Fyra shower per söndag

Är Hillsong Stockholm en stiftelse eller ett aktiebolag? Det är vad jag frågar mig efter att ha lyssnat på Henrik Svenssons radiodokumentär. De flesta svenska frikyrkor har i botten en förening, men jag tvivlar på att det gäller Hillsong.

Det var Ulf Ekmans Livets ord som öppnade för stiftelseformen som organisationsform för svenska frikyrkor. Stiftelsen är en organisationsform helt utan insyn. Ett aktiebolag är åtminstone tvingat att ha offentlig redovisning av sina affärer – sen låter aktiebolag lite knäppt i sammanhanget på ganska många andra sätt, men dock.

Min första tanke efter programmets första minuter var att han, alltså huvudpastorn Andreas Nielsen, låter som Ulf Ekman när han pratar. Öht ger dokun rätt många associationer till Livets ord och Ekman. Men det kanske helt enkelt är ”standard-pingstighet”, det jag förknippar med UE.

I Sverige gör vi det mesta vi tar oss för i form av föreningar. Det har åtminstone varit så. Sjunger vi i kör, är kören en förening. Idrottar vi är arrangören en förening. Frikyrkan är en förening. Tränar vi karate, är karateklubben en förening men nere i Europa och i USA är karateklubbar ofta företag. Ungefär samma sak gäller, vad jag förstår, frikyrkor i USA, rimligen också i Australien där Hillsong har sina rötter.

Jag ser att det i frikyrkobloggosfären finns en hel del positiva kommentarer kring de här nya kyrkornas sätt att ha liksom ett flerstegsmedlemskap. Att vägen in i gemenskapen är kort, sen är det en ”karriärstege” – och vad gäller kyrkan som gemenskap kan man tycka att det på ett sätt är rimligt. Föreningsstuket bygger eg. på att vem som helst kan betala in sig som medlem och sen rösta på årsmötet. För en kyrka (och även i en del andra sammanhang) blir det lite märkligt.

De här kyrkorna med ”flerstegsmedlemskap” verkar dock inte prata om juridiskt medlemskap alls. Om man är en stiftelse, som Livets ord, finns egentligen inget sådant. Rent kyrkomässigt finns väl eg. inget som säger att man måste eller borde ha ett sånt. De tidiga församlingarna torde inte ha haft någon föreningsstämma. Å andra sidan betvivlar jag att de bedrev business på det sätt som ny-frikyrkorna gör. Att vara pastor förefaller i sammanhanget vara synonymt med att vara företagsledare, och Hillsongs bransch förefaller isåf att vara minst lika mycket showbiz som kyrka. Lyssna bara på backstage-snacket i programmet: är det som görs gudstjänst eller show? Om man som jag tycker att även Svenska kyrkan ibland balanserar på gränsen till föreställning snarare än gudstjänst, då lockas man inte av Hillsong.

Andreas Nielsen var tidigare en av pastorerna i Karisma center, en frikyrkoförsamling som kånkade efter att först ha tiggt sina medlemmar om stora summor pengar för att täcka underskott, och sedan tvingats backa när uppmärksamheten kring det blev för stor. En åsikt som jag någonstans läst om Karisma center är, att deras organisationsmodell inkl. det ekonomiska var kopierad från USA och baserad på lurendrejeri – lite av pyramidspel, om jag minns rätt. Om man är ärlig funkar det inte men fattade inte pojkarna bakom Karisma, och alltså gick det som det gick – enligt denne anonyme kommentator som jag inte kan hitta igen. Nu har Nielsen alltså en ny modell för kyrkbusiness som verkar funka bättre. Framgångsteologiskt är det förstås (om man nu får använda det ordet numera. Ulf Ekman har ju förklarat att någon ”så kallad framgångsteologi” aldrig fanns på Livets ord, och då måste det för det första vara sant och för det andra kan företeelsen knappast finnas någon annanstans heller – eller? Googla ”prosperity gospel” om du tvivlar).

Pastorer som företagsledare med inkomster på 56 000 i månaden. Plötsligt associerar jag till de ortodoxa biskoparna vars mitror ser ut som kungakronor. Pengarna och makten är kyrkans ständiga frestelser. Kyrkliga organisationsformer bör nog inte alltför ohämmat erbjuda människorna i toppen alltför stora frestelser på dessa punkter. Värst är stiftelseformen, ty den är helt utan insyn. Därför frågar jag: är Hillsong stiftelse eller aktiebolag? Med en organisationsform helt utan insyn går förmodligen även ett från början helt sunt tänkt upplägg förr eller senare snett, när svinintresset sticker upp sitt tryne.

Svenska kyrkans biskopar tjänar för den delen mer än vad pastor Nielsen gör. Jag är med och betalar Eva Brunnes ca 75 000 i månaden. Det är en fullkomligt löjlig lön! och det känns lite sådär, faktiskt. Jag behövde pastor Nielsen som jämförelsematerial för att upptäcka att jag verkligen inte tycker om det.

”Svinintresset kan komma upp på plattformen, förstår du, det är ingenting som hindrar. Fåren kunna sitta i församlingen och bli klippta och svinintresset sitter på plattformen och leder i bön, och klipper både får och kuponger.

Sven Lidman gick illa åt pingströrelsen och dess högsta höns Lewi Pethrus. De stora projekt som den unga ambitiösa pingströrelsen och dess hövding Pethrus sjösatte medförde en hel del business. ”Kupongklippare” är ett gammalt skällsord för en som tjänar pengar på aktiespekulation.

Länkar

Radiodokumentären
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/897373?programid=909

Intervju i Dagen, med Henrik Svensson som gjort dokun
http://www.dagen.se/hillsong-skildras-i-radiodokumentar-1.975316

Joel Halldorf tycker att SvK:s höga biskopslöner är ett trovärdighetsproblem, men även ett symtom på inre brister. Jag håller med.
http://www.dagen.se/kronikor/biskopsloner-ger-kyrkan-problem-1.312891

Det finns även andra än biskopar som i Svenska kyrkan har löjligt höga löner.
http://www.sandaren.se/nyhet/hoga-loner-i-svenska-kyrkan

Sekulär insikt, speglad mot svart natthimmel

Det är en radikal gärning, att ge utan krav på motprestation.

Björn Barr i Expressen, 25 april 2016

För några år sedan tog jag ett beslut. Ett ganska drastiskt beslut som handlar om livshållning.

Jag satt en smula fast i en ganska snål omgivning, där de flesta tänkte mest på sig själv och en del rakt av lurades. Den här miljön var ganska tung att vistas i. Vad gör man? Blir man snål själv? Så kan jag inte leva. Det går inte.

Jag hade i några omgångar investerat energi i människor i hopp om att få liksom bundsförvanter. Människor att samarbeta med, så man kunde turas om att stötta. Om det ibland mest bara var jag som stöttade spelade ingen roll, bara jag visste att den andre var inställd på att själv stötta när det var jag som inte hann eller orkade.

Ibland fick jag fin respons. Med ett par människor hade jag gott samarbete, som jag i ganska hög grad uppfattade som ett resultat av min investering. Efter några år hade de här människorna dock av olika skäl försvunnit ut.

Andra människor som jag gett till tog emot, sade tack (i de flesta fall) men hade inte en tanke på att ge tillbaka. De gjorde mig så grundligt besviken. Varje sådan smäll fick mig att backa från min föresats att försöka dra mitt strå till stacken för en mänskligare social miljö. Varje större besvikelse fick mig att dra mig inom ett skal ett tag. Sluta hjälpa till. Sluta erbjuda. Efter ett tag gick det över, men jag började bli liksom trött. Man kunde ju inte på förhand veta vilka som skulle reagera hur, och mitt mål var att få bundsförvanter inte att slösa min energi på själviska idioter.

Sen tog jag ett beslut. Det var ett sånt beslut som kommer plötsligt, men efter en lång förberedelsetid som man bara är medveten om i efterhand. Det var vinter, och kallt. Jag minns mörkret, gatlyktorna och snön. Jag stod vid ett vägskäl och måste bestämma mig: hur ska jag göra? Ska jag bli cynisk, och skynda mig att utnyttja innan jag själv blir utnyttjad …? men det klarar jag nog inte. Då går jag sönder. Jag kan inte.

Lösningen på ekvationen, tänkte jag och såg mot den svarta himlen, måste vara att inte bli så besviken. Besvikelserna tär för mycket. Och enda sättet att slippa de där djupa besvikelserna måste vara att inte förvänta mig så mycket tillbaka. Om folk lönar generositet med oginhet ska jag sluta ge, javisst. Allt annat vore dumt. Men jag ska ge utan att se det som en investering. Utan att liksom förvänta mig en avkastning.

Det har fungerat. Jag blev lugnare. Jag fick en fungerande arbetsmodell.

Överlag funkar människorna på det här stället en bra bit bättre nu. Och jag inbillar mig att jag haft en del med det att göra.

Jag har aldrig hört om att det här skulle vara en fungerande attityd, en funkis livshållning. Men så förefaller det faktiskt vara.

Redan då, med blicken fäst mot den svarta natthimlen, visste jag: det här skulle gå att formulera religiöst, om jag så ville. Det ville jag inte. Jag var ateist. Men jag insåg att mitt beslut förmodligen skulle gå att formulera religiöst, och det stämde till eftertanke.

I efterhand kan jag se tre startpunkter eller grundorsaker, tre saker som på olika sätt bäddade för mitt religiösa sökande. Det här var en av dem.

Det inledande citatet av Expressens Björn Barr handlar om ett nyväckt intresse för Svenska kyrkan. Jag tog – som så ofta – orden en smula ur sitt sammanhang, och associerade vidare. Tolkar jag in, när jag tänker att skribenten förknippar denna radikalitet just med den kristna tron? Jag tror faktiskt inte det.

Är det ens en särskilt kristen tanke? Jag vet inte. Det är i alla fall uppenbart att tanken för Björn Barr är lockande, och på något sätt upplevs som andlig och sann.

Länkar

Björn Barrs text har fått den på alla sätt horribla rubriken ”Tacka fan för Svenska kyrkans öppna portar”. Låt inte det avskräcka.
http://www.expressen.se/kultur/tacka-fan-for-svenska-kyrkans-oppna-portar/

Dag Sandahl sågade den nu årsgamla texten, då när det begav sig. Och han har poänger. Visst. Men jag tycker också att han verkar sitta en smula fast i sina favoritperspektiv – det kan tänkas finnas fler. Barr verkar ha fallit för marknadsföringen ”Kyrkan gör så mycket gott”, och det är inte primärt en kyrkas raison d’être. Där har Sandahl förstås helt rätt, även om det inte heller är orelaterat. Men Sandahl verkar inte förstå att det hos Björn Barr finns någon typ av längtan, som det är dumt att håna.
http://bloggardag.blogspot.se/2016/04/fattar-inte-ett-barr.html

Senaste året har vi sett något exempel på att Svenska kyrkans givande kanske inte är så radikalt. Jag tänker då mest på Kent Wistis peppar-texter till kyrkans personal.
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/10/04/prast-pa-sociala-medier-det-inbyggda-abret/
Men dock.

Minnesstund för de koptiska offren i Egypten, sö 23/4, Södertälje

Texten på bilden lyder: Biskop Anba Akabir, biskop av Koptiska Ortodoxa Kyrkan i Skandinavien och stiftets präster bjuder er härmed att delta i minnesstund som anordnas för de martyrer som har avsomnat i den stora S:t Markus-katedralen i Alexandria och S:t Göran-katedralen i Tanta. I S:t Mina-kyrkan i Södertälje. Söndagen den 23 april 2017 kl 17:00-19:00. Adress: Nyköpingsvägen 24, 151 32 Södertälje. Vi uppskattar om alla som har det svårt att delta, och de som inte kan delta kan dela med sig sina beklagelser där de kommer att läsas upp under minnesstunden, på följade mejladress: [den skriver jag inte ut i klartext pga spambottar. Om du inte kan se bilden, fråga i kommentarsfältet så kontakter jag dig] Må gott. Koptiska Ortodoxa Kyrkan i Sverige.

Kopternas informationsspridning verkar anpassad till ett liv som minoritet som helst inte bör vara alltför högljudd. De skickar info till sina egna och sina vänner, snarare än att slå upp det braskande på internet och annonsera överallt. Den här fick jag i mejlen, men när jag inte hittade något öppet på nätet blev jag lite orolig: är infon till för att spridas öppet? Jag frågade per mejl och fick jakade svar. Jodå, det får jag gärna göra. Dåså. Rebella drar härmed sitt strå till stacken. Själv kan jag tyvärr inte åka. Det är för kort varsel för mig att ta mig lös till på söndag.

Om man inte kan åka kan man posta sitt deltagande per mejl till den adress som anges. Visst vill vi visa att de får stöd? Ett mejl är mindre handfast än en blomma att lägga någonstans, eller förstås ett konkret besök på minnesgudstjänsten. (Det står minnesstund, men jag utgår från att det är någon form av gudstjänst.) Ett mejl för att uttrycka sin sympati är inte mycket, men ändå något.

Sprid och dela gärna på kristet internet. Ja gärna utanför det specifikt kristna också, förstås, men jag förväntar mig att primärt kristna ska vilja visa deltagande med sina trossyskon i Egypten.

Kopterna, igen

Hörni, kan vi göra något för att visa kopterna stöd? Hur?

Arrangera så att det vid varje större kyrkhelg finns svenskar i alla koptiska kyrkor i Egypten är kanske inte riktigt möjligt.

Ska vi sätta upp ikoner med moderna kopt-martyrer, som det redan finns på tok för många av, i våra kyrkor?

Något annat?

Också ett slags gospel

Vad är det du går och gnolar på? frågar jag. Min kollega tvekar lite, och så svarar han: gospel.

Han tillhör möjligen någon katolsk partikulärkyrka av det mer orientaliska slaget, men är troligare ortodox. Det han sjöng hade låtit sådär lagom exotiskt, på främmande tonspråk. Jag tolkar det som att det han sjungit på är något ur mässan. Kanske han är med och sjunger, är med i någon typ av kör, eller är försångare. Eller så är han bara sångglad församlingsmedlem.

Det är inte så många år sedan jag på min arbetsplats yttrat, hårt och definitivt, att ”jag är ateist”. Jag ville slippa ifrån de ständiga och ganska påfrestande diskussionerna mellan vår rabiatmuslim och vår entusiastiske, mellan varven även hantämligen påfrestande rabiat-evangelikal från Syrien. Efter det yttrandet dröjde det inte längre innan jag började söka i religionen, men jag har aldrig tagit upp det på jobbet. Jag vill inte behöva diskutera med rabiatmuslimen och evangelikalen huruvida Isa och Jesus resp. Maryam och Maria är samma.

Men där och då var det hårt att inte kunna visa mer, ärligt intresse, och få veta lite mer om musiken i den kyrkotradition denne glada, trevliga och duktiga kollega tillhör.

Konsten att tolka Karl-Bertil

Tage Danielsson slapp uppleva tiggarnas återkomst på svenska gator. Hur mycket vi än kan önska att han funnes här för att kommentera även vår samtid så gör han inte det. Hans tid är inte vår.

Jag läser försök att tolka Karl-Bertil Jonssons julafton som en kommentar om den klassiska välgörenhetens förträfflighet. Andra vill läsa Karl-Bertil som att sagan handlar om klassklyftors fördärvlighet. Båda har fel.

”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” utgavs första gången 1964. När novellsamlingen Sagor för barn över 18 år kom ut året efter var den inte med, men den införlivades i senare utgåvor och smälter väl in i den ganska speciella, lätt absurda stilen.

1964 var välgörenhet något gammalmodigt i avtagande. I den mån den fortfarande fanns skulle det pågående socialdemokratiska samhällsbygget snart helt utradera behovet. Framtidstron var stor. Vi skulle ha ett folkhem istället. Välgörenhet var något som knappast längre behövdes, och att utvecklingen skulle fortsätta åt det hållet var självklart. Man skriver inte samhällskommentarer om sånt som är passé.

Karl-Bertil själv kan mycket väl vara ungefär så som Simon Westberg beskriver honom i den mycket konservativa nät-tidningen Svensk tidskrift. Han är definitivt en yngling med ideal, och han försöker förverkliga dem i en form som förefaller rimlig för en pojke i den rikemansmiljö han växer upp i, i den diffusa dåtid som saggan är placerad i. (Boken anger ingen tid alls. Den tecknade filmen ger motstridiga uppgifter.)

Sådana försök ska normalt slå helt fel. Även om hjälpambitionen är så blygsam som att sprida lite julglädje måste man ha åtminstone lite kunskap om de man försöker hjälpa. Det har inte Karl-Bertil. Alla de julklappar han delar ut är helt meningslösa för sina mottagare, med servettringarna av japanskt päronträ som enda undantaget. I medellöse Harald Ljungbergs hem fanns förstås inga vita stärkta linneservetter och därmed inte heller något behov av servettringar, men servettringarna blev finfina småbarnsleksaker i ett hem där barnen säkert knappt hade några alls. Sartres självbiografi på franska utdelad som julklapp i slumkvarteren sätter däremot fingret på det orimliga. Det här går ju inte.

Liksom övriga berättelser i ”Sagor för barn över 18 år” är berättelsen på flera plan ironisk, man skulle kunna säga satirisk fast åtminstone i detta fall med oklar udd, och smått absurd. Den milda ironi över missriktad välgörenhet blir aldrig mer än antydd. Logiken vänds omkull och Karl-Bertils projekt lyckas.

Berättelsens höjdpunkt är dock inte de fattigas absurda glädje över meningslösa julklappar. Höjdpunkten är de rika människor som bara blir glada över att slippa ytterligare en onödig julklapp. Här finns nog sagans tydligaste innehåll: en ganska tydlig kritik mot vår konsumtionsjul, med massor av julklappar som ofta inte ens är till riktig glädje. Den utvecklingen var definitivt påbörjad 1964, även om den inte hade nått vår tids excesser. 1975, när Per Åhlins film första gången sändes i TV, låg kritik mot materiellt julfirande väl i tiden. Sveriges television kan mycket väl ha tyckt att den tjänade som motvikt mot Disneys Kalle Anka, denna symbol för en kommersialiserad juls fördärvlighet.

Sagan slutar lyckligt mot alla odds. Vi vet att Karl-Bertils tilltag, om det varit på riktigt, hade fått mycket annorlunda resultat. Tages ironi drabbar därför mest Karl-Bertil själv. Det är en mycket kärleksfull ironi. Pojken vill så väl. När man inser att det inte är så enkelt som Karl-Bertil vill tro. Vad gör man då. Slutar drömma? Lär sig veta hut? Avslutningsscenens familjeidyll lämnar efter sig ett gnagande tvivel. En vetskap: så här är det ju inte.

Så läser jag Tage Danielssons milda ironi. Jag hävdar bestämt att den är bättre än alla försök att tolka berättelsen som om den handlar om vår tids socialpolitik. Allteftersom vårt Sverige har avlägsnat sig från det trygga välfärdssamhälle som alltmer avtecknar sig som en svunnen Edens lustgård, har sådana tolkningar blivit alltmer frestande men det är grovt anakronistiskt. Min association går, helt hädiskt, till hur vissa andra texter i en viss annan textsamling tolkats och tolkats om.

Kanske gör Simon Westberg en medveten omtolkning och är inte helt seriös. Kanske är han själv en smula satirisk. Alla som vet något om Tage Danielsson inser lätt att de ideal som han menar att Karl-Bertil håller fram inte är författarens, som i många år skrev dagsverser i syndikalistiska Arbetaren. Från 70-talets slut och framåt kritiserade han flitigt socialdemokratin i både dagsvers och revy för att ha tappat bort sin själ. Socialdemokratin hade inte längre kontakt med sina rötter, vare sig historiskt eller bland dagens gräsrötter. Det är en kritik som kommer från vänster, från ungefär det håll man kan vänta sig på Arbetaren.

Texten till visan nedan är förmodligen skriven till filmen, men utsorterad på vägen. Det var i så fall klokt gjort. Om den hade tillåtits att rama in filmen hade dess innebörd blivit alltför väldefnierad, och alltför tydligt skriven på tittarnas näsor. Exakt hur Tommy Körberg fick tag i den så han 1989 kunde spela in den på en julskiva vet jag inte, men tackar så mycket för den insatsen. Så här porträtterar Tage Danielsson Karl-Bertils person, och skissar på hans kommande möte med en verklighet där inga absurda vändningar kommer till orealistisk räddning.

Du Karl-Bertil Jonsson
som är fjorton år
tänk vad du förstår
tänk vad du är klarsynt
gänglige gestalt
du har grundprinciper
kanske du begriper
allt…

Skiljer lögn från sanning
strunt från vettigt prat
gänglige krabat
upprörs av det falska
aldrig liknöjt flat
känner harm men inte hat
gäspar av princip
åt tjat

Du Karl-Bertil Jonsson
kanske du begriper allt

Skiljer fusk från äkthet
säger allt rent ut
gänglige drasut
skiljer rätt från orätt
orkar slå bakut
tills du lär dig veta hut
då tar all din vishet slut.
Du Karl-Bertil Jonsson

Länkar

Simon Westberg i Svensk Tidskrift
http://www.svensktidskrift.se/hedersknyffeln-karl-bertil/

Jodå, texten är skriven av Tage och inte något som postumt pådyvlats honom.
http://www.mic.se/avd/mic/prod/popmusik.nsf/V5SiteSearchSwe/387236DE3EF7467BC12575070030C529

Ursprungligen skrev jag att jag inte trodde på påståendet att Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton inte ursprungligen fanns med i ”Sagor för barn över 18 år”, men har blivit överbevisad. Berättelsen är äldre än samlingen, och utkommen som separat liten skrift 1964.
http://libris.kb.se/bib/1211228

Hur mycket jag än tycker om Karl-Bertil Jonsson-visan, finns inget som slår Dompans instrumentala tolkning av Gunnar Svenssons melodi. Varsågod, två knappa minuters ren njutning: Arne Domnérus.
https://www.youtube.com/watch?v=dfYWD4hDkdw