Respons, på Guds namn som helgat och på completorium-responsoriet

Frälsis-officeren Mackan Andersson letade fram grekiskan, apropå förrförra blogginlägget kring ”låt ditt namn bli helgat”/”helgat varde ditt namn”
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/10/03/vem-ar-det-eg-som-ska-helga-guds-namn/
och kom fram till att originalbetydelsen är tvetydig.
http://www.theos.se/vem-ar-det-eg-som-ska-helga-guds-namn-ett-oppet-svar-till-rebellas-andra/

Mitt hjärta kan stämma in i båda de bönerna, båda de alternativa läsningarna, och jag känner en sådan frid i hjärtat av det. Jag kan rent av andas den här bönen – andas in Guds helighet, och andas ut en tillbedjan av Honom.

Jag associerar till en mejldiskussion om liturgi, där en person tyckt att det är bra att man gör olika – just för att det blir olika. Ingen rit är perfekt, liksom. Nä, det kan jag väl hålla med om. Samtidigt kan man inte hatta hit och dit hur mycket som helst heller, då blir det liksom ingen rit av det.

Just i fallet Fader vår/Vår fader är det onekligen en smula bökigt att det finns två varianter i omlopp. Ibland börjas det i den ena och trillas över i den andra. Å andra sidan blir båda versionernas imperfekthet belyst, just när man tänker till. Det är ju iofs bra. Ingen större idé att sitta och grubbla över smådetaljer i en översatt text, bättre då att gå till originalet. (Och så blir vi beroende av experter, och kan inte läsa själva. Hgrmpf. Kanske det ändå ligger något vackert i det där att hålla hårt i en bibelöversättning, om det ger tilltro till den egna läsförmågan.)

Numera får man ofta respons på sina blogginlägg på Twitter eller på Fejan, istället för direkt på bloggen. På ett sätt lite synd att det inte hålls samlat, men förstås roligt att respons kommmer in i vilken form det vara må. Det är väl lägre tröskel för att skriva på Twitter och Facebook, antar jag, för de som ändå är aktiva på resp. ställe.

De kommentarer jag fått in om förra blogginlägget, kring ett responsorium i completoriet nämligen ”Herre, i dina händer lämnar jag min ande”
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/10/05/nar-man-sjunger-jesu-sista-ord-pa-korset-varje-kvall/
har kretsat kring ett par olika saker.

Det citatet ur Lukas-evangeliet syftar i sig på en Psaltar-psalm, nr 31:6. I Bibel 2000 står det

Jag överlämnar mig i dina händer.
Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.

Om ”Jag överlämnar mig i dina händer” ligger nära den hebreiska originalformuleringen kan man ju tänka precis så även i completoriet.

Å andra sidan finns det, som Micael påpekade på bloggen, något i insomnande som påminner om döende: att släppa taget. Faktiskt kan man inte heller veta att man kommer att vakna ur sömnen. Alla ska vi ju dö, någon gång.

Faktiskt är förberedelse för döden ett tema i completoriet, sade en annan röst. Dagens slut och livets slut, liksom. Även i Symeons lovsång är det en uppenbar aspekt. För katolikerna även i Salve Regina (som jag aldrig sjungit, har nog aldrig varit med på ett katolskt completorium).

Många lager här. Men det ska väl inte förvåna. Formatet ska ju hålla år ut och år in.

Nä ni får ingen creddning av det ni tillförde, ni som svarade på blogginlägg på annan plats. Vill ni ha det får ni hålla er i bloggosfären. Icke desto mindre: tack! Ofta är det här bloggandet mest något slags eget idisslande. Jag gillar verkligen när nätet funkar för tankeutbyte och feedback.

Annonser

När man sjunger Jesu sista ord på korset, varje kväll.

Alltså, jag gör ju inte det. Men om man troget sjunger sitt completorium enligt Ekumeniska kommuniteten Bjärka-Säbys tidebok – ja kanske enligt de flesta format och varianter – så upprepar man varje kväll

Herre, i dina händer lämnar jag min ande

vilket är Jesu sista ord på korset, enligt evangelisten Lukas. Iaf nästan. I evangeliet säger Jesus ”Fader i dina händer”. Inte ”Herre”.

När man sjunger sitt completorium tänker man ju inte att man ska till att dö. Det är inte därför man sjunger så, utan för att …

… ja, varför?

Före den moderna tidens vetenskapliga syn på saker och ting har det väl funnits en ganska utbredd tro att själen medan man sover lämnar kroppen, och befinner sig någon annanstans – lite oklart var. Om man tror så, då handlar denna bön om att överlåta åt Gud att vaka över ens själ medan man sover, tills man vaknar och kan ta hand om den igen.

Men så kan man väl inte tänka idag. Eller kan man?

Hur ska detta tolkas? Hur tänker tidebedjaren som regelbundet i bön inför natten sjunger Jesu sista ord på korset?

Hilfe?

Lovsång och tidebönsfragment

Frikyrkopop.

Jag är inte imponerad. Bandet därframme gör så församlingen knappt hörs, fast de sjunger ordentligt – det märker jag senare under gudstjänsten. I somras var jag med om en del frikyrkliga gudstjänster och andakter som inte var riktigt min kopp te, men detta är helt utanför kartan. Ett kort ögonblick funderar jag på att helt enkelt smita, men jag har satt mig längst bak i ett hörn och kommer inte ut utan att tränga mig förbi några människor. Jag får nog vackert sitta kvar.

Innan gudstjänsten är slut måste jag medge att det finns något slags liturgi i det här. Det är en dramaturgi, med tydligt avgränsade delar och predikan i centrum. Större delen av församlingen är ganska försiktig i uttrycken men en kvinna framför mig släpper loss och ger sig hän i lovsången. Händerna är lyfta. Kroppen rör sig en smula när hon sjunger. Musiken är i och för sig lite enformig, men det är som jag tyckte när jag kom hem från Bjärka-Säby: det entoniga har sin egen estetik.

Faktiskt: det finns någon gemensam nämnare mellan detta, och mitt eget sätt att idissla tidebönsrader.

Sen tycker jag ju att mitt eget sätt har ett helt annat djup, dårå. Inte minst i själva textmaterialet. De här frikyrkomänniskorna får å andra sidan göra tillsammans, på ett sätt som jag inte har möjlighet till.

Ljus och bön

Hon står med knäppta händer framför det ljus hon ställt i ljusbäraren, och ber. Läpparna rör sig. Den här frikyrkan är några snäpp ”frikyrkigare” än de jag besökt förut. Runtomkring pågår något som jag förmodar ska kallas för lovsång, men kvinnan låter sig inte störa.

Hon påminner mig om någon. Hennes koncentration liknar den invandrade kvinnan, som jag gissade är östlig katolik, i Lunds domkyrka.

Det finns något som den spretiga frikyrkligheten har gemensamt med den likaledes ganska spretiga katolicismen, som den enhetliga gamla statskyrkelutherdomen saknar.

Direkt när gudstjänsten är slut släcks ljusen i ljusbäraren. Det här är vanligt, och jag har svårt för det. Om vi tänder ljus, om ljuset på något sätt är en bön – lite som rökelsen, som stiger upp till Gud som en bön (jag minns det inte ordagrant och lyckas inte googla fram bibelstället, snälla berätta den som vet) så ska vi väl inte helt simpelt dräpa den utan vidare?

Kvinnan i Lunds domkyrka
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/11/02/vid-ljusbararen/

Har man inte Vadstena klosterkyrka, får man nöja sig med en gång i t-banan

Det ekar. Gången mellan de olika spåren, mellan de olika slagen av lokaltrafikståg, är ödslig och kal. Månne här är bra akustik? Jag testar, lite försiktigt för att inte skrämma det fåtal människor som finns i närheten.

”Herren är min tillflykt och min borg!”

Det låter jättefint ju! Rent visuellt är rummet inte direkt Vadstena klosterkyrka, men akustiken är faktiskt häftig.

Varför ska jag alltid nörda in på sånt som nästan ingen annan nördar in sig på? Jag menar, vi behövde bara vara fyra stycken eller så för att kunna hålla en bönesession exempelvis här. Morgon- eller kvällsbön är väl uteslutet på grund av rusningstrafikströmmar, men någon gång under dagen …

… men vi skulle behöva vara minst fyra. Dessa tre hängivna människor fattas mig. De flesta som nördar in på tidebön nöjer sig ju med att läsa den. Det är visst mest bara jag som tycker att den ska sjungas, för att gena förbi det nyktert analyserande intellektet och verkligen bli till bön.

Hemma fegar jag ur och bara halvsjunger. Min kåk är extremt lyhörd, killen under mig är förmodligen sekulär muslim, jag vill inte bli känd som religiös fanatiker … i den mån jag tideber på egen hand, alltså. Jag har inte alltid lyckats med de ambitionerna. För ögonblicket vilar de, mitt liv är så rörigt att jag inte får ihop det (och just därför skulle jag väl eg. ha extra stort behov av det). Men oh så skönt det är att någon gång få sjunga ut orden tillsammans med andra. Eller läsa, i naturligt hög talvolym. Men helst sjunga.

Ett mummel i bänkarna

Längst fram en ganska hög scen. På ena sidan ett gigantiskt trumset i en stor glasbur, som antagligen behövs för förstärkarteknikens skull. På andra en stor svart flygel. I fonden anar jag en filmduk, och nedanför den står det JESUS med stora bokstäver men det finns inget krucifix eller kors, inte någonstans.

Om vi tar bort texten JESUS hade det kunnat vara en vanlig konsertlokal, eller kanske en samlingssal i Folkets hus eller liknande. Jag befinner mig i Filadelfia på Rörstrandsgatan, den stora pingstkyrkan i Stockholm där en gång självaste Lewi Pethrus huserade. Joel Halldorf ska presentera sin nya bok om pingsthövdingen Pethrus och jag har masat min rumpa iväg till pingsttemplet för att lyssna. Huset är stort, och salen rymlig men inte gigantisk. Jag är lite förvånad, faktiskt, att den inte är större.

När jag släntrar in och sätter mig sisådär en kvart före utsatt tid sitter en del människor redan på plats. Vi blir fler senare, men än så länge är vi rätt få och ändå känns inte salen ödslig. Märkligt, tänker jag. Måste vara smart arkitektur detta. Sen inser jag: det beror på hur människorna sätter sig. I Svenska kyrkan sätter sig folk ofta långt bak, och glest utspritt vilket ökar ödslighetskänslan. Även i Filadelfia är de första raderna tomma men sen packar folk ihop sig. Först när mittsektionen är relativt välfylld börjar folk fylla på sidosektionerna. Pingstvännerna verkar vara måna om gruppkänslan. Smart, tänker Rebella, som så ofta önskat att det på något sätt gått att få folk att fatta att de ska trycka ihop sig i kyrkbänkarna om det ska bli något tryck i sången och om församlingen ska upplevas som en grupp, som något gemensamt.

Rebella klipper som vanligt ut några detaljer att reflektera över, som passar hennes eget sinnelag och hennes egen situation. Niklas Piensoho, som intervjuade Halldorf, citerade någon (jag minns inte vem) om schizoid och depressiv livshållning (eller något ditåt): den schizoida hållningen jagar kättare, och tänker att bara vi rensar ut dem blir allt fint. Den depressiva hållningen resignerar, och inser att man får leva med en massa saker som är dåligt. Vem-det-nu-var förespråkade den depressiva hållningen; världen är fallen, osv. Hm, tänker Rebella, apropå för henne aktuella saker i olika delar av livet.

Joel Halldorf sätter epitetet ”biskop” på Lewi Pethrus och menar att han på många sätt fungerade som en sådan. En av aspekterna han tänker på är att Pethrus hela tiden försökte fokusera på pingströrelsens mittlinje. Ytterlighetsyttringar fick inte uppmärksamhet. Rörelsen skulle hållas ihop. Rebella tänker lite sorgset att Svenska kyrkans biskopar av idag inte riktigt funkar så. De har för lite makt, kanhända, både formell och reell.

Riktigt pingstigt blev det inte förrän mot slutet. Då skulle det nämligen bes för ett par personer. Att någon står därframme och leder bön genom att säga en massa saker som övriga förväntas liksom stämma in i, det har jag ju varit med om. Men här blir det ljud i bänkraderna. Man anar viskningar ”Jesus” här och var. Inget tungotal, tror jag men kan förstås inte vara säker, men ett mummel. Det är lite konstigt, kanske. Å andra sidan är det väl ännu mer konstigt när exv. en präst säger att ”vi ska be” och så säger hen en massa saker och övriga ska bara lyssna? De här pingstvännerna blev iaf aktiva under bönen, tänker jag, om än sättet är mig ganska främmande.

Den där stora JESUS-texten. Den funkar nog som något att fokusera blicken på, precis som det där korset på väggen i en annan rätt kal kyrka som jag besökt på sistone. Same same but different.

Föresatser

”Om en präst inte har twittrat ut att han läst sin tidebön, så har han inte gjort det.” Sagt av en anglikansk präst på Twitter, som nog använder sig just av att meddela på twitter att det är gjort för att lyckas hålla sin rutin.

Ingen ser om Rebellas tidebönsambitioner sjunker som en sten. Ingen märker det.

Det var bra för mig, den tid jag höll igång. Men programmet var lite för ambitiöst för att jag på sikt skulle upprätthålla det helt på egen hand.

George Guiver skulle tycka att jag var dum som öht gav mig på tidegärd med en massa olika, växlande böner. Tidegärd för lekfolk ska vara sånt som folk mestadels känner igen, tycker han. Det där att be sig igenom hela Psaltaren är inte för svenssons.

Jag kan se hans poäng. Absolut, det kan jag. Samtidigt är det ju så att en av de stora finesser med tidebön som jag – och många andra – upptäckt, handlar just om att bli översköljd med bibeltext i ett format som gör så man läser orden på lite annat sätt, med lite annat fokus än det vanliga intellektuella. Att liksom förflytta sig till böneläge först, innan man tar del av text. Och så hur bibeltexter ställs mot varandra (åtminstone i Bjärkas bok som följer ett format från Bose, där psalmer och cantica från GT så gott som alltid har antifon ur NT).

Det får nog bli ett väldigt krympt format om jag ska ge mig på det där på egen hand igen. Krympt, och förändrat. Förenklat. Men att läsa samma psaltarpsalmer gång efter annan, som Guiver beskriver att lekmannatidegärd ibland har gått till. Det känns inte helt vettigt.

Om jag hade stöd av en grupp. Om man kunde enas om en tidebok och en bibelläsningsplan, helst. Och så kunde man träffas ibland och tidebe gemensamt, och i övrigt stötta varandra i att hålla sin rutin.

Just nu lägger jag det åt sidan, faktiskt. Istället får det bli ett bibelkapitel på morgonen och ett på kvällen, med lämplig inramning så att jag inte börjar läsa som om det var text vilken som helst. Det var väl vitsen med sån där helig skrift, att den inte ska läsas som andra böcker utan på helt annat sätt.

Läsa och idissla. Jag ska försöka. Vi börjar där, så får Psaltaren Magnificat och Nunc dimittis vila ett tag.