THS-gudstjänst revisited. Exkluderande språk, del 1

Emotionellt frikyrkostuk, sådär. Jag ser inga händer i luften men här och där hade det nog passat rätt bra. THS gudstjänster gapar över ett stort spektrum. Detta befinner sig förmodligen i en annat hörn av Equmenia än det jag sett i tre olika stockholmsförsamlingar (som mycket väl kan vara ett högst atypiskt utsnitt. Rebella har inte koll på frikyrkan).

På THS-gudstjänsterna är jag gäst. Ingen har dem som sin egentliga hemmabas. På sin höjd kan de bli ett sånt där ”sidoaltare i katedralen” som Joel Halldorf nämnde i en gammal Dagen-ledare. Jag trodde väl att THS-gudstjänsterna skulle bli ungefär så för mig. Jag trodde det fram till idag, när jag i nattvardskön fick en oblat i handen utdelad med orden ”Jesus dog för dig”. Den som skötte kalken sade ”Jesus älskar dig”.

Equmenianer är förmodligen vana vid lite allt möjligt. Själv känner jag mig ganska ställd. Jag står där med min oblatbit och vill helst gå åt sidan. Vänta nu, vad var det där? Vill jag vara med på det här? men att göra något annat än att ta emot och bete sig som folk går ju inte. Så jag gör det, och känner mig illa berörd. Inte över att folk nattvardar på det här sättet – det får de väl göra om de vill – men jag tycker väl att de inte följer spelreglerna.

Fast det gör de ju. De följer sina spelregler. Jag får känslan ”vad som helst kan tydligen förekomma” men de glada ungdomarna som delade ut kände förmodligen att de befann sig helt inom gränserna för comme il faut.

Vill jag ta emot nattvarden när jag inte vet vilka ord som används vid utdelandet? Nej, det vill jag inte. Jag tycker ritualen blir störd. För mig är det så.

Vill jag gå på de här gudstjänsterna framöver? Jag vet inte. Ceremonielet beror tydligen på vem det är som predikar. Man följer hens tradition. I de fall då det är en svenskkyrklig präst – det händer – ska det väl inte vara några konstigheter, men jag ogillar känslan att inte kunna lita på sammanhanget. Man kan gudstjänsta utan att ta emot, förstås. Det kan man. Men THS-gudstjänsterna sjönk en hel del i min prio här.

Att på detta sätt fippla med i gudstjänsten etablerade standardfraser, som är över tusen, ja rimligen minst 1500 och kanske till med 1800 år gamla, det kallar Rebella för att ägna sig åt exkluderande språk. Om jag ska vara ärlig är THS-gudstjänsterna inte något klockrent exempel på det, för de här ungdomarna följde en tradition såsom de känner till den. Att jag, som är en gäst utifrån, känner mig exkluderad är en annan sak.

Värre är det med de två gånger som präster i Svenska kyrkan har lagt en oblat i min hand med ordet ”Livets bröd”, i ett av fallen med orden ”Kristi kropp” tillagt efteråt. I inget av fallen var detta någon överenskommelse man hade i kyrkan ifråga; de flesta som delade ut använde de vanliga formuleringarna, inklusive den som skötte kalken. Jag förstår inte vad ett sådant ceremomiel vill förmedla, mer än att tjänstgörande präst nog anser sig ha rätt att säga saker som hen tycker är bäst utan att behöva bry sig om vad kyrkobesökarna tycker och känner.

Skrik inte om domkapitel är ni gulliga, de av er som ibland frekventerar mitt kommentarsfält och som tycker att det vore en lämplig åtgärd. I båda fallen var det någon form av temamässa, och då får man nog faktiskt göra lite som man vill. Sen kan man ju tycka att det ska vara mässans tema som föranleder formuleringsändringar, inte tjänstgörande prästs smak. Men men.

Min kritik, så länge vi rör oss i Svenska kyrkan, baseras på att vi har en ritual och den är inget som kreeras av en eller ett par personer. Vi skapar den, allihop tillsammans, och för att vara medskapande måste jag veta vart det hela är på väg. Det är faktiskt inte okej att du, som står därframme med stolan om halsen, får för dig att ändra spelreglerna och meddelar mig när faktum redan är fullbordat. Du gör mig till en passiv konsument av något som du producerar. ”Livets bröd” är en utomordentlig bild för nattvarden, men det är inte standardceremoniel. Vill man puffa för och lyfta fram den, bör det finnas många utmärkta platser i gudstjänsten där man inte behöver rucka på ritens kärna.

På THS läser inte bara folk som tänker bli frikyrkopastorer samt löst folk som Rebella; där läser också människor som tänker bli svenskkyrkliga präster. De förhåller sig säkerligen på olika sätt till de Equmenia-gudstjänster som kreeras på skolan. Jag hoppas innerligen att de alla förstår att en hel del av det som görs här faktiskt inte är okej i de sammanhang de kommer ut till. Men bevisligen finns det präster i Svenska kyrkan, även gamla och väletablerade (som de som sade det där med ”Livets bröd”, ingen av dem var under 50 och de har varit med tämligen länge) som inte förstår det … såatteh.

En läxa för mig är att jag nog ska återgå till min gamla regel: avvakta med att ta emot nattvarden på ett nytt ställe, tills jag känner mig trygg med vad som gäller där. En del klarar säkert av alla förekommande varianter – bra för dem. Själv är jag inte tillräckligt trygg för det.

Detta hör ganska löst till texten, men om någon undrar vad det där med sidoaltare syftade på finns Joel Halldorfs Dagen-text här.
http://www.dagen.se/ledare/katedralen-har-kommit-tillbaka-1.354371

Annonser

En fyrfaldigt bisarr medeltidsmässa

Att uppföra en mässa som konsert är i sig bisarrt (1). Denna medeltida mässa till Johannes döparen borde utföras som gudstjänst förstås, med nattvard och allt, men inget samfund skulle väl godkänna denna mässas ordning. Svenska kyrkan? Way out, man. Katolska kyrkan? Nah. Den är för utdaterad. Det som mest sticker i nutida katolska ögon kanske är de små insticken, troperna, varom Nationalencyklopedin vet att berätta följande:

tillägg till vissa av de fastställda sångerna i den romersk-katolska medeltidsliturgin; de var i regel textförsedda och användes inledande eller interfolierade i den ursprungliga sången. Genren blomstrade främst ca 900–ca 1100. Den försvann helt ur bruk enligt beslut vid Tridentinska kyrkomötet vid 1500-talets mitt.

Enligt uppgift ska de ortodoxa kyrkorna ha gjort tvärtom, och kastat ut antifonerna men behållit troperna. Vet någon mer om detta är jag idel öra men i detta blogginlägg är det perifert; troper ingår inte i moderna katolska mässor, det är det viktiga. Mässmusik med antifoner och troper är medeltida kolijox, som må vara musik- och liturgihistoriskt intressant men idag inte är kosher i någon kyrka.

Verket ska mig veterligen sjungas helt monofont, enstämmigt. Någon stämflätning blir det inte, men texterna flätas desto flitigare in i varandra. I introitus (mässans inledning) är en av de basala beståndsdelarna psaltarpsalm 92, en rätt typisk Psaltar-lovsång till Gud. Den bryts mot antifonen, vars text kommer ur Jesaja 49:1-2.

Herren kallade mig
redan i moderlivet,
han nämnde mig vid namn
redan i min mors sköte.
Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd
och gömde mig under sin skyddande hand,
han gjorde mig till en vass pil,
som han förvarade i sitt koger.

Denna text ur Jesajas bok syftar från början på profeten Jesaja, förstå, men i det här sammanhanget syftar texten på Johannes döparen. (Är det vanligt, i kristen tradition, att man tolkat detta textavsnitt så? Jag har ingen aning. Symeons lovsång, Nunc dimittis, som ingår i tidegärdens bön vid dagens slut tycks syfta på Jesaja 49:6 tolkad som att det handlar om Jesus. Å andra sidan anser ju kristen tradition att Johannes kom med förebud om Jesus, så det är väl rimligt att intimt koppla ihop dem. Om någon är sugen på att utforma ett bibelstudium och utveckla hur Jesajas bok ansetts och anses hänsyfta på både Jesus och Johannes, var snäll berätta för mig så jag får vara med?)

Till pusselbiterna psaltarpsalm och antifon läggs så till slut troperna, som kommenterar och utvecklar texterna samt gör det tydligt och klart att det verkligen är Johannes döparen som de övriga texterna handlar om.

Allt detta ska framföras på originalspråk, alltså latin, som ytterst få idag förstår. Detta är också bisarrt (2) (även om alternativ förstås inte finns, det måste framföras på det språk musiken är skriven för). Men störst bisarritetsfaktor (3) har nog det faktum att antifonen inte sjungs i sin helhet innan det hoppar upp troper som skjuts in i antifonen, och styckar sönder den i småbitar. Jag är ingen storkonsument av s.k. konstmusik, men jag vet i alla fall så mycket som att ett tema normalt presenteras i sin helhet, tämligen rakt och enkelt, innan man börjar krångla till det. Här serveras textflätningsgröt från första början. Varför serverade man inte församlingen hela antifonen innan man börjar stycka upp den i små bitar, med hjälp av inskjutna troper? Blev det inte gröt även för den stackars medeltidsförsamlingen?

Nej, får jag veta. När troperna kom till, kunde folk redan antifonen. Den inledande presentationen av temat var redan gjord, under tidigare kyrkoår. Folk började lära sig systemet redan som barn, visserligen inte på nivån att alla skulle kunna självständigt framföra introitus-antifonen, men säkert så att de mycket väl kände igen den och visste direkt, så fort de hört första tonslingan, ungefär hur fortsättningen går. Det är ungefär som att man kan ha ett rimligt minne och förståelse av ett tema ur en symfoni, utan att nödvändigtvis själv klara att vissla det ur minnet. Musik som man lär sig som barn brukar dessutom sitta som berget.

En antifon som är söndersprängd med troper är alltså menad att utöva avancerad intertextualitet med sig självt (okej, då borde det väl heta intratextualitet, men jag hoppas att poängen går fram). Mässans utformning bygger på att församlingen kan antifon och psaltar-psalmodi, kanske inte så de kan sjunga dem själva men åtminstone på nivån att väl förstå dem.
En nutida publik har däremot inte mycket hum. En nutida publik är inte matad med den här musiken. För medeltidsmänniskorna hörde den självklart till en viss av årets festdagar, men nutidsmänniskan har normalt inte denna association till musiken. Katoliker kan ha hört delar, om de vistats i kyrkor där en gregoriansk kör har sjungit i mässan på Johannes döparens dag. Just i Sverige torde det iofs vara ganska ovanligt att man försöker binda upp körmedlemmar för gudstjänster under midsommarhelgen.

För att ge publiken på den kommande konserten en chans att haja hur det där introituset är uppbyggt, borde man väl inleda med antifonen ouppstyckad och låta dem liksom sniffa på temat innan det krånglas till?

Men så gjordes inte när det begav sig. Om man inte åtminstone försöker komma så nära ”så som man gjorde då” som man klarar av – om vi förändrar av liksom pedagogiska skäl. Då tappar man en hel del av den musikhistoriska och kyrkohistoriska vitsen med att uppföra så här uråldrig mässmusik.

Musikverket är alltså utformad från utgångspunkten att folk ändå kan materialet så vi kan krångla till det lite mera, stoppa in nytt material – troperna – som gör liksom dialog med det som folk redan kan. Och nu ska det framföras för människor som överhuvud taget inte har någon relation till materialet. Om mässan ursprungligen erbjöd om inte medskapande så deltagande i den genom att folk kunde sin kyrkomusik, och detta ligger i botten på mässans själva utformning med troper och allt.

I så fall är det något konsertversionen helt kommer att tappa bort. Kanske är detta det allra mest bisarra (4) med medeltidsmässekonsertprojektet.

Å andra sidan är det ju en konsert. På en sådan brukar vi bara sitta still och lyssna på musik, även sådan man inte förut hört. Konsertpublik är ofta rätt passiva konsumenter. Så tja …

Bland vanligt folk på medeltiden var det förmodligen inte ovanligt att kunna stora sjok kyrkomusik med tillhörande text utantill. Så säger folk som menar sig veta. Man kunde inte latinet men man lärde sig styckena ändå, ungefär som förskoleungar idag kan sjunga popdängor på engelska. Och de som inte kunde sjunga styckena själva på rak arm, hade ändå goda grepp om dem.

Detta bör man nog ha i bakhuvudet, när man bedömer den lajvade medeltidsmässan i Endre kyrka som jag kommenterade i förra blogginlägget. Den som såvitt jag kunde se och bedöma förvandlade församlingen till publik. Kanske det inte riktigt var så, på den tiden då det begav sig? Kanske det inte var så alls? varken den mässa som där lajvas, eller den äldre version med troper som ska återskapas – fast förvandlad till konsert – om några veckor?

Det är möjligt att jag har missuppfattat, och det bara kommer göras delar av den där mässan. Själva konserten kanske blir helt annorlunda än jag tänker, men det spelar på sätt och vis mindre roll. Det skulle ju gå att göra det jag skissar upp, och medeltidsmässan är mest ett avstamp för funderingar kring det där med medskapande.

Länkar

Min bloggtext där jag tycker att medeltidsförsamlingen förefaller ha varit ganska passiv, på ett sätt som närmar sig en publik snarare än församling. Första delen i en liten serie där jag försöker fundera, med varierande grad av framgång, kring det där med delaktighet eller medskapande i gudstjänster.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/05/30/medskapande-ord-och-annat/

Litegrann om hur medeltidsmänniskorna knöt kyrkomusik till helger och årstider i ”Den svenska musikhistorien”, avsnitt 6: Musikens dygn, vecka och år på medeltiden.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/521229?programid=4788

Medskapande. Ord. Och annat.

Jag vill ju vara medskapande i gudstjänsteriet. Det vill vi vara idag, vi moderna människor. Men så har det inte alltid varit. På medeltiden var man fullt nöjda med att gudstjänsten var ett slags skådespel. Eller har jag helt missuppfattat detta?

Den filmade mässa av medeltidsstuk som Anders Pilts lajvade och spelade in tillsammans med en gotländsk katolsk församling (tror jag?), som jag redan bloggat om ett par gånger, den är inte alls sådan. Det var en av de första sakerna jag tänkte på, när jag såg den. Den mässan är något som kreeras bakom korskranket, av präst kantor och korgosse. Folket sitter på andra sidan om det gallerverk som skiljer kor från skepp, och bara tittar på. De är liksom publik. Nästan iaf. Till och med fridshälsningen utdelas bakom korskranket. Och två personer ur församlingen släpps in dit för att ta emot kommunion – varför just de gjort sig förtjänta av detta förklaras inte, men folk tog inte emot nattvarden särskilt ofta på den tiden.

Det sägs att församlingen hade en mångfald fysiska uttryck för deltagande i mässan, knäfall korstecken osv, men man ser rätt lite av det i filmen. Kanske det är en blunder av filmmakarna, eller så beror det på att denna lekfolkets del av liturgin inte funnits nedskriven så man inte vet exakt vad som gjordes och hur?

Min spontanta association var, att så här var det väl inte hos de tidiga kristna. Då byggde gruppen tillsammans … eller? Varför tror jag det? Man vill gärna tro att de kristna gudstjänsterna var helt annorlunda, mer byggda kring gruppen än den Store Ledaren Prästen (eller Pastorn), och ändringen kom när kristendomen lierade sig med kejsarmakten. Riktigt så enkelt är det kanhända inte.

Hos ortodoxerna är än idag gudstjänsten något som i hög grad kreeras av präst och kör. Övrigt lekfolk deltar med ögonen och sinnena, men inte i någon högre grad som medskapare. (Jag kan ha mycket fel här. Dessutom är ”ortodoxerna” ingen enhetlig grupp. Kopterna räknas dit iaf ibland, och deras liturgi var det mycket församlingssång i, på ett högst organiskt sätt – lett av försångare, javisst, men sådana system måste man ju ha om det ska funka. Försångare och/eller nedskriven text. Kopternas församling förefall iaf mycket aktiv.)

Den katolska mässan fram till mitten av 1900-talet påminner lite om hur man brukar beskriva ortodoxa gudstjänster – verkligen inte församlingsdrivet, tvärtom. Framme i koret skedde något på latin. Präst och korgosse mässade fram och tillbaka till varandra. I kyrkbänkarna hängde folk alls inte med i vad som hände. Ev. satt de och bad rosenkransen. (Sammanfattat ur ett radioprogram där tre katoliker samtalade varav en varit med före Vat II, så beskrivningen bör inte vara helt way out.)

Frågan är om jag här helt överskattar orden som det väsentliga uttrycket. Tänk om knäfall och korstecken är lika mycket att vara medskapande, som att läsa eller sjunga förutbestämda ord? Man är ju protestant, bevars, och har sina små käpphästar att snava över skaften på.

To be continued.

Länkar

Första blogginlägget med tankar kring den filmade ”medeltidsmässan”
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/12/10/reformationens-barnbarn-ser-pa-medeltidsmassa/