Bara vanligt vatten

På väg ut ur Linköpings domkyrka såg jag skålen precis innanför dörren. En tjock genomskinlig glasskål, till formen något lik en tratt, i ett ställ av gjutjärn. I skålen vatten.

Ett vigvattenkar i en svenskkyrklig domkyrka? Det kan väl inte vara möjligt? Man har valt en annan form på skålen än den som katolikernas vigvattenkar brukar ha, men vilken är i övrigt skillnaden?

Dopets vatten, ska även katolikernas vigvatten vara. Just egenskapen att vattnet är vigt tar dock lätt över. Vigvattnet förknippas av oss okunniga nordbor mest med vidskepelse och medel mot vampyrer.

Laurentius Petri drog gränsen just vid dessa vigningar, läser jag i Laurentius Petri-sällskapets årsbok om Lasse Pettersson själv från 2004, i kapitlet av Christer Pahlmblad: ”Laurentius Petri, gudstjänstbruken och sakramentsfromheten”. Boken som sådan bildar en översikt av det kyrkliga livet i Sverige under tiden närmast efter reformationen, med åtskilliga blickar framåt i tiden som skissar en utveckling allt närmare annan reformatorisk kristendom, mer åt det reformerta hållet. Den utvecklingen bröts först någon gång på – ja, när? 1800- eller 1900-tal, rimligen. Så glada de högkyrkliga måste ha blivit när de upptäckte Laurentius Petri, så man inte behövde sno riktigt allt från anglikanerna utan kunde hävda att man bara följde god gammal svensk sed.

Är det någon av prästerna i Linköpings domkyrka som har läst något över vattnet i den där skålen? Det är sånt som jag har undrat. Med ledning av Pahlmblad & Petri sluter jag mig till att så förmodligen inte har sett. Någon hade fått förklaringen någonstans att det i ett liknande kar i en annan kyrka var ”dopvatten”, vilket återföljdes av förvirring – skiljer sig dopvatten från annat vatten? Nej, knappast. Men vattnet ska minna om, eller är – hur man nu väljer att uttrycka det – dopets vatten. Det var nog bara det som syftades på. Det har varit bekymmersamt för mig, det där med ”vigvatten” i postreformatoriskt kyrkliga sammanhang. Men det börjar klarna.

Vid mitt första besök på Nya slottet i Bjärka-Säby noterade jag den lilla koppen på väggen vid ingången till Slottskapellet. Var det sånt där vigvatten i den? Andra gången dristade jag mig att doppa ner fingrarna. Jodå, vatten. Har Peter Halldorf läst någon välsignelse över det vattnet? Det är ju möjigt, men inte särskilt troligt. Det är nog inte det som är poängen. (Det måste verkligen underlätta, gentemot Bjärkas moderförsamling som ju tillhör Pingst, att även den lutherska domkyrkan i staden har en vattenskål med samma funktion.)

Numera doppar jag utan att skämmas fingrarna i vigvattenkaret även i katolska kyrkor – när jag nu är in i en sådan, det är inte jätteofta men det händer. När man väl tagit sig över den gränsen att faktiskt ta i det mysko vigvattnet upphör det att vara så mysko, och man upptäcker att det faktiskt bara är vatten. Dopets vatten. Att någon katolsk präst har välsignat det gör rimligen varken till eller från. Om katoliker tänker annorlunda på den punkten får de väl göra det, då.

Men SvK-kyrkor som installerar någon form av vigvattenkar vid ingången, inklusive linköpingsdomen, går faktiskt över ån efter vatten. Bättre, och mindre tvetydligt, är väl isåf att flytta tillbaka dopfunten till strax innanför dörrarna som ändå gjorts på en del håll. Om den löstagbara skålen är för gammal och dyrbar kan man väl ersätta den med något annat,. När det ändå är dopets vatten det handlar om, varför joxa med särskilda små kärl som dessutom har den egenskapen att de ser besvärande katolska ut och leder tanken till frågan om de innehåller sånt där magiskt varulvsavvisande vigvatten?

Pahlmblad skriver om LP:s inställning, främst utifrån skriften ”Om kyrkostadgar och ceremonier” från 1560-talet.

Det som emellertid framför allt avvisas är alla former av vigningar, det återkommer han till även i andra skrifter. Exorcismer och vigningar av de skapade tingen är oacceptabla, eftersom sådana handlingar ansågs förläna de skapade tingen en inneboende helighet. Genom dem, heter det, framstår den ”papistiske” prästen som en ”oförskämd leffiokarl, runokarl eller trollkarl”, ja, egentligen värre än så, eftersom man utlovar andlig och lekamlig nytta genom de vigda tingen.

Till de vigningar som LP ogillade hörde även kyrkoinvigning. Jag har vagt för mig att detta avskaffades efter reformationen men relativt snart återinfördes igen – i så fall den enda punkt där vi faktiskt inte gick åt mer reformert håll, utan tvärtom?

I Sverige hade reformatorerna behållit t.ex. bruket av salt, ljus och kristningakläde i dopet, men Laurentius Petri påpekar i polemik mot den radikala rörelsen att dessa ceremonier används utan att tingen dessförinnan vigts till sitt ändamål.

Salt i dopet. Det sysslar väl ingen med idag, inte katolikerna heller? Kristningakläde verkar vara en föregångare till dopklänningen, ett stort tyg som man virade in det nydöpta barnet i – gissningsvis doppades barnet åtminstone delvis, så som ortodoxerna gör än idag. Och dopljuset har gjort stark comeback.

Lena Willemark och bibelvisorna; om kyrkan som konsertscen

Första gången jag applåderade i en kyrka var på Theodorakis-konsert i en svulstig 1700-talskyrka, för ett par årtionden sen. Det var starkt känsloladdade sånger, men applådera efter sångerna gick inte. Det kunde man inte. Först på slutet brakade det lös med dånande applådåskor och extranummer. När isen väl var bruten fanns ingen hejd. Numera applåderas det mera i kyrkan, men inte riktigt hur som helst. Tabut finns kvar, men inte lika allenarådande. Kyrkan som konsertlokal är lite knepig, trots allt.

Riddarholmskyrkan är en ovanligt okomplicerad konsertlokal för att vara kyrka, för man upplever den nätt och jämnt som en sådan. Några kyrkbänkar finns t.ex. inte, och om det någonstans finns en predikstol sticker den inte i ögonen. Långt därframme finns väl ett altare, men vägen dit är lång på grund av det som en gång var munkarnas sittplats, nu prytt med adelsvapen, mellan det egentliga koret och lekfolkets skepp. Kungahusets begravningskyrka är nästan som ett skal av en kyrka bara, med lite musei-texter på väggarna närmast ingången och sen luft. Bra akustik har den också.

Den musik som Ensemble Villancico under Peter Pontvik framförde i Riddarholmskyrkan sista dagen på Stockholm Early Music Festival var delvis världslig och delvis sakral. De världsliga styckena dansmusik, med tamburin som markerade rytmen, är musik som man vill röra sig till inte sitta still på en stol. Men det går ju inte för sig, att dansa iväg i kyrkgången (ens om man visste hur man dansar till den här musiken, vilket Rebella inte gör). Den sakrala musiken var något strå vassare. Minns jag rätt bröts applådgränsen, där publiken bestämde sig för att nu måste vi, ungefär halvvägs i konserten. Såpass lång tid tog det.

Allra sista konserten på festivalen hölls senare samma kväll, i Tyska kyrkan. Ale Möller och Lena Willemark med band gjorde en alldeles utmärkt konsert, direktsänd i radio dessutom.

Det framfördes ett antal polskor under kvällens lopp. Knappt en fot rörde sig i publiken. En folkmusikkonsert där det inte ivrigt stampas på både ettan och trean, är det en folkmusikkonsert? men applåder blev det iaf, ivriga sådana.

Tyska kyrkan är ett svulstigt kyrkorum. Barockt, ur ordets alla bemärkelser. Kyrkorummet har en särskilt kungaläktare – bara det. Altaruppsatsen är, som det mesta annat i rummet, guldig och tung. Jag har svårt att riktigt tänka mig denna lokal för ett gudsmöte – å andra sidan har jag aldrig ens försökt gudstjänsta där, så jag ska väl inte säga för mycket. Tyska kyrkan är visserligen inte som så många andra kyrkor full av adelsmäns begravningsvapen, men den svulstiga barocken talar ändå maktens språk. Själva altaret ser jämförelsevis futtigt och litet ut.

Konserten var en konstig hybrid, på många sätt. Det var bra, mycket bra, men kändes också kluvet. Lena Willemarks folkliga psalmer och bibelvisor är fascinerande, men de skapade också en rejäl krock i mig när de framfördes i en kyrka – även en konstig kyrka som denna – samtidigt som man helt ignorerar att kyrkan är kyrka, skapad som gudstjänstlokal. När man smäller upp en scen i ett hörn rakt under kungaläktaren och låter Ale Möller rocka loss på bouzoukin där, då erkänner man inte rummet som religiöst rum. Något applådtabu sågs förstås inte röken av.

Om Lena Willermarks trad-bibelvisor hade framförts från en konsertscen, vilken som helst, hade jag inte opponerat mig. Då hade de öppnat en möjlighet för den som ville ta den, mitt i den sekulära konserten, samtidigt som de som så önskade kunde se dem enbart som visor. Jag gissar, men vet inte, att Lena W. själv hanterar dem på det sistnämnda sättet.

Samtidigt vet jag att den här benhårda uppdelningen i världsligt och sakralt är en modern företeelse. Medeltidskyrkan användes till lite allt möjligt. När bönderna väl hade samlat ihop pengar och arbetstimmar för att bygga en kyrka, hade man knappast energi till att göra flera samlingslokaler och alltså gjordes även annat i den. Men hindrar det mig från att en liten smula reta mig? Nej, det gör det inte.

Länkar

Konserten, inkl. paus-snack med musikerna samt musikprofessorn Mattias Lundberg.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/903332?programid=4427

Fotbrädan revisited

Den lutande brädan på kyrkbänken framför, som jag tyckte måste vara något slags muterat knäfall – ordentligt muterat, eftersom de här brädorna sitter för långt in på kyrkbänken framför för att gå att använda som ett sånt. Jag har ändrat mig. Det är nog faktiskt en fotbräda.

Vad som fick mig att ändra mig? Ett gammalt bord och dito stolar på ett museum. De var väldigt höga, så man skulle komma upp från golvdraget. Fötterna placerades på en tvärslå, antingen på bordet eller stolen.

Alltså finns det andra ställen där man haft fotbrädor – eller det har funnits, och sen har denna inredningsdetalj blivit kvar längre i kyrkan än på andra ställen.

Litet bord med slåar mellan bordsbenen, sisådär en decimeter från golvet.

Det var inte det här bordet jag såg, alltså, men samma idé. Varför sätta de där slåarna så långt ner att det inte bara är att skjuta in stolen under bordet? För man ska sätta fötterna på dem.

Frågetecken finns dock fortfarande kvar. Är inte kyrkans fotbrädor placerade väldigt långt fram – skulle man sitta så oordentligt i kyrkan, att man stack ut benen på det sättet? Och de församlings-knäfall som fanns kvar i ordningen för högmässan (men ganska sällan utfördes) till och med 1942 års handbok, de skulle alltså göras direkt på kyrkgolvet. Alltså, jag har ju gjort det en gång men det var på ett vackert och välstädat slottskapellsgolv dit ytterst få smutsiga skor kommer. Vintertid måste folk ha dragit in snö och slask med skorna, och med kjolarna icke att förglömma. Normala kyrkgolv kan inte ha varit särskilt inbjudande att knäfalla på. Förvisso kan man anse att knäfallets själva gest tappar lite av sin laddning ju högre upp vi får knäfalla, på något mjukt stoppat och klätt med sammet. Å andra sidan är vi tydligen inte så ödmjuka, de flesta av oss, att vi knäfallar utan sådan hjälp.

Undras förresten när katolikerna började med såna där knäfallsbänkar i stols/bänkraderna?

Rebellas frågor tar aldrig slut. Någonstans är jag förmodligen fortfarande fem år.

Länkar

Förra fotbrädeinlägget, som jag nu säger emot
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/02/26/fotbradan-pa-kyrkbanken-framfor-eller-vad-det-nu-ar/

Fotbrädan på kyrkbänken framför – eller vad det nu är?

De flesta kyrkor, kanske alla kyrkor som har klassiska kyrkbänkar, har en lustig liten bräda nere vid golvet som sitter på kyrkbänken framför en. Ibland är den helt horisontell men oftast mer eller mindre lutad. Jag har ibland satt fötterna på den och utgått från att det är vad den är till för, men det finns ingen annanstans än i kyrkor där man rutinmässigt har anordningar för folk att placera sina fossingar. Den är nog egentligen till för något annat.

Katolikerna har avsevärt glesare mellan sina kyrkbänkar, än vad det är i en vanlig svensk kyrka. De trycker nämligen in en knäfallsbänk, en decimeterhög ordentligt stoppad sak, mellan bänkraderna. Hur såg såna knäfallsbänkar ut förr i världen? Inte kan man ha haft stoppade sådana i varje bänkrad. Kan de där fotstöden från början ha varit ett slags knäfallsbrädor? Något att placera knäna på, så de kommer upp en liten liten bit från marken och byxknäna inte solkas ner av slask som kommit in med skorna. Sen blev de kvar, som en kyrkoinredningsdetalj som liksom skulle vara så, fast ingen egentligen hajade varför?

I äldre kyrkohandböcker, även in på 1900-talet tror jag? stod det att församlingen skulle knäböja under vissa moment. Det följdes inte alltid, men det stod så. Undras om någon av de brädor som jag vårdslöst placerat mina skoklädda fötter på faktiskt har används, någon gång, för knäfall.

Om man knäfaller på brädan i en sådan kyrkbänk måtte man flåsa grannen framför i nacken. Det kan inte funka såvida inte alla gör samma sak. Och så var det väl tänkt, en gång i tiden.

De där brädorna har förmodligen ofta slitits och bytts ut. Kanske de ursprungligen stack ut lite mer, och var bättre i sin funktion som knäfallsbrädor, än vad de är nu.

Det är min teori. Har någon en bättre?

Deja vu

Två högar med biljetter ligger inklämda på skrivbordet därframme, mellan tangentbordet och plattskärmen. Två femcentimetersbuntar – hur många biljetter blir det?

Kvinnan på pastorsexpeditionen prickar av mig i en lista och river av den översta biljetten till mig. Jag bläddrar i ett blad med information och får veta att dörrarna stänger en halvtimme före utsatt tid. Man ska komma i tid, alltså. Det är ett stort projekt, detta, och inget får gå fel.

Marmormosaik på avsatserna i trappan. Jag förundrar mig över att man smyckat sina trappor i ”bakom-utrymmena” så. Sen hajar jag. De är ju ursprungliga, förstås. Kyrkan är inrymd i ett hus från 1800-talet. Marmortrappan är snygg men sliten.

Den öppna platsen framför själva kyrkan måste vara en överbyggd innergård. På denna adress hade en gång herrnhutarna sin kyrka, i ett gårdshus. Gissningsvis täcker den nuvarande kyrkan samma plats som den gamla herrnhutarkyrkan, plus en god bit av den ursprungliga innergården.

Taket har två runda ljusbrunnar, en precis vid väggen till själva kyrkrummet. Där hänger en klocka med en kraftigt rep. Ringer de i den, för hand? Högt uppe på väggen står en kort fras på latin. Kanske samma som står på klockan? Den kommer säkert från den gamla kyrkan, den som revs när Stockholm ville skaffa en modern trafiklösning. Ovanför ljusrundeln syns ett kors, ett likadant som det som sitter på fasaden ovan kyrkporten – det enda som utifrån skvallrar om att här är en kyrka. Ljusrundeln får mig att tänka på Pantheon i Rom, vars innertak är bloggens bildhuvud. Fast den ljusrundeln finns högre upp, är mer avlägsen. Här är närmare. Tätare.

Kyrkan är låst. Mariakapellet är öppet. Jag har varit här förut, när själva kyrkan var öppen. Nu sitter ett järnstaket mellan kyrka och kapell. Några människor i bänkarna. Ljus som brinner. Det är stämningsfullt och ganska främmande. Jag släpper dörren som jag öppnat på glänt, och går ut.

När jag nästan passerat förbi Västra Trädgårdsgatan ropar den mig tillbaka. Här ligger ju Jacobs kyrka! med sin urgamla kyrkogård, Stockholms minsta begravningsplats som jag aldrig kan passera utan att gå in på, en liten stund, och begrunda.

Kyrkoport. Vapenhus. Kyrkorum.

Mitt i kyrkan hänger en gigantisk gunga. En kraftig träbjälke och tjocka rep, fästade högt däruppe. Ett infoblad inbjuder mig att sätta mig och gunga. Det ingår i någon typ av konstprojekt – mer än så ids jag inte ta reda på.

En gunga. Ett konstprojekt.

Kontrasten är total.

Jag blir ledsen. Deja vu, liksom. Deja vu. Det här går ju inte! Jag tar ett par foton av den där gungan, och går sen ut. I ett hörn sitter den som vaktar den öppna kyrkan. Jag undrar hur mycket han förstod av min reaktion. Jag undrar vad han tycker själv, för den delen, om den där gungan.

Det här är vad man möter, när man försöker återknyta bekantskapen med Svenska kyrkan genom innerstadens kyrkor. Deja vu.

KG Hammar tycker att man inte behöver ta så allvarligt på det där med gudstjänsten. Det är något vi skapar, formen är inte gudagiven. Med den åsikten brukar följa ungefär samma attityder även till kyrkorummet. Det är förvisso sant, i bägge fallen, att formerna är något vi själva skapat och fyllt med mening. Å andra sidan vet jag inte huruvida kristendomen är mer än en form, en religiös tradition. Det är vad jag har sökt mig till – den traditionen, den formen. Den blir förvisso inte förstörd av en gunga i en mittgång, men gungan hör inte hemma där. Man går in i kyrkan med en förväntan, och möts av något annat. Har storkyrkoförsamlingen inte lärt sig än att deras experiment trampar på folks känslor?

Ett kyrkorum, fotograferat långt fram ifrån. I bakgrunden orgelläktare ovan dörr. Pelare och kyrkbänkar. Ljuset faller in från vänster. Mitt i bilden en gunga, som hänger i långa rep eller vajrar högt däruppe.

Gungan i Jacobs kyrka.

…tydligen inte.

Det är störande att det är människor med den här inställningen som kommer att prägla bilden av vad Svenska kyrkan är i det offentliga. Det är störande, men i den församling där jag bor kommer ingen att hänga en gunga i mittgången. Det vet jag med hundraprocentig säkerhet.

Det är med en lätt känsla av trots som jag lämnar Storkyrkoförsamlingens experimentlusta bakom mig, och går för att leta upp ett fik.

Vid kaffekoppen granskar jag min biljett. Sektion si, rad och plats så. Platsbiljett. Den katolska församlingens namn står på biljetten. Kommer jag alltså att sitta mitt ibland en massa människor från den församlingen? Rimligen blir det så. Undras om jag hamnar mitt bland afrikanerna, eller om det blir en enda stor gröt av församlingens alla nationaliteter. Hur många åker ner, från en församling som denna, till påvens mässa? Församlingen har nästan 10 000 medlemmar. Hur många av dem som är väldigt passiva medlemmar förtäljer förstås inte historien, men nog motsvarar de där biljetthögarna skapligt många människor som åker ner.

Mässan ska hållas på latin, har det sagts mig. Det är det logiska valet, vid ett höggradigt internationellt sammanhang som detta. Engelska är andraspråk för nästan alla inblandade. Lika bra då med det kyrkliga gamla lingua franca.

Jag tänker inte läsa in mig på den katolska mässan. Jag tänker avstå från att försöka filtrera alltihop genom intellektet, och delvis blir jag väl liksom åskådare mer än deltagare. Så får det bli, men jag skulle kunna lära mig Fader vår på latin. Pater noster, heter det. Så mycket vet jag. Men sen?

Pater noster, qui es in caelis,
sanctificetur nomen tuum

Begripligt är det, ord för ord, när jag jämför med den svenska versionen. Men hur ska det uttalas?

Någonting är ruttet, i Stockholms stift i allmänhet och i domkyrkoförsamlingen i synnerhet. Man famlar, och man famlar fel.

Katolska kyrkans många dumheter kan jag å andra sidan aldrig underordna mig. Det är som bloggaren Reb någon gång sagt, med pingstkyrkan som främsta utgångspunkt: det kyrkliga som folk förr såg som överdrivet moraliskt, som t.ex. domarna över homosexualitet, ses idag som direkt omoraliskt. Jag är själv hyggligt strejt – om det någon gång smäller till och jag faller för en kvinna blir jag förvånad – men ett system som funkar så godtyckligt som det katolska kan man ju inte böja nacken för. Sen har vi allt det som gäller kvinnors kroppar och reproduktiva funktioner, vilket Katolska kyrkan alls inte förstår sig på. Det kommer mig några snäpp närmare in på huden. Det gäller inte heller mig, egentligen; jag kan inte längre bli med barn, men frågan ligger så nära min kropp att jag förstår den. En sådan kyrka kan man inte sanktionera.

Gunnel Vallquist ansåg att hon kunde…
…det får stå för henne.

Det var en frustration, förut. En stor frustration. Nu börjar jag ha landat, på annan plats.

Pater noster, qui es in caelis,
sanctificetur nomen tuum,
adveniat regnum tuum

Jag förstår mycket väl att det funkar att läsa med på svenska, urdu eller swahili. Det är klart att det går. Om man vill. Jag tycker det känns fullt rimligt att lära sig Fader vår på latin, om jag bara får ett hum om hur det ska uttalas.

Min egen pastorsexpedition har hunnit stänga. Imorgon. Gick ur gjorde jag per brev, men gå in igen ska jag göra genom personligt besök.

Pater noster, qui es in caelis,
sanctificetur nomen tuum,
adveniat regnum tuum,
fiat voluntas tua

Fiat?

Det måste väl finnas en ljudfil nånstans.

 

Länkar

Gungan i kyrkan.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=3342129
Radioprogrammet är från 2009. Nu är det andra gången man hänger upp gungan. Jag tror förvisso inte att Gud blir ledsen över en gunga i en kyrka. Jag har inga problem med att människor kan anse att det finns något andligt i det. Vad som bekymrar mig är den totala nonchalansen inför de som inte tilltalas av konstexperimentet. Det handlar inte om blind vördnad för ett påhittat heligt rum, utan bara om frågan ”vad är kyrkan till för, och vad ska den härbärgera”.

Vad KG Hammar tycker om att vi inte ska ta för allvarligt på gudstjänsterna har jag härifrån – en kort detalj i ett föredrag om temat för hans bok ”Släpp fången loss”, Gud bortom bilderna.
https://www.youtube.com/watch?v=hmtWLY4yGBA
Det kommer mer om det föredraget småningom – och alls inte enbart kritiskt – som en del av den just nu pågående numrerade serien. Denna text blev ett mellanspel.

Det är något väldigt skumt med svenskens känsla för kyrkobyggnadens helighet

För 100 år sen hade man bara rivit utan större känslodarr. Så säger iaf historikern Dick Harrison. Esaias Tegnér, biskop i Växjö 1824-1846,* satte i system att riva medeltidskyrkor i Småland på ett sätt som idag hade renderat honom fängelsestraff. Men då var det helt comme il faut.

Historiskt sett var kyrkan socknens stolthet, som användes till allt möjligt. På medeltiden hade man inte råd att hålla sig med flera, gemensamma byggnader. Kyrkorna fungerade därför som sammanträdesrum, pub, konsertlokal osv. Det är vi i modern tid som vi låtit kyrkorna bli renodlat andliga samlingsplatser. Intressant nog är det inte alltid de kyrkliga – präster, församlingsråd och så – som till varje pris vill behålla en kyrka. Det kan lika gärna vara hembygdsföreningar eller allmän folkopinion.

Med andra ord är det, historiskt sett, väldigt märkligt att kyrkor inte kan användas till något annat – och att de inte får rivas utan vidare. Denna attitydförändring inträffar paradoxalt nog – eller är det tvärtom väldigt logiskt? – samtidigt som sekulariseringen.

* Ja, det är skalden Tegnér. Inte berättade de för oss i skolan att han var biskop också.

 

Länkar

Det sägs även en hel del annat intressant i detta avsnitt av Människor och tro, men mest fick jag ut av Dick Harrison. Det där ”telefonväkteriet”, att låta folk prata i direktsändning, hade de iofs kunnat låta bli. Vanligt folk är inte så rappa och koncisa att det gör sig i radio, så programledaren får hela tiden avbryta.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751867?programid=416

Tidigare blogginlägg om överblivna kyrkobyggnader:

Riva, sälja eller bevara för evigt. Vad ska vi göra med alla gamla kyrkor?
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/01/11/riva-salja-eller-bevara-for-evigt-vad-ska-vi-gora-med-alla-gamla-kyrkobyggnader/

Att riva en kyrka.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/02/02/att-riva-en-kyrka/
Om rivningen av Maglarps nya kyrka.

Att förstå det man ser

Visst har jag sett kalkmålningar i gamla kyrkor förr. Ändå är skillnaden stor. Numera förstår jag vad jag ser.

Jag förstår inte allt, förstås. Långt ifrån. Men jag börjar ha redskap. När jag ser en bild på en man och en kvinna som står och kramas, är det förstås Anna och Joakim – ja de står framför en gyllene port, det måste stämma.

Ska det där helgonet föreställa Maria Magdalena? Jaså, varför det? Det där kan nog vara ett oljekrus hon håller, i och för sig.

Ett helgon med stigmata på händer och fötter. Det ska finnas en Franciskus här någonstans, så det måste vara han.

En biskop som kokas i en gryta. Det är nog inget bibliskt, utan snarare en helgonlegend – någon tidig martyr, som kokades i olja eller så.

Nådastolen. En bild av treenigheten. Fadern, korsfäst Son, duva.

Att Mose ibland på grund av en felöversättning avbildas med horn visste jag sen förut, men vad föreställer dessa scener? Jag vet inte, och går vidare. Men förr var nog nästan alla scener obekanta för mig. Idag har jag tolkningsbakgrund, i rätt hög utsträckning. Förr gled nästan alla bilder mig förbi. Nu kan jag stanna upp, se, ta in. När någon förklarar något om bilden, har jag redan en faktabas att sortera in de nya upplysningarna i.

Jag börjar ha en hygglig allmänbildning på det här området.

Det jag beskriver här är ju väldigt ytlig kunskap, i klass med att kunna namnen på olika blommor och växter. Samtidigt brukar den typen av kunskap vara basen för att ta sig vidare.

Tänk om jag tillägnat mig något slags bas för att kunna ta till mig den kristna trostraditionen? Åtminstone en av hörnstenarna?

Den röda lyktan

Den lilla röda lyktan därframme i koret, framför mörka dörrar som väl rimligen hör till ett sakramentsskåp. Va? Har man sånt i lutherska kyrkor?

Visst hade jag hört att högkyrkliga håller sig med sakramentsskåp, men jag hade inte tänkt mig att de hade en sån där röd liten lykta eller lampa. En sådan som indikerar att invigda nattvardsoblater finns därinne. Det är ju genomkatolskt. Kristi närvaro i själva nattvardselementen, även efter avslutad mässa. Luther såg det inte så. Ska inte detta vara en luthersk kyrka? Vaba?

Å andra sidan finns det ju präster i Svenska kyrkan – till och med en f.d. ärkebiskop – vars nattvardssyn är helt och hållet symbolisk. I den här kyrkan finns (åtminstone för tillfället) en annan emeritusärkebiskop, som plockar ut och ställer in invigda nattvardsoblater i ett litet skåp med röd lykta framför. Ingen av dessa herrar torde ha klassiskt luthersk nattvardssyn. Om det ena tolereras, bör väl kanske samma sak gälla för det andra.

Men jag har lite svårt för den där lyktan. Sakramental tillbedjan, att plocka fram en liten bit bröd för att be till Herren Jesus i hans fysiska närvaro, vore ett fullt logiskt nästa steg. I en katolsk församling har man en del lustiga saker för sig, det vet jag ju. Men sakramentsskåp med röda små lampor framför, i Svenska kyrkan… jag säger då det.

Det finns dock värre saker. Präster som säger ”det är inte som om jag gick i kyrkan när jag är ledig”, till exempel. Om det är alternativet är valet att acceptera små röda lyktor lätt.

Nu bor jag inte särskilt nära den här församlingen, så egentligen behöver jag inte ta ställning till det. Men ändå.

Att riva en kyrka

Vi har som sagt väldigt svårt för att riva kyrkor i Sverige. Församlingen som ville riva sitt skrytbygge från 1908 ute på skånska slätten, Maglarps nya kyrka, fick kämpa i årtionden trots att kyrkan fort visat sig överflödig. Församlingen rymdes fint i den gamla medeltidskyrkan. När man till slut fick rivningstillstånd var byggnaden i mycket dåligt skick.

Filmaren Carl Johan Engbergs egen text om sin åttaminuters kortfilm kallar den kyrka som rivs för ”en symbol för religion och makt”. Makt? Jovisst har kyrkan varit det, men det känns som länge sen. ”En film om nedmonteringen av en symbol som alla har en åsikt om, även om de inte bryr sig” skriver han också. Det är däremot mycket sant.

Mina känslor för den här filmen har förändrats över tid. Först fann jag den sanslös och häpnadsväckande. Att riva en kyrka… oj.

Sen var den sorglig, mycket sorglig. I det fysiska rivandet av kyrkobyggnaden såg jag en symbol för Svenska kyrkan som sådan, som kristen kyrka och väg till Gud – nedmonterad och riven.

Nu är filmen mer neutral för mig. Jag tycker som sagt att vår lag om att bevara kyrkobyggnader till varje pris är ganska fånig. Framtidens vägar till Gud kommer förmodligen inte i större utsträckning att vara knuten till kyrkobyggnader så som vi känner det begreppet, vare sig inom eller utom Svenska kyrkan.

Riva, sälja eller bevara för evigt – vad ska vi göra med alla gamla kyrkobyggnader?

Caroli kyrka i Malmö. Avsakraliserad och såld - men nye ägaren får inte göra vad den behöver för att kunna använda byggnaden.

Caroli kyrka i Malmö. Avsakraliserad och såld, men nye ägaren får inte anpassa byggnaden så den går att använda.

Caroli kyrka såldes till ett företag för en relativt billig penning. I Malmö innerstad finns för många kyrkor, och Caroli kyrka behövdes inte. Länge stod den tom och tjänade som repetitionslokal för de av eleverna på Musikhögskolan som spelade orgel. Sen såldes den till ägaren av gallerian i kvarteret bredvid. Tanken var att omvandla tegelbyggnaden till restaurang och mötesplats, men nu har Riksantikvarieämbetet satt käppar i hjulet genom att hindra ägaren att ta bort kyrkbänkar och göra mindre ombyggnader för att kunna använda kyrkan på det sätt man tänkt.

Saken är inte avgjord än. Länsstyrelsen gav sitt tillstånd, vilket Riksantikvarieämbetet har överklagat. Riksantikvariatämbetet säger

Caroli kyrka, interiör.

Caroli kyrka, interiör. Kyrkan byggdes 1879-1880.

Av 4 kap. 2§ Kulturmiljölagen framgår att kyrkobyggnader ska vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas. Vidare framgår av 4§ i Riksantikvarieämbetets föreskrifter om kyrkliga kulturminnen att det faktum att en kyrkobyggnad tagits ur bruk eller inte används inte påverkar dess status som kyrkobyggnad i enlighet med kulturmiljölagen. Slutligen anges i prop. 1988/99:38 s.155 att skyddet för kyrkobyggnader även gäller gentemot en ny ägare för det fallet att kyrkobyggnaden överlåts.

http://www.skanskan.se/article/20140212/MALMO/140219888 12 februari (2012? 2013?)
http://www.skanskan.se/article/20130514/MALMO/130519722/-/nu-byter-caroli-kyrka-skepnad 14 maj 2013
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/ombyggnadsplaner-av-sald-kyrka-stoppas 7 januari 2015
http://www.raa.se/caroli-kyrka-i-malmo/ 7 & 9 januari 2015

Vi har alltså särskilda paragrafer i lagboken just för kyrkobyggnader?

Judarna administrerar och betalar sitt eget begravningsväsende genom särskilda begravningsföreningar. Medlemskap i begravningsförening befriar dock inte från den vanliga begravningsavgiften som betalas via skatten. Som skattebetalare är de dessutom med och bekostar reparationer av gamla svenska kyrkor, men till reparation av synagogorna ges väl ingen kyrkoantikvarisk ersättning. Rättvist? Rimligt?

Göteborgs synagoga, från 1855. Judarna administrerar och betalar sitt eget begravningsväsende genom särskilda begravningsföreningar. Medlemskap i begravningsförening befriar dock inte från den vanliga begravningsavgiften som betalas via skatten. Som skattebetalare är de dessutom med och bekostar reparationer av gamla svenska kyrkor, men till reparation av synagogorna ges väl ingen kyrkoantikvarisk ersättning. Rättvist? Rimligt?

Är inte det ganska överspelat i ett samhälle som inte längre har en statskyrka? Vad för typ av byggnader går in under benämningen ”kyrkobyggnader”, i lagens ögon. Lyder även äldre frikyrkor, katolska och ortodoxa kyrkor, moskéer och synagogor under denna lag? Om inte, hur motiverar man det?

Under 1800-talet växte Sveriges befolkning. Städerna fick nya stadsdelar som alla givetvis behövde ha en egen kyrka. Sedan inträffade sekulariseringen. Befolkningen växer än, men kyrkogåendet minskar. Sveriges större städer dräller av 1800-talskyrkor, som knappast i samtliga fall kan vara unika arkitektoniska mästerverk. Hur länge kan vi hålla på och bevara alla dessa 1800-talskyrkor? Hur mycket pengar kostar det kyrka och stat årligen?

Kan vi inte dra en historisk gräns och bevara allt som är från 1700-talet och äldre, men sålla friskt i 1800-talsfloran? Visserligen kan jag tänka mig att de äldre kyrkorna är de som verkligen drar pengar i underhåll, men de är å andra sidan viktigare att bevara. Vi ska förstås inte riva allt från 1800-talet, men rätt många kyrkor av 1800-talsmodell kommer ju även framgent att användas.

Varför har vi så fruktansvärt svårt för att riva kyrkor?

Under rubriken När Gud blir sambo med kulturen skrev Henrik Lindblad och Eva Lövgren i SvD, i februari 2014:

Svenska kyrkan är ett protestantiskt samfund, men har den till synes katolska uppfattningen att kyrkorna inte bara är avskilda rum, utan även heliga platser som invigs innan de tas i bruk – och avlyses om det behövs. I 1571 års kyrkoordning avskaffade Laurentius Petri invigningen. Enligt den lutherska läran var kyrkorna hus för gudstjänster, inte heliga byggnader. Men invigningen och helighetstanken återinfördes 1686 i kyrkolagen och finns kvar i den nu gällande kyrkoordningen.

Rivningen av Gamla katolska kyrkan i Malmö, 1960.

Rivningen av Gamla katolska kyrkan i Malmö, 1960.

Här är något konstigt. L&L skriver att kyrkor invigs innan de tas i bruk, och avlyses d.v.s. avsakraliseras vid behov. Samma sak gör katolikerna, som inte verkar ha så stora problem med att riva sina kyrkor. Att gamla Sankta Eugenia kyrka i Stockholm (1837-1968) fick rivas vid Norrmalmsregleringen är väl en sak, men katolska svenska församlingar har även rivit kyrkor vid behov när man vuxit ur den gamla och byggt sig en ny och större. Är det möjligen så att de svenska lutheranerna som nåt slags mittemellanhållning köper det där med kyrkorummets helighet men inte riktigt accepterar biskopens rätt och kraft att genomföra en avsakralisering? Caroli kyrka i Malmö är ju avsakraliserad. Följer man invignings- och avvigningstanken fullt ut borde det gå alldeles utmärkt att göra vad som helst med den.

Ärkebiskop och kardinal Christoph Schönborn i Wien har en situation att hantera som liknar Svenska kyrkans. Andelen av den österrikiska befolkningen som väljer att vara medlemmar i Katolska kyrkan krymper. Schönborn har valt att ge bort ett par kyrkor till ortodoxa församlingar, som de senaste årtiondena växt kraftigt på grund av krig och oroligheter i näraliggande, ortodoxa länder. Jag tycker det låter perfekt, men inte alla österrikare har sett med blida ögon på detta. Här i Sverige spelar Katolska kyrkan rollen av växande invandrakyrka, och har övertagit enstaka kyrkobyggnader från Svenska kyrkan och från frikyrkor. Jag känner dock inte till att katolikerna fått köpa några älder kyrkor? Nacksta kyrka i Sundsvall är från 1969. Finns exempel på äldre SvK-kyrkor som övergått i katolskt ägo och bruk? Skulle svenskarna klara av att se en av sina 1800-talskyrkor, från den tid då en kyrka såg ut som en kyrka och inte som betongklumpar, bli katolsk eller ortodox?

Nacksta kyrka. Betongklump från 1960-talet, numera övertagen av Katolska kyrkan. Kan SvK tänka sig att ge bort (jaja, sälja) även kyrkor som ser ut som kyrkor, som icke-troende svenssons känner för att gå in och tända ljus i? eller var det just betongklumputseendet som gjorde övergången möjlig?

Nacksta kyrka. Betongklump från 1960-talet, numera övertagen av Katolska kyrkan. Kan SvK tänka sig att ge bort (jaja, sälja) även kyrkor som ser ut som kyrkor, som vanliga icke-troende svenssons känner för att gå in och tända ljus i? eller var det just betongklumputseendet som gjorde övergången till RKK möjlig?

L&L fortsätter.

Svenska kyrkans undersökning från 2007 visar att få människor går till kyrkan för att möta Gud, men de flesta ser fortfarande byggnaden som en speciell plats, ett heligt rum för riter och traditioner. Det kan förklara politikernas och tjänstemännens hantering av kyrkobyggnadsfrågorna. Gud kan ha fått lämna plats för kulturarvet, men heligheten består.

Här slår L&L huvudet på spiken. Detta måste vara vad det handlar om. Frågan är hur mycket svensken är beredd att betala för detta? Personligen skulle jag gärna föreslå politikerna att ändra i den där lagen om kyrkobyggnader, som enligt L&L jämfört med andra länders lagar är fullständigt unikt i sin ambition att slå vakt om och bevara just kyrkobyggnader.

2011 skrev prästen HB Hammar debattartikeln ”Dags att riva svenska kyrkor” i SvD.

Mera kyrktrogna generationer ersätts undan för undan av mera kyrkfrämmande. Det drastiska raset beträffande antalet konfirmerade indikerar vad som väntar. Sedan 1970 har den årliga siffran reducerats till mindre än hälften, från 80000 till 35000. Konsekvensen är ofrånkomlig: kyrkomedlemmarna blir allt färre. Under tiden efter år 2000 har nedgången varit mer än en halv miljon vuxna.

I detta läge, med allt färre betalande medlemmar, gäller det att se om sitt hus, och göra det i tid. Antalet kyrkobyggnader utgör då något utav en tickande bomb. Den aktuella siffran är 3384. Så många kyrkor behövs inte. Värt att notera är att mer än femhundra nyttjas på sin höjd någon gång per månad. I detta läge finns bara en lösning för att klara ekonomin: stäng ett antal kyrkor, eller lägg dem i malpåse. Allra helst: spräng dem!

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/dags-att-riva-svenska-kyrkor_6518146.svd HB Hammar, 2 oktober 2011
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kyrkornas-framtid-beror-oss-alla_6525632.svd Konstvetare, 5 oktober 2011
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/de-kyrkliga-kulturminnena-har-en-sarstallning_6529492.svd Länsstyrelserepresentant, 6 oktober 2011
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kyrkorna-ar-inte-bara-till-for-gudstjanster_6529346.svd SvK, 6 oktober 2011

Han fick svar av en kyrkoantikvarie vid en länsstyrelse som förklarade att

Svenska kyrkan får (…) ersättning av staten för kulturhistoriskt motiverade kostnader i samband med vård och underhåll av kyrkliga kulturminnen, den kyrkoantikvariska ersättningen (KAE). Det är värt att observera att det inte handlar om ett bidrag, utan om en ersättning för specifika förvaltningskostnader. KAE är idag statens största samlade stöd till kulturmiljövård.

(…)

Från ett formalistiskt perspektiv finns inga övertaliga kyrkor. Kulturminneslagen gäller och där står det i klartext att ”kyrkobyggnader ska vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas”. Att riva en kyrka kräver tillstånd av länsstyrelsen. Jag har svårt att tänka mig vilka motiv som idag skulle vara rimliga för att lämna ett sådant tillstånd, med tanke på att staten ställer KAE till kyrkans förfogande, en ersättning som kan ges med upp till 90 procent av den ersättningsberättigade kostnaden.

Stefanskyrkan i Vanadislunden i Stockholm, i "en av de två församlingar i Stockholms stift som är 'experimentförsamling' med uppdraget att söka och utveckla nya gudstjänstformer och sedan förmedla och dela med sig av sina erfarenheter till andra församlingar", enligt SvK:s websajt. Numera bor så lite folk i närområdet att SvK inte riktigt vet vad de ska göra med kyrkorna, därav experimentverksamheten.  Kyrkan är byggd 1904. Omistligt kulturarv som måste bevaras för evigt?

Stefanskyrkan i Vanadislunden i Stockholm, i ”en av de två församlingar i Stockholms stift som är ‘experimentförsamling’ med uppdraget att söka och utveckla nya gudstjänstformer och sedan förmedla och dela med sig av sina erfarenheter till andra församlingar”, enligt SvK:s websajt. Numera bor så lite folk i närområdet att SvK inte riktigt vet vad de ska göra med kyrkorna, därav experimentverksamheten. Kyrkan är byggd 1904. Omistligt kulturarv som måste bevaras för evigt?

I och för sig finns det annat än reparationer som kostar. Ska man ha kyrkan öppen krävs personal, till exempel. För egen del ställer jag mig frågande till värdet i en kyrka som alltid är låst och aldrig används.

Från Svenska kyrkans håll svarade man

Det kyrkliga kulturarvet med dess byggnader är inte bara en resurs för Svenska kyrkan och dess medlemmar utan för hela samhället, som religiösa byggnader och historiska rum, som symboler för trygghet och hopp och som bärare av andliga, sociala och historiska värden.

Om kyrkorna rivs är de förlorade för alltid, det är ett kulturarv som inte kan ersättas. Svenska kyrkans undersökningar visar att det är mycket liten andel av befolkningen som kan tänka sig rivning, och det gäller både medlemmar och icke-medlemmar.

Vi vill behålla så många kyrkor som möjligt och se till att de används. I dialog med staten arbetar nu Svenska kyrkans nationella nivå med en strategi för framtida användning och förvaltning av kyrkor i ett förändrat samhälle. Den handlar till exempel om mångbruk och sambruk av kyrkor och att hitta långsiktigt hållbara lösningar för vård och förvaltning.

Den som skrev för SvK:s räkning var Henrik Lindblad, samordnare för kulturarvsfrågorna i Svenska kyrkan. Ett av L:en som ett par år senare skriver i samma tidning och resonerar om orsakerna till svenskarnas unikt stora stöd till kyrkobyggnaderna som ett slags post-kristendomeffekt… vidden i problematiken med de överblivna kyrkobyggnaderna torde bara öka, och förmodligen ligger den huvudsakligen på HL:s bord.

Jag tror att analysen om effekt av ett postkristet samhälle är riktig. I så fall är det mycket rimligt att det är staten som bär största delen av kostnaderna, inte kyrkan, men personligen vill jag hellre att mina skattekronor ska användas till att bevara gamla industrimiljöer och andra miljöer och byggnader av slag som utan aktivt bevarande över huvud taget inte kommer att finnas kvar. Kyrkor kommer vi att ha kvar i bruk, från alla århundraden, helt utan särskilt stöd därtill.

Irvingianernas gamla kyrka, nuvarande S:t Georgios grek-ortodoxa metropolitkyrka, på Östermalm i Stockholm.

Irvingianernas gamla kyrka, nuvarande S:t Georgios grek-ortodoxa metropolitkyrka, på Östermalm i Stockholm. Färdigbyggd 1890. Får de ortodoxa KAE för att restaurera sin kyrka?

Sankt Georgios kyrka på Birger Jarlsgatan i Stockholm har en mycket ovanlig historia. Idag är det en grekisk-ortodox metropolitkyrka – det sista ordet betyder rimligen att där huserar motsvarigheten till en ärkebiskop, alltså är den motsvarigheten till en domkyrka. Den är byggd av en så vitt känt i Sverige helt utdöd, extremt eskatologisk frikyrkorörelse som tog död på sig själv genom att sluta utse nya ledare, kallade ”apostlar” (givetvis 12 till antalet) för kyrkan. Rörelsen brukar lite oegentligt kallas för Irvingianerna, förmodligen eftersom det formella namnet Katolsk-apostoliska kyrkan leder tankarna så fel. Nya apostlar skulle inte behövas, eftersom tiden närmade sig sitt slut… bara apostlarna kunde viga biskopar, och bara biskoparna kunde viga präster. Därför dog kyrkan ut av sig själv. Förmodligen finns irvingianerna fortfarande kvar som enstaka små lekmannaledda bönegrupper här och var i världen, som i all stillhet fortfarande förbereder Jesu återkomst genom bön. Eftersom man inte har några präster finns ingen som kan predika. Istället läser man upp gamla predikningar från kyrkans storhetstid.

De grek-ortodoxa har alltså hand om Stockholms, vad gäller samfundshistoria, mest unika kyrkobyggnad. Jag undrar om de har råd att sköta den. Tornuret är borta och tornfönstren ser smutsiga ut. Om de skulle söka kyrkoantikvarisk ersättning för att sätta upp ett nytt tornur, i samma stil som den gamla, eller för allmänna reparationer – får de sådan då? Om inte, hur motiverar man det i ett land som inte längre har en statskyrka?

Stockholms stifts domkyrka, S:t Erik, på Södermalm i Stockholm. Får katolikerna KAE när de behöver reparera sin domkyrka? (Eller är de bara glada att slippa lyda under den där lagen, om den hindrar dem från att göra om- och tillbyggnader efter behov?)

Stockholms stifts domkyrka, S:t Erik, på Södermalm i Stockholm. Får katolikerna KAE när de behöver reparera sin domkyrka? (Eller är de bara glada att slippa lyda under den där lagen, om den skulle hindra dem från att göra om- och tillbyggnader efter behov?)

Den katolska domkyrkan i Stockholm är byggd i slutet av 1800-talet. Nästa gång katolikerna behöver reparera sin domkyrka, betalar Riksantikvarieämbetet ut kyrkoantikvarisk ersättning till Stockholms katolska stift? Om inte: är det verkligen försvarbart?

Riv upp 4 kap. 2§ Kulturmiljölagen. Gör lagen samfundsneutral, och sluta upp med ambitionen att bevara varenda kyrkobyggnad så till den grad att det inte går att sälja kyrkor för att använda för andra ändamål. I vissa fall kan man kanske hitta sätt att använda kyrkorna utan att väsentligen göra om dem, men förutom när man överlåter dem till andra samfund bör man riva ut all inredning i koret – allt annat blir smaklöst. Om man inte kan tillåta det ska man göra med överblivna kyrkor som HB Hammar föreslår: riva dem.

Så länge vi har kvar nuvarande system hoppas jag att alla som gillar den nuvarande lagen dels är betalande medlemmar i SvK, och dels inte skatteplanerar.

 

Uppdatering, juni 2016

Kammarrätten har gett den som köpte Caroli kyrka i Malmö har fått rätt att bygga om den.
http://www.dagen.se/klartecken-for-kok-i-sakristia-1.745444

Uppdatering, juli 2016

Kyrkor som katolska kyrkan köpt av SvK: förutom Nacksta kyrka, som nämns och finns på bild i blogginläggen:

Jenny kapell i Västervik.
P4 Kalmar http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=714322
Riksantikvarieämbetet har av något kuriöst skäl bild på kapellet trots att det inte är något direkt fornminne. Förstår jag rätt finns det fornminne på tomten, eller nåt sånt, men varför man då har bild på kapellet övergår mitt förstånd. Det ser ut som en ganska enkel träbyggnad, av ett stuk som liknar en hel del små frikyrkor. Byggd på 1930-talet, hittar jag på annat håll.

Sätrakyrkan, i en stockholmsk förort, såld till Katolska kyrkan för att användas av maroniterna – en av dessa katolska partikulärkyrkor, som använder egen rit.
http://maronitiskakyrkan.org/wp/?paged=18