Han för mig till vatten där jag finner ro

Min barn/ungdomskör var inte kyrklig, men vår körledare hade kontakter på alla möjliga håll och en gång var vi med på nåt stort kyrkligt arrangemang. Det var inte i en kyrka, dock. Ingen gudstjänst. Jag tror att vi var underhållning efter en middag, något bankett-aktigt uppdukat i stor sporthall. Alternativt var vi en del av ett estradprogram efter middagen.

Vi sjöng Duke Ellingtons Come Sunday och någon tonsättning av Herren är min herde. Jag tror att en solist sjöng det mesta och vi bara ett omkväde, alternativt var vi flera körer som sjöng varsin del? Minnet är luddigt.

Många år senare, när jag var mycket rädd, började jag rabbla Herren är min herde – de bitar jag kom ihåg, vilket ändå var förvånansvärt många fragment. Var hade jag lärt mig dem? Nog mestadels i den där kören.

Under repetition och framträdande tänkte jag väl aldrig på att orden var en bön. De var texten till en sång som vi sjöng. Men när jag rabblade dem på den branta bergväggen, då visste jag att jag bad till den där Gud som jag eg. inte trodde på.

Många år senare råkade jag på tidegärd. Jag blev först förtjust i formen, i den musikaliska estetiken – det entoniga har sin alldeles egen. Att orden i det sjungna skulle vara ett slags bön har varit mig lite svårare att smälta. Det händer att det så att säga stämmer, men oftast inte. Jag ser det inte som något problem. Det där får bli som det blir. Större nytta har jag i så fall haft av tidegärden som intro till ett annat sätt att läsa Bibeln. Men när jag nu gått och blivit tidegärdsgalning* börjar jag undra om det där med psaltarpsalm 23 … alltså, vill man tro på försynen, då tolkar man in något här. För Herren är min herde, det är ju psaltaren – precis som tidegärden. Och det vi sjöng då var skapat som gudstjänstmusik, som ett slags modernare alterntiv till klassiska psalmtoner. Tonsättningen återfinns i psalmboken, nr 653, under rubriken Psaltarpsalm och cantica. Det var roligt att hitta igen den.

Come Sunday slog däremot aldrig an i mig. Då var den mig ganska plågsam. Dels var den alldeles för uppenbart religiös – jag brukade inte sjunga sånt, jag hade mycket medvetet valt en icke-kyrklig kör. Dels vill jag minnas att den i det arr vi sjöng delvis låg för mig jobbigt lågt. Idag kan jag lyssna på stycket och tycka det är vackert, men det säger mig inte särskilt mycket. De ord som jag lärde mig utan att egentligen att fatta att de var en bön, de gick däremot att använda när det gällde.

* åtminstone så länge regelbunden sådan inte finns att tillgå inom räckhåll. Om utbudet plötsligt skulle växa till överflöd kanske jag plötsligt skulle upptäcka att det inte är så intressant längre. Vad vet man. Vi är så konstiga, vi människor.

Tack vare lite tips kunde jag nosa upp den i inspelad gudstjänst från Sankt Ansgar i Uppsala, tredje söndagen i påsktiden i år. Vid ca 11.40.
Herren är min herde, ingenting skall fattas mig …

Annonser

Vad pater Gouzes har ihop med Rimskij-Korsakov

Det där sjungna Fader vår, som jag förknippar så starkt med Bjärka-Säby. De kör det på Sankt Ansgar och jag blev ganska lycklig. Det var nästan som att befinna sig i slottskapellet med en massa frikyrkliga människor som sjunger fyrstämmigt. Jag utgick raskt från att det måste vara bjärkister i församlingen, såna som pluggar i Uppsala och under studietiden landat i Sankt Ansgar, som infört den. Men tänk om det är tvärtom? Tänk om bjärkisterna faktiskt plockat den från högkyrkligheten?

Jag trodde det var dominikanen André Gouzes som skrivit den. Här och var hittar jag uppgifter att kompositören istället är den ryske kompositören Nikolaj Rimskij-Korsakov. Ev. har Gouzes bara gjort ett nytt arr på Korsakovs ”Fader vår”. Men är det eg. någon av versionerna nedan som har annat arr än Gouzes?

Här på ryska. Sankt Petersburgs kammarkör. Mycket långsammare än vad jag hört den sjungas, men är arret annars annorlunda?

Engelska. Oklart vilken ensemble.
https://m.soundcloud.com/gouzentastic/our-father-rimsky-korsakova-gouzes-op-service-music

Latin. The Issel’s Singers. Om jag någonsin igen får för mig att lära mig Pater Noster ska jag använda denna melodi som stöd.

Franska. Ett rysk-ortodoxt seminariums kör. Men vänta – är detta verkligen samma? I så fall hör man väl knappt melodistämman. Helt orelaterat, rent musikaliskt, är det väl inte?

Krampfyllda drömmar om ett större uppvaknande

Jag har aldrig tänkt att den här låten på minsta sätt syftar på något religiöst. Frasen ”Amen” kan man ju använda överfört sekulärt, inte nödvändigtvis ens på ironiskt sätt. Men vi har nyss lärt oss i kursen om ”The great awakening”, den stora amerikanska väckelsen. Sen kommer jag av något skäl att tänka på den här låten, och tänker oops – finns det en religiös konnotation i det där? Sen ser jag hela låttexten med andra ögon.

Vad Jackson Browne egentligen tänkte när han skrev den här låten, det är en annan sak. Men för mig just nu handlar den om avgudar.

Den kärlek han skriver om. Är det vanlig romantisk kärlek eller något annat, mycket större?

I wanna know what became of the changes
we waited for love to bring
Were they only the fitful dreams
of some greater awakening?

Jag tror nog nästan att det mer handlade om 1970-talets ”make love not war” – som förvisso handlade om den fria erotiska kärleken, men också om höga ideal som skulle göra världen bättre. Sen är det ju inte helt ovanligt med kärlekslåtar i vars texter man utan större problem kan byta up den där kärleken man önskar uppnå, eller den tillbedda älskade, mot Gud.

Jackson Browne är inte kristen – däremot sådär privatreligiös – men han är ju uppvuxen i en kristen kultur. Visst använder han det arvet, här och där.

(”Legal tender” är en fras som jag fick slå upp när jag i äldre tonåren lyssnade på den här låten. Det betyder ”lagligt betalningsmedel”, alltså stålar.)

Den evangeliska credon

Om man har svårt för att läsa trosbekännelser kan man sjunga dem istället. Detta är i princip den apostoliska, lätt utbroderad och justerad.

http://paradox.provocation.net/medeltid/mp3/Pisces_Dei_2003_-_Then_Ewangeliska_Credhon.mp3

Texten återfinns på Projekt Runeberg.
http://runeberg.org/swisornw/0005.html

Här en version med moderniserad text, den som fanns i psalmboken ända till den blev utrensad 1986. Ett par församlingar i Dalarna protesterade ljudligt – för dem var ”Luthers credopsalm” eller ”Den evangeliska credon” levande kyrkotradition – men förgäves.
https://www.youtube.com/watch?v=ZUOwAQHqPqg&fs=1&hl=sv%5FSE
Här verkar man ha ändrat en ton här och var, så det inte längre är sån där gammal kyrkotonart utan helt vanlig moll. Så konstigt det låter! Jag börjar minsann vara lite kyrkotonartsskadad.

Det sjungna genar på något sätt förbi intellektet, och går rakt in i det väsentliga. Det är bra, om man som Rebella lätt fastnar lite väl mycket i den inkleklella delen av hjärnkontoret.

Lena Willemark och bibelvisorna; om kyrkan som konsertscen

Första gången jag applåderade i en kyrka var på Theodorakis-konsert i en svulstig 1700-talskyrka, för ett par årtionden sen. Det var starkt känsloladdade sånger, men applådera efter sångerna gick inte. Det kunde man inte. Först på slutet brakade det lös med dånande applådåskor och extranummer. När isen väl var bruten fanns ingen hejd. Numera applåderas det mera i kyrkan, men inte riktigt hur som helst. Tabut finns kvar, men inte lika allenarådande. Kyrkan som konsertlokal är lite knepig, trots allt.

Riddarholmskyrkan är en ovanligt okomplicerad konsertlokal för att vara kyrka, för man upplever den nätt och jämnt som en sådan. Några kyrkbänkar finns t.ex. inte, och om det någonstans finns en predikstol sticker den inte i ögonen. Långt därframme finns väl ett altare, men vägen dit är lång på grund av det som en gång var munkarnas sittplats, nu prytt med adelsvapen, mellan det egentliga koret och lekfolkets skepp. Kungahusets begravningskyrka är nästan som ett skal av en kyrka bara, med lite musei-texter på väggarna närmast ingången och sen luft. Bra akustik har den också.

Den musik som Ensemble Villancico under Peter Pontvik framförde i Riddarholmskyrkan sista dagen på Stockholm Early Music Festival var delvis världslig och delvis sakral. De världsliga styckena dansmusik, med tamburin som markerade rytmen, är musik som man vill röra sig till inte sitta still på en stol. Men det går ju inte för sig, att dansa iväg i kyrkgången (ens om man visste hur man dansar till den här musiken, vilket Rebella inte gör). Den sakrala musiken var något strå vassare. Minns jag rätt bröts applådgränsen, där publiken bestämde sig för att nu måste vi, ungefär halvvägs i konserten. Såpass lång tid tog det.

Allra sista konserten på festivalen hölls senare samma kväll, i Tyska kyrkan. Ale Möller och Lena Willemark med band gjorde en alldeles utmärkt konsert, direktsänd i radio dessutom.

Det framfördes ett antal polskor under kvällens lopp. Knappt en fot rörde sig i publiken. En folkmusikkonsert där det inte ivrigt stampas på både ettan och trean, är det en folkmusikkonsert? men applåder blev det iaf, ivriga sådana.

Tyska kyrkan är ett svulstigt kyrkorum. Barockt, ur ordets alla bemärkelser. Kyrkorummet har en särskilt kungaläktare – bara det. Altaruppsatsen är, som det mesta annat i rummet, guldig och tung. Jag har svårt att riktigt tänka mig denna lokal för ett gudsmöte – å andra sidan har jag aldrig ens försökt gudstjänsta där, så jag ska väl inte säga för mycket. Tyska kyrkan är visserligen inte som så många andra kyrkor full av adelsmäns begravningsvapen, men den svulstiga barocken talar ändå maktens språk. Själva altaret ser jämförelsevis futtigt och litet ut.

Konserten var en konstig hybrid, på många sätt. Det var bra, mycket bra, men kändes också kluvet. Lena Willemarks folkliga psalmer och bibelvisor är fascinerande, men de skapade också en rejäl krock i mig när de framfördes i en kyrka – även en konstig kyrka som denna – samtidigt som man helt ignorerar att kyrkan är kyrka, skapad som gudstjänstlokal. När man smäller upp en scen i ett hörn rakt under kungaläktaren och låter Ale Möller rocka loss på bouzoukin där, då erkänner man inte rummet som religiöst rum. Något applådtabu sågs förstås inte röken av.

Om Lena Willermarks trad-bibelvisor hade framförts från en konsertscen, vilken som helst, hade jag inte opponerat mig. Då hade de öppnat en möjlighet för den som ville ta den, mitt i den sekulära konserten, samtidigt som de som så önskade kunde se dem enbart som visor. Jag gissar, men vet inte, att Lena W. själv hanterar dem på det sistnämnda sättet.

Samtidigt vet jag att den här benhårda uppdelningen i världsligt och sakralt är en modern företeelse. Medeltidskyrkan användes till lite allt möjligt. När bönderna väl hade samlat ihop pengar och arbetstimmar för att bygga en kyrka, hade man knappast energi till att göra flera samlingslokaler och alltså gjordes även annat i den. Men hindrar det mig från att en liten smula reta mig? Nej, det gör det inte.

Länkar

Konserten, inkl. paus-snack med musikerna samt musikprofessorn Mattias Lundberg.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/903332?programid=4427

En fyrfaldigt bisarr medeltidsmässa

Att uppföra en mässa som konsert är i sig bisarrt (1). Denna medeltida mässa till Johannes döparen borde utföras som gudstjänst förstås, med nattvard och allt, men inget samfund skulle väl godkänna denna mässas ordning. Svenska kyrkan? Way out, man. Katolska kyrkan? Nah. Den är för utdaterad. Det som mest sticker i nutida katolska ögon kanske är de små insticken, troperna, varom Nationalencyklopedin vet att berätta följande:

tillägg till vissa av de fastställda sångerna i den romersk-katolska medeltidsliturgin; de var i regel textförsedda och användes inledande eller interfolierade i den ursprungliga sången. Genren blomstrade främst ca 900–ca 1100. Den försvann helt ur bruk enligt beslut vid Tridentinska kyrkomötet vid 1500-talets mitt.

Enligt uppgift ska de ortodoxa kyrkorna ha gjort tvärtom, och kastat ut antifonerna men behållit troperna. Vet någon mer om detta är jag idel öra men i detta blogginlägg är det perifert; troper ingår inte i moderna katolska mässor, det är det viktiga. Mässmusik med antifoner och troper är medeltida kolijox, som må vara musik- och liturgihistoriskt intressant men idag inte är kosher i någon kyrka.

Verket ska mig veterligen sjungas helt monofont, enstämmigt. Någon stämflätning blir det inte, men texterna flätas desto flitigare in i varandra. I introitus (mässans inledning) är en av de basala beståndsdelarna psaltarpsalm 92, en rätt typisk Psaltar-lovsång till Gud. Den bryts mot antifonen, vars text kommer ur Jesaja 49:1-2.

Herren kallade mig
redan i moderlivet,
han nämnde mig vid namn
redan i min mors sköte.
Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd
och gömde mig under sin skyddande hand,
han gjorde mig till en vass pil,
som han förvarade i sitt koger.

Denna text ur Jesajas bok syftar från början på profeten Jesaja, förstå, men i det här sammanhanget syftar texten på Johannes döparen. (Är det vanligt, i kristen tradition, att man tolkat detta textavsnitt så? Jag har ingen aning. Symeons lovsång, Nunc dimittis, som ingår i tidegärdens bön vid dagens slut tycks syfta på Jesaja 49:6 tolkad som att det handlar om Jesus. Å andra sidan anser ju kristen tradition att Johannes kom med förebud om Jesus, så det är väl rimligt att intimt koppla ihop dem. Om någon är sugen på att utforma ett bibelstudium och utveckla hur Jesajas bok ansetts och anses hänsyfta på både Jesus och Johannes, var snäll berätta för mig så jag får vara med?)

Till pusselbiterna psaltarpsalm och antifon läggs så till slut troperna, som kommenterar och utvecklar texterna samt gör det tydligt och klart att det verkligen är Johannes döparen som de övriga texterna handlar om.

Allt detta ska framföras på originalspråk, alltså latin, som ytterst få idag förstår. Detta är också bisarrt (2) (även om alternativ förstås inte finns, det måste framföras på det språk musiken är skriven för). Men störst bisarritetsfaktor (3) har nog det faktum att antifonen inte sjungs i sin helhet innan det hoppar upp troper som skjuts in i antifonen, och styckar sönder den i småbitar. Jag är ingen storkonsument av s.k. konstmusik, men jag vet i alla fall så mycket som att ett tema normalt presenteras i sin helhet, tämligen rakt och enkelt, innan man börjar krångla till det. Här serveras textflätningsgröt från första början. Varför serverade man inte församlingen hela antifonen innan man börjar stycka upp den i små bitar, med hjälp av inskjutna troper? Blev det inte gröt även för den stackars medeltidsförsamlingen?

Nej, får jag veta. När troperna kom till, kunde folk redan antifonen. Den inledande presentationen av temat var redan gjord, under tidigare kyrkoår. Folk började lära sig systemet redan som barn, visserligen inte på nivån att alla skulle kunna självständigt framföra introitus-antifonen, men säkert så att de mycket väl kände igen den och visste direkt, så fort de hört första tonslingan, ungefär hur fortsättningen går. Det är ungefär som att man kan ha ett rimligt minne och förståelse av ett tema ur en symfoni, utan att nödvändigtvis själv klara att vissla det ur minnet. Musik som man lär sig som barn brukar dessutom sitta som berget.

En antifon som är söndersprängd med troper är alltså menad att utöva avancerad intertextualitet med sig självt (okej, då borde det väl heta intratextualitet, men jag hoppas att poängen går fram). Mässans utformning bygger på att församlingen kan antifon och psaltar-psalmodi, kanske inte så de kan sjunga dem själva men åtminstone på nivån att väl förstå dem.
En nutida publik har däremot inte mycket hum. En nutida publik är inte matad med den här musiken. För medeltidsmänniskorna hörde den självklart till en viss av årets festdagar, men nutidsmänniskan har normalt inte denna association till musiken. Katoliker kan ha hört delar, om de vistats i kyrkor där en gregoriansk kör har sjungit i mässan på Johannes döparens dag. Just i Sverige torde det iofs vara ganska ovanligt att man försöker binda upp körmedlemmar för gudstjänster under midsommarhelgen.

För att ge publiken på den kommande konserten en chans att haja hur det där introituset är uppbyggt, borde man väl inleda med antifonen ouppstyckad och låta dem liksom sniffa på temat innan det krånglas till?

Men så gjordes inte när det begav sig. Om man inte åtminstone försöker komma så nära ”så som man gjorde då” som man klarar av – om vi förändrar av liksom pedagogiska skäl. Då tappar man en hel del av den musikhistoriska och kyrkohistoriska vitsen med att uppföra så här uråldrig mässmusik.

Musikverket är alltså utformad från utgångspunkten att folk ändå kan materialet så vi kan krångla till det lite mera, stoppa in nytt material – troperna – som gör liksom dialog med det som folk redan kan. Och nu ska det framföras för människor som överhuvud taget inte har någon relation till materialet. Om mässan ursprungligen erbjöd om inte medskapande så deltagande i den genom att folk kunde sin kyrkomusik, och detta ligger i botten på mässans själva utformning med troper och allt.

I så fall är det något konsertversionen helt kommer att tappa bort. Kanske är detta det allra mest bisarra (4) med medeltidsmässekonsertprojektet.

Å andra sidan är det ju en konsert. På en sådan brukar vi bara sitta still och lyssna på musik, även sådan man inte förut hört. Konsertpublik är ofta rätt passiva konsumenter. Så tja …

Bland vanligt folk på medeltiden var det förmodligen inte ovanligt att kunna stora sjok kyrkomusik med tillhörande text utantill. Så säger folk som menar sig veta. Man kunde inte latinet men man lärde sig styckena ändå, ungefär som förskoleungar idag kan sjunga popdängor på engelska. Och de som inte kunde sjunga styckena själva på rak arm, hade ändå goda grepp om dem.

Detta bör man nog ha i bakhuvudet, när man bedömer den lajvade medeltidsmässan i Endre kyrka som jag kommenterade i förra blogginlägget. Den som såvitt jag kunde se och bedöma förvandlade församlingen till publik. Kanske det inte riktigt var så, på den tiden då det begav sig? Kanske det inte var så alls? varken den mässa som där lajvas, eller den äldre version med troper som ska återskapas – fast förvandlad till konsert – om några veckor?

Det är möjligt att jag har missuppfattat, och det bara kommer göras delar av den där mässan. Själva konserten kanske blir helt annorlunda än jag tänker, men det spelar på sätt och vis mindre roll. Det skulle ju gå att göra det jag skissar upp, och medeltidsmässan är mest ett avstamp för funderingar kring det där med medskapande.

Länkar

Min bloggtext där jag tycker att medeltidsförsamlingen förefaller ha varit ganska passiv, på ett sätt som närmar sig en publik snarare än församling. Första delen i en liten serie där jag försöker fundera, med varierande grad av framgång, kring det där med delaktighet eller medskapande i gudstjänster.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/05/30/medskapande-ord-och-annat/

Litegrann om hur medeltidsmänniskorna knöt kyrkomusik till helger och årstider i ”Den svenska musikhistorien”, avsnitt 6: Musikens dygn, vecka och år på medeltiden.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/521229?programid=4788

När man blir glad över att ha fel

Man har sjungit ett tag på ett stycke kyrkomusik från 1500-talet. Melodin känns så naturlig att man tycker ”det här kan inte vara nån sån där jobbig och obegriplig kyrkotonart, det måste vara moll”. Och så frågar man, och får veta Nej. Det är hypomixolydisk tonart (eller modus för att snacka gregorianska). Den där tonen, om du sänker den ett halvt tonsteg blir det moll. Men det här är hypomixolydiskt modus, eller modus 8 om man så vill.

När modus 8 känns så naturligt att man tror man sjunger moll. Kanske bara i just den här melodin, men ändå. Och försök att ändra den till moll mest bara känns sjukt, så man avstår. Den här melodin ska låta så här.

Då tror jag att nånting börjar sjunka in, så smått.

Det ska nog gå, det här.