Vår tid liknar medeltiden – och vi skulle behöva en ny Luther.

Vår tids kristendom har överlag stora likheter med folklig katolicism.

Så säger pater Carls, och då ska vi vara medvetna om att ”folklig katolicism” är något som sofistikerade jesuiter sällan har särskilt mycket till övers för. (Den argentinske påven, den där Bergoglio som på sin tid uppmanade seminarister till fromhetsövningar som inkluderad att röra vid statyer och liknande, är på denna punkt en jesuitisk anomali.) (Carls säger ”populär katolicism” men jag tror nog att det är folklig katolicism som anses. Folkfromhet heter ”popular piety” på engelska, och jag kan väl föreställa mig att det heter liknande på andra språk.) (Näej, nu får jag ta och sluta med denna parentesstapling. Kör igång själva blogginlägget, bruden!)

Nå. Vår tids kristendom har överlag en hel del likheter med folklig katolicism, säger Rainer Carls. Och båda liknar medeltiden, alltså århundradena närmast före reformationen. (Eller kanske väsentligt mycket mera än så. Jag vet inte om han syftar på hela medeltiden här, eller mest senmedeltiden, eller hög- och senmedeltid.)

Sola fide [tron allena]. Verk. [gärningar]

En sak som alltid förbryllat mig när jag har diskuterat med ickekatoliker i svenska sammanhang – och även med katoliker – är när jag bett dem försöka förklara för mig vad de menar med tro.

Man använder ordet tro på det ena och andra och tredje sättet, men vad är tro egentligen? Småningom kan man ana sig fram till att det är den totala tilliten i Gud.

Den totala tilliten till Gud. Har vi det?

Är vi troende. Eller tror vi att vi måste göra det ena och det andra och det tredje. Alltså: sola fide?

Man kan också gå över till sola opera. Endast verk. Jag måste göra det och det, i kyrkan och på den och den platsen,, och det och det och det. Vad med min tillit till Gud, den totala tilliten att Gud tar hand om det hela? Vi behöver båda tillsammans, och tilliten måste börja. Den är viktigast.

Ser ni: vad jag finner så tragiskt när jag gör denna jämförelse, är att den svenska mentaliteten i dagens läge – jag talar inte om Svenska kyrkan, utan den svenska kristna mentaliteten – egentligen befinner sig på samma plan som folklig katolicism.

Det är traditioner som är avgörande. Inte Bibeln.

Det är kyrkan som är avgörande. Jesus Kristus? näeh.

Det är sakramenten, åtminstone dop och så vidare, som är avgörande. Inte nåden. Nåden förstår man inte längre.

Opera, vad man måste göra, är avgörande. Inte att jag måste lita, total tillit.

Egentligen skulle vi, i dagens läge, behöva en ny Luther. Om man bara inte skulle säga ”totalt solus”, då skulle det fungera.

När man läser Luthers senare verk märker man hur han steg för steg måstat modifiera sina första extrema uttalanden. Det måste han ju. En tro utan verk, utan att jag gör någonting, det är ingen tro. Det är ingen tillit. Men jag ska inte tillräkna mig mina verk. Där hade Luther rätt! Det är Guds verk som jag får utföra.

Hela tiden ser man detta: Luther hade rätt i att betona skriftens betydelse, Jesu Kristi betydelse, nådens betydelse och trons betydelse. Bara man inte helt tar bort det andra.

Min lilla bloggserie baserad på denna inspelade föreläsning började i att de medeltida människorna inte förstod begreppet nåd. Nu är vi tillbaka där, tydligen, fast det gäller oss själva. Intet nytt under solen.

Jag har inte jättemycket att tillägga här. I mitt ständigt surrande bakhuvud finns förstås tankar om medeltid och renässans och modernitet och vad som nu ska ske när moderniteten visat sig ha runnit ut, i ett tempo som ingen kunde föreställa sig när jag var barn. Men jag kommer inte fram till något. Det får vara bra så här.

Det bidde fem blogginlägg baserade på det där föredraget. Jag vet inte om såna här textserier baserade på en enda källa är det som är mest intressant för mina läsare. Kanske det är sånt som mest är intressant för mig själv. Nå, i så fall må det vara så.

Länkar

Rainer Carls föredrag
https://ansgar.nu/podcast/ignatius-av-loyola-och-martin-luther-en-jamforelse-fke/

Annonser

Rainer Carls om bön

Jag kan inte igenom bönen, eller genom goda gärningar, på något sätt påverka Gud så han ändrar sin vilja mot mig. Fast vi försöker ständigt.

Varför ber vi annars? Vi vill ju ändra Guds tanke med oss. Eller ber vi ”Ske din vilja?”

Det här är svårt.

Visserligen säger inte Rainer Carls det jag först tyckte att han sade. Han har inte påstått att bön till Gud inte kan förändra något i vår värld. Inte att Gud inte kan gripa in, påverka, handla – bara att vi inte via bön kan ändra Guds tanke med oss. Men ändå.

Om Gud är en varelse som finns någonstans utanför mig, utanför mitt medvetande, till och med utanför världen så som jag känner den. Då är det inte svårt att förstå att man kan vända sig till denna varelse med bön – under förutsättning att Han är allsmäktig och allgod och allt det där, som gör tillbedjan rimlig. Då blir det också rimligt att be Gud fixa och ordna saker åt oss.

(Det här är väl ungefär som man brukar beskriva polyteism? Det kanske är en nidbild av polyteism, iofs. Ingen aning.)

Men om Gud inte är någon varelse. Och Gud inte finns någon annanstans, varifrån Han kan ingripa och vrida på en ratt om Han skulle råka känna för det (exv. om någon människa ber honom om det). Varför ska man då be?

Kristendomen är relation, säger folk. Oh well. Det går ju bra att säga för de som haft starka religiösa upplevelser. Vi andra då? (som antingen inte haft några, eller valt andra förklaringsmodeller för de vi haft)

Fast om jag finns i Gud?

Då borde jag väl rimligen kunna få kontakt med Gud även inifrån mig själv.

Fast hur vet jag vad som är vad?

Det är väl det som di där jesuiterna kallar för ”att skilja mellan andarna”.

En gång frågade jag en jesuit: ”När ni gör såna där meditationer, era ignatianska övningar. Hur vet ni att ni inte bara sitter och talar med er själva?” Jesuiten plirade lite och svarade med en motfråga. ”Vad är det för skillnad?”

Den chock jag just då upplevde är svårbeskrivlig. Jag tittade på mannen framför mig och tänkte ”är du verkligen präst. Är du verkligen kristen präst.” Om en svenskkyrklig präst sagt något liknande hade jag avfärdat denne, snabbare än snabbt. Det hade jag tolkat som trons förvittring, kyrkans inre sekularisering, och så vidare.

Jag har fortfarande inte riktigt hajat vad bön är för något. Om bönen ska vara ”ske din vilja” och det sen gäller att lista ut vad Guds vilja är … finns det inte fantastiska fallgropar att ramla i, vad gäller att blanda ihop Guds vilja med sin egen? Å andra sidan medger jag att detta fenomen nog skådats allra mest på andra håll i kristenheten (jag tänker särskilt på en viss kyrka i Uppsala och dess tidigare ledare, med initialierna UE).

Jag tycker nog att pater Carls panenteism mejkar sens. Men jag förstår fortfarande inte riktigt vad bön är. Den enda typ av bön jag förstår är egentligen den där omöjliga, som riktas till en varelse som sitter någonstans därute. Den som hör ihop med en i vår tid helt omöjlig gudsbild.

Jag får inte ihop det här.

Om kristendomen ska vara vettig. Om det ska vara någon vits med den. Då måste det vara någon poäng med att be. Jag är fortfarande inte klok över vilken den vitsen är.

Österrikiske kardinalen Schönborn har berättat att han som ung novis, efter att ha exponerats för teologen Bultmanns alster, slutade be. Enligt Bultmanns teologi, åtminstone så som unge Christoph förstod den, var det ingen poäng med att be.

De där teologerna som försökte avförtrolla kristendomen. De måste vara helt fel ute.

Länkar

Citatet ovan från ca 46:10.
https://ansgar.nu/podcast/ignatius-av-loyola-och-martin-luther-en-jamforelse-fke/

Kardinal Schönborn om när han slutade be
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/04/19/rudolf-bultmann-och-kardinalens-utslocknade-boneliv/

Paradigmskifte kring skapelse, syndafall och livet efter detta. (Kanske handlar det allra mest om gudsbild, och resten är bara konsekvenser?)

Vi kan inte använda gångna tiders förståelse av saker och ting. Så kommer vi inte vidare. Eller rättare sagt: vi kan inte enbart använda förklaringsmodeller från en förgången tid. I så fall dömer vi oss själva till att leva i en evig kognitiv dissonans, mellan världen så som vi känner den och de religiösa sanningarna som utgår från antikens världsbild.

Det där med kognitiv dissonans, alltså den inre slitning som uppstår när man försöker leva med flera motsägande världsbilder, är inget som Rainer Carls säger. Det fyller jag i.

Alla citat här nedan kommer ur frågestunden efter själva föredraget, med en fråga från inledaren som utgångspunkt.

Inledaren:Vad kan det här säga in i vår tid just nu? Kan du säga nånting om detta, [inför reformationsjubileet]? Det har ju också kommit den här gemensamma deklarationen, Från konflikt till gemenskap

Jag uppfattar den där deklarationen som ett mästerverk av försonlighet. Men vad båda sidor är eniga om, är att vi behöver någonting som jag med ett vetenskapsteoretiskt begrepp skulle vilja kalla för paradigmskifte.

Ett paradigmskifte är exempelvis: tidigare uppfattade man att rummet var absolut, och så kommer relativitetsteorin. Plötsligt måste vi ändra hela vår rumsföreställning. Eller så här: ett paradigmskifte sker, när man uppfattat jorden som platt och plötsligt upptäcker att den är rund. Till en början kan man inte ens förstå varför inte de i Nya Zeeland ramlar av. Vi förstår att de inte ramlar av, men man måste förstå att detta är en plötslig ny impuls, en ny dimension. Denna nya dimension lyser fram ur texten [i Från konflikt till gemenskap].

Nu gäller det inte att konservera det gamla, utan att lägga märke till att vår tid har gått vidare. Det har den gjort därigenom att vi småningom har förstått, på grund av [utvecklingen inom] fysik och matematik och annat, till exempel att rummet och tiden är mänskliga föreställningar.

Tanken på ett liv efter detta finns inte i Bibeln. Det finns ingenstans i Bibeln där det står om livet efter detta.

Däremot talar man om det eviga livet. Och det eviga livet identifieras i Första Johannesbrevet med Jesus själv, såväl i sats [vers] två som i näst sista satsen. Alltså: att komma till det eviga livet betyder att Jesus Kristus blir närvarande. Sådana saker. Det är totalt paradigmskifte på gång.

Vår skapelseförståelse.

De flesta uppfattar ju skapelsen som att det har hänt för länge länge sen, och sedan dess kör jag för egen maskin. Gud sitter som pensionerad tekniker någonstans i universum, och tittar på hur jag kör mina egna saker. Jag måste bara se till att jag klarar slutprovet! och då måste jag visa att jag har kört ordentligt. Det är märkliga uppfattningar, som kommer med renässanstiden. Efter renässansen uppfattar människan sig som den fria varelsen, och därmed i sin frihet nästan som Guds motståndare.

Hur kan man förstå skapelsen? […] I Polancos årsskrift har jag en artikel om panenteism. Gud är i allt, och allting är i Gud. Det blir paradigmskifte.

Ur publiken: Innebär det också att tanken på ett kronologiskt syndafall, ett faktiskt syndafall i skapelsen …?

Syndafallet.

Då måste jag fråga vad betyder det att den första människan faller. När människan får sitt medvetande, så uppstår den första möjligheten att säga ett nej [till Gud]. Och det är syndafallet. Gud ger oss friheten. Sen kan man fråga Gud, varför Du gjorde den dumheten att Du inte lät oss förbli chimpanser? Då skulle ingen synd finnas i världen. Varför gav Du oss det här förnuftet, och den här friheten med vilken vi kan säga nej?

Varför gav Han oss det? Jo eftersom: skulle vi kunna älska utan att vara fria? Är kärlek möjlig utan frihet? Nej.

Om Gud vill meddela sig själv som kärleken till oss, och om vi är skapade ur Gud. Då måste han också ge oss denna frihetsmöjlighet.

Exakt vad syndafallet nu är. I Bibeln finns en berättelse om detta. En myt, halvmytisk, med djupa djupa konsekvenser för människans självförståelse.

Ur publiken: Den fysiska döden anges ju som en konsekvens av synden.

Det tror jag inte stämmer för hela Bibeln.

Alla säger ”vi kommer till himlen”. Är det sant? Är det inte den heliga staden som kommer från himlen till oss? Ber vi inte att ”komme ditt rike”? inte ”låt mig komma till ditt rike”. Jag tror att här läser vi inte Bibeln som det står. Vi läser den ju alltid inom vår tradition! och den är kanske inte alltid riktig.

Här sker alltså ett paradigmskifte, överallt. Om det inte sker, säger jag att kyrkan och kristendomen inte längre har någon chans i denna värld. Men om ett paradigmskifte sker – ta följande, för att demonstrera vad det kan betyda i sammanhanget.

Om jag just nu låter mig skapas av Gud – Gud är alltså den ständigt skapande – och jag säger till er vad Gud vill ha sagt (jag vet inte om jag gör det, jag kan ha sagt nej. Men om jag säger det). Vem hör man då tala i denna värld? Gud. Och samtidigt, när ni lämnar det här rummet har ni förändrats. Alltså har ni skapats. Vi är inte färdigt skapade. Skapelsen händer ända till dödsögonblicket. Annars skulle ju Gud sitta och rulla tummarna medan vi utvecklar oss själva! som om han inte var inblandad i det. En märklig föreställning!

Att rummet och tiden skulle vara mänskliga föreställningar är en svårknäckt tankenöt. Existerar inte rum och tid, vår tanke förutan? Näej? Man kan säga att vår uppfattning om rum och tid inte är perfekt, och att denna uppfattning därför bara finns i våra medvetanden men … hum. Jag säger pass, så länge.

De tre stora temana som berörs här ovan är väl annars hur man kan se på synden, det eviga livet och skapelsen på ett sätt som går att förena med vår tids världsbild. Allra mest hajar man kanske till över att pater Carls inte tror på livet efter detta, eller rättare sagt: han menar att det är en feltolkning, barnskor som vi borde trampa ur. Det eviga livet är att Kristus är närvarande, i våra liv, här. Nu. (Vad är det för grekiskt ord i original, undrar man omedelbart. Och hur kan det översättas.)

Om en svenskkyrklig biskop stod och sade sådana saker, skulle massor av människor omedelbart ställa sig upp och säga ”kättare!” Det är nog lite lättare, ibland, att vara jesuit än att vara biskop. Och det är nog också skillnad på jesuiters och biskopars roll – det är nog rimligt att Anders Arborelius säger det han säger, snarare än att han säger det som Rainer Carls gör. Men de som tror att Katolska kyrkan vaktar de eviga kristna värdena – och med det menar de 1800-talets och det tidiga 1900-talets kristendomstolkning – och inte tolererar något annat. De har så fruktansvärt fel. Sådan kristendomstolkning finns inom Katolska kyrkan, ja! se bara på SSPX, som nu verkar vara på väg att på allvar slutas in i Katolska kyrkans modersfamn. Men den uppfattningen är varken allenarådande eller tvingande. Den är inte ens norm.

Första gången jag hörde sånt här blev jag djupt chockerad. Jag tänker då kanske mindre på livet efter detta – det har aldrig ändå lockat mig. Som jag ser det är ”hoppet om evigt liv” den allra minst attraktiva beståndsdelen i det kristna paketet. Men den här bilden av skapelsen, av Guds relation till världen – eller snarare världens och vår relation till Gud – den kan vara rätt chockerande, för den som inte är inne på de tankespåren. En viss tillvänjning krävs.

Vissa delar av det som Rainer Carls säger har jag fortfarande svårt för, exempelvis åsikten att allt ont i mig kommer från mig själv men allt det goda från Gud (det avhandlades i förra blogginlägget). Frågan är i vilken mån det går att liksom klippa bitar ur de här resonemangen och strunta i resten. Det verkar nog som att bitarna sitter ihop till en världsbild.

Det här med Gud som sitter och tittar på, antingen helt overksam eller bara mestadels så, med plötsliga och oförklarliga ingripanden någon gång ibland. Det har Karen Armstrong förklarat för mig är en uppfattning som helt igenom hör ihop med moderniteten – alltså tiden som spirar från renässansen och framåt, med ett stort genombrott i och med upplysningen. På 1700-talet kallades denna gudsuppfattning för ”deism”. Det var upplysningsfilosofernas religiösa uppfattning. Så tänkte de, som mest av alla höll sig up to date med den tidens tänkande.

På något sätt tror jag att Rainer Carls paradigmskifte delvis för oss tillbaka till medeltidens syn. Vi måste landa där igen – nej inte exakt där, verkligen inte. Men den delen av modernitetens uppfattningar måste vi nog lämna bakom oss. Jag har trott att det inte finns någon väg tillbaka, men kanske det gör det? Inte genom att backa, utan genom att köra vidare till samma punkt på nästa varv i spiralen. Nästa varv i den hermeneutiska cirkeln, som någon försökte förklara för mig då för flera år sedan när jag inte alls hade redskapen för att förstå allt det här.

Vad tänkte Rainer Carls publik, där på Ansgarstiftelsen? Jag undrar jag om där inte satt en del människor som skulle ha skrikit högt (åtminstone inom sig, mentalt) om de hört exempelvis KG Hammar säga likartade saker. Visst pratar vår ärkebiskop emeritus och jesuitpater Rainer Carls delvis om likartade saker! Det är besläktade perspektiv, kanske ungefär som Luthers och Loyolas? Hammar vill också ha ett paradigmskifte, och att vi ska dra konsekvenserna av vår tid. Sen skiljer de sig en del i hur. Själv lutar jag nog mer mot Rainer Carls perspektiv än KG Hammars.

Om Rainer Carls har rätt i att detta paradigmskifte faktiskt står mellan raderna i Från konflikt till gemenskap. Då torde denna insikt genomsyra rätt stora delar av den västliga kristenheten – men jag vet ju inte om han tolkar rätt, på den punkten.

Haha, förresten. Så lustigt. Föredraget handlade om en jämförelse mellan Ignatius av Loyola och Martin Luther. Mina tankar glider raskt iväg till att istället jämföra Rainer Carls med KG Hammar. Som sagt: Rebella tar sig vissa friheter, med de texter och annat material som hon tuggar på.

Länkar

Ljudfil. Citatet från 1 tim 15 min, från frågestunden efter själva föredraget.
https://ansgar.nu/podcast/ignatius-av-loyola-och-martin-luther-en-jamforelse-fke/

Från konflikt till gemenskap. Står det mellan raderna om paradigmskifte? Jag har ingen aning.
https://www.lutheranworld.org/sites/default/files/dtpw-from_conflict_to_communion_swe_full.pdf

Det där med paradigmskiftet från att föreställa sig jorden som platt är förmodligen inte något bra historiskt exempel. Se Stephan Borgehammar i Sydsvenskan.
http://www.sydsvenskan.se/2017-04-24/varfor-luras-vi-att-tro-att-manniskor-pa-medeltiden-betraktade-jorden-som-platt

Synden är att säga ”Nej” till Gud. Och det är det enda vi kan göra.

Det finns människor som anser att Rebella tänker för mycket. Oftast gör mig sånt snack irriterad, men det händer att jag ger dem rätt. När pater Carls går vidare, från nåden till synden via skapelsen, är ett sådant tillfälle.

Bakom det hela står en annan tanke som man har lärt sig senare hos Lombardo*, och även hos Thomas [av Aquino], nämligen: Vilket material kunde Gud använda för att skapa mig?

Vi säger ”intet”, men ur intet kan man inte göra någonting. Så vilket är det material som Gud har? Bara sig själv.

Hur kan man föreställa sig det? Det finns antydningar redan hos Ignatius, i breven och så vidare. Vi tar Tolkien. Har ni läst Sagen om ringen? Vi tar Bilbo.

Var finns Bilbo? Bilbo är ju någonting, men var finns Bilbo? Ja han finns alltid hos den som tänker honom. Är den Bilbo som jag tänker någonting i mig, eller är det Bilbo, eller är det både och?

Om var och en av oss är Guds Bilbo, som Gud skapar liksom en konstnär skapar sina romanfigurer, så skulle man kunna säga att jag är i Gud. Jag kan inte lämna honom, fast vi tror det. Hela sekulariseringen bygger på att vi har lämnat Gud och sen kör för egen maskin. Det är fel. Vi kan inte lämna Gud. Vi kan inte! Även om vi gärna skulle göra det, för vi vill ju själva vara Gud! och där kommer det: Jag vill inte vara den som Gud tänker sig. Jag vill bestämma själv. Och där ligger synden. Jag kan säga ”Nej” till Gud. Det är det enda jag kan. Och det är helt augustinskt: Allt det goda i mig, är Gud. Allt det som saknas, det är på grund av mitt nej. Det är jag.

Här går Luther en annan väg, genom att säga: Jag kan inte ens – och hos Calvin är det ännu starkare – till och med mitt nej är redan bestämt av Gud. Total predestination. För Gud är så suverän, att människan inte kan blanda sig i.

Om vi tar Bilbo igen, blir Bilbo alltid var Tolkien tänker sig. Men vi blir inte alltid vad Gud tänker sig. Och det är just vår frihetsdröm, i vilken jag kan säga Nej.

Det där att Gud skapar världen ur sig själv, det leder till den gudsbild som kallas för panenteism. (Inte panteism. Panenteism.) Och den är intressant.

Men att allt det goda i mig är från Gud, och allt det onda från mig själv. Det studsar jag på. Är det en vettig bild av människan? Jag har svårt för den. Jättesvårt.

Rainer Carls målar upp denna tolkning som en mellanväg, jämfört med Luthers och Calvins predestinationslära. Och den är ju helt förfärligt, men är detta så mycket bättre? Att allt det som är ont är från mig, och allt det goda från Gud – vilken nattsvart människosyn.

Å andra sidan. Det beror kanske lite på vad man menar med Gud? Om jag är i Gud. Om det inte är knivskarpa gränser mellan mig och Gud, eftersom världen finns inuti Gud. Då finns Gud i hela världen. Och även i mig.

Fast. Har jag inte då helt enkelt klyvt mig i två hälfter, och kallar den ena för ”jag” och den andra för – inte ”Gud”, men ”från Gud”, eller något liknande?

Vad gör jag med mina brister, om de alla beror på att jag har tackat nej till Gud! Näääääääej. Sen kan vi väl tala om nåd aldrig så mycket …? Stopp nu. Stopp i maskin. Nu får jag huvudvärk. Bäst jag lägger av.

Som sagt. Somliga människor anser att Rebella tänker alldeles för mycket.

Det här blogginlägget känns en smula som transportsträcka. Kanske en smula poänglöst men vi bygger vidare på det, senare.

* I en kommentar (se nedan) fick jag veta att den Lombardo som åsyftas troligen är denne.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Petrus_Lombardus

Länkar

Citatet ovan från sisådär 48:10.
https://ansgar.nu/podcast/ignatius-av-loyola-och-martin-luther-en-jamforelse-fke/

På medeltiden förstod man inte vad nåd var

Är jag skapad av nåd, eller har jag förtjänat min skapelse?

Jag har inte förtjänat den. Jag kan aldrig avbetala den. Jag är alltså skapad av ren nåd. Gud kommer inte in och ger mig nåd först när jag syndat; han kommer in redan i att jag står här. Det är nåd. Oförtjänt gudsverk.

Detta är så typiskt mig. Jag tar ett föredrag, eller en bok eller något annat, som har ett huvudtema: i detta fall en jämförelse mellan Ignatius av Loyola och Martin Luther. Sen klipper jag lös små bitar som jag finner användbara, och struntar i det egentliga huvudtemat. intresserad är jag varken av Ignatius eller Luther.

Det är tydligen ganska vanligt att jämföra Loyola och Luther. Det finns tydliga likheter mellan dem, på många sätt. En av likheterna är att de båda betonade Guds nåd. Förstår jag jesuitpater Rainer Carls rätt, var detta något för tiden ganska nytt – eller kanske något som funnits mer tidigare, och glömts bort? Varför, i så fall? Hur gick det till?

Medeltidens människor lär ha varit religiöst ganska så plågade. Något hade uppenbarligen gått galet. Martin Luther tillhör de som nog hade sina egna demoner, men på detta även plågades av ett religiöst system som på något sätt gått i baklås. Kan det vara så att en bristande förståelse av nåden är en av ”bovarna” i det som gick snett, i medeltidens religiositet?

”Oförtjänt gudsverk.” Det var nog en ganska bra kortöversättning av nåd.

Citaten i det här blogginlägget kommer från ett föredrag, inspelat på Ansgarstiftelsen i Uppsala för snart ett år sen. Mot föreläsningens slut betar pater Carls igenom fyra av Luthers sola, fyra ”bara”. Vi brukar oftast säga ”allena” – nåden allena – men det är ju en ganska föråldrad svenska, så okej för bara eller enbart.

Sola gratia. Enbart nåd.

Mot det kan vi ställa något helt annat: sola opera. Enbart verk. Man måste göra det och man måste göra det. När man är kristen måste man göra så och handla så. Och så vidare.

Eller också kan det vara sakramenten. Sola sacramenta. Bara sakramenten. Under senmedeltiden var det så här att man döpte, man gick till mässan, man gick till nattvarden: sakramenten. Nåden? Jag undrar vem som på senmedeltiden förstod vad nåd är. Det var främmande. Och Luther betonade nåden, alltså Guds oförtjänta verk mot oss. Det var någonting oerhört riktigt. Skulle han bara inte ha sagt sola (solus)

[…]

När nåden blir psykologiserad, så att den anses handla om vår upplevelse av någonting, då har nåden förlorat sin nådekaraktär. Nåden är – vi kan gå tillbaka vad jag redan sagt. Är det en nåd att jag står här, eller är det min förtjänst? Och svaret ger sig ju automatiskt. Jag har inte förtjänat det och kan aldrig avbetala det. Alltså: allt vad jag är, är sola gratia.

Detta var bara två små utdrag ur föreläsningen. Jag kommer att tugga vidare på den.

Länkar

Pater Carls föreläsning på Ansgarstiftelsen. Citaten ovan från sisådär 47:10 resp. 1 h 2 min.
https://ansgar.nu/podcast/ignatius-av-loyola-och-martin-luther-en-jamforelse-fke/

Vandra vägen har bloggat lite om nåd på sistone.
http://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2017/03/23/vad-ar-egentligen-guds-nad/
http://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2017/04/01/naden-finns-overallt-men-man-hittar-den-i-kyrkan/
http://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2017/04/08/bor-vi-alla-i-djursholm-nad-for-nutidssvensken/

Peter Hallström: Brev från en förlorad son.
https://www.youtube.com/watch?v=UQxyFFdszS8

Bara stumma ögons förbehåll och aldrig nåd