I ett hyperpatriarkalt samhälle är förbud mot abort ett skydd för kvinnan. Men inte hos oss idag.

De tidiga kristna i Romarriket skiljde sig från sin omvärld genom att inte lägga ut nyfödda barn att dö, exv. om det var en flicka, och inte göra abort. Så har jag ofta hört sägas, och det verkar stämma. Frågan är bara vad som i sammanhanget menas med ”abort”.

Aulas Cornelius Celsus var en romersk snubbe under det första århundradet e.Kr. som skrev böcker om en massa ämnen inkl. medicin. Hans beskrivning av hur en abort gick till gör mig illamående. Det gick i princip ut på att föra in handen, sätta en krok i det lilla livet och dra ut det.

Om detta är vad de tidiga kristna menade med ”abort”, som de inte gjorde. Då är det som åsyftas en mycket sen abort, bra mycket senare än den tolvveckorsgräns som rent medicinskt är skiljelinjen mellan sen abort och tidig.

Kvinnan hade inte jättemycket att säga till om. Hennes man kunde beordra henne till en sån abort. ”Det låter mest som ett sätt att ta livet av kvinnan om man vill bli av med henne” sade tjejen bredvid. Först tyckte jag det lät överdrivet, men sen började jag undra. Eftersom risken för att kvinnan skulle stryka med var så stor, varför väntade man inte och lät henne föda barnet? när man nu ändå inte hade några skrupler för att göra sig av med nyfödda, menar jag.

I en kultur där kvinnan praktiskt taget är sin mans ägodel. Där är det ett skydd för kvinnan att säga att liv alltid ska tas om hand och vårdas, oavsett om det är fött eller inte.

Är den bild av aborter i Romarrikets som Rodney Stark ger i sin ”The Triumph of Christianity” rättvisande? Jag vet inte. Boken är en smula polemisk gentemot diverse missuppfattningar, och kapitlets fokus är inte abort om sådan. Det kan ju tänkas att man även gjorde tidigare aborter, som Stark inte går in på. Å andra sidan brukar förmoderna aborter vara väldigt farliga för kvinnan även när de utförs tidigare. De metoderna gick i princip gick ut på att förgifta fostret – det är lite av brända jordens taktik över det.

Jag kan inte se annat än att dagens kristna abortmotståndare har väldigt lite gemensamt i sitt uppsåt, med de tidiga kristnas insisterande på att gravida kvinnor inte skulle genomgå livsfarliga abortmetoder. Om vi ska följa deras exempel ska vi framför allt inte tvinga kvinnor till abort, och inte göra sena aborter.

För nej, Anders Piltz.
http://www.dagen.se/kronikor/anders-piltz-nar-blir-fostret-manniska-1.1020954
Man kan inte sanningsenligt och auktoritativt fastslå att konceptionsögonblicket skulle vara något särskilt avgörande vad gäller när ett nytt liv kan sägas börja eller uppstå. Inte om man betraktar frågan med vetenskapliga ögon istället för religiösa. Jag beundrar dig på många sätt, inte minst din språkbehandling (inte behöver katolikerna anlita Svenska akademien för att utvärdera språket i sina ritualer, när Katolska liturgiska nämnden har dig!) men dina kunskaper i biologi kan förbättras.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/09/26/nej-livet-borjar-inte-vid-befruktningen-abort-8-lbivb-1/

Annonser

Flytta abortgränsen

Det här fallet
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lakare-forsoker-radda-aborterade-foster
gör det uppenbart att vi måste flytta på abortgränsen. För att slippa gråzonsfall, där sjukvårdspersonalen uppfattar det som fel hur de än gör, behöver vi en liten tidszon mellan foster som får aborteras och liv som ska räddas. Det får inte bli så att en abort drar ut på tiden och hamnar över gränsen. Det är för galet.

Läkarens agerande kan verka helt ologiskt, men jag förstår henne. Personalens sits blir helt omöjlig. Nuvarande regler håller inte.

Uppgiften att så mycket som 40% av de barn som föds veckan efter att de s.a.s. varit aborterbara klarar sig har jag aldrig sett förut. Eller, vänta nu … 40% av de som tas omhand på neonatalavdelning. Hur många som inte ens hinner dit anges inte. Men ändå. Vi får se om det dyker upp någon som säger emot Katarina Strand Brodd på den här punkten, och förklarar sammanhanget.

Jag noterar att jag kan ha gjort ett slarvfel i tidigare abort-blogginlägg. Här anges 21 veckor + sex dagar som den bortre gränsen. Jag har skrivit 22 + 6. Jag vill minnas att jag var lite osäker när jag skrev, men bestämde mig för att inte grotta ner mig i den detaljen – det finns nämligen två olika sätt att beräkna hur långt gången en graviditet är, från befruktning eller från utebliven mens. Men det ska inte bli en veckas skillnad beroende på beräkningsmetod utan två … nej, jag orkar inte rota i det. Resonemangen är exakt desamma ändå, även om siffran är en vecka fel – om den nu är det, om det inte bara är olika sätt att ange tiden. Jag vet faktiskt inte, och som sagt … nä, jag gräver inte mer i det.

Barnmorskor får enligt lag inte utföra abort, alltså borde de ha samvetsfrihet?

Om någon förstår logiken i rubrikens fråga, kan väl denne förklara?

Detta förefaller vara ett bärande argument i Ellinor Grimmarks advokaters argumentation, åtminstone på Twitter och i media. Huruvida det nått till någon rättssal låter jag vara osagt, men av den senaste intervjun i Dagen att döma var argumentet något som övertygade Ellinor G om att ta striden.

Ellinor gjorde ett sista försök att få jobb men när hon fick nej för tredje gången kände hon att hon måste göra något.

– Tillsammans med min man tog jag kontakt med en jurist för att ta reda på om detta verkligen var lagligt.

Ellinor berättar att hennes jurist påpekade att det finns lagligt stöd för rätten att reservera sig mot att delta i aborter, eftersom det står i abortlagen att endast läkare får utföra abort

Inget sjukhus kan be någon barnmorska att ensam utföra abort, utan att ha en läkare som är ansvarig för ingreppet. Det är vad lagen betyder. Vad skulle detta ha för betydelse? Är det bara jag som är så korkad att jag inte förstår det?

På Twitter har Ruth Nordström, en av Grimmarks advokater, flitigt använt denna punkt för att få tyst på kritiker. Huvuddelen av dessa tweetar är skrivna mitt under brinnande förhandling i Arbetsdomstolen, som pågick 24-27/1.(Bilderna är länkade till Tw-diskussionerna ifråga. Skulle jag ha missat någon kan jag leta upp.)

Tweet. Ruth Nordström: "Hur begränsar det kvinnors rättigheter? Vår talan bygger på abortlagen som säger att endast läkare får utföra abort"

Ruth Nordström misslyckas med att förklara varför det där att det formellt är läkaren som utför aborten medan sjuksköterskor, exv, barnmorskor, bara assisterar, har någon relevans.

Anela Murguz‏: Men hade hon verkligen själv behövt utföra den? Själva utförandet gäller väl läkare och assistans och samtal barnmorskor? Ruth Nordström: Nej, hon kan inte tvingas utföra abort. Enligt abortlagens 5 paragraf får endast läkare utföra abort. @anelamurguz Anela Murguz‏: Så vad är problemet? Ruth Nordström: Det undrar vi också 😊

 

Dessutom verkar det som om det där med att en läkare måste ”utföra” aborten medan ssk/barnmorska bara ”assisterar” inte gäller vid aborter före v. 18. Jag har inte läst in mig tillräckligt för att kunna avgöra det där – men när någon dyker upp som förefaller veta vad hon talar om, som går till källorna och kollar upp dem, kan Human Rights Lawyers Twitterkonto ”tyvärr inte föra disk på Tw”.

Oavsett vilken av tolkningarna som är rätt är det fortfarande oklart varför detta skulle ha någon relevans för samvetsfrihetsfrågan.

Hur går logiken här? Eftersom medicinsk abort (alltså med piller) inte fanns när lagen skrevs, så … vad?

Och här har hon plötsligt backat till att det finns stöd för samvetsfrihet enbart vad gäller mycket sena aborter, efter v 18.

Jag försöker få advokat Nordström att förklara hur hon menar att det där vem som har det juridiska ansvaret för aborten har någon relevans för samvetsfrihet ska ha någon betydelse, men hon är inte intresserad av att förklara. Jag och den manliga sjuksköterskan Anders Nyman hade en längre diskussion med advokaten än vad som syns här.

Det fick jag inget svar på.

Min slutsats då var att Ruth Nordström bara var intresserad av att säga saker som lät klatschigt, inte av logik.

Hm. Här har vi kanske resonemanget? Ruth & co tolkar lagen så, att arbetsgivaren kan ställa krav på läkare men inte på sköterskor? Men hur skulle det gå ihop, ens om Human Rights Lawyers har rätt i sin tolkning av abortlagen – vilket verkar konstigt med tanke på Caroline Wendles foto av relevant passage i den rapport från Socialstyrelsen som HRL åberopar (högre upp). Kan någon förklara?

Om advokat Nordström tror på sina egna resonemang, de hon använt för att övertyga Ellinor Grimmark om att hon har ett case – vilket ytterst få andra tror. I så fall kan hon väl redogöra för dem, kan man tycka. Eller?

Uppdatering 15/6

Lagt in en skärmdump som kommit bort. En av mina kommentarer till skärmdumparna var lätt obegriplig utan den.

Länkar

Senaste Grimmark-intervjun i Dagen.
http://www.dagen.se/ellinor-grimmark-vi-kande-oss-hatade-i-sverige-nar-vi-ville-slippa-medverka-vid-aborter-1.980878

Abortlagen inkl. paragraf 5 och 6, som diskuteras i en av tweet-serierna ovan, hittas här
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/abortlag-1974595_sfs-1974-595

Vad lagens förarbeten faktiskt säger om samvetsfrihet

Alla som primärt hämtar sin nyhetsförmedling från kristen press, vet att vi egentligen redan har samvetsfrihet vad gäller abort och alltid har haft. Det står i lagens förarbeten. Så säger iaf Ruth Nordström, en av Ellinor Grimmarks jurister, både här och där. Jag har sett henne påstå det på Twitter, ett flertal gånger. Exemplet nedan är ur en debattartikel på SVT debatt.

Barnmorskor har rätt till samvetsfrihet enligt abortlagen, abortlagens förarbeten, enligt barnmorskornas etiska kod och enligt Europakonventionen.

Även övriga punkter går att bemöta. Här bryr jag mig bara om abortlagens förarbeten. Där står så här. (Texten är inscannad med en hel del inläsningsfel, som jag har rättat.)

Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har tagits upp av flera remissinstanser, vilka genomgående framhåller vikten av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten. Enligt 13-15 §§ sjukvårdskungörelsen (1972:676) vilar ansvaret för fördelningen av sjukvårdspersonalens arbete i första hand på klinik- och blockchefer. Vid denna fördelning bör man självfallet inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt la hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden.

Jamendåså. Grimmark och hennes advokat har rätt. Det står i lagens förarbeten att man ska ta hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i aborter. Eller?

Texten i förarbetena slutar inte där. Om man läser vidare hittar man följande.

Man bör därför undvika att till abortverksamheten binda sådan personal som av exempelvis moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete. Detta gäller inte minst av hänsyn till den abortsökande kvinnan.

Går här att med den bästa vilja i världen läsa in stöd för att man ska kunna kräva att få jobba som barnmorska och ha garanti för att slippa göra aborter? Knappast.

Ruth Nordström och hennes medadvokater slirar på sanningen. De verkar läsa förarbetena till lagen ungefär som … som vissa läser Bibeln. De klipper ut vissa verser, och struntar i det som inte passar.

Antingen ljuger de, väldigt medvetet. Hur man kan tro att man slåss för sanning och rätt med lögnen som vapen, och att detta ska vara kristet – det är svårsmält. Eller så är deras läsförståelse inte bättre än så här. Jag vet inte vilken tolkningsvariant som är värre.

Länkar

Förarbeten till lagen. Se s. 76 och 77.
http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-med-forslag-till_FX0370/html

Människor och tro, i radio idag.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel=6674297

Intervju, Dagen, idag.
http://www.dagen.se/grimmark-andra-barnmorskor-ber-mig-driva-fallet-vidare-1.953326

FAQ signerat RFSU: Vad handlar barnmorskemålet om?
http://www.rfsu.se/sv/Sex-och-politik/Heta-fragor/Ratten-till-abort/Vad-handlar-egentligen-barnmorskemalet-om/


Frida Park, till mig på Twitter när jag i en serie tweetar påpekat Ruth Nordströms högst oseriösa twittrande. Det kunde bäst karaktäriseras som ”goddag yxskaft”, men advokatens fans lajkade och RT:ade de värsta ologiskheter för allt de var värda. Det tyckte inte Fru Park att jag skulle påpeka. Detta är alltså tidningen Dagens nya debattredaktör, som säger åt mig att hålla käften! Wow.

https://twitter.com/frupark/status/826546300497907712

Och nä, jag får inte många lajks på Twitter när jag skriver om såna här saker. Om mitt syfte att blogga och twittra var att driva kampanjer, då är jag den mest misslyckade kampanjmakaren någonsin. Men det är nog faktiskt inte jag som driver kampanj i den här frågan.

Jorå, jag är för samvetsfrihet. Åtminstone enligt vissa definitioner.

Diskussionen kring barnmorskefallet, även kallat Ellinor Grimmark mot Region Jönköping, är extremt förvirrad. Som det pratas kan man tro att domstolen kommer att förkunna utslag i huruvida barnmorskor bör beviljas ansvarsfrihet. Processen förs dock i arbetsdomstolen och gäller en uppsägning, ett brutet anställningskontrakt – som förvisso är relaterat till Grimmarks ovilja att medverka till aborter, men ändå. Fallet gäller inte samvetsfrihet i sig. Skulle domstolen komma fram till att uppsägningen inte var motiverad, har samvetsfrihet näppeligen införts i landet.

Fast en del säger ju att samvetsfrihet redan gäller, enligt lag. Stämmer det?

Grimmark hade kommit överens med arbetsgivaren om samvetsfrihet, men efter någon tidningsintervju som Grimmark gjorde ångrade sig arbetsgivaren. ”Samvetsfrihet finns redan i Sverige” heter det nu plötsligt. Svensk lag sägs garantera den. Det där tolkar juristerna uppenbarligen olika, men vad menar folk egentligen med samvetsfrihet?

Hittills har jag inte sett ett enda försök att definiera begreppet. Frågan är i vilken mån folk pratar om samma sak. Det är annars en klassiker i förvirrade diskussioner: folk använder samma ord, men menar olika saker.

Jag har ett exempel på vad vi skulle kunna kalla samvetsfrihet klass I: överenskommen samvetsfrihet från ett annat område än aborter, nämligen vapenindustrin.

Jag kände en person som inte ville göra jobb med något som handlade om att konstruera eller förbättra vapen. Företaget hen tog anställning hos hade flera uppdragsgivare, inklusive Bofors. Min bekant sade ifrån: om ni ska anställa mig, ordnar ni så jag slipper göra jobb åt dem. Arbetsgivaren lovade ordna det.

Det höll i ganska många år, men inte för evigt. Allt större del av företagets beställningar kom från vapenfabrikanter. Till slut tvingades min bekant acceptera att göra även sådana jobb, alternativt söka sig en annan utkomst.

Historien är ett exempel på samvetsfrihet klass I, men även på dennas gränser. Om det blir orimligt för arbetsgivaren att hålla en sådan överenskommelse torde den inte längre gälla. I det läget får den anställde ta konsekvenserna. Om den anställde ogillar det alltför mycket får den väl säga upp sig.

Ingen vettig människa kan väl vara emot, att det går att göra sådana överenskommelser? Sådan samvetsfrihet är jag alltså för.

Rimligt är också att man tar hänsyn till om det som den anställde inte vill göra ingick i jobbet redan när den började, eller om det är något nytt som inte fanns på arbetsplatsen när personen anställdes. Så bör man kunna ha tänkt när abortlagstiftningen var ny. Det fanns säkert ett antal sköterskor och läkare här och där som inte tog i det där med aborter, och som ingen tvingade. För den delen finns det säkert ett antal sådana överenskommelser på svenska sjukhus av idag (sen är frågan hur väl de funkar. Jag hittade ett exempel i tidningen Dagen, med en operationssköterska som menade att det inte funkar särskilt bra alls.)

Går vi ett steg längre kommer vi till klass II: bindande samvetsfrihet, där arbetsgivaren inte under några omständigheter har rätt att göra avsteg från överenskommelsen. En sådan samvetsfrihet skulle på ett litet sjukhus kunna leda till att en redan sen abort blir uppskjuten ett par veckor, eftersom man måste vänta in att rätt personer kommer tillbaka från semester resp. sjukledighet. Jag finner inte att det är rimligt. Aborträtten kommer först. Den som inte vill finna sig i det, behöver inte blir gynekolog eller barnmorska, eller operationssköterska på en avdelning där aborter utförs.

Det hävdas att schemaläggning osv. inte är ett problem. Det är ett märkligt kategoriskt påstående. I verkligheten torde det bero på. Vet vi verkligen att det ”inte är några problem alls” i Norge?

Anhängare av variant II bör rimligen skissa på en modell för hur det hela ska hanteras om mängden abortvägrare ökar drastiskt, till exempel genom en våg av muslimska abortvägrare som sluter sig till sina katolska och pingst-syskon. Gör man inte det, då är man fullt beredd att offra kvinnors rätt att få abort och detta förnekas ivrigt, men jag har hittills inte sett någon ivrare för samvetsfrihet ta upp detta ämne. Man säger bara ”det är inget problem i Sverige” och därmed punkt. Lagar bör dock vara en smula förutseende, och inte gå sönder så fort något ändras lite. Om de som ivrar för samvetsfrihet faktiskt är besvärade av möjligheten att en abort i trettonde veckan skjuts upp till sextonde på grund av kombinationen liten avdelning på litet sjukhus, semester, sjukdom och samvetsvägrande personal, då har de PR-mässiga problem för i dagsläget framstår det som att de skiter blankt i det.

Variant II medför en intressant krock med anställningstryggheten. Ett nedlagt BB betyder att man plötsligt får MÅNGA barnmorskor att placera om. Om då en större minoritet av personalen varken vill arbeta med p-medel eller aborter får en välmenande arbetsgivare problem. Till skillnad från i USA är det inte bara att säga upp den svårplacerade individen. I och för sig skulle man kunna justera anställningstryggheten, så den blev sämre för samvetsvägrare. Men då har vi väl egentligen underminerat andan i samvetsfrihet II.

Vad Ellinor Grimmark i allmänt folkmedvetande blivit en symbol för, är samvetsfrihet III: samvetsfrihet redan innan anställning. Alla läkare och sköterskor med för avdelningen adekvat specialisering ska kunna söka jobb på ett ställe där aborter utförs, och arbetsgivaren får inte avböja anställning p.g.a. abortvägran. Enligt min mening vore detta absurt. Detta tycker de flesta svenskar inte är rimligt. Om det inte är vad ivrarna för samvetsfrihet menar, bör de förtydliga sig på den punkten – och nej, jag tycker inte de kan skylla på att de är missuppfattade. Det är de som varit otydliga. Vad menar ni egentligen? Typ I, II, III eller någon annan variant som jag förbisett?

Jag tror inte det finns någon enda människa som tycker det är något dåligt att arbetsgivare och personal kan komma överens om vilka arbetsuppgifter som en viss person inte vill utföra. Jag tror inte heller att det finns någon enda människa som ser det som ett självändamål att alla barnmorskor i tjänst på alla ställen där det någonsin utförs en abort, måste vara med på den. Däremot verkar det finnas människor som hävdar att Sveriges sjukhus vad gäller abort borde funka efter, enligt min indelning, samvetsfrihet klass III. Har jag möjligen missförstått, och ingen egentligen argumenterar för det heller? Vad vill de egentligen, alla dessa ivrare för samvetsfrihet?

Över till Joel Halldorf, som försöker lämna det abortspecifika därhän och tala om samvetsfrihet som ett samhällsintresse eftersom det är bra om folk tränas till att använda sitt samvete. Gott så. Vilka varianter är det han förordar, undrar jag? Samvetsfrihet klass I, II, eller III? Tills jag fått veta vad han menar med ”samvetsfrihet” går texten inte att bedöma öht.

I min del av arbetsmarknaden krymper individens frihet mer och mer. Man är räknad på som en siffra i ett system och inga individuella variationer eller preferenser förväntas spela någon roll. Skulle jag börja jiddra om samvetsfrihet vad gäller arbetsuppgifter – och ja, det finns sådana jag har mycket stora etiska problem med – skulle jag bli ingenting annat än utskrattad. Vi har en hel del diskussion om arbete och arbetets innehåll att föra, men jag tror inte att samvetsfrihet är den adekvata parametern – åtminstone inte definierad som att just de samvetsbetänkligheter som kommer sig av religiös tro ska vara undantagen från de regler som annars gäller.

Om Joel Halldorfs approach ska bli trovärdig bör han ta upp ämnet även vad gäller andra typer av samvetsbetänkligheter. Exempelvis finns bland unga veganer en växande och inte helt liten grupp som anser att kött är mord. Ska denna åsikt vara mindre värd, i statens ögon, än abortvägrande barnmorskors? Hur ska staten välja viljas samvetens röster som inte är värda att uppmuntra?

Inte minst viktigt är IMHO detta. Om det är staten som avgör vilka samvetsbetänkligheter som är giltiga, kan man  då säga att det egentligen handlar om samvetsfrihet?

Till slut, en liten pendang. Joel Halldor har en sak om bakfoten som även ligger och skvalpar runt väldigt många andras bakfötter. Abort är inte för barnmorskan en ”sidouppgift”, till skillnad från ”huvuduppgiften” att förlösa barn. De enda barnmorskor som förlöser barn, är de som jobbar på förlossningen. Alla de övriga förlöser inte en enda unge var per år. (Jag har inga procentsiffror på hur stor andel av svenska barnmorskor som jobbar på förlossningen. Har jag tur kommer någon och fyller i.)

Medicinska specialiteter delas in efter vilka delar av kroppen de hanterar. Barnmorskor är de sjuksköterskor som är inriktade på kvinnors sexuella hälsa, eller om man så vill: allt som har med genitalier inkl. livmoder att göra. Exempelvis ligger allt som gäller preventivmedel på deras bord. Går man till en privat gynmottagning för att prata p-medel blir man hänvisad till deras barnmorskor; gynekologerna tar inte i något som barnmorskorna kan klara av utan dem.

På samma sätt kan man inte säga att urologens huvuduppgift är att hantera prostatabesvär, medan förhudsförträngningar och impotens är ”sidouppgifter”. Att förstorad prostata är den allra vanligaste diagnos en urolog kommer i kontakt med hör liksom inte hit.

Sluta sprid denna missuppfattning om barnmorskeyrkets natur, så blir jag tacksam.

Länkar

Joel Halldorfs ledare i Dagen.
http://www.dagen.se/ledare/samvetsfrihet-ar-inte-ett-sarintresse-1.920759

Operationssköterskan Susanne Andersson i Dagen, 2008.
http://www.dagen.se/sjukskoterska-vet-inte-pastorer-om-att-vi-utfor-aborter-1.190001

Kampen för zygoters rättigheter

Alla fattar poängen med detta, hoppas jag.

Den som på allvar hävdar att livet börjar vid befruktningen, den borde rädda behållaren med de 100 ofödda människorna i.

Men det kommer ingen att göra. För ingen betraktar befruktade ägg som delat sig till max ett har hundra celler som människor, som barn eller ens som liv. Inte på riktigt.

Här har abortmotståndarna ett problem. Katolska kyrkan ”löser” det genom att förbjuda provrörsbefruktning … om inga befruktade ägg läggs i frys, kan detta etiska dilemma aldrig uppstå. Fast eftersom inte alla är katoliker, och det finns andra som kan tänkas lägga befruktade ägg i frys, kan situationen ändå tänkas uppstå.

Rackarns.

Rebellas andra

Mats Selander och Thomas Idergard befinner sig tillsammans i en byggnad.

Byggnaden brinner.

I samma rum som duon MS och TI finns en medvetslös femtonåring som ligger på golvet. Där finns också en behållare med 100 befruktade, nedfrysta ägg.

MS och TI kan med gemensamma ansträngningar rädda antingen femtonåringen eller behållaren ur den brinnande byggnaden, men inte båda.

Vad väljer de? Och varför?

View original post

Vad det skulle innebära att ”införa abortsjuksköterskor”

I sedvanlig ordning har inte de representanter för Barnmorskeförbundet som dissade det förslag, som vissa kyrkliga tyckte var så bra, förklarat varför. De har bara fnyst och sagt att det inte finns på kartan. Jag tycker det är dumt. Jag tycker man ska ta sig en väsentlig funderare över motståndarsidans argument, även i de fall man inte håller med, så man kan förklara varför de inte håller. Rebella tar sig därför an uppgiften att förklara varför.

Det skulle inte skilja mycket mellan abortsjuksköterskans och barnmorskans utbildning. De jobbar båda med det som egentligen borde kallas obstetrik och gynekologi men på svenska ofta kallas bara för gynekologi: allt som har med kvinnans reproduktiva funktioner att göra, inklusive barnafödande. Någon kurs skulle väl kanske skilja, men det kan säkert skilja lite även mellan utbildade barnmorskor exakt vad de läst. En tidig abort utförs numera med piller. Hur de pillren funkar hormonellt får alla lära sig om ändå, i rent begreppsbildningssyfte. Och en sen abort går ju till precis som en förlossning. Man startar förlossningen, fostret pressas ut. Enda skillnaden är att det omogna livet dör under framdrivningsskedet. Den mjuka skallen klarar det inte. Vid en riktigt sen abort kan det leva en liten stund efteråt, men det rör sig inte om ett friskt barn som bara lämnas att dö. Det klarar sig inte utanför livmodern, inte mer än en kortare stund. (Exakta siffror har jag inte, men det vore mycket intressant.) Om det gick att rädda genom att stoppa i kuvös hade aborten inte fått utföras. Så ser vår abortlagstiftning ut: liv som anses livsdugligt, dvs. kan överleva utanför livmodern, får inte aborteras.

Redan nu finns det jobb en barnmorska kan söka där det inte ingår aborter. Däremot vet man förstås inte om arbetsgivaren framöver stuvar om, och flyttar över personal så arbetsuppgifterna ändras. Det är detta man vill slippa. Att ”införa abortsjuksköterskor” innebär i realiteten att sätta två olika yrkestitlar på i grunden samma yrke, bara med den skillnaden att den ena inte utför aborter. I så fall har man hårdkodat abortmotståndet ända in i utbildnings- och yrkestitelsystemet.

Om vi inför ”abortsjuksköterskan”, har vi i princip bytt namn på yrket barnmorska och döpt om det till ”abortsjukssköterska”. Den abortvägrande barnmorskan, däremot, skulle åtnjuta yrkestiteln ”barnmorska”. Förutom själva den inbyggda samvetsfriheten vore detta en enorm propagandaseger för abortmotståndarna. Det är det de vill, förstås.

Vi borde faktiskt byta namn på barnmorskeyrket. Jag tycker verkligen det, för det namnet gör så abortmotståndarna oskyldigt kan säga ”det ingår inte i barnmorskans uppdrag att utföra aborter”. Ordet ”barnmorska” låter som om det enbart handlar om förlossningar av rosiga små bäbisar. I själva verket utgår utprovning av preventivmedel, aborter och säkert en hel del annat som jag inte har koll på – allt som rör kvinnans reproduktiva funktioner, kort och gott, inklusive förlossning.

En utmärkt benämning vore därför gyn-obstetrik-sjuksköterska. I dagligt tal kan det förkortas gynobs. Eller så säger vi bara gyn-sköterska, gyn-ssk. Det är ju ingen som reagerar över att de läkare som normalt finns på förlossningsavdelningen är gynekologer, trots att det de gör då egentligen inte är gynekologi utan obstetrik. På svenska omfattar ordet gynekologi även ofta barnafödande, men vill man vara petig får det nya ordet bli gynobs-sköterska.

En komplikation kan vara att liknande yrkestitlar används på en del håll i världen där det är läkaren som basar över förlossningen, inte barnmorskan. Exakt vad olika titlar och specialiteter betyder på olika håll i världen diffar alltid en del och ett sånt titelbyte skulle kunna uppfattas, av barnmorskorna själva, som en deklassering. Å andra sidan får ord som ”midwife” människor på många håll i världen att associera till någon icke universitetsutbildad, mer i stil med klok gumma eller jordemor. Men att sjuksköterska specialiserad i obstretik och gynekologi är den adekvata beskrivningen av vad en barnmorska är, därom råder inget tvivel.

Jag medger att jag inte specialstuderat exakt vad barnmorskor läser. Jag tänker bara att indelningen i olika specialiteter är funktionell, och handlar om vilka delar av människokroppen man behandlar; den teoretiska basen är densamma. Att utbilda särskilda knäkirurger och handledskirurger är helt onödigt. De skulle läsa samma saker ändå. Jag kan inte föreställa mig att det skulle skilja särskilt mycket i utbildningen till riktig barnmorska och barnmorska minus aborter, men om jag skulle ha fel räknar jag med att det hoppar upp någon och berättar det.