Den evangeliska credon

Om man har svårt för att läsa trosbekännelser kan man sjunga dem istället. Detta är i princip den apostoliska, lätt utbroderad och justerad.

http://paradox.provocation.net/medeltid/mp3/Pisces_Dei_2003_-_Then_Ewangeliska_Credhon.mp3

Texten återfinns på Projekt Runeberg.
http://runeberg.org/swisornw/0005.html

Här en version med moderniserad text, den som fanns i psalmboken ända till den blev utrensad 1986. Ett par församlingar i Dalarna protesterade ljudligt – för dem var ”Luthers credopsalm” eller ”Den evangeliska credon” levande kyrkotradition – men förgäves.
https://www.youtube.com/watch?v=ZUOwAQHqPqg&fs=1&hl=sv%5FSE
Här verkar man ha ändrat en ton här och var, så det inte längre är sån där gammal kyrkotonart utan helt vanlig moll. Så konstigt det låter! Jag börjar minsann vara lite kyrkotonartsskadad.

Det sjungna genar på något sätt förbi intellektet, och går rakt in i det väsentliga. Det är bra, om man som Rebella lätt fastnar lite väl mycket i den inkleklella delen av hjärnkontoret.

Annonser

Lena Willemark och bibelvisorna; om kyrkan som konsertscen

Första gången jag applåderade i en kyrka var på Theodorakis-konsert i en svulstig 1700-talskyrka, för ett par årtionden sen. Det var starkt känsloladdade sånger, men applådera efter sångerna gick inte. Det kunde man inte. Först på slutet brakade det lös med dånande applådåskor och extranummer. När isen väl var bruten fanns ingen hejd. Numera applåderas det mera i kyrkan, men inte riktigt hur som helst. Tabut finns kvar, men inte lika allenarådande. Kyrkan som konsertlokal är lite knepig, trots allt.

Riddarholmskyrkan är en ovanligt okomplicerad konsertlokal för att vara kyrka, för man upplever den nätt och jämnt som en sådan. Några kyrkbänkar finns t.ex. inte, och om det någonstans finns en predikstol sticker den inte i ögonen. Långt därframme finns väl ett altare, men vägen dit är lång på grund av det som en gång var munkarnas sittplats, nu prytt med adelsvapen, mellan det egentliga koret och lekfolkets skepp. Kungahusets begravningskyrka är nästan som ett skal av en kyrka bara, med lite musei-texter på väggarna närmast ingången och sen luft. Bra akustik har den också.

Den musik som Ensemble Villancico under Peter Pontvik framförde i Riddarholmskyrkan sista dagen på Stockholm Early Music Festival var delvis världslig och delvis sakral. De världsliga styckena dansmusik, med tamburin som markerade rytmen, är musik som man vill röra sig till inte sitta still på en stol. Men det går ju inte för sig, att dansa iväg i kyrkgången (ens om man visste hur man dansar till den här musiken, vilket Rebella inte gör). Den sakrala musiken var något strå vassare. Minns jag rätt bröts applådgränsen, där publiken bestämde sig för att nu måste vi, ungefär halvvägs i konserten. Såpass lång tid tog det.

Allra sista konserten på festivalen hölls senare samma kväll, i Tyska kyrkan. Ale Möller och Lena Willemark med band gjorde en alldeles utmärkt konsert, direktsänd i radio dessutom.

Det framfördes ett antal polskor under kvällens lopp. Knappt en fot rörde sig i publiken. En folkmusikkonsert där det inte ivrigt stampas på både ettan och trean, är det en folkmusikkonsert? men applåder blev det iaf, ivriga sådana.

Tyska kyrkan är ett svulstigt kyrkorum. Barockt, ur ordets alla bemärkelser. Kyrkorummet har en särskilt kungaläktare – bara det. Altaruppsatsen är, som det mesta annat i rummet, guldig och tung. Jag har svårt att riktigt tänka mig denna lokal för ett gudsmöte – å andra sidan har jag aldrig ens försökt gudstjänsta där, så jag ska väl inte säga för mycket. Tyska kyrkan är visserligen inte som så många andra kyrkor full av adelsmäns begravningsvapen, men den svulstiga barocken talar ändå maktens språk. Själva altaret ser jämförelsevis futtigt och litet ut.

Konserten var en konstig hybrid, på många sätt. Det var bra, mycket bra, men kändes också kluvet. Lena Willemarks folkliga psalmer och bibelvisor är fascinerande, men de skapade också en rejäl krock i mig när de framfördes i en kyrka – även en konstig kyrka som denna – samtidigt som man helt ignorerar att kyrkan är kyrka, skapad som gudstjänstlokal. När man smäller upp en scen i ett hörn rakt under kungaläktaren och låter Ale Möller rocka loss på bouzoukin där, då erkänner man inte rummet som religiöst rum. Något applådtabu sågs förstås inte röken av.

Om Lena Willermarks trad-bibelvisor hade framförts från en konsertscen, vilken som helst, hade jag inte opponerat mig. Då hade de öppnat en möjlighet för den som ville ta den, mitt i den sekulära konserten, samtidigt som de som så önskade kunde se dem enbart som visor. Jag gissar, men vet inte, att Lena W. själv hanterar dem på det sistnämnda sättet.

Samtidigt vet jag att den här benhårda uppdelningen i världsligt och sakralt är en modern företeelse. Medeltidskyrkan användes till lite allt möjligt. När bönderna väl hade samlat ihop pengar och arbetstimmar för att bygga en kyrka, hade man knappast energi till att göra flera samlingslokaler och alltså gjordes även annat i den. Men hindrar det mig från att en liten smula reta mig? Nej, det gör det inte.

Länkar

Konserten, inkl. paus-snack med musikerna samt musikprofessorn Mattias Lundberg.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/903332?programid=4427

En fyrfaldigt bisarr medeltidsmässa

Att uppföra en mässa som konsert är i sig bisarrt (1). Denna medeltida mässa till Johannes döparen borde utföras som gudstjänst förstås, med nattvard och allt, men inget samfund skulle väl godkänna denna mässas ordning. Svenska kyrkan? Way out, man. Katolska kyrkan? Nah. Den är för utdaterad. Det som mest sticker i nutida katolska ögon kanske är de små insticken, troperna, varom Nationalencyklopedin vet att berätta följande:

tillägg till vissa av de fastställda sångerna i den romersk-katolska medeltidsliturgin; de var i regel textförsedda och användes inledande eller interfolierade i den ursprungliga sången. Genren blomstrade främst ca 900–ca 1100. Den försvann helt ur bruk enligt beslut vid Tridentinska kyrkomötet vid 1500-talets mitt.

Enligt uppgift ska de ortodoxa kyrkorna ha gjort tvärtom, och kastat ut antifonerna men behållit troperna. Vet någon mer om detta är jag idel öra men i detta blogginlägg är det perifert; troper ingår inte i moderna katolska mässor, det är det viktiga. Mässmusik med antifoner och troper är medeltida kolijox, som må vara musik- och liturgihistoriskt intressant men idag inte är kosher i någon kyrka.

Verket ska mig veterligen sjungas helt monofont, enstämmigt. Någon stämflätning blir det inte, men texterna flätas desto flitigare in i varandra. I introitus (mässans inledning) är en av de basala beståndsdelarna psaltarpsalm 92, en rätt typisk Psaltar-lovsång till Gud. Den bryts mot antifonen, vars text kommer ur Jesaja 49:1-2.

Herren kallade mig
redan i moderlivet,
han nämnde mig vid namn
redan i min mors sköte.
Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd
och gömde mig under sin skyddande hand,
han gjorde mig till en vass pil,
som han förvarade i sitt koger.

Denna text ur Jesajas bok syftar från början på profeten Jesaja, förstå, men i det här sammanhanget syftar texten på Johannes döparen. (Är det vanligt, i kristen tradition, att man tolkat detta textavsnitt så? Jag har ingen aning. Symeons lovsång, Nunc dimittis, som ingår i tidegärdens bön vid dagens slut tycks syfta på Jesaja 49:6 tolkad som att det handlar om Jesus. Å andra sidan anser ju kristen tradition att Johannes kom med förebud om Jesus, så det är väl rimligt att intimt koppla ihop dem. Om någon är sugen på att utforma ett bibelstudium och utveckla hur Jesajas bok ansetts och anses hänsyfta på både Jesus och Johannes, var snäll berätta för mig så jag får vara med?)

Till pusselbiterna psaltarpsalm och antifon läggs så till slut troperna, som kommenterar och utvecklar texterna samt gör det tydligt och klart att det verkligen är Johannes döparen som de övriga texterna handlar om.

Allt detta ska framföras på originalspråk, alltså latin, som ytterst få idag förstår. Detta är också bisarrt (2) (även om alternativ förstås inte finns, det måste framföras på det språk musiken är skriven för). Men störst bisarritetsfaktor (3) har nog det faktum att antifonen inte sjungs i sin helhet innan det hoppar upp troper som skjuts in i antifonen, och styckar sönder den i småbitar. Jag är ingen storkonsument av s.k. konstmusik, men jag vet i alla fall så mycket som att ett tema normalt presenteras i sin helhet, tämligen rakt och enkelt, innan man börjar krångla till det. Här serveras textflätningsgröt från första början. Varför serverade man inte församlingen hela antifonen innan man börjar stycka upp den i små bitar, med hjälp av inskjutna troper? Blev det inte gröt även för den stackars medeltidsförsamlingen?

Nej, får jag veta. När troperna kom till, kunde folk redan antifonen. Den inledande presentationen av temat var redan gjord, under tidigare kyrkoår. Folk började lära sig systemet redan som barn, visserligen inte på nivån att alla skulle kunna självständigt framföra introitus-antifonen, men säkert så att de mycket väl kände igen den och visste direkt, så fort de hört första tonslingan, ungefär hur fortsättningen går. Det är ungefär som att man kan ha ett rimligt minne och förståelse av ett tema ur en symfoni, utan att nödvändigtvis själv klara att vissla det ur minnet. Musik som man lär sig som barn brukar dessutom sitta som berget.

En antifon som är söndersprängd med troper är alltså menad att utöva avancerad intertextualitet med sig självt (okej, då borde det väl heta intratextualitet, men jag hoppas att poängen går fram). Mässans utformning bygger på att församlingen kan antifon och psaltar-psalmodi, kanske inte så de kan sjunga dem själva men åtminstone på nivån att väl förstå dem.
En nutida publik har däremot inte mycket hum. En nutida publik är inte matad med den här musiken. För medeltidsmänniskorna hörde den självklart till en viss av årets festdagar, men nutidsmänniskan har normalt inte denna association till musiken. Katoliker kan ha hört delar, om de vistats i kyrkor där en gregoriansk kör har sjungit i mässan på Johannes döparens dag. Just i Sverige torde det iofs vara ganska ovanligt att man försöker binda upp körmedlemmar för gudstjänster under midsommarhelgen.

För att ge publiken på den kommande konserten en chans att haja hur det där introituset är uppbyggt, borde man väl inleda med antifonen ouppstyckad och låta dem liksom sniffa på temat innan det krånglas till?

Men så gjordes inte när det begav sig. Om man inte åtminstone försöker komma så nära ”så som man gjorde då” som man klarar av – om vi förändrar av liksom pedagogiska skäl. Då tappar man en hel del av den musikhistoriska och kyrkohistoriska vitsen med att uppföra så här uråldrig mässmusik.

Musikverket är alltså utformad från utgångspunkten att folk ändå kan materialet så vi kan krångla till det lite mera, stoppa in nytt material – troperna – som gör liksom dialog med det som folk redan kan. Och nu ska det framföras för människor som överhuvud taget inte har någon relation till materialet. Om mässan ursprungligen erbjöd om inte medskapande så deltagande i den genom att folk kunde sin kyrkomusik, och detta ligger i botten på mässans själva utformning med troper och allt.

I så fall är det något konsertversionen helt kommer att tappa bort. Kanske är detta det allra mest bisarra (4) med medeltidsmässekonsertprojektet.

Å andra sidan är det ju en konsert. På en sådan brukar vi bara sitta still och lyssna på musik, även sådan man inte förut hört. Konsertpublik är ofta rätt passiva konsumenter. Så tja …

Bland vanligt folk på medeltiden var det förmodligen inte ovanligt att kunna stora sjok kyrkomusik med tillhörande text utantill. Så säger folk som menar sig veta. Man kunde inte latinet men man lärde sig styckena ändå, ungefär som förskoleungar idag kan sjunga popdängor på engelska. Och de som inte kunde sjunga styckena själva på rak arm, hade ändå goda grepp om dem.

Detta bör man nog ha i bakhuvudet, när man bedömer den lajvade medeltidsmässan i Endre kyrka som jag kommenterade i förra blogginlägget. Den som såvitt jag kunde se och bedöma förvandlade församlingen till publik. Kanske det inte riktigt var så, på den tiden då det begav sig? Kanske det inte var så alls? varken den mässa som där lajvas, eller den äldre version med troper som ska återskapas – fast förvandlad till konsert – om några veckor?

Det är möjligt att jag har missuppfattat, och det bara kommer göras delar av den där mässan. Själva konserten kanske blir helt annorlunda än jag tänker, men det spelar på sätt och vis mindre roll. Det skulle ju gå att göra det jag skissar upp, och medeltidsmässan är mest ett avstamp för funderingar kring det där med medskapande.

Länkar

Min bloggtext där jag tycker att medeltidsförsamlingen förefaller ha varit ganska passiv, på ett sätt som närmar sig en publik snarare än församling. Första delen i en liten serie där jag försöker fundera, med varierande grad av framgång, kring det där med delaktighet eller medskapande i gudstjänster.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/05/30/medskapande-ord-och-annat/

Litegrann om hur medeltidsmänniskorna knöt kyrkomusik till helger och årstider i ”Den svenska musikhistorien”, avsnitt 6: Musikens dygn, vecka och år på medeltiden.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/521229?programid=4788

När man blir glad över att ha fel

Man har sjungit ett tag på ett stycke kyrkomusik från 1500-talet. Melodin känns så naturlig att man tycker ”det här kan inte vara nån sån där jobbig och obegriplig kyrkotonart, det måste vara moll”. Och så frågar man, och får veta Nej. Det är hypomixolydisk tonart (eller modus för att snacka gregorianska). Den där tonen, om du sänker den ett halvt tonsteg blir det moll. Men det här är hypomixolydiskt modus, eller modus 8 om man så vill.

När modus 8 känns så naturligt att man tror man sjunger moll. Kanske bara i just den här melodin, men ändå. Och försök att ändra den till moll mest bara känns sjukt, så man avstår. Den här melodin ska låta så här.

Då tror jag att nånting börjar sjunka in, så smått.

Det ska nog gå, det här.

1984 blev Owe Thörnqvist Sveriges rock-farfar

Nuförtiden är det självklart att Owe Thörnqvist var vår förste rockartist. Inte så när jag var barn. Då började svensk rockhistoria med Rock-Ragge och några till. Alla hade de namn på formen ”Rock-Förnamn”. Alla var de bleka kopior på amerikanska förebilder. Och alla sjöng de på engelska – självklart, helt självklart. Pugh Rogefelt ”visade att man kunde sjunga rock på svenska” en god bit in på 1970-talet.

Den som gjorde Owe Thörnqvist till hela landets rock-farfar var journalisten Bengt Eriksson. Jag var tonåring när jag läste hans intervju med Owe om hans influenser, ungdom och inspelningar, publicerad 1984 i tidningen Schlager, som trots namnet var en rocktidning och inget annat. Med tiden har jag blivit alltmer förundrad över hur det kommer sig att ingen före Bengt E hajade att Owe T varit supertidig med att lira rock’n’roll?

Jag tror det handlade om image.

Rock var amerikansk ungdomskultur. Owe Thörnqvist var inte amerikansk ungdomskultur, utan – ja, vad. Vad var Owe T? Hur såg man på honom, under 1950- och 60-tal?

Förmodligen var Owe Thörnqvist i folks ögon helt enkelt Owe Thörnqvist, på samma sätt som Povel Ramel var Povel Ramel. En man synonym med sin genre, som inte kunde tänkas existera utan honom. Den genren bestod av musikaliska element som folk inte var vana, kombinerade med ganska så halsbrytande texter. Om folk försökte etikettera Owe tänkte folk nog mer på texterna än på musiken, och textmässigt befann han sig väl ungefär mittemellan Ulf Peder Olrog och redan nämnde baron Ramel.

Jag har hört Owes melodifestivalslåt. Jag tycker väl den var sådär. Lyssna på Anna kaffepanna istället, tycker jag. Bildspelet som någon satt ihop till låten där den ligger på Tuben är väl kanske inte så nödvändigt, men låten är kul. Betänk att Owe lät så här redan 1959, och försök sen förstå hur äran som den förste att göra rock på svenska kunde tillfalla Pugh.

För övrigt fattar jag inte varför inte Owe Thörnqvist fått Karamellodiktstipendiet. Om rock’n’roll är ett av de thörnqvistska ben som länge inte blev sett för vad det var, är hans ordlekar- och rimmartalanger lika underskattade.

Länkar

Bengt Erikssons gamla intervju, i tidningen Schlager.
http://www.owethornqvist.com/Artiklar/oweartiklar.htm#Schlager

1955?!

Jag måste gnugga mej i ögonen. Luta mej närmare glaset i Ijusapparaten, ställa in skärpan och titta efter en gång till om jag verkligen sett rätt. Jag sitter på radion i Malmö och kollar på grammofonarkivets mikrofilmer efter utgivningsåren för Owe Thörnqvists gamla 78-varvare och EP-plattor och det stämmer faktiskt: Owe Thörnqvist spelade in och gav ut sin första rocklåt – ”Diverse Julboogie”, kallade han den – redan 1955!

Det är inte bara konstigt.

Det är helt enkelt sensationellt!

Rock-Ragge, som var Owe Thörnqvists enda konkurrent om titeln ”Sveriges rockkung” – konkurrent och konkurrent, förresten, Owe Thörnqvist hade inga konkurrenter, han var helt i en klass för sej, men Rock-Ragge var den enda av dom övriga svenska rocksångarna, Little Gerhard, Boris, Percy Steele, White Bear, Lille John och allt vad dom hette, som inte bara larvade sej utan hade en viss känsla för rock’n’roll – han kom inte med sina första plattor förrän 1957.

Det Owe Thörnqvist 1955 gjorde i Uppsala och på skivmärket Metronome var exakt samma sak som det Elvis Presley 1955 gjorde i Memphis och på skivmärket Sun. Bägge parade dom den svarta bluesen med den vita countryn och barnet döptes till rock’n’roll eller rockabilly.

Varför spelar de så jobbiga tonarter i kyrkorna?

Jag har visst redan skrivit en hel del på temat anpassning av tonhöjd på psalmerna till vad folk faktiskt klarar att sjunga. Det är den färska insändaren i KT av Ingegerd Åkerblom, 86 år gammal tant i Trollhättan som vill ha lägre tonarter så hennes åldrade röst klarar att sjunga psalmerna i kyrkan som sparkat igång mig. Ämnet är dock sannerligen inte nytt, men för nytillkomna läsare är det lika bra att ta det från början.

Det är olika i olika kyrkor och församlingar, det ska sägas. De kyrkomusiker spelar i tonarter som vanligt folk idag inte klarar av är dock förskräckligt många. Det borde vara tjänstefel, men tydligen är det väldigt många musiker som rycker på axlarna åt det.

Är det jag som är musikaliskt omöjlig? Det har jag hemskt svårt att tro.

Som barn sjöng jag mycket, först till LP-skivor och kassettband, och sen på egen hand.

Otäcka storasyskon som terrade genom att sjunga stämmor på saker och ting lärde mig att hålla en melodi fast det kommer in en stämma. (Jag minns fortfarande hur fruktansvärt elaka jag tyckte att de var.)

Jag sjöng i kör mellan i runda slängar 13 och 25 års ålder.

Jag spelade ett instrument i omkring fem år. Inte särskilt entusiastisk, men dock.

Jag tog sånglektioner, även detta i omkring fem år.

Ändå tillhör jag de som har väldigt svårt för höga toner. Vadå, det borde väl de där sånglektionerna ha lärt mig? Jodå. Jovisst. Mina sånglärare lärde mig att använda sån där huvudklang … men jag tyckte aldrig om den. Det var inte min röst, jag kände mig inte hemma i den. Dessutom är sång för mig att presentera en text. Ska man upp och gala på höjden, då ska man färga vokalerna så ljuden blir lättare att sjunga på. Sickna galenskaper! Nej, jag ville inte. Och något annat sätt att komma lite högre än den klassiska huvudklangen, det har jag inte. Jag hittade det inte på egen hand. Alltså står jag här idag, ett antal år efter att jag slutat sjunga särskilt aktivt, och har bara min gamla ”bröströst” – den del av en kvinnas sångröst som ligger nära talrösten – att tillgå.

Jag är en ganska ovan kyrkobesökare med taskigt omfång, men med relativt gott musikaliskt självförtroende. Den kombinationen är förmodligen ganska ovanlig.

Jag blir galen på kyrkomusiker som tvingar mig att hoppa mellan oktaverna. Jag får spunk.

Ni som gör så: Era kyrkor besöker jag inte mer än en gång. Så enkelt är det.

Länkar

Tant Ingegärds klockrena insändare i KT. Go Ingegärd, go!
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/sank-tonarten-sa-sjunger-vi-battre

Egna funderingar kring befolkningens drastiskt sjunkna sångkunskaper, och vilka konsekvenser det får för gudstjänsten. September 2015.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/09/27/manniskor-sjunger-ju-inte-langre/

För ett par veckor sedan surfade jag runt och läste om förslaget till ny gudstjänsthandbok för Svenska kyrkan. Musikserier, tonspråk, tidsbundenhet… okej, men det är fortfarande så att församlingssång ska bära gudstjänsten? Det går ju inte. Folk idag är osäkra sångare och har dålig chans att lära sig musikmaterialet. Det konceptet fungerade en gång, men gör det inte längre.

”Nej, det är inte för att jag är omusikalisk.” September 2015.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/09/29/nej-det-ar-inte-for-att-jag-ar-omusikalisk/

Mina intryck från första besöket i Allhelgonamässan. November 2015.
Allhelgonakyrkan var första kyrkan där jag upplevde att min röst dög. Mycket riktigt blev jag där ett tag.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/11/01/gudstjanst-for-nyborjare/

Mitt musiköra lär aldrig bli så uppövat som i min ungdom men jag skulle kunna gå till Allhelgonamässan bara för att få sjunga i grupp, i ett format som inte underkänner och ständigt påpekar min rösts begränsningar. Först med denna motpol inser jag hur vanliga gudstjänster alltid gör just det. Jag brukar lägga ansvaret för det på mig själv. Jag har ju ganska taskigt omfång och jag vet om det – men tänker jag efter vet jag att de flesta är en bra bit sämre sångare än jag. Jag tycker det är jobbigt att behöva hoppa mellan oktaverna, men jag klarar av det. Det flesta gör ju ändå inte det.

Folke Bohlins först hemligstämplade och sedan frisläppta yttrande innehhåller ett stycke som jag reagerat på.
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken/dokumenten ”Yttrande Folke Bohlin”

Jag vill inledningsvis nämna något som jag saknar i dokumentet men som kanske finns på annan plats i KHF, nämligen ett motiverat ställningstagande till grundläggande frågor om musikens roll i gudstjänstlivet såsom: Kan gudstjänst firas utan musik? Med endast psalmsång? Måste sången ackompanjeras, även ursprungligen enstämmig sådan som den gregorianska? Kan man räkna med att kantorn har en sånggrupp till sitt stöd?

Första frågan här frågar sig alldeles för få. Kan gudstjänst firas utan musik? Varför inte? Kan inte en gudstjänstform baserad på talkör tänkas vara något för framtiden? Man bör åtminstone ta sig en ordentlig funderare på församlingssångens hur och varför. Förutsättningarna har förändrats drastiskt, jämfört med tidigt 1900-tal. På något sätt bör man försöka anpassa sig till det.

Gregorianik, klaver, gehör och yttepyttesmå tonhöjdsskillnader

En trestämmig barnkör, för länge sen. Ett inte jättekrånglig arr av Luciasången blev på ett ställe svårt. Mellanstämman upprepade samma ton många gånger, men sista gången lät det bara inte bra. ”Ta om den tonen, och sikta högre” sade körledaren till mellanstämman. Det gjorde vi. Då blev det rätt.

Detta förundrade mig mycket. Det var ju samma ton, det syntes tydligt i noterna. Samma ton, men helt plötsligt högre?

Att fiss och gess egentligen inte var exakt samma ton fast det ser så ut på pianot, det hade jag hört talas om men tyckte det var ganska konstigt. Kunde det vara nåt sånt? Mysko.

Förklaringen fick jag många år senare, när jag fick veta att tonhöjder faktiskt ändras något lite beroende på funktion i ackord.

Vi var tre tonårstjejer som utgjorde doakör bakom en solist. Normalt tränade vi med pianist, men eftersom ackorden var ganska knepiga försökte vi också träna på egen hand. Ve och fasa! utan pianisten gick det inte alls. Särskilt ett ackord gick överhuvud taget inte. Det lät helt enkelt apa och vi blev rätt knäckta. Är vi så här dåliga, att vi helt plötsligt sjunger ett ackord jättefalskt och inte förstår varför?

Förskräckta letade vi rätt på vår pianist. Nu gick det igen. Vi andades ut, mycket lättade.

Vi försökte igen sjunga utan komp. Omöjligt. Vi behövde pianot.

När ni sjunger utan mig, sade pianisten, har det där ackordet ingen grundton. Det är nog därför.

Jaha?

Doakören låg och malde toner smått dissonant nära varandra, särskilt mycket just här. Förmodligen var det för att åstadkomma den effekten som grundtonen inte fick plats i doakören. Vi var ju bara tre.

Under fortsatt pianistlös övning vande jag mig vid att traska fram till pianot, när Ackordet närmade sig. En nedtryckt tangent gav oss den grundton som berättade för oss vad våra respektive toner gjorde i ackordet, eller uttryckt på annat sätt: vad det egentligen var vi skulle göra, vad vi hade för uppgift, där och då.

Vänsterhanden, den som kortar av strängen, måste flyttas för varje ton när man spelar cello. Jag försökte fuska, sätta små markeringar på cellohalsen för var fingret skulle vara. Jag blev aldrig nöjd med mina markeringars position, utan flyttade dem hit och dit. Till slut insåg jag: det går inte. Precis som sångrösten spelar cellon renare än pianots tempererade stämning, och cellosträngen är så lång att skillnaden på fingerplacering blir så stor att ögat kan se det. Minns jag rätt diffade det på så mycket som en halv centimeter, men det är rätt länge sen och osvuret är bäst.

Jag försöker lära mig en gregoriansk melodisnutt. Jag lyssnar och imiterar. Noterna ligger framför mig, och jag kämpar på så gott det går.

Dagen efter kommer jag inte på hur melodin gick, så jag tar fram noterna och plockar ut den på klaver. Det går enkelt och fint. Ah, så här var det ja!

Sen sticker en ton ut. En helt omöjlig ton, ett F som om den här melodin uppfört sig som melodier brukar skulle ha varit ett fiss. Noterna påstår envist att här ska vara F.

Det här är gregorianik. Nån sån där kyrkotonart. Jag inser att min hjärna lyssnat på de tempererade klaviatur-tonerna och försökt göra om dem till durskala. Det håller tills jag kommer till det där F:et. Där skär det sig, och hela melodin blir omöjlig och fel.

Att det ska vara så hopplöst! Samma fenomen som när jag försökte ta ut en mig okänd psalmton på klaver. Men den här har jag ju faktiskt sjungit utan att det lät fel. Jag har redan gjort det. Om jag bara kan lämna det här dur-spåret, och trilla tillbaka i det riktiga.

En halv dag senare gnolar jag tyst för mig själv, där jag går på en bakgata. Att inte ha något klaviatur till hands är nog bara bra. Jag upprepar avsnittet med den besvärliga tonen om och om igen – bara den, inte den där långa biten som funkar även om jag tänker dur. Till slut tycker jag att jag får den att låta vettig.

Sen sjunger jag hela det lilla stycket från början. Nu går det. Nu låter det okej. Jag tänker inte påstå att jag sätter allt exakt som det ska vara, men F:et sticker åtminstone inte ut längre.

Jag laborerar med att sjunga hela melodin i dur, med den jobbiga tonen utbytt. Sen återgår jag till den icke-dur där melodin hör hemma, och försöker bli klok på skillnaderna – för det handlar ju inte bara om tonen F. Något är annorlunda, i hela melodin. Liksom i doakören har jag vaga begrepp om vad den här melodin egentligen sysslar med.

Jag tänker på mina upplevelser av barnkör och cellosträng. Några toner skiljer förmodligen yttepyttelite i tonhöjd mellan varianterna, mellan D dur och den här kyrkotonarten som heter nåt spejsigt (dorisk jonisk mixolydisk lexohemisk hemolytisk patriotisk, osv). Kan jag bli varse den skillnaden? Ett ögonblick tror jag att jag kan det. Ett ögonblick tror jag att jag har fingret på G:et, att jag kan höra hur det diffar så där yttepyttelite. Lite lägre i den ena skalan, lite högre i den andra. Sen försvinner det, och jag kan inte minnas vilket.

Nu när jag skriver och gör om samma experiment lyckas jag hitta det igen. G:et är lite lägre i D dur, lite högre i kyrkotonarten. Jag litar på mina öron här. Så bör det vara. Men hur tonerna ligger jämfört med D dur, i resten av skalan – vet ej.

Det är mycket möjligt att den här typen av övningar inte hjälper mig att sjunga bättre gregorianik. Jag kan ändå inte låta bli. Jag är så fascinerad av de här små små skillnaderna i tonhöjd, lika fascinerad som jag var av den där stämman till Luciasången.

Förmodligen gör jag klokt i att strunta så mycket det bara går i noterna framöver. Bättre spela in, när någon sjunger som det ska vara, så slipper jag både noter och klaver. Gehörsinlärning har liksom blivit lättare, de senaste årtiondena, med enkla och lättportabla inspelningsmanicker. Dessutom slipper jag då kämpa med notbilden, precis som jag helst ignorerar den i gudstjänsten. Jag kan kämpa, men efteråt minns jag inte vad jag sjungit – vare sig melodi eller text. Gehörsinlärning FTW!

Länkar

Här finns lite kort om när jag klaversnubblade på en psalmton, på exakt samma sätt.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/01/17/gregorianik-for-dummies/