i frikyrkobloggosfären finns en hel del positiva kommentarer kring de här nya kyrkornas sätt att ha liksom ett flerstegsmedlemskap. Att vägen in i gemenskapen är kort, sen är det en ”karriärstege” – och vad gäller kyrkan som gemenskap kan man tycka att det på ett sätt är rimligt. Föreningsstuket bygger eg. på att vem som helst kan betala in sig som medlem och sen rösta på årsmötet. För en kyrka (och även i en del andra sammanhang) blir det lite märkligt.

De här kyrkorna med ”flerstegsmedlemskap” verkar dock inte prata om juridiskt medlemskap alls. Om man är en stiftelse, som Livets ord, finns egentligen inget sådant. Rent kyrkomässigt finns väl eg. inget som säger att man måste eller borde ha ett sånt. De tidiga församlingarna torde inte ha haft någon föreningsstämma. Å andra sidan betvivlar jag att de bedrev business på det sätt som ny-frikyrkorna gör. Att vara pastor förefaller i sammanhanget vara synonymt med att vara företagsledare, och Hillsongs bransch förefaller isåf att vara minst lika mycket showbiz som kyrka. Lyssna bara på backstage-snacket i programmet: är det som görs gudstjänst eller show? Om man som jag tycker att även Svenska kyrkan ibland balanserar på gränsen till föreställning snarare än gudstjänst, då lockas man inte av Hillsong.

Andreas Nielsen var tidigare en av pastorerna i Karisma center, en frikyrkoförsamling som kånkade efter att först ha tiggt sina medlemmar om stora summor pengar för att täcka underskott, och sedan tvingats backa när uppmärksamheten kring det blev för stor. En åsikt som jag någonstans läst om Karisma center är, att deras organisationsmodell inkl. det ekonomiska var kopierad från USA och baserad på lurendrejeri – lite av pyramidspel, om jag minns rätt. Om man är ärlig funkar det inte men fattade inte pojkarna bakom Karisma, och alltså gick det som det gick – enligt denne anonyme kommentator som jag inte kan hitta igen. Nu har Nielsen alltså en ny modell för kyrkbusiness som verkar funka bättre. Framgångsteologiskt är det förstås (om man nu får använda det ordet numera. Ulf Ekman har ju förklarat att någon ”så kallad framgångsteologi” aldrig fanns på Livets ord, och då måste det för det första vara sant och för det andra kan företeelsen knappast finnas någon annanstans heller – eller? Googla ”prosperity gospel” om du tvivlar).

Pastorer som företagsledare med inkomster på 56 000 i månaden. Plötsligt associerar jag till de ortodoxa biskoparna vars mitror ser ut som kungakronor. Pengarna och makten är kyrkans ständiga frestelser. Kyrkliga organisationsformer bör nog inte alltför ohämmat erbjuda människorna i toppen alltför stora frestelser på dessa punkter. Värst är stiftelseformen, ty den är helt utan insyn. Därför frågar jag: är Hillsong stiftelse eller aktiebolag? Med en organisationsform helt utan insyn går förmodligen även ett från början helt sunt tänkt upplägg förr eller senare snett, när svinintresset sticker upp sitt tryne.

Svenska kyrkans biskopar tjänar för den delen mer än vad pastor Nielsen gör. Jag är med och betalar Eva Brunnes ca 75 000 i månaden. Det är en fullkomligt löjlig lön! och det känns lite sådär, faktiskt. Jag behövde pastor Nielsen som jämförelsematerial för att upptäcka att jag verkligen inte tycker om det.

”Svinintresset kan komma upp på plattformen, förstår du, det är ingenting som hindrar. Fåren kunna sitta i församlingen och bli klippta och svinintresset sitter på plattformen och leder i bön, och klipper både får och kuponger.

Sven Lidman gick illa åt pingströrelsen och dess högsta höns Lewi Pethrus. De stora projekt som den unga ambitiösa pingströrelsen och dess hövding Pethrus sjösatte medförde en hel del business. ”Kupongklippare” är ett gammalt skällsord för en som tjänar pengar på aktiespekulation.

Länkar

Radiodokumentären
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/897373?programid=909

Intervju i Dagen, med Henrik Svensson som gjort dokun
http://www.dagen.se/hillsong-skildras-i-radiodokumentar-1.975316

Joel Halldorf tycker att SvK:s höga biskopslöner är ett trovärdighetsproblem, men även ett symtom på inre brister. Jag håller med.
http://www.dagen.se/kronikor/biskopsloner-ger-kyrkan-problem-1.312891

Det finns även andra än biskopar som i Svenska kyrkan har löjligt höga löner.
http://www.sandaren.se/nyhet/hoga-loner-i-svenska-kyrkan