Liturgisk ”folkets tidegärd”. Går det?

Tidegärden var, under kyrkans tidiga historia, en liturgisk gudstjänst. Det är en av de saker som George Guiver vill framhålla i sin ”A Company of Voices”. Något att sitta och mumla på egen hand blev tidebönen först i modern tid, och Guiver tycker inte det var helt lyckat. Han vill återupprätta tidegärden liturgiskt.

Bön och gudstjänst är inte väsensskilda enheter, påpekar han. Förr i världen slutade folk upp att arbeta på åkrarna och minst stod tysta en stund och eventuellt läste någon bön, när klockor ringde till sådan regelbunden gudstjänst som de själva inte gick på. Bönen som pågår, ständigt, och vanligt folks möjlighet att stämma in i den… det är liksom grundackordet i den här boken.

Normalt skiljer man mellan monastisk tidegärd och katedral-tidegärd, men Guiver gillar inte det sistnämnda ordet. Han säger ”folkets tidegärd”, eller för att komma närmare hans ordval ”folkets officium” (the people’s office) istället. Han pekar på en avlägsen forntid då tidegärden verkligen var folklig, i en form som senare dog ut. Senare har den monastiska formen tagit över, och satt sin prägel även på det som görs utanför klostervärlden. Det menar Guiver är ganska synd.

Tidegärden ska göras enklare, tycker han, när det är vanligt folk inte ordensfolk som ska utföra den. Jag kan hålla med. Däremot förstår jag inte riktigt sättet han vill förenkla tidegärden på. Han vill ha så lite variation som möjligt, till förmån för fasta moment som ”folket” enklare kan lära sig. Man kan ha en särskild person vars uppgift det är att läsa en psaltarpsalm. Övriga kan bara lyssna. Så tycker Guiver! Min reaktion är ”WTF”.

Jag tycker också att en tidegärd för vanligt folk idag måste förenklas. Frågan är bara hur detta bäst görs. I Guivers modell, om det ska vara mest samma material som återkommer, tappar man ju faktiskt bort den där strömmande bönen som bygger upp avlagringar under tid. Vi som stiftat bekantskap med tidegärd på exv. Berget eller Bjärka-Säby, vi har svårt att riktigt relatera till många av Guivers förslag.

Riktigt ilsk blir jag när han i bokens början spekulerar i att präster och lekfolk är olika, och lekfolk som inte är lika lagda åt att tänka abstrakt behöver en fysisk ritual, till skillnad då från de mer sofistikerade (står mellan raderna) prästerna. Resonemanget stöttas av procentsiffror för olika egenskaper hos lekfolk och präster, som ”många undersökningar har visat”. Utan källa, i denna annars (antar jag) proffsigt källförsedda bok. Meh! Öht är inte logisk stringens i resonemangen det som impar i denna bok. Ibland tycker jag att Guiver hugger en motivering till något som låter bra, utan att inse att det delvis motsäger något han skriver på annat håll.

Jag ska nog läsa om den här boken – åtminstone de första kapitlen, de som ligger före själva tidegärdshistoriken och som jag i de flesta fall inte riktigt förstår mig på vid den första genomläsningen.

Länkar

Mitt första blogginlägg kring den här boken. Om den där strömmande bönen. Om tidegärd som exponering för bibeltexter.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/05/16/den-strommande-bonen-som-ater-sig-in-under-huden/

Bisp em Tuulikki om bön

Varför skall vi be? Inte för Guds skull. Gud behöver inte våra böner. Gud behöver inte våra ord. Vi behöver Guds ord. Vi behöver be för vår egen skull. Bönens främsta syfte är inte att försöka påverka Guds sinne. Gud är av idel kärlek. Vi påverkar med våra böner de hinder som finns hos oss själva. De hinder som hindrar Guds kärlek att genomsyra våra liv. Bönen håller kanalerna öppna till den himmelska verkligheten och till livets urkrafter. Inte så att vi kan styra Gud eller hans handlande utan så att han kan styra oss. Det finns så många hinder för oss att komma i kontakt med Guds urkraft; ondska, strider, sjukdom, olyckor. Men när vi ber, sker något. När jag inför Gud namnger det svåra, det onda vid namn, när jag bär fram dem som jag älskar eller när jag bär fram mina fiender, då sker det något i deras liv och då sker det något i mitt liv. De hinder som finns hos mig smälter bort. Bönen öppnar vägen till urkraften, jag blir delaktig av den. Bönen går inte att psykologisera sönder eller ens att förklara. Bönens kraft måste man själv uppleva. Det enda sättet är att börja be. Bönens kraft är oberoende av tid och rum, hela den kristna erfarenheten från århundraden säger: bönen fungerar. Det har att göra med skapelsens helhet och enhet, vi är alla sammantvinnade i skapelsens väv, delar av Guds väv, vi hör ihop och kan påverka varandra. När vi ber för andra människor, blir de del av vårt liv. Be mig inte att förklara det, det kan jag inte. Bönen är ett under som man skall uppleva själv.

Jag har svårt med det här.

Bisp em Tuulikki – Härnösands stift, uppvuxen i Finland – skriver om bön. Delar av det hon skriver, delar av det jag har svårt att hantera, känner jag igen från en föreläsning av jesuitpater Rainer Carls, som jag rätt nyligt bloggade en del kring. Han sade bland annat

Jag kan inte igenom bönen (eller genom goda gärningar) på något sätt påverka Gud så han ändrar sin vilja mot mig. Fast vi försöker ständigt.

Varför ber vi annars? Vi vill ju ändra Guds tanke med oss. Eller ber vi ”Ske din vilja?”

Att det går att få Gud att ändra på saker bara för att man ber om det, är något som jag aldrig trott på. Tvärtom har det varit en av de saker som jag tyckt varit orimligast med gudstro. Nu visar det sig att människor som tänkt, och tänkt ordentligt, kring kristen tro kommer fram till att nej, så funkar det inte. Trots att jag själv aldrig trott på det är det en så integrerad del av min bild av hur kristen tro ska funka, att det blir tilt. Doesn’t compute.

Be för sina ovänner, sägs det att man ska göra. Och det förändrar saker. Det kan jag väl föreställa mig att det kan göra.

Det mesta av dessa sätt som bönen kan funka på, funkar isåf även utan en Gud. Det är där jag får problem.

Om man inte tänker sig att Gud ska ändra på saker för att man ber om dem. Om bönen är för ens egen skull. Då blir det till en, på sätt och vis, egoistisk handling att be.

Jag vet inte. Jag får inte ihop det här.

Någonstans sitter jag fortfarande och tycker att den ende Gud som jag skulle kunna rikta mig till i bön, regelbundet och fritt formulerat enligt protestantiskt ideal, är den där skäggige gubben på ett moln – den personalistiske guden – som jag absolut inte tror på.

Det är som om jag försöker liksom hoppa direkt till ett mer avancerat stadium utan att först klara av det där som de kallar för ”barnatro” – och jag klarar kanske inte riktigt av det.

Länkar

Bisp em Tuulikki
https://tuulikkismemoarer.wordpress.com/2017/06/13/ett-under-som-man-ska-uppleva-sjalv/

Rainer Carls
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/05/04/rainer-carls-om-bon/

Den strömmande bönen som äter sig in under huden

När man säger något, är orden bara en del av det meddelande som överförs. Det är allom bekant. Men det är till och med så att ordens bokstavliga betydelse inte alltid motsvarar det meddelande som överförs.

Så funkar det även med bön, menar den anglikanske prästen och ordensmannen George Guiver.

Jag vet nu inte varifrån Guiver s.a.s. kommer. Han är överhuvud för en högkyrklig kommunitet i Church of England, och det är allt jag vet om honom. Men fjärde kapitlet i hans ”Company of Voices” känns som att det är riktat mot lågkyrklighet. Kapitlet belyser tidebön utifrån protestantisk och särskilt lågkyrklig eller frikyrklig bönepraxis. Förvisso kan texten vara riktad åt det hållet, oavsett vad Guiver själv har för bakgrund. Church of England rymmer ju även evangelicals. Guiver argumenterar för den bundna bönen, även sådan som man inte nödvändigtvis känner starkt för orden i.

Det mest uppenbara sättet att argumentera för tidebön är kanske att tala om hur Psaltarens psalmer kan tala in i alla människors liv, fast de är skrivna för så länge sen i en värld så olik vår. Det är sant. Det kan de. Men det argumentet spelar helt med i vår protestantiska världsbild, den som kom till i den tidigmoderna världen som ett resultat av den frambrytande moderniteten. Guiver vänder på steken istället.

Fri bön ur hjärtat är den protestantiska idealbönen. Varje ord helhjärtat. Under förutsättning att det är ärligt finns något verkligen vackert i detta; jag har själv sett det och omedelbart fått känslan att här finns människor som är rotade i bön, som man kan luta sig emot. Samtidigt inser man lätt att om detta är det påbjudna idealet, inbjuder det till fejk av den som inte lyckas vara sådär innerlig. Det är inte helt lätt att hela tiden mena exakt allt man säger.

Innebörden av bönens ord är alltså inte allt som bönen är. Ibland förstår förmodligen Gud till och med det som vi inte säger, som ligger bakom våra ord som vi kanske inte ens förstår själva, säger Guiver. Kanske lika bra då att sluta sträva efter den där fantastiska innerligheten i formuleringarna, och nöja sig med ord som kanske inte perfekt motsvarar vad jag (tror att jag) vill säga?

”Att Psaltar-psalmerna är märkligt lämpliga trots att det bokstavliga innehållet är tämligen begränsat, måste delvis bero på detta: de erbjuder oss ljud att rytmiskt yttra, vars innehåll är tillräckligt relevant för det som ligger för handen.”

Apropå den ortodoxa liturgin, där det reciteras texter ur Skriften mycket länge, skriver Guiver

”vi skulle kunna kalla denna framåtsträvande textrecitering för strömmande bön. Texter, huvudsakligen ur Skriften (även om både psalmdiktning och poesi också väger tungt både i protestantism och ortodoxi) läses utan särskilt mycket plats för tanken. Effekten är som av strömmande vatten, som långsamt nöter ner sina stränder

Koncentrationsbönen rör sig medvetet från detalj till detalj. Den strömmande bönen ställer oss i ett panorama, och för våra ögon bort från detaljerna och för oss genom ett impressionistiskt nät av ord till bredare utsiktsfält. Ibland kan den hålla fram hela svep av trosbekännelsen eller frälsningshistorien. Den är vidvinkelperspektiv, i motsats till mikroskopet.

Den strömmande bönen bygger upp avlagringar under tid. Den liturgiska bönen verkar under huden, på ett sätt som liknar hur man lär sig ett språk i främmande land. Alla som upplevt detta vet hur språket byggs upp inom en, utan att man märker det. En ström av obegripligt prat strilar över en hela dagarna, och man verkar inte komma någonvart. Men längst bak i hjärnan smälts och bearbetas alltihop, så efter några månader upptäcker man att man kan samtala och börjar känna sig hemma på ett sätt som förefaller som ett mirakel. Daglig tidegärd arbetar genom ansamling under åren. Vad gäller den effekt den har på oss så lagras alltihop i det undermedvetna, jäser på och arbetar på sin omedvetna omvandling. Varje tillfälle i sig självt är vanligen omärkvärdigt. Den frukt som varar hittas inte där, utan i ackumulationen under åren.”

Guivers bok har några år på nacken men känns ändå som en del av en liten trend, av något blygsamt men dock växande. Själv har jag ingen erfarenhet av sådana kristna miljöer där fokus ligger helt på fri bön formulerad i stunden, men jag tänker på den frikyrklighet som samlas på Bjärka-Säby. På vad det är de lessnat på, i sina frikyrkotraditioner, som får dem att orientera sig mot de historiska kyrkorna. Åtminstone detta kapitel i ”Company of Voices” – de delar av fjärde kapitlet som jag bloggat om här, där står annat också – förefaller mig direkt riktat åt människor av ungefär samma slag som i kretsarna kring Bjärka. Människor med erfarenhet av en viss typ av kristendom, som vill vidare till, eller åtminstone vidga perspektiven med hjälp av något annat.

Jag har själv ingen egen erfarenhet av denna frikyrklighet fokuserad på fri bön född ur stunden, gärna kombinerad med mer eller mindre drag av biblicism. Ändå är det den som i hög grad präglat min syn av vad kristendomen är. Den synen har jag det senaste året försökt skaka av mig, och gå åt – tja, något annat. Ungefär åt Guivers håll kan nog vara ett rimligt ”annat”.

Vi håller på att lämna moderniteten bakom oss. Vi vet inte vart vi är på väg, men vi har börjat att försiktigt känna på tankar och metoder från tiden innan moderniteten invaderade oss, för att försöka lära oss av den. De ortodoxa och de katolska kyrkorna har inte låtit sig invaderas av moderniteten på samma sätt som de protestantiska. Därför har de användbara saker kvar i reservoarerna, som vi andra nyfiket sniffar på.

Rebella tar på sig sibyllekappan och spår att katolicismen – men i ännu högre grad förmodligen de ortodoxa kyrkorna – kommer att ha stort inflytande på hur den protestantiska delen av kristenheten utvecklas framöver. Det kommer ta ett tag innan vi riktigt får upp ögonen för östkristendomen, men det kommer.

Kommer det bli massor av bloggtexter kring den här boken? Jag vet inte alls, faktiskt. Det första kapitlet fanns jag svårgripbart. Jag gled lätt genom meningarna men förstod ändå inte riktigt vad jag läste. Nu har boken kopplat greppet om mig. Läsningen går inte fort, men sker med stort intresse.

Ställ tillbaka nådatronen i högmässan!

Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron
för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp

Nådens tron? Hoppsan! Hans nådatron – eller var det nådetron, med e? Båda verkar ha funnits.

Citatet är ur en antifon som jag sjungit på Bjärka-Säby, hämtad från Hebréerbrevet 4:16. Det står i tidebönsboken, och det är en av de saker jag verkligen uppskattar med Bjärkas tidebok – att det framgår varifrån antifonerna kommer. Från det bibelordet kommer då också rimligen formuleringen i den gamla högmässordningen, den ur 42:an, som jag konfirmerades efter.

Inte är det mycket jag minns av den gamla högmässan. ”Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen” precis i början, det där med att gå upp till Hans nådatron, syndabekännelsen och Fader vår är väl ungefär allt. Jag kan inte säga att det var helt begripligt, då. Hela högmässan var, om jag ska vara ärlig, lite stel och trist. Inte upplyftande. Alltför stora delar var väl också svårbegripliga, även för mig som hade ett för min ålder mycket gott ordförråd.

Nu fick jag plötsligt dessa ord ur den gamla högmässan förklarade, som serverat på ett fat.

Denna takmålning i Mariakyrkan i Sigtuna, ursprungligen dominikanernas klosterkyrka och sedermera församlingskyrka, har jag fascinerat tittat upp på. ”Nådastolen” kallas en sån här framställning av treenigheten. Och nådastol, det är exakt samma ord som nådatron eller nådetron. Det har jag verkligen inte haft en aning om.

”Nådatron” hittar man i Svenska akademins ordbok med ett belägg från 1695. Vad hette det i högmässan? ”Låtom oss därför trösteligen gå fram till hans nådetron och bekänna vår synd och skuld”, verkar det. ”Trösteligen” är idag ett helt omöjligt ord. Men ”frimodigt” – det är ju synnerligen upplyftande! Vilken aha-upplevelse. Det var det det betydde! Förtröstansfull, är ett annat modernt ord på samma ordstam som det ursprungliga som kanske också kan gå an? Lite krångligare än ”frimodigt”, men dock.

Varför ändrade man på det där? Varför tog man bort nådatronen ur högmässan? Byt ut ”trösteligen” mot ”frimodigt”! och hela tilltalet blir väl högst modernt och gångbart? Synd och skuld, javisst. Och det har väl sin plats. Det balanseras ju fint av frimodigheten.

Insikten att nådatronen i äldre tid hetat ”nådastol” är svindlande. Nådastolen, för katten, i gammal kyrkokonst! Den där framställningen av treenigheten, där Fadern håller fram den korsfäste Sonen. Den som vi nog oftast tycker är mest bara lite obegriplig, något ur det förgångna som vi idag inte relaterar till. För ingen har förklarat det för oss.

När vi tar bort nådatronen ur högmässan, missar vi en chans att göra vår gamla kyrkokonst begriplig. Det är väl ändå ganska synd. Allt tyder dessutom på att de kristna i väst börjar visa nytt intresse för treenigheten igen, som länge varit ganska försummad. Det är väl ett tecken på moderniteten som rinner ut, och ersätts av något annat – ännu oklart riktigt var vi kommer att landa.

Det citat som inleder blogginlägget är mitt starkaste textmässiga minne från mina dagar på Nya slottet i Bjärka-Säby tidigare i vår. Nyligen dök citatet ur 42:ans högmässa upp igen, under ett bibelstudium med en präst som rimligen prästvigdes på den gamla handbokens tid. Temat kommer tillbaka. Jag saknar nådatronen. Är jag verkligen ensam om det?

Har kyrkohandbokskommittén utrett möjligheten att plocka tillbaka nådatronen i högmässan, i moderniserad språkdräkt? Det skulle jag jättegärna vilja veta.

De borde väl ha gjort det. Den typen av grävande i äldre högmässor borde väl vara vad man börjar med, när man ska revidera en kyrkohandbok. Eller?

Om de har undersökt saken, borde det gå att få veta vad de kom fram till.

Och om det inte är gjort. Då är det banne mig skäl nog att underkänna kyrkohandboksarbetet, och göra totalt omtag. Inte på grund av nådetronen i sig självt, kanske, utan för att hela arbetsmetoden isåf måste vara fel?

Länkar

Det där med länkar till SAOB är lite lurigt, att få dem att peka till exakt rätt del av sidan. Bläddrar man lite ska man iaf hitta såväl nådastol som nådatron här.
http://www.saob.se/artikel/?seek=n%C3%A5datron&pz=2#U_N877_67788

Sirliga tonslingor under höga valv

Klosterkyrkan i Vadstena är stor som en större svensk domkyrka. Efterklangen under valven är extrem, och vi sjunger för fläskigt. För starkt. Ljudet dröjer kvar för länge och bildar en ljudgröt. Det blir bättre allteftersom, men när dygnet är slut tänker jag att det hade blivit ännu mycket bättre om vi dragit ner ljudvolymen inte till hälften, som en av ledarna försökte få oss till, utan till en tredje- eller fjärdedel. Här gäller inte saftiga ackord, utan sirliga slingor. Rummet är en medspelare, som det gäller att samverka med. Den extrema akustiken ska ses som tillgång, inte som problem. Det gäller att sjunga så det passar akustiken. Det ska vara lätt, ljust och inte primärt starkt – det behövs inte, det når fram så fint ändå. Ju starkare vi sjunger desto längre paus får vi göra mellan de sjungna raderna, så tonerna hinner klinga ut.

Det är gregorianikdygn i Vadstena, ett möte som Laurentius Petri-sällskapet arrangerar. Tidegärden sjungs utifrån Ragnar Holtes bearbetningar av Arthur Adells och Knut Peters material från 1900-talets första hälft, Den svenska tidegärden. Herrarna Adell och Peters bearbetade svenskt material från den efter-reformatoriska tid, när tidegärden fortfarande hade kvar fyra bönetillfällen per dygn. Det är ett ganska krävande material. Jag ska inte säga att jag helt blev vän med det – exv. har jag invändningar mot hur vissa melismer är placerade, och varför måste man prompt göra initium (mer utsmyckad inledning) på varje rad i canticorna? – men jag har lärt mig massor.

På många sätt är tidebönen på Nya slottet i Bjärka-Säby och på LPS’ gregorianikdygn i Vadstena motpoler.

Den ena är förenklad, vad gäller det musikaliska, så långt det gärna går. Den andra rätt svår.

I den ena kan man gå rakt in och vara med. Den andra har speciella sångövningar; utan dem hade vi inte haft skuggan av en chans.

Under gregorianikdygnet ligger fokus på sången. Bönetimmarna flyttas om en smula av praktiska skäl. Vesper kl 3 på eftermiddagen är väl inte särskilt kosher, men här är annat viktigare.

I Slottskapellet på Nya slottet prioriteras andakt. Där råder stillhet. Klosterkyrkan i Vadstena är en turistkyrka, med det liv och rörelse det innebär. Lägg till det akustiken, som förstorar upp alla ljud den får sätta klorna i. Första dagen övade vi dessutom i kyrkan, på samma plats där vi sedan skulle be vår tidebön. Enligt min mening var det inte riktigt bra. Gränsen mellan övning och ”på riktigt” suddas ut. När vi gick över till att ha våra övningar i församlingshemmet funkade det bättre, åtminstone i mitt huvud och min upplevelse. Sista gången blev bäst. Då fläskade vi mindre och lyssnade in varandra bättre än tidigare. Det skulle kunna gå att förbättra mycket mer, men det här är vad man hinner på ett dygn.

LPS’ material är på tok för krångligt för att vanligt folk ska kunna tidebe med det. Det är inte för svårt för en kör, men tidebön ska man sjunga själv! inte lyssna på, så jag har svårt att se det som riktigt användbart – men det har varit nyttigt för mina gregorianiköron, som definitivt behöver tränas. Dessutom har jag fått några tankeställare vad gäller sång som reciterad text. Ett par saker ska jag försöka ha med mig och minnas. Och så var det roligt.

Nöjt noterar jag att jag inte en enda gång varit ute och cyklat en halvton fel, så där som det blir när man inte hajar moduset utan omedvetet försöker knöka in melodin i antingen dur eller moll. Kyrkotonarterna är inte min mammas gata, men inte längre helt okänd mark. Det tar sig.

Rätt många halleluja blev det. Det ska bli skönt att få dyka ner i min vanliga tidebönsbok igen, utan krav på att klara av tonslingor med långa melismer.

Rainer Carls om bön

Jag kan inte igenom bönen, eller genom goda gärningar, på något sätt påverka Gud så han ändrar sin vilja mot mig. Fast vi försöker ständigt.

Varför ber vi annars? Vi vill ju ändra Guds tanke med oss. Eller ber vi ”Ske din vilja?”

Det här är svårt.

Visserligen säger inte Rainer Carls det jag först tyckte att han sade. Han har inte påstått att bön till Gud inte kan förändra något i vår värld. Inte att Gud inte kan gripa in, påverka, handla – bara att vi inte via bön kan ändra Guds tanke med oss. Men ändå.

Om Gud är en varelse som finns någonstans utanför mig, utanför mitt medvetande, till och med utanför världen så som jag känner den. Då är det inte svårt att förstå att man kan vända sig till denna varelse med bön – under förutsättning att Han är allsmäktig och allgod och allt det där, som gör tillbedjan rimlig. Då blir det också rimligt att be Gud fixa och ordna saker åt oss.

(Det här är väl ungefär som man brukar beskriva polyteism? Det kanske är en nidbild av polyteism, iofs. Ingen aning.)

Men om Gud inte är någon varelse. Och Gud inte finns någon annanstans, varifrån Han kan ingripa och vrida på en ratt om Han skulle råka känna för det (exv. om någon människa ber honom om det). Varför ska man då be?

Kristendomen är relation, säger folk. Oh well. Det går ju bra att säga för de som haft starka religiösa upplevelser. Vi andra då? (som antingen inte haft några, eller valt andra förklaringsmodeller för de vi haft)

Fast om jag finns i Gud?

Då borde jag väl rimligen kunna få kontakt med Gud även inifrån mig själv.

Fast hur vet jag vad som är vad?

Det är väl det som di där jesuiterna kallar för ”att skilja mellan andarna”.

En gång frågade jag en jesuit: ”När ni gör såna där meditationer, era ignatianska övningar. Hur vet ni att ni inte bara sitter och talar med er själva?” Jesuiten plirade lite och svarade med en motfråga. ”Vad är det för skillnad?”

Den chock jag just då upplevde är svårbeskrivlig. Jag tittade på mannen framför mig och tänkte ”är du verkligen präst. Är du verkligen kristen präst.” Om en svenskkyrklig präst sagt något liknande hade jag avfärdat denne, snabbare än snabbt. Det hade jag tolkat som trons förvittring, kyrkans inre sekularisering, och så vidare.

Jag har fortfarande inte riktigt hajat vad bön är för något. Om bönen ska vara ”ske din vilja” och det sen gäller att lista ut vad Guds vilja är … finns det inte fantastiska fallgropar att ramla i, vad gäller att blanda ihop Guds vilja med sin egen? Å andra sidan medger jag att detta fenomen nog skådats allra mest på andra håll i kristenheten (jag tänker särskilt på en viss kyrka i Uppsala och dess tidigare ledare, med initialierna UE).

Jag tycker nog att pater Carls panenteism mejkar sens. Men jag förstår fortfarande inte riktigt vad bön är. Den enda typ av bön jag förstår är egentligen den där omöjliga, som riktas till en varelse som sitter någonstans därute. Den som hör ihop med en i vår tid helt omöjlig gudsbild.

Jag får inte ihop det här.

Om kristendomen ska vara vettig. Om det ska vara någon vits med den. Då måste det vara någon poäng med att be. Jag är fortfarande inte klok över vilken den vitsen är.

Österrikiske kardinalen Schönborn har berättat att han som ung novis, efter att ha exponerats för teologen Bultmanns alster, slutade be. Enligt Bultmanns teologi, åtminstone så som unge Christoph förstod den, var det ingen poäng med att be.

De där teologerna som försökte avförtrolla kristendomen. De måste vara helt fel ute.

Länkar

Citatet ovan från ca 46:10.
https://ansgar.nu/podcast/ignatius-av-loyola-och-martin-luther-en-jamforelse-fke/

Kardinal Schönborn om när han slutade be
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/04/19/rudolf-bultmann-och-kardinalens-utslocknade-boneliv/

… i mina ovänners åsyn

Den gången för länge sen då jag var rädd, riktigt rädd, och till min stora förvåning började rabbla Herren är min herde – en bön, en kristen bön. Jag som inte var troende, alls. Men det är väl som de säger: i ett störtande flygplan finns inte många ateister.

Min exponering för kristet gods under mina unga år, de som mestadels formar en, får nog beteckna som måttlig. Herren är min herde hade jag dock lärt mig som körsångare. Förvånansvärt stora bitar av den satt kvar, i runda slängar tio år senare.

Min kör var inte kyrklig, men körledaren hade kontakter på många håll. Vid ett tillfälle när det var något stort kyrkligt möte i min hemstad blev vi engagerade att framföra ett par stycken ur Duke Ellingtons ”Sacred Concerts” – ”Lord dear Lord above, God almighty, God of love, please look down and see your people through” – samt någon tonsättning av Herren är min herde, plus möjligen också något annat som jag inte minns. Från den tillställningen kunde jag texten. Delar av den, som sagt.

En rad som jag inte mindes där på bergssluttningen är denna. ”Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn”, enligt 1917 års översättning som nog ligger närmast det vi sjöng. När jag började leta i det kristna arvet och kom ihåg den gamla Psaltarpsalmen (inte för att jag på rak arm visste att det var ur Psaltaren, men det gick ju fort att hitta) studsade jag på den.

I Bibel 2000 står det ”Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn”. Det är lika illa det. Att be att Gud ska ta hand om en, okej. Men att sitta vid Herrens bord och räcka lång näsa åt de som inte får vara med, känns det särskilt vettigt? Inte någonstans.

Det där Gamla testamentet. Det omöjliga. Det som egentligen skildrar en stamreligion, där Gud förväntas stå på sitt folks sida (samtidigt som andra folk har andra gudar, som står på deras).

Men nu har jag en tolkningsnyckel. Whoho! jag har en tolkningsnyckel.

När man ber tidegärden råkar man på fantastiskt mycket prat om alla dessa fiender. Den klassiska tolkningen är att läsa ”fiender” som allt som frestar en till synd – i förlängningen själafienden (hur bokstavligt man nu vill tolka den höge potentaten). Sitta vid det dukade bordet och räcka lång näsa åt Frestaren, det kan väl gå an.

Eftersom vi nu inte ska tolka allting bokstavligt.

Eftersom den kristna traditionen har tagit sig ordentliga friheter med det gammaltestamentliga materialet – ja inte bara med det, förresten. Hur gammal traditionen att läsa så är, vet jag inte, men jag blir inte förvånad om det finns judisk förlaga. Judarna hanterar nämligen sina heliga texter på alla möjliga sätt.

Den som skrev texten en gång tänkte säkerligen inte alls så. Men det kan vi lägga åt sidan. Det är irrelevant.

Rebella tycker om när saker trillar på plats.

Tidegärden blev verkligen en fantastisk dörröppnare. (Men jag får nog sluta tjata om det snart, innan mina läsare tröttnar på mig.)

Egentligen skulle jag inte alls blogga om det här idag. Jag har en hel serie blogginlägg nästan färdiga, utifrån ett föredrag av jesuitpater Rainer Carls. Såna där typiska Rebella-blogginlägg med långa citat i, mer citat än egen text – det är visst ett tag sen jag skrivit sådana?

Det handlar om skapelsen, vad synd är, syndafallet, bön, det eventuella eviga livet, Luthers solusar, med mera. Väsentliga saker, alltså, men denna söndags Psaltar-psalm, Herren är min herde, smet in emellan. Imorgon … från och med imorgon.

Länkar

Den gången för länge sen, på bergssluttningen.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/02/09/ensamhetens-amfiteater/