Han för mig till vatten där jag finner ro

Min barn/ungdomskör var inte kyrklig, men vår körledare hade kontakter på alla möjliga håll och en gång var vi med på nåt stort kyrkligt arrangemang. Det var inte i en kyrka, dock. Ingen gudstjänst. Jag tror att vi var underhållning efter en middag, något bankett-aktigt uppdukat i stor sporthall. Alternativt var vi en del av ett estradprogram efter middagen.

Vi sjöng Duke Ellingtons Come Sunday och någon tonsättning av Herren är min herde. Jag tror att en solist sjöng det mesta och vi bara ett omkväde, alternativt var vi flera körer som sjöng varsin del? Minnet är luddigt.

Många år senare, när jag var mycket rädd, började jag rabbla Herren är min herde – de bitar jag kom ihåg, vilket ändå var förvånansvärt många fragment. Var hade jag lärt mig dem? Nog mestadels i den där kören.

Under repetition och framträdande tänkte jag väl aldrig på att orden var en bön. De var texten till en sång som vi sjöng. Men när jag rabblade dem på den branta bergväggen, då visste jag att jag bad till den där Gud som jag eg. inte trodde på.

Många år senare råkade jag på tidegärd. Jag blev först förtjust i formen, i den musikaliska estetiken – det entoniga har sin alldeles egen. Att orden i det sjungna skulle vara ett slags bön har varit mig lite svårare att smälta. Det händer att det så att säga stämmer, men oftast inte. Jag ser det inte som något problem. Det där får bli som det blir. Större nytta har jag i så fall haft av tidegärden som intro till ett annat sätt att läsa Bibeln. Men när jag nu gått och blivit tidegärdsgalning* börjar jag undra om det där med psaltarpsalm 23 … alltså, vill man tro på försynen, då tolkar man in något här. För Herren är min herde, det är ju psaltaren – precis som tidegärden. Och det vi sjöng då var skapat som gudstjänstmusik, som ett slags modernare alterntiv till klassiska psalmtoner. Tonsättningen återfinns i psalmboken, nr 653, under rubriken Psaltarpsalm och cantica. Det var roligt att hitta igen den.

Come Sunday slog däremot aldrig an i mig. Då var den mig ganska plågsam. Dels var den alldeles för uppenbart religiös – jag brukade inte sjunga sånt, jag hade mycket medvetet valt en icke-kyrklig kör. Dels vill jag minnas att den i det arr vi sjöng delvis låg för mig jobbigt lågt. Idag kan jag lyssna på stycket och tycka det är vackert, men det säger mig inte särskilt mycket. De ord som jag lärde mig utan att egentligen att fatta att de var en bön, de gick däremot att använda när det gällde.

* åtminstone så länge regelbunden sådan inte finns att tillgå inom räckhåll. Om utbudet plötsligt skulle växa till överflöd kanske jag plötsligt skulle upptäcka att det inte är så intressant längre. Vad vet man. Vi är så konstiga, vi människor.

Tack vare lite tips kunde jag nosa upp den i inspelad gudstjänst från Sankt Ansgar i Uppsala, tredje söndagen i påsktiden i år. Vid ca 11.40.
Herren är min herde, ingenting skall fattas mig …

Annonser

Vad pater Gouzes har ihop med Rimskij-Korsakov

Det där sjungna Fader vår, som jag förknippar så starkt med Bjärka-Säby. De kör det på Sankt Ansgar och jag blev ganska lycklig. Det var nästan som att befinna sig i slottskapellet med en massa frikyrkliga människor som sjunger fyrstämmigt. Jag utgick raskt från att det måste vara bjärkister i församlingen, såna som pluggar i Uppsala och under studietiden landat i Sankt Ansgar, som infört den. Men tänk om det är tvärtom? Tänk om bjärkisterna faktiskt plockat den från högkyrkligheten?

Jag trodde det var dominikanen André Gouzes som skrivit den. Här och var hittar jag uppgifter att kompositören istället är den ryske kompositören Nikolaj Rimskij-Korsakov. Ev. har Gouzes bara gjort ett nytt arr på Korsakovs ”Fader vår”. Men är det eg. någon av versionerna nedan som har annat arr än Gouzes?

Här på ryska. Sankt Petersburgs kammarkör. Mycket långsammare än vad jag hört den sjungas, men är arret annars annorlunda?

Engelska. Oklart vilken ensemble.
https://m.soundcloud.com/gouzentastic/our-father-rimsky-korsakova-gouzes-op-service-music

Latin. The Issel’s Singers. Om jag någonsin igen får för mig att lära mig Pater Noster ska jag använda denna melodi som stöd.

Franska. Ett rysk-ortodoxt seminariums kör. Men vänta – är detta verkligen samma? I så fall hör man väl knappt melodistämman. Helt orelaterat, rent musikaliskt, är det väl inte?

… vad nu bön egentligen är för nånting …

Tredje eller fjärde försöket. Först nu ser jag något vettigt i den här boken. Först nu hittar jag något i den som intresserar mig, som gör att jag kan läsa om resten med bättre fokus. Först nu lyckas jag se vad den egentligen handlar om.

Johan Tyrberg, biskop i Lund, tar mestadels Gamla testamentet till hjälp för att skildra relationen mellan Gud och människa. Är det förvånande? Hm. Prästen som höll i konvertitkursen, den jag hoppade av, försökte förmedla just det.

På ett ställe förbluffar han mig. Närmast i förbigående nämner han de icke identifierade djur som får släppa till sitt skinn för att Adam och Eva efter syndafallet inte ska gå nakna som en förebild till korsdöden.

”Det står lite kryptiskt att Gud gjorde kläder av skinn för att täcka över människan – det vill säga hennes skam. Skinn får man genom att flå ett djur. Människans skam har inget med hennes kropp eller sexualitet att göra, det är hennes handlingar som gör att hon fyllts av skam och hon har inget att skylla ifrån sig på. Gud räddar människorna genom att täcka över skammen, ett sätt att beskriva förlåtelse. Det oskyldiga djuret blir en mycket tidig förebild för Nya testamentets berättelse om Jesu död på korset, men i Mosebokens berättelse är det främst en beskrivning av Guds omsorg om människan som prioriterad så att till och med ett oskyldigt djur dödas för att rädda människan.”

En så kallad typologi, minsann, där något i Gamla testamentet tolkas som ett förebådande av något som gäller Jesus Kristus. Är den bispens egen tanke, eller är denna typologi välspridd och välkänd?

Nånstans i kronologin mellan detta okända djur och korsdöden kommer offergudstjänsten i templet i Jerusalem, där översteprästen bara en gång om året – på försoningsdagen – gick in i det allra heligaste för att hälla offerblod på Guds tron. Blodet skylde över människornas synder, så att de via prästens förmedlan kunde träda fram inför Guds ansikte. O Guds lamm, som borttager världens synder … men det står inget om i boken. Går den av bisp Tyrberg snabbt skisserade typologin öht att förstå, om man inte känner till denna judiska, i Bibeln inte skildrade kontext till korsdödens teologi? Jag är skeptisk.

När man ser den lilla boken kan man tro att den är enkel. Jag började med en snabbläsning av inledningen, och tyckte att det som stod var ganska självklart och ointressant. Jag lade boken åt sidan. Sen försökte jag med den igen, genom något slumpvist bak kapitel längre bak. Det gick inte bättre. Den lilla boken ska nog inte läsas för fort.

Egentligen försöker väl biskop Tyrberg boken igenom förklara vad bön är för något. Den frågan är ju inte helt enkel. Jag kan inte påstå att jag fattar många jota. Emellertid vet jag väl vad mitt största problem är där: den absurda obalansen i Rebellas sökarliv mellan teori och praktik. Jag håller så smått på med att försöka täppa igen det gapet, men det har gått väldigt långsamt.

Förstår jag rätt är denna boks svar att man mer än något annat ska se bönen som en pågående relation. Sen har vi då denna eviga fråga om bönesvar. Skeptikern menar förstås att när den unge rekryten Johan ber till Gud om att trots det initialt nekande svaret få sin permission så han kan gå på anställningsintervju, sen tror att det som sker bönesvar bara för att han vill tro det. I så fall är det lite som alternativmedicinmedel vid förkylning: den går ju över ändå, men det är fantastiskt lätt att tro att det berodde på de små pillren från hälsokostaffären. Man vill så gärna tro det.

Samtidigt. Om tro är en inställning. Inställningen att livet är en gåva, att allt som sker på jorden är Guds verk – ja, utom när det är människors, då …?

Att det viktigaste i tron är just det där med relation, det har ofta sagts. Det intressanta kanske på ett sätt inte är logiska resonemang, utan hur väl man kan skildra detta. Med en bättre skildring kanske det s.a.s. blir mer sant? Nå det är mina funderingar. Tyrberg beskriver denna relation som något konkret. Det vet jag så lite om.

Som sagt ser boken vid ytligt påseende lättsmält ut. Det är den inte. Samtidigt är rimligen frågan om vad bön är och vad man kan förvänta sig av bönen – och inte – central för de flesta kristna. De flesta har kanhända gjort en del förarbete som jag inte har. Den är nog inte riktigt skriven för mig, där jag står just nu.

Boken har ett antal helsidesbilder, med bildspråk som somliga kanske upplever som för enkelt, för klyschigt. Själv är jag inte konstintresserad. Jag behöver dessa en smula grövre medel.

En av bilderna föreställer ett fönster i en gammal byggnad, många små fönsterrutor i djup vitkalkad fönsternisch – kanske en cell i något gammalt kloster. Rummet mörkt. Därute sommar och grönska. Vid den stannar jag till, och tänker på ljusbrunnen i taket på kyrktorget, utanför själva kyrkorummet i Sankta Eugenia katolska kyrka inne i Stockholm.

Därifrån går tanken till hålet i taket i Pantheon, denna bloggs bildhuvud. Nyligen har jag lärt mig att det i detta till kyrka ombyggda gamla hednatempel varje pingst firas en ceremoni, där man låter massvis med rosenblad singla ner från taket. Som av helig Ande.

Ett välvt tak med ett hål i, fotograferat nerifrån. Från ett stort hål i takets mitt sträcker sig en ljuskägla. Luften full av rosenblad.

En fix i Uppsala

Böcker ligger utlagda på främsta stolsraden. Det är alltså meningen att man ska sitta där? Vid bjärkisternas vesper för några timmar sen satte jag mig längst bak i det lilla sidokoret i domkyrkan, Sankt Ansgars kyrka är inte jättestor men förstås större än Sturekoret. Givetvis samlar man ihop sig, när man är relativt få. Alltså koret. Eller?

En kille som ser min villrådighet säger ”vi brukar sitta där i koret” och nickar mot den moderna kyrkans främsta del, bakom altaret. Där ligger också böcker på stolar, utplacerade runt korets väggar. ”Fint,” säger jag och tittar på koret där det ännu är tomt. ”Jag sätter mig där när det närmar sig.” Och så glider jag in nånstans i mitten av bänkraderna.

Sen kommer en tjej som tydligen räknar med att jag kommer sitta kvar där jag satt mig, och ger mig en tidebok. Jag blir förvirrad. Det här liknar nästan exakt sitsen på Bjärka-Säby, där det på två olika ställen stod lite olika om var man som gäst borde sätta sig. Att finnas så nära de andra som möjligt är bättre, rent böne- och sångmässigt. Att sätta sig längre bak känns å andra sidan tryggare, för då är man nästan osynlig. Småningom kryper jag fram till koret, hela tiden lite osäker på vad som gäller. Är jag fräck nu? Kanske inga fasta regler finns, vad gäller vem som sitter var när det tidegärdas i Sankt Ansgar i Uppsala. Ja varför skulle det göra det? Jag valde bättre gruppstöd i själva tidegärdandet framför anonymitetens trygghet; jag får betala priset.

Till completorium i påsktiden används ”Musik till tidegärden” kombinerat med ett lösblad. Det blir lite bläddrande hit och dit, men inte jättemycket. Muntliga instruktioner för bläddrandet ges under gång. Jag förstår att det är nödvändigt, men tycker ändå att det stör fokus en smula. Den som är van ser det kanske inte alls så. Kanske är det lilla störningsmomentet ett rimligt pris för att slippa trycka upp flera tusen sidor tidegärdsböcker, som man kan be i ”rak” ordning utan att behöva bläddra hit och dit, där samma sak alltså står upprepat många många gånger … så som bjärkisterna har det, alltså. Många böcker blir det under ett kyrkoår, om man tidegärdar enligt bjärkisternas stuk.

Completoriet sjungs. Det gör mig glad, fast jag inte helt bottnar i det här ganska knöliga trad-formatet med gregorianska antifoner. Bjärka-konceptet är verkligen så mycket bättre anpassat för vår tid, åtminstone i miljöer där inte folk fått i sig gregorianska modusar med modersmjölken. På bjärkisternas vesper i Domkyrkan sjöng vi antifoner på samma moderna, icke-gregorianska psalmtoner som också används till själva psaltarpsalmerna. Det är så mycket enklare. Om man ska leva i kloster i några årtionden kanske man behöver den där antifon-variationen, men utanför klostervärlden blir tröskeln tills man kommit förbi det musikaliska och in i texten väl hög.

Ansgariterna är ett gäng med många goda sångare, troligen vana körsångare. Det märks på flera sätt, framför allt i det som bara funkar utan mackel, som man så lätt tar för givet och inte tänker på. Sånt som hur gruppen klarar att lyssna in varandra.

Förmodligen utformar alla grupper sin egen ”reciteringsdialekt”, som man som utomstående behöver anpassa sig till. Jag har lärt mig bjärkisternas sätt och jag har även blivit van vid Ulf Samuelssons stuk, organisten som leder vesper i katolska församlingen Sankta Eugenia; han har blivit mitt ideal. Han recitation ligger nära en naturlig talrytm, på ett sätt som ändå är lätt att följa. Bjärkisterna reciterar oftast lite stelare, åtminstone vad jag hittills hört, men deras tidegärdsformat är mitt och därför trivs jag bäst hos dem.

Ansgariternas sätt är mig en smula främmande. Den som leder har mycket bra koll, men jag gissar att många av de andra lärt sig från noter snarare än genom att lyssna och imitera. Jag hävdar bestämt att lyssna och imitera är bästa sättet som finns för att lära sig tidegärd. Här är rytmiska detaljer ibland inte som jag förväntar mig. Troligen går de här egenheterna att vänja sig, men just nu retar det en smula.

Fader vår sjungs i samma tonsättning som de använder ute på Bjärka, komponerat av den där Gouzes. Det hade jag inte väntat mig. Fyrstämmigt. Låter bra. Ett kort ögonblick tror jag nästan att jag befinner mig i slottskapellet på Bjärka-Säby. Här är inga lyfta händer, dock. Detta är ingen frikyrka.

Efteråt i vapenhuset, när jag drar på mig jackan för att gå, söker en lång man med litet kors i kedja om halsen upp mig för att säga hej. Bo Brander har suttit på främsta raden nere i skeppet och läst och sjungit de ord som naturligt läses av en präst, om sådan finns i gruppen. Han undrar hur jag hittat dit osv. Jag svarar kort. Vill inte prata. Flyr. Det kändes inte bra, alltihop. Jag borde nog ha suttit kvar i min bänkrad, och unnat mig att observera snarare än att ta plats nästan ”på scen” där framme i koret … fast då hade jag kanske inte riktigt blivit en del av det som skedde.

Genom den här Uppsalatrippen tog jag mig ett återfall. I ett par dagar efteråt vevar min hjärna åter små tidegärdsfragment – det var länge sen nu! Nästan hela Symeons lovsång. Lösryckta små bitar av en psaltarpsalm. Den som lever i den Högstes skydd, och vilar i den väldiges skugga, han säger: Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på … behöver inte frukta pilen som flyger om dagen … nånting med ”middagstimman” … ”så att du inte stöter foten mot någon sten” … jag kan enkelt leta upp texten, men jag avstår. Jag idisslar fragment. Gott så.

Jag skulle kunna börja gästa katolikerna i Eugenia igen, onsdagkvällar. Jag har fortfarande förhinder rätt ofta men det skulle funka då och då. Jag skulle kunna besöka vespern i Årsta … med tre veckodagar att välja mellan, i Eugenia och Årsta, borde jag de flesta veckor kunna få in åtminstone en gång. Det är inte mycket, men kanske tillräckligt för att hålla min inre monolog av tidegärdsfragment levande?

Vi kan ge denna inre monolog ett namn, en benämning, om vi vill, som jag i dagsläget avstår. Vi är i gränstrakterna – ja. Men så pretentiös vill jag inte vara. Hellre konstaterar jag att det här med tidegärd är en drog som passar mig. Det är då förbaskat att den stad jag bor i så lite kan erbjuda på den här fronten! Snart är det sommar. Då ställer säkert både Årsta och Eugenia in.

Jag har i flera års tid undrat om den här staden är riktigt bra för mig. Uppsala finns nära. Flyttar jag dit behöver jag inte kapa bort det jag trots allt har här. Samtidigt vet jag inte, vad gäller Sankt Ansgar och deras tidegärd. Denna första tugga smakade tvetydigt. Blir det bra, bara jag vänjer mig? Det skulle ta mycket tid och möda att ta reda på.

Bjärkisterna samlas till gemensam vesper en gång i veckan på flera olika ställen i landet, men inte här i Stockholm. Deras vesper i Uppsala domkyrka var trevlig. Mindre sångvana människor än ute på Ansgar. Lite spretigt. Långt ifrån perfekt men det flöt, och formen är min. En gång i veckan är dock inte särskilt mycket. Ingenstans i landet förutom på Nya slottet i Bjärka-Säby sjungs tidegärd dagligen i den formen.

Jag skulle kunna flytta till Lund. Där tidegärdas dagligen. Det gäller då att få bostad i nära anslutning till den tidegärdande kyrkan, vilket i fallet Lund är dominikanbrödernas. Låter det sig göras? Kanske.

Nyligen fick jag tips* om att birgittinerklostret ute i Djursholm nu har sina tidebönstider uppe på sajten och att det alltså bör vara fri indrällning för den som är hugad. Jag ska hälsa på, absolut. Men just birgittinernas ”Cantos sororum”, systrarnas sång, med sitt Maria-tema – det är nog inte vad jag eg. vill ha. Byta sig till en lägenhet inom lämpligt gångavstånd känns kanske inte heller som det allra rimligaste projektet.

Rent tidegärdsmässigt skulle det optimala vara att bo i Bjärka-Säby. Inte på Nya slottet, utan nånstans i krokarna. Det är knappast görbart med tanke på jobb. Dessutom är jag en stadsmänniska. Hälsa på därute, visst, men där kan jag inte bo.

Sankt Ansgar har den egenheten att den är svenskkyrklig. När jag gästat katolikerna har jag inte alltid gjort exakt som de, och inte brytt mig särskilt mycket om det. Katolikerna knixar mot tabernakel, korsar sig med vigvatten, och bugar ideligen under tidegärden … vattenskålarna tordes jag småningom närma mig, men knixandet får vara. Det där bugandet gör jag nog lite olika med, när jag gästar katolikerna. Men om det är svenskkyrkligt, då borde jag liksom höra till och göra rätt? Det är enklare, på ett sätt, att vara gäst utifrån som inte behöver köpa allt med hull och hår.

På kvällen efter completoriet ute i Sankt Ansgar kände jag ”usch, jobbigt”! men redan dagen därpå ville jag tillbaka … det ska jag nog. Jo, det ska jag. Hur många gånger återstår att se.

Ja, jag är knäpp. Betrakta mig som drogberoende.

* Tipset kom i en kommentar som jag elakt nog inte godkände, men den var verkligen på fel plats och tog dessutom upp saker jag sagt på Twitter – det skulle bli jättekonstigt både att föra den konversationen vidare på bloggen och att inte svara. Mycket tack för tipset! Kanske jag kommenterar det mer senare.

Koptisk tidegärd

Herren är min herde, ur koptisk tidegärd.

Det tog mig några genomlyssningar att inse: detta är ju en recitationsformel. Visst är recitationstonen samma som grundtonen, dessutom? Jag tror jag anar några kvartstoner. Eller hör jag fel?

Sajten har ljudexempel på inte riktigt hela tidegärden, men största delarna.
http://www.agpeya.org/
Tyvärr måste man ju förstå de här recitationsformlerna rätt grundligt för att kunna föra över dem till annat språk. Huruvida denna överföring till engelska är mästerlig eller klantig har jag inte den blekaste aning om.

Häftig musik. Tyvärr så svårlärd, för en stackars västerlänning.

Respons, på Guds namn som helgat och på completorium-responsoriet

Frälsis-officeren Mackan Andersson letade fram grekiskan, apropå förrförra blogginlägget kring ”låt ditt namn bli helgat”/”helgat varde ditt namn”
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/10/03/vem-ar-det-eg-som-ska-helga-guds-namn/
och kom fram till att originalbetydelsen är tvetydig.
http://www.theos.se/vem-ar-det-eg-som-ska-helga-guds-namn-ett-oppet-svar-till-rebellas-andra/

Mitt hjärta kan stämma in i båda de bönerna, båda de alternativa läsningarna, och jag känner en sådan frid i hjärtat av det. Jag kan rent av andas den här bönen – andas in Guds helighet, och andas ut en tillbedjan av Honom.

Jag associerar till en mejldiskussion om liturgi, där en person tyckt att det är bra att man gör olika – just för att det blir olika. Ingen rit är perfekt, liksom. Nä, det kan jag väl hålla med om. Samtidigt kan man inte hatta hit och dit hur mycket som helst heller, då blir det liksom ingen rit av det.

Just i fallet Fader vår/Vår fader är det onekligen en smula bökigt att det finns två varianter i omlopp. Ibland börjas det i den ena och trillas över i den andra. Å andra sidan blir båda versionernas imperfekthet belyst, just när man tänker till. Det är ju iofs bra. Ingen större idé att sitta och grubbla över smådetaljer i en översatt text, bättre då att gå till originalet. (Och så blir vi beroende av experter, och kan inte läsa själva. Hgrmpf. Kanske det ändå ligger något vackert i det där att hålla hårt i en bibelöversättning, om det ger tilltro till den egna läsförmågan.)

Numera får man ofta respons på sina blogginlägg på Twitter eller på Fejan, istället för direkt på bloggen. På ett sätt lite synd att det inte hålls samlat, men förstås roligt att respons kommmer in i vilken form det vara må. Det är väl lägre tröskel för att skriva på Twitter och Facebook, antar jag, för de som ändå är aktiva på resp. ställe.

De kommentarer jag fått in om förra blogginlägget, kring ett responsorium i completoriet nämligen ”Herre, i dina händer lämnar jag min ande”
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/10/05/nar-man-sjunger-jesu-sista-ord-pa-korset-varje-kvall/
har kretsat kring ett par olika saker.

Det citatet ur Lukas-evangeliet syftar i sig på en Psaltar-psalm, nr 31:6. I Bibel 2000 står det

Jag överlämnar mig i dina händer.
Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.

Om ”Jag överlämnar mig i dina händer” ligger nära den hebreiska originalformuleringen kan man ju tänka precis så även i completoriet.

Å andra sidan finns det, som Micael påpekade på bloggen, något i insomnande som påminner om döende: att släppa taget. Faktiskt kan man inte heller veta att man kommer att vakna ur sömnen. Alla ska vi ju dö, någon gång.

Faktiskt är förberedelse för döden ett tema i completoriet, sade en annan röst. Dagens slut och livets slut, liksom. Även i Symeons lovsång är det en uppenbar aspekt. För katolikerna även i Salve Regina (som jag aldrig sjungit, har nog aldrig varit med på ett katolskt completorium).

Många lager här. Men det ska väl inte förvåna. Formatet ska ju hålla år ut och år in.

Nä ni får ingen creddning av det ni tillförde, ni som svarade på blogginlägg på annan plats. Vill ni ha det får ni hålla er i bloggosfären. Icke desto mindre: tack! Ofta är det här bloggandet mest något slags eget idisslande. Jag gillar verkligen när nätet funkar för tankeutbyte och feedback.

När man sjunger Jesu sista ord på korset, varje kväll.

Alltså, jag gör ju inte det. Men om man troget sjunger sitt completorium enligt Ekumeniska kommuniteten Bjärka-Säbys tidebok – ja kanske enligt de flesta format och varianter – så upprepar man varje kväll

Herre, i dina händer lämnar jag min ande

vilket är Jesu sista ord på korset, enligt evangelisten Lukas. Iaf nästan. I evangeliet säger Jesus ”Fader i dina händer”. Inte ”Herre”.

När man sjunger sitt completorium tänker man ju inte att man ska till att dö. Det är inte därför man sjunger så, utan för att …

… ja, varför?

Före den moderna tidens vetenskapliga syn på saker och ting har det väl funnits en ganska utbredd tro att själen medan man sover lämnar kroppen, och befinner sig någon annanstans – lite oklart var. Om man tror så, då handlar denna bön om att överlåta åt Gud att vaka över ens själ medan man sover, tills man vaknar och kan ta hand om den igen.

Men så kan man väl inte tänka idag. Eller kan man?

Hur ska detta tolkas? Hur tänker tidebedjaren som regelbundet i bön inför natten sjunger Jesu sista ord på korset?

Hilfe?