Medeltid och pietism

När jag läst om quadrigan har jag trott att det var ett ganska fritt tolkningssätt, men så var inte fallet. Medeltiden höll sig med modeller för hur de olika texterna skulle tolkas, säger en av mina lärare. Det där att vi kan läsa olika, det kom i och med de tankeströmningar som ledde fram till reformationen …

… eller kom tillbaka. För så har ju judarna tänkt om inte hela tiden, så åtminstone rätt länge.

Jag minns från min läsning av Karen Armstrong att det där med quadrigan med tiden stelnade till, att folk slutade komma med nya tolkningar. Paketet fixt och färdigt, liksom. Färdigtolkat. Men innan det blev så, måste det ha funnits en kreativ tid då folk tolkade. Inte vanligt folk, förstås, utan de få lärda som hade tillgång till en helbibel och kunde läsa den.

De där medeltida typologierna, de som ligger bakom de träsnittsböcker som brukar kallas för Biblia pauperum eller De fattigas bibel. De som även är basen för många medeltida kyrkmålningar, här i Sverige oftast utförda av Albertus Pictor och hans verkstad. De brukar ofta visa tre scenener ur bibliska berättelser, en nytestamentlig och så två ur Gamla testamentet, som anses peka på Kristus. De presenterade det färdiga paketet, alltså. Ett facit.

När pietismen bryter ut och folk börja tolka hej vilt. Jag vill så gärna se något däri som liknar det förmoderna. Jo, någon typ av likhet finns det nog, men inte så enkel som jag trott.

Sen är frågan hurpass fritt pietisterna tolkade sin Bibel? När människor släpps ut i fullständighet frihet brukar vi i allmänhet hantera denna totala otrygghet genom att hitta oss ett föredöme att följa.

Kristi uppståndelse – Jesus kliver helt ohistoriskt upp ur en kista. Uppståndelsen förebådas till höger av Jona som befrias ur valfisken och kommer fram ur dess mun. Till vänster Simson som bär bort Gazas stadsportar – eh, vad ska det ha med Kristi uppståndelse att göra? Iofs, Simson var hotad och omringad men på detta sätt slet han sig fri? De är inte alltid helt självklara för oss, de medeltida typologierna. Men om vi ska läsa Bibeln som om allt i den syftar fram till Kristus, så …?

Annonser

Vår tid liknar medeltiden – och vi skulle behöva en ny Luther.

Vår tids kristendom har överlag stora likheter med folklig katolicism.

Så säger pater Carls, och då ska vi vara medvetna om att ”folklig katolicism” är något som sofistikerade jesuiter sällan har särskilt mycket till övers för. (Den argentinske påven, den där Bergoglio som på sin tid uppmanade seminarister till fromhetsövningar som inkluderad att röra vid statyer och liknande, är på denna punkt en jesuitisk anomali.) (Carls säger ”populär katolicism” men jag tror nog att det är folklig katolicism som anses. Folkfromhet heter ”popular piety” på engelska, och jag kan väl föreställa mig att det heter liknande på andra språk.) (Näej, nu får jag ta och sluta med denna parentesstapling. Kör igång själva blogginlägget, bruden!)

Nå. Vår tids kristendom har överlag en hel del likheter med folklig katolicism, säger Rainer Carls. Och båda liknar medeltiden, alltså århundradena närmast före reformationen. (Eller kanske väsentligt mycket mera än så. Jag vet inte om han syftar på hela medeltiden här, eller mest senmedeltiden, eller hög- och senmedeltid.)

Sola fide [tron allena]. Verk. [gärningar]

En sak som alltid förbryllat mig när jag har diskuterat med ickekatoliker i svenska sammanhang – och även med katoliker – är när jag bett dem försöka förklara för mig vad de menar med tro.

Man använder ordet tro på det ena och andra och tredje sättet, men vad är tro egentligen? Småningom kan man ana sig fram till att det är den totala tilliten i Gud.

Den totala tilliten till Gud. Har vi det?

Är vi troende. Eller tror vi att vi måste göra det ena och det andra och det tredje. Alltså: sola fide?

Man kan också gå över till sola opera. Endast verk. Jag måste göra det och det, i kyrkan och på den och den platsen,, och det och det och det. Vad med min tillit till Gud, den totala tilliten att Gud tar hand om det hela? Vi behöver båda tillsammans, och tilliten måste börja. Den är viktigast.

Ser ni: vad jag finner så tragiskt när jag gör denna jämförelse, är att den svenska mentaliteten i dagens läge – jag talar inte om Svenska kyrkan, utan den svenska kristna mentaliteten – egentligen befinner sig på samma plan som folklig katolicism.

Det är traditioner som är avgörande. Inte Bibeln.

Det är kyrkan som är avgörande. Jesus Kristus? näeh.

Det är sakramenten, åtminstone dop och så vidare, som är avgörande. Inte nåden. Nåden förstår man inte längre.

Opera, vad man måste göra, är avgörande. Inte att jag måste lita, total tillit.

Egentligen skulle vi, i dagens läge, behöva en ny Luther. Om man bara inte skulle säga ”totalt solus”, då skulle det fungera.

När man läser Luthers senare verk märker man hur han steg för steg måstat modifiera sina första extrema uttalanden. Det måste han ju. En tro utan verk, utan att jag gör någonting, det är ingen tro. Det är ingen tillit. Men jag ska inte tillräkna mig mina verk. Där hade Luther rätt! Det är Guds verk som jag får utföra.

Hela tiden ser man detta: Luther hade rätt i att betona skriftens betydelse, Jesu Kristi betydelse, nådens betydelse och trons betydelse. Bara man inte helt tar bort det andra.

Min lilla bloggserie baserad på denna inspelade föreläsning började i att de medeltida människorna inte förstod begreppet nåd. Nu är vi tillbaka där, tydligen, fast det gäller oss själva. Intet nytt under solen.

Jag har inte jättemycket att tillägga här. I mitt ständigt surrande bakhuvud finns förstås tankar om medeltid och renässans och modernitet och vad som nu ska ske när moderniteten visat sig ha runnit ut, i ett tempo som ingen kunde föreställa sig när jag var barn. Men jag kommer inte fram till något. Det får vara bra så här.

Det bidde fem blogginlägg baserade på det där föredraget. Jag vet inte om såna här textserier baserade på en enda källa är det som är mest intressant för mina läsare. Kanske det är sånt som mest är intressant för mig själv. Nå, i så fall må det vara så.

Länkar

Rainer Carls föredrag
https://ansgar.nu/podcast/ignatius-av-loyola-och-martin-luther-en-jamforelse-fke/

Paradigmskifte kring skapelse, syndafall och livet efter detta. (Kanske handlar det allra mest om gudsbild, och resten är bara konsekvenser?)

Vi kan inte använda gångna tiders förståelse av saker och ting. Så kommer vi inte vidare. Eller rättare sagt: vi kan inte enbart använda förklaringsmodeller från en förgången tid. I så fall dömer vi oss själva till att leva i en evig kognitiv dissonans, mellan världen så som vi känner den och de religiösa sanningarna som utgår från antikens världsbild.

Det där med kognitiv dissonans, alltså den inre slitning som uppstår när man försöker leva med flera motsägande världsbilder, är inget som Rainer Carls säger. Det fyller jag i.

Alla citat här nedan kommer ur frågestunden efter själva föredraget, med en fråga från inledaren som utgångspunkt.

Inledaren:Vad kan det här säga in i vår tid just nu? Kan du säga nånting om detta, [inför reformationsjubileet]? Det har ju också kommit den här gemensamma deklarationen, Från konflikt till gemenskap

Jag uppfattar den där deklarationen som ett mästerverk av försonlighet. Men vad båda sidor är eniga om, är att vi behöver någonting som jag med ett vetenskapsteoretiskt begrepp skulle vilja kalla för paradigmskifte.

Ett paradigmskifte är exempelvis: tidigare uppfattade man att rummet var absolut, och så kommer relativitetsteorin. Plötsligt måste vi ändra hela vår rumsföreställning. Eller så här: ett paradigmskifte sker, när man uppfattat jorden som platt och plötsligt upptäcker att den är rund. Till en början kan man inte ens förstå varför inte de i Nya Zeeland ramlar av. Vi förstår att de inte ramlar av, men man måste förstå att detta är en plötslig ny impuls, en ny dimension. Denna nya dimension lyser fram ur texten [i Från konflikt till gemenskap].

Nu gäller det inte att konservera det gamla, utan att lägga märke till att vår tid har gått vidare. Det har den gjort därigenom att vi småningom har förstått, på grund av [utvecklingen inom] fysik och matematik och annat, till exempel att rummet och tiden är mänskliga föreställningar.

Tanken på ett liv efter detta finns inte i Bibeln. Det finns ingenstans i Bibeln där det står om livet efter detta.

Däremot talar man om det eviga livet. Och det eviga livet identifieras i Första Johannesbrevet med Jesus själv, såväl i sats [vers] två som i näst sista satsen. Alltså: att komma till det eviga livet betyder att Jesus Kristus blir närvarande. Sådana saker. Det är totalt paradigmskifte på gång.

Vår skapelseförståelse.

De flesta uppfattar ju skapelsen som att det har hänt för länge länge sen, och sedan dess kör jag för egen maskin. Gud sitter som pensionerad tekniker någonstans i universum, och tittar på hur jag kör mina egna saker. Jag måste bara se till att jag klarar slutprovet! och då måste jag visa att jag har kört ordentligt. Det är märkliga uppfattningar, som kommer med renässanstiden. Efter renässansen uppfattar människan sig som den fria varelsen, och därmed i sin frihet nästan som Guds motståndare.

Hur kan man förstå skapelsen? […] I Polancos årsskrift har jag en artikel om panenteism. Gud är i allt, och allting är i Gud. Det blir paradigmskifte.

Ur publiken: Innebär det också att tanken på ett kronologiskt syndafall, ett faktiskt syndafall i skapelsen …?

Syndafallet.

Då måste jag fråga vad betyder det att den första människan faller. När människan får sitt medvetande, så uppstår den första möjligheten att säga ett nej [till Gud]. Och det är syndafallet. Gud ger oss friheten. Sen kan man fråga Gud, varför Du gjorde den dumheten att Du inte lät oss förbli chimpanser? Då skulle ingen synd finnas i världen. Varför gav Du oss det här förnuftet, och den här friheten med vilken vi kan säga nej?

Varför gav Han oss det? Jo eftersom: skulle vi kunna älska utan att vara fria? Är kärlek möjlig utan frihet? Nej.

Om Gud vill meddela sig själv som kärleken till oss, och om vi är skapade ur Gud. Då måste han också ge oss denna frihetsmöjlighet.

Exakt vad syndafallet nu är. I Bibeln finns en berättelse om detta. En myt, halvmytisk, med djupa djupa konsekvenser för människans självförståelse.

Ur publiken: Den fysiska döden anges ju som en konsekvens av synden.

Det tror jag inte stämmer för hela Bibeln.

Alla säger ”vi kommer till himlen”. Är det sant? Är det inte den heliga staden som kommer från himlen till oss? Ber vi inte att ”komme ditt rike”? inte ”låt mig komma till ditt rike”. Jag tror att här läser vi inte Bibeln som det står. Vi läser den ju alltid inom vår tradition! och den är kanske inte alltid riktig.

Här sker alltså ett paradigmskifte, överallt. Om det inte sker, säger jag att kyrkan och kristendomen inte längre har någon chans i denna värld. Men om ett paradigmskifte sker – ta följande, för att demonstrera vad det kan betyda i sammanhanget.

Om jag just nu låter mig skapas av Gud – Gud är alltså den ständigt skapande – och jag säger till er vad Gud vill ha sagt (jag vet inte om jag gör det, jag kan ha sagt nej. Men om jag säger det). Vem hör man då tala i denna värld? Gud. Och samtidigt, när ni lämnar det här rummet har ni förändrats. Alltså har ni skapats. Vi är inte färdigt skapade. Skapelsen händer ända till dödsögonblicket. Annars skulle ju Gud sitta och rulla tummarna medan vi utvecklar oss själva! som om han inte var inblandad i det. En märklig föreställning!

Att rummet och tiden skulle vara mänskliga föreställningar är en svårknäckt tankenöt. Existerar inte rum och tid, vår tanke förutan? Näej? Man kan säga att vår uppfattning om rum och tid inte är perfekt, och att denna uppfattning därför bara finns i våra medvetanden men … hum. Jag säger pass, så länge.

De tre stora temana som berörs här ovan är väl annars hur man kan se på synden, det eviga livet och skapelsen på ett sätt som går att förena med vår tids världsbild. Allra mest hajar man kanske till över att pater Carls inte tror på livet efter detta, eller rättare sagt: han menar att det är en feltolkning, barnskor som vi borde trampa ur. Det eviga livet är att Kristus är närvarande, i våra liv, här. Nu. (Vad är det för grekiskt ord i original, undrar man omedelbart. Och hur kan det översättas.)

Om en svenskkyrklig biskop stod och sade sådana saker, skulle massor av människor omedelbart ställa sig upp och säga ”kättare!” Det är nog lite lättare, ibland, att vara jesuit än att vara biskop. Och det är nog också skillnad på jesuiters och biskopars roll – det är nog rimligt att Anders Arborelius säger det han säger, snarare än att han säger det som Rainer Carls gör. Men de som tror att Katolska kyrkan vaktar de eviga kristna värdena – och med det menar de 1800-talets och det tidiga 1900-talets kristendomstolkning – och inte tolererar något annat. De har så fruktansvärt fel. Sådan kristendomstolkning finns inom Katolska kyrkan, ja! se bara på SSPX, som nu verkar vara på väg att på allvar slutas in i Katolska kyrkans modersfamn. Men den uppfattningen är varken allenarådande eller tvingande. Den är inte ens norm.

Första gången jag hörde sånt här blev jag djupt chockerad. Jag tänker då kanske mindre på livet efter detta – det har aldrig ändå lockat mig. Som jag ser det är ”hoppet om evigt liv” den allra minst attraktiva beståndsdelen i det kristna paketet. Men den här bilden av skapelsen, av Guds relation till världen – eller snarare världens och vår relation till Gud – den kan vara rätt chockerande, för den som inte är inne på de tankespåren. En viss tillvänjning krävs.

Vissa delar av det som Rainer Carls säger har jag fortfarande svårt för, exempelvis åsikten att allt ont i mig kommer från mig själv men allt det goda från Gud (det avhandlades i förra blogginlägget). Frågan är i vilken mån det går att liksom klippa bitar ur de här resonemangen och strunta i resten. Det verkar nog som att bitarna sitter ihop till en världsbild.

Det här med Gud som sitter och tittar på, antingen helt overksam eller bara mestadels så, med plötsliga och oförklarliga ingripanden någon gång ibland. Det har Karen Armstrong förklarat för mig är en uppfattning som helt igenom hör ihop med moderniteten – alltså tiden som spirar från renässansen och framåt, med ett stort genombrott i och med upplysningen. På 1700-talet kallades denna gudsuppfattning för ”deism”. Det var upplysningsfilosofernas religiösa uppfattning. Så tänkte de, som mest av alla höll sig up to date med den tidens tänkande.

På något sätt tror jag att Rainer Carls paradigmskifte delvis för oss tillbaka till medeltidens syn. Vi måste landa där igen – nej inte exakt där, verkligen inte. Men den delen av modernitetens uppfattningar måste vi nog lämna bakom oss. Jag har trott att det inte finns någon väg tillbaka, men kanske det gör det? Inte genom att backa, utan genom att köra vidare till samma punkt på nästa varv i spiralen. Nästa varv i den hermeneutiska cirkeln, som någon försökte förklara för mig då för flera år sedan när jag inte alls hade redskapen för att förstå allt det här.

Vad tänkte Rainer Carls publik, där på Ansgarstiftelsen? Jag undrar jag om där inte satt en del människor som skulle ha skrikit högt (åtminstone inom sig, mentalt) om de hört exempelvis KG Hammar säga likartade saker. Visst pratar vår ärkebiskop emeritus och jesuitpater Rainer Carls delvis om likartade saker! Det är besläktade perspektiv, kanske ungefär som Luthers och Loyolas? Hammar vill också ha ett paradigmskifte, och att vi ska dra konsekvenserna av vår tid. Sen skiljer de sig en del i hur. Själv lutar jag nog mer mot Rainer Carls perspektiv än KG Hammars.

Om Rainer Carls har rätt i att detta paradigmskifte faktiskt står mellan raderna i Från konflikt till gemenskap. Då torde denna insikt genomsyra rätt stora delar av den västliga kristenheten – men jag vet ju inte om han tolkar rätt, på den punkten.

Haha, förresten. Så lustigt. Föredraget handlade om en jämförelse mellan Ignatius av Loyola och Martin Luther. Mina tankar glider raskt iväg till att istället jämföra Rainer Carls med KG Hammar. Som sagt: Rebella tar sig vissa friheter, med de texter och annat material som hon tuggar på.

Länkar

Ljudfil. Citatet från 1 tim 15 min, från frågestunden efter själva föredraget.
https://ansgar.nu/podcast/ignatius-av-loyola-och-martin-luther-en-jamforelse-fke/

Från konflikt till gemenskap. Står det mellan raderna om paradigmskifte? Jag har ingen aning.
https://www.lutheranworld.org/sites/default/files/dtpw-from_conflict_to_communion_swe_full.pdf

Det där med paradigmskiftet från att föreställa sig jorden som platt är förmodligen inte något bra historiskt exempel. Se Stephan Borgehammar i Sydsvenskan.
http://www.sydsvenskan.se/2017-04-24/varfor-luras-vi-att-tro-att-manniskor-pa-medeltiden-betraktade-jorden-som-platt

På medeltiden förstod man inte vad nåd var

Är jag skapad av nåd, eller har jag förtjänat min skapelse?

Jag har inte förtjänat den. Jag kan aldrig avbetala den. Jag är alltså skapad av ren nåd. Gud kommer inte in och ger mig nåd först när jag syndat; han kommer in redan i att jag står här. Det är nåd. Oförtjänt gudsverk.

Detta är så typiskt mig. Jag tar ett föredrag, eller en bok eller något annat, som har ett huvudtema: i detta fall en jämförelse mellan Ignatius av Loyola och Martin Luther. Sen klipper jag lös små bitar som jag finner användbara, och struntar i det egentliga huvudtemat. intresserad är jag varken av Ignatius eller Luther.

Det är tydligen ganska vanligt att jämföra Loyola och Luther. Det finns tydliga likheter mellan dem, på många sätt. En av likheterna är att de båda betonade Guds nåd. Förstår jag jesuitpater Rainer Carls rätt, var detta något för tiden ganska nytt – eller kanske något som funnits mer tidigare, och glömts bort? Varför, i så fall? Hur gick det till?

Medeltidens människor lär ha varit religiöst ganska så plågade. Något hade uppenbarligen gått galet. Martin Luther tillhör de som nog hade sina egna demoner, men på detta även plågades av ett religiöst system som på något sätt gått i baklås. Kan det vara så att en bristande förståelse av nåden är en av ”bovarna” i det som gick snett, i medeltidens religiositet?

”Oförtjänt gudsverk.” Det var nog en ganska bra kortöversättning av nåd.

Citaten i det här blogginlägget kommer från ett föredrag, inspelat på Ansgarstiftelsen i Uppsala för snart ett år sen. Mot föreläsningens slut betar pater Carls igenom fyra av Luthers sola, fyra ”bara”. Vi brukar oftast säga ”allena” – nåden allena – men det är ju en ganska föråldrad svenska, så okej för bara eller enbart.

Sola gratia. Enbart nåd.

Mot det kan vi ställa något helt annat: sola opera. Enbart verk. Man måste göra det och man måste göra det. När man är kristen måste man göra så och handla så. Och så vidare.

Eller också kan det vara sakramenten. Sola sacramenta. Bara sakramenten. Under senmedeltiden var det så här att man döpte, man gick till mässan, man gick till nattvarden: sakramenten. Nåden? Jag undrar vem som på senmedeltiden förstod vad nåd är. Det var främmande. Och Luther betonade nåden, alltså Guds oförtjänta verk mot oss. Det var någonting oerhört riktigt. Skulle han bara inte ha sagt sola (solus)

[…]

När nåden blir psykologiserad, så att den anses handla om vår upplevelse av någonting, då har nåden förlorat sin nådekaraktär. Nåden är – vi kan gå tillbaka vad jag redan sagt. Är det en nåd att jag står här, eller är det min förtjänst? Och svaret ger sig ju automatiskt. Jag har inte förtjänat det och kan aldrig avbetala det. Alltså: allt vad jag är, är sola gratia.

Detta var bara två små utdrag ur föreläsningen. Jag kommer att tugga vidare på den.

Länkar

Pater Carls föreläsning på Ansgarstiftelsen. Citaten ovan från sisådär 47:10 resp. 1 h 2 min.
https://ansgar.nu/podcast/ignatius-av-loyola-och-martin-luther-en-jamforelse-fke/

Vandra vägen har bloggat lite om nåd på sistone.
http://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2017/03/23/vad-ar-egentligen-guds-nad/
http://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2017/04/01/naden-finns-overallt-men-man-hittar-den-i-kyrkan/
http://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2017/04/08/bor-vi-alla-i-djursholm-nad-for-nutidssvensken/

Peter Hallström: Brev från en förlorad son.
https://www.youtube.com/watch?v=UQxyFFdszS8

Bara stumma ögons förbehåll och aldrig nåd

Reformationens barnbarn ser på medeltidsmässa

Största felet med den här filmen tycker jag är att den visar alldeles för tydligt vad prästen har för sig. Till största delen visas en inzoomning på prästen inifrån koret, en vinkel som vanligt folk aldrig fick se prästen ur. Och till och med när man filmar från församlingens synvinkel, ser man till att välja den kameraplats där prästen syns tydligt genom korskrankets predikoglugg.

Men himla intressant är den, ändå.

Det där sättet att ”skvätta” rök på altaret, det har jag sett IRL en gång. Hos Liberala katolska kyrkan. Förmodligen är det så det går till i tridentinsk rit, den som nu kallas den extraordinära formen.

Mest förbluffad blir jag över att fridshälsningen bara utförs där framme i koret.

Prästen sjunger mycket mindre än jag trodde. De s.k. domherrarna som sjöng mässan i de stora katedralerna, de var alltså inte präster? Det trodde jag. Det de sjunger motsvarar väl det som kantorn sjunger ensam här, då.

Prästen sjunger textläsningarna, om jag förstår rätt. Tja, ”läser” man texterna på latin så är det väl lika bra att sjunga så det åtminstone tillförs en estetisk dimension, för församlingsborna som inte förstod. Predikan hölls på svenska, visst. Men textläsningar på folkspråk må man säga var en av reformationens poänger.

Men. Idag framhålls det ofta att människor som inte läste Bibeln själva tog del av Bibeln genom textläsning i kyrkan. Det stämmer ju dåligt! om texterna lästes på latin. Folks undervisning var i så fall i samband med predikan, och förstås alla dessa målningar. Inte konstigt att ”folkreligionen” skilde sig en hel del från den lärda.

Det här hur prästen går runt och skvätter vigvatten. Det påminner om en annan film jag sett, med en ortodox mässa. Fast där går prästen runt och svänger rökelsekar och det kallas att han välsignar folket, tror jag. Det blir väl naturligt att göra så, i början av mässan, i och med att prästen annars hålls på andra sidan korskranket.

Undras om det är någon gammal, autentisk predikan på medeltidssvenska som Anders Piltz läser upp eller om man har konstruerat en. Det är lite enkel katekes också, inte bara en predikan. Och själva predikan är inte lång. Jämför det här med de halvtimmesutläggningar som är standard i vissa traditioner. Ändå visas hur församlingen är uttråkad under predikan. Det bör väl inte vara helt realistiskt, när predikan var den nästan enda del som framfördes på ett språk som folk förstod? Intressant hur det istället för ”din nästa” sägs ”dine genkristne”, eller något sådant. Dina medkristna. Det är väl sånt som bibelöversättarna än idag inte alltid är överens om vad det syftar på – vilka som inkluderas i min nästa… även om vissa liknelser kanske motsäger den tolkningen med medkristna, men men.

Församlingen tillåts be en smula på svenska. Fader vår, och Ave Maria (eller Hell dig Maria, bör man väl kanske säga på swensko). Och läsa trosbekännelsen.

En gång för länge sedan läste jag i en tidning ett litet reportage om en präst och en gudstjänst – det kan ha varit i Kamratposten, eller något liknande. Där skildras hur prästen lägger av mässhaken inför predikan, för där tillåts prästens egen person att komma fram en smula. Jag har noterat att så inte alltid görs, men här görs det. Mässhaken dras av inför publik, och läggs på altaret innan prästen går ner till korskranket och predikar. Men intrycket man får i det här sammanhanget är snarare att helighetskläderna lämnas där framme i det heliga.

Det är verkligen ett helt annat intryck än det som förmedlas idag. En annan teologi, kan man väl säga. En annan gudsbild, på gott och ont. Förändringen därifrån huvudsakligen god, skulle jag säga. ”Jesus är Herre” verkar på medeltiden vara förvrängt till ”Jesus är Caesar”, och riktigt så var det nog inte tänkt från början. Men en del av det där upphöjda, det heliga, det verkar reformationens barn ha kastat ut med badvattnet.

Prequel till Rosens namn

Bild ur filmen Rosens namn. Bernardo Gui står i vit-svart dominikanerdräkt framför ett uppbåd av bybor med facklor.

Bernardo Gui och byborna gör sig beredda att bränna häxan på bål. Det goda har segrat… eller?

Visste ni att det har gjorts en ”vad hände innan”-film till Rosens namn? Den är inte alls lika känd, och har inget att göra med Umberto Ecos bok. Filmen följer den unge Bernardo Guis öden och äventyr, och hans väg upp till Inkvisitionens högsta topp.

Präst i röd mässhake framför altaret.

Bernardo Gui framför altaret, medan han planlägger sina korståg mot Ondskan i Inkvisitionens tjänst.

Jag ljög.

Prästen i röd mässhake är ingen skådespelare, utan den högst nutida dominikanen Anders Piltz som han såg ut för ett par årtionden sen. Bilden är ur en iscensättning av en medeltidsmässa årgång 1450, som 1990 filmatiserades för Utbildningsradion. Den är bra. Klart sevärd, trots att den inget innehåller om Inkvisitionen.

Vän av ordning frågar sig om filmen Rosens namn ledde till att alla människor började kalla Anders Piltz för Bernardo. Vi lär inte få veta.