Ett par upphovsrättsliga detaljer

Nänä, svarar Svenska kyrkan på herrarna Ekenbergs och Pahlmblads inlagor. Vi har koll på det där med upphovsrätten. Böckerna ska tryckas i tid.

Artikeln i Kyrkans Tidning finns här. Länken funkar för ickeprenumeranter men bara ett dygn eller två.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/upphovsratt-i-nya-kyrkohandboken-ifragasatt?key=33d203d4d64653384f18ab0ae1c49577&time=1519202534
Patrik Lidin är expeditionschef på kyrkokansliets rättsavdelning. Han arbetar med upphovsrätts- och ersättningsfrågor i arbetet med handboken.

Hur ser du på att det gjorts anspråk på upphovsrätt till nattvardsböner som ingår i handboken?

– Jag känner till det och vi ska hantera det. Det är ett pågående arbete, men det kommer inte att försena handboksarbetet, säger han.

Kommer handboken att vara klar den 12 mars?

– Ja. Vi är trygga i att upphovsrättsfrågorna är grundligt utredda. Det finns ingen oro. Vi jobbar på efter tidsplanen och hanterar de frågor som dyker upp efter vägen. Vi är trygga i hantering så här långt. Vi har de rättigheter vi behöver och följer tidsplanen, säger han.

Vad händer nu? Går Ekenpahlmbladberg vidare till domstol? Egentligen vill de väl inte ha pengar av Svenska kyrkan för att nya kyrkohandboken handskats vårdslöst med böner som de komponerat. Helst önskar Pahlmblad vad jag förstår att Svenska kyrkan släppte snacket om upphovsrätt på kyrkohandboken.

Om de går till domstol hoppas jag att de inser att de inte ska ha någon i största allmänhet allmänt kyrkligt engagerad advokat som tar sig an fallet pro bono. Immaterialrätt är inget som genomsnittsadvokaten ska börja fippla med, kanske särskilt inte om man som här eg. har andra syften än att få stålar.

Kanske lägger sig Ekenpahlmbladberg här, och vi får inte höra ett ljud mer om saken. Men utifall att upphovsrättstjafset kring handboken blir fortsatt mackel, ber Rebella att för sina läsare få reda ut två saker av betydelse.

1. Ideell upphovsrätt och ekonomisk upphovsrätt

Denna lilla film om upphovsrätt från Webbstjärnan, ett initiativ för att stötta användning av internet i skolorna, är instruktiv. Vid 2 minuter handlar det om de två sorternas upphovsrätt: den ekonomiska, som man kan sälja, och den ideella som man aldrig helt kan avtala bort.

Ideell upphovsrätt handlar mest om att man har rätt att bli omnämnd när någon använder ens verk, men även om att man har rätt att bestämma hur verket får omarbetas. Skydd mot kränkning, talar de om i filmen. Har Ekenpahlmbladberg blivit kränkta av att någon klippt och klistrat i deras nattvardsböner? Vid första anblicken låter det kanske överdrivet, men vi går till upphovsrättslagen (första kapitlet, tredje paragrafen)
https://lagen.nu/1960:729#P3S2

Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet sätt kränkande för upphovsmannen.

Detta handlar inte primärt om någon subjektiv känsla av kränkthet, utan om att ha rätt att bestämma över ens verks integritet. Samtidigt är ordet kränkning inte helt fel även i den betydelse vi idag oftast använder ordet. Rebella har en egen erfarenhet av detta, under ett helt annat nick. Proto-Rebella fann en gång en text på en förenings webbsida som delvis var baserad på saker hon en gång skrivit. Föreningens webmaster hade lästproto-Rebellas text, tyckt att den var bra och sparat till sin dator. Sen redigerade hen om och skrev dit eget. Den text som i slutändan kom upp på föreningens sajt var kanske till 30% baserad på min text. Resultatet använde så mycket av det jag skrivit att det kändes som stöld. Föreningen petade dit att texten delvis var baserd på min, men det kändes inte heller bra. Det var ju inte så där jag hade skrivit. Att någon fipplar med sånt man skrivit på sätt man inte gillar är ett ingrepp i integriteten.

Om Pahlmekenbergblad hade försökt hävda ekonomisk upphovsrätt hade de haft ett mycket svagare kejs. Christer Pahlmblad skrev i sitt brev till kyrkostyrelsen:

Människor kan av ideella skäl ha avstått från sina rättigheter eller kanske snarare betraktat
sitt arbete med liturgins text som ideellt till gagn för Svenska kyrkans gudstjänstliv och därför aldrig ens snuddat vid tanken att hävda upphovsrättighet till en eller annan text. Detta kommer ju i ett helt nytt läge om Svenska kyrkan hävdar att den med exklusiv rättighet äger texter som på detta sätt kommit kyrkan till tjänst genom ideellt arbete. De olika revisionsgrupper som arbetat med Svenska kyrkans gudstjänsttexter sedan början av 1980-talet har haft ett arbetssätt som bäst kan beskrivas som eklektiskt. Man har i stor utsträckning utnyttjat texter som ledamöterna fått del av genom korrespondens, remisser på handboksförslag och underlag till motioner till kyrkomötet som författats av andra än motionärerna. En del av detta material daterar sig så långt tillbaka som till 1974–75. I revisionsgrupperna och i kyrkomötets utskott har nya texter kommit till genom att stycken eller enskilda meningar brutits ut ur texter som varit avsedda att ses som helheter och sedan fogats in i nya sammanhang. I den mån man åstadkommer användbara och något så när helgjutna texter kan det väl anses vara en acceptabel metod om än inte särskilt fantasirik. I den nu antagna handbokens 14 nattvardsböner kan jag på åtminstone åtta olika ställen utan vidare identifiera ett antal längre eller kortare sådana stycken, ibland samma text i olika nattvardsböner.

På grund av det eklektiska arbetssättet blir det svårt att förutse vilka rättighetsinnehavare som kan finnas bakom texter i de olika gudstjänstformulär som handboken innehåller, inte minst för att somliga texter har hängt med i revisionerna ända sedan mitten av 1970-talet. Men tidsaspekten är helt ovidkommande för innehavet av rättigheterna till en text.

Man bör släppa tanken på att copyrightbinda handbokens material. Det bör liksom tidigare vara fritt tillgängligt.

Som arbetet beskrivs har ingen egentligen tänkt i termer av upphovsrätt. Svenska kyrkan kan kanske hävda att den som frivilligt lägger sina bidrag i den gemensamma förslagstunnan därmed släpper krav på upphovsrätt så som man vanligen tänker sig det. Man överlåter sina bidrag till Kyrkan att förvalta – nåt sånt. Att i efterhand komma och klaga på att ens upphovsrätt inte respekteras kanske inte bär så långt, vad gäller de ekonomiska aspekterna.

Hur Ekenberg formulerat sig vet jag inte, men i Pahlmblads brev till kyrkostyrelsen koncentrerar han sig på den ideella delen av upphovsrätten: resultatet av klippochklistrandet är för dåligt för att han ska acceptera hur hans text använts.

2. Upphovsrätt till särskilda verk resp. samlingsverk

Jag ser en del fnysningar om att Svenska kyrkan nu plötsligt skulle kunna hävda sig äga upphovsrätten till Herrens bön, eftersom den ingår i Kyrkohandboken. Näe, så menar man inte.

Vi går till lagtexten igen. Femte paragrafen i första kapitlet lyder sålunda

Den som genom att sammanställa verk eller delar av verk åstadkommit ett litterärt eller konstnärligt samlingsverk har upphovsrätt till detta, men hans rätt inskränker icke rätten till de särskilda verken.

Kan Kyrkohandboken betraktas som ett sånt litterärt eller konstnärligt samlingsverk? Antagligen. I så fall har de som gjort själva sammanställningen upphovsrätten till den. Stora delar av detta sammanställande har förmodligen den där arbetsgruppen på kyrkokansliet stått för. Är det avtalat så att denna upphovsrätt övergår till arbetsgivaren, det vill säga Svenska kyrkan? Sånt är nog rätt vanligt faktiskt. Jag öppnar en Bibel 2000, som ju är ett verk av en stor mängd översättare. Där står på försättsbladet att upphovsrätten tillhör ”Bibelkommissionen, Svenska Bibelsällskapet och Bokförlaget Libris”. Inte tror jag att enskilda bibelöversättare brukar protestera över eventuella bearbetningar av deras översättningar. Där är det själva sammanställaren som bevakar upphovsrätten.

Om Svenska kyrkan på liknande sätt kan anses ha upphovsrätt på sin kyrkohandbok är alltså INTE samma sak som att Svenska kyrkan skulle börja hävda upphovsrätt på enskilda texter i kyrkohandboken. Sammanställarens upphovsrätt inskränker inte rätten till de enskilda verken, stod det ju i lagen.

3. Avslutningvis

Webbstjärnans video finns inlänkad på Svenska kyrkans sajt, på sidan om upphovsrätt för handboken. Jag tycker det är lite roligt att de misslyckas med att presentera upphovsinnehavaren till den på det sätt som i filmen uppges som önskvärt – vilket är det enda som Webbstjärnan begär. Videon ligger under en fri licens, en variant av s.k. copyleft närmare bestämt Creative Commons, som uppmuntrar till spridning och bearbetning av materialet ”så länge du talar om att det kommer från Webbstjärnan”. Så avslutas videon. Svenska kyrkans sajt länkar istället till IIS (Internetstiftelsen i Sveriges) Youtube-kanal, varifrån de hämtat filmen. Förvisso är det IIS som ligger bakom projektet Webbstjärnan, och ingen kommer att bry sig om att klaga. Det är en petitess. Men att på en sida om upphovsrätt använda en film och inte exakt följa de villkor som finns för att få sprida filmen är i sammanhanget humor – om än man måste vara ganska nördig för att uppskatta den.

Okej, okej. Videon ligger på Youtube och hur man länkar in därifrån är en sån där upphovsrättslig gråzon även med filmer som inte ligger under någon copy left-licens men lite roligt är det ändå, just i sammanhanget.

Annonser

Pahlmblads upphovsrättande

Christer Pahlmblad protesterar mot hur kyrkohandboken använder text som han skrivit. Här ett brev från Pahlmblad till kyrkostyrelsen.
http://kyrkligdokumentation.nu/pahlmbladupphovsratt2018.pdf

Jag protesterar mot att man styckat
sönder texten som i de båda alternativa förbönsavsnitten i nattvardsbön 9. Det är oacceptabelt,
och texten i den formen får inte ingå i handboken.

Pang.

Rimligen har han rätt att ställa ett sånt krav. Men voffor gör han på detta viset?

Tydligen beror det på denna sida på Svenska kyrkans sajt, där sajten menar att SvK äger upphovsrätten till handboken.
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken/upphovsratt-till-kyrkohandboken
Det är en rätt konstig sida. Varför ha den öht? Någon på kansliet måtte tro att vi är jänkare, vars lagstiftning kräver att man ska babbla om upphovsrätten på sajten för att den ska gälla. Där står bland annat

Upphovs­rätten avseende kyrkohandboken som samlingsverk tillhör Trossamfundet Svenska kyrkan (”Trossamfundet”) och upphovsrätten för de i kyrkohandboken skyddade verken tillhör Trossamfundet och/eller de enskilda rättighets­innehavarna.

Upphovsrätt ägs av en upphovsman (eller flera). Upphovsman är den som skapat verket. Så vem har valt ut texterna till Kyrkohandboken? Många upphovsmän små äger rätten till sina resp. texter, men vem har gjort urvalet som skapar en hel å?

Hävdar Svenska kyrkan upphovsrätt på hela boken är det inte fritt fram att trycka egna upplagor. Är det kanske möjligheten till framtida alternativmissalen, motsvarande den där berömda Artos, som står på spel? Är det för den möjligheten Pahlmblad rustar sig till strid? Hur man klippt i hans liturgiska textmaterial från 70-talet måste han ju länge ha känt till, och accepterat. Inte nödvändigtvis gillat, men accepterat.

Jag finner Pahlmblads brev bitvis förvirrande.

Man bör släppa tanken på att copyrightbinda handbokens material. Det bör liksom tidigare vara fritt tillgängligt. Det är därtill ett osnyggt försök till monopolisering att kombinera detta försök till copyright med ett exklusivt uppdrag till ett förlag att trycka Svenska kyrkans liturgiska böcker

Om jag läser honom rätt tror han att upphovsrätt och copyright är olika saker, och att copyright är något som aktivt måste förvärvas. Så är det inte. Upphovsrätt är det svenska ordet för copyright. Alla verk som har en upphovsman ligger under upphovsrätt, fram till 70 år efter dennes död.

Rätten till varje enskild textsnutt i boken torde tillhöra författaren eller i förekommande fall översättaren. Från SvK-sidan om upphovsrätts fras ”Trossamfundet och/eller de enskilda rättighets­innehavarna” kan vi nog stryka ”Trossamfundet och/eller”. Men vad gäller boken som helhet – vem har sammanställt den? Antingen en ohygglig massa olika människor – kan man möjligen approximera dem med Svenska kyrkan? eller så är det arbetsgruppen på kyrkokansliet som gjort det huvudsakliga arbetet. Är de synonymt med Svenska kyrkan? eller kan de överlåta sin upphovsrätt på SvK? näe, inte enligt svensk lag. Upphovsrätt kan inte överlåtas i sin helhet. I England kan man göra så. I USA kan man. Men inte här.

Samtidigt brukar man ofta inte hävda upphovsrätt för något man utför i jobbet. Där uppstår någon typ av praktisk gråzon. En sammanställning som inte görs efter ens eget konstnärliga sinne utan för att jämka ihop olika intressen i en kyrka, har en sån sammanställning verkshöjd?

Jag är inte upphovsrättsjurist. Jag vet inte.

Min gissning är att Pahlmblad på lämplig inofficiell väg överlämnar ett bud att om SvK inte lägger några hinder i vägen för framtida alternativmissalen ska han inte bråka mer om hur den nya handboken har använt och i hans ögon kanhända misshandlat hans alster. Men jag vet inte.

Det kan nog vara så att ingen har tillämpat upphovsrättsmässigt tänk på kyrkohandböckerna, förr om åren. Förmodligen hade det varit bäst att fortsätta betrakta kyrkohandböckernas helhet som upphovsrättsligt ingenmansland, nån typ av kulturellt allmängods där författare och i förekommande fall översättare som bidragit helt enkelt avstått från att hävda sin upphovsrätt. Men när nu upphovsrättskatten smitit ut ur lådan, går den att fånga in igen? Vad händer isåf med den, om den stoppas in i Schrödingers berömda låda?

Vem vet, inte du, vem vet, inte jag … men betydelselös kan Pahlmblads protest omöjligen bli. Hur andra klipper och använder bitar ur ens alster är precis en sån sak som man alltid har rätt att sätta P för.

Säll är den som har till rättesnöre
att man bör nog tänka efter före.
(Tage Danielsson)

Länkar

önskar jag verkligen att jag hade några av konkret värde, utöver de som redan finns i texten ovan. Bloggardag har tuggat om det här i några dagar och jag har skaffat mig lite info där, inkl. en antydan om det där med möjligheten till framtida motsvarigheter till Artos missale. Sandahl verkar dock liksom Pahlmblad en smula förvirrad vad gäller upphovsrätt och copyright. Upphovsrätt är SVÅRT. Vi får väl helt enkelt vänta på juristuslingarna.

Modernitetens ljungande svärd, och sakramentalitetens väg tillbaka

”Enda sättet att få till en trovärdig kristendom, är om man på något sätt kunde återvända till medeltiden.” Det är ett par år nu sen jag formulerade den tanken. Jag har aldrig helt släppt den. Det är som om religionen under antiken och åtminstone tidig medeltid var så mycket enklare än för oss. Den lustgården är vi utkörda ur, och ängeln med det ljungande svärdet vaktar porten. Det finns ingen väg tillbaka. Vi måste leva här ute i den karga ödemarken, där sann andlighet är så svår att komma åt. Den har på något sätt tryckts åt sidan av den uppfattning om världen som vi bibringats via naturvetenskapen, så att den blir svår att ha som en naturlig del av sin vardag.

Jag har nyligen läst Magnus Malms ”Som om Gud inte finns: En bok om sekularisering”. Jag blev besviken, kanske eftersom jag hade så stora förväntnkngar. Malm har en del riktigt välfunna formuleringar men jag tvivlar på att han lyckas få de stora linjerna rätt. Via modernitet och ännu värre, postmodernitet (hu) har Gud avlägsnats ur vår vardag och kristna lever som om Gud inte finns. Detta benämner han sekularisering – en inre sekularisering, som drabbar samfunden och församlingarna inifrån. Det kan väl vara riktigt, men mitt intryck är att Malm genom att gegga ihop lite allt möjligt under termen ”sekularisering” blir ganska oprecis.

Läsarpoddens avsnitt om Hans Boersmas ”The Scripture as Real Presence” handlar nog om ungefär samma saker? men förefaller mig sikta mer direkt på problemets rötter. Här är det centrala ordet sakramentalitet.

Den förmoderna tidens människor levde med en upplevelse av Guds närvaro i allt. Nu behöver vi inte längre Gud för att förklara soluppgång och solnedgång, årtidsväxlingar och missväxt. Vetenskapen förklarar allt sånt för oss. Vår världsbild är ”mekanisk” enligt podden. Guds plats är inte längre hela världen och hela vårt liv – vart tar han då vägen? Enligt Patrik Hagman (som möjligen tar det här från Boersma, eller inte?) finns två huvudsakliga modeller för detta.

Den ena tillämpas inom mycket som brukar kallas för konservativ kristendom – i sig en ganska märklig benämning, för den är inte mer ursprunglig än det andra moderna alternativet. Den går ut på att dela upp världen i vår vanliga vardagliga, och en andlig verklighet. I denna andliga värld finns diverse andliga skeenden och förstås Gud.

Vår vardagliga, mekaniska, naturvetenskapliga värld möter den andliga världen främst på två sätt. Den ena är moralen, där regler från Gud styr – eller bör styra – vårt handlande. Det andra är mirakel, när Gud aktivt ingriper i världen, så att något i vardagsvärlden har orsaker i den andliga.

Det här förklarar varför underverken är så oerhört centrala i karismatisk kristendom. De påvisar existensen av den där andliga verkligheten, där Gud finns. Att säga att mirakel inte finns, är nästan samma sak som att säga att Gud inte finns. Jag kommer att tänka på Johan Heltnes roman baserad på hans egen uppväxt i Livets ord, där att tvivla på att han (eller roman-alter egot Johathan) skulle kunna bli helad från sin epilepsi sätts som synonymt med att tvivla på Gud.

Den andra versionen kallas för liberal, och är antingen synonymt med eller ligger väldigt nära det som brukar kallas ”the God of the gaps”, alltså en Gud som används för att förklara det vi inte har några andra modeller för. Även här knuffas Gud ut ur vår vardag men inte ”uppåt-bort” utan åt sidorna, till de delar av livet som vetenskapen inte kan hantera, framför allt till de stora livsfrågorna som exv. döden. Det är viktiga saker förstås men ändå inte sånt vi tänker på varje dag i vårt liv. Patrik Hagman kallar dem för marginalfenomen. I den här kristna varianten åker Gud liksom ut i livets marginal.

Vår moderna tid vill ha en utgångspunkt, något som är sant att börja i och basera allt annat på. Kristendomen och kristen tro är istället snarare att betrakta som ett cirkelargument, säger Joel Halldorf. Sorry, men de kristna grundsatserna går faktiskt inte att destillera fram ur Bibeln rakt av. Det går utmärkt att läsa den boksamlingen och komma till helt andra slutsatser.

Varken han eller Patrik Hagman använder här orden ”Tradition” och ”skriften allena”, men det är så uppenbart var de står. Vår tid är alltså en tid när protestantiska teologer utan vidare kan dissa Sola scriptura. Jag håller ju med dem (och frågar mig hur påverkad jag eg. är av de här läsarpoddsnissarna. Eller kanske det helt enkelt så att denna strömning ligger i tiden, och jag i vanlig ordning inte är riktigt så originell som jag gärna vill inbilla mig?)

De gamla kyrkofäderna såg två skikt i Bibeln, en ytlig och en djup. Den ytliga var själva handlingen, men det var i den allegoriska läsningen de förväntade sig att hitta skatterna. Kyrkofäderna hade heller inga problem med att de kom fram till sinsemellan olika tolkningar. De kunde se poänger med varandras läsningar fast de själv föredrog en annan.

Vår moderna tid håller sig också en ytlig och en djup läsning, men den djupa läsningen förväntas här vara vad ursprungsförfattarna menade när de skrev texten. Moderniteten – eller sådan kristendom som moderniteten frambringar – förväntar sig att Guds aktivitet vad gäller bibeltexten så gott som uteslutande låg i texternas tillkomst men den gamla uppfattningen, kyrkofädernas, var att Anden var lika närvarande i själva läsningen och tolkningen.

Hur gör man då för att återvända genom den där porten? Hur förmår vi ängeln att lägga det ljungande svärdet åt sidan, så vi kan komma förbi? För Halldorf & Hagman verkar nyckeln heta sakramentalitet. Att lära sig se Guds närvaro i världen, i tingen (och i medmänniskorna, rimligen, fast just det nämns inte). Hur åstadkommer man det då? Rimligen genom att omfamna och låta sig genomsyras av den väv av koncept som utgör kristen tro.

För några år sen ville jag bli kristen på riktigt men visste inte riktigt hur. Jag föreställde mig att jag liksom var tvungen att sätta på mig ögonbindel och kasta mig utför ett stup. Det var enda sättet jag såg, för jag fick inte ihop kristendomen som någon typ av bokstavlig sanning i den betydelse man normalt använder det ordet. Det är nästan som om jag hade en intuitiv känsla, redan då, för att det rör sig om någon typ av cirkelargument – och sånt ville jag inte vara med om.

Men det handlar inte om logik. Inte egentligen.

Gammal målning, föreställande Adam och Eva som blivit utkörda ur Edens lustgård. Ängeln står precis utanför porten, med svärdet höjt. Adam och Eva skyggar, och vill inte fly därifrån men förstår att de måste.

Egentligen har jag slutat göra så här noggranna blogginlägg på poddar – eh, eg. är det ju bara Läsarpodden jag lyssnat på. Jag är bättre läsare än lyssnare, men just den här gången har jag lyssnat om och gjort anteckningar för att kunna skriva om det. Ämnet är mig tillräckligt centralt för det.

Borde jag skaffa och läsa den där Boersmas bok? Det låter ju onekligen lovande. Jag har nu en hel hög med olästa böcker som jag köpt hem, och minst en till planerad att köpa … det får iaf vänta lite.

Länkar

Läsarpodden om Boersmas bok
http://lasarpodden.libsyn.com/avsnitt-24-the-scripture-as-real-presence-av-hans-boersma

Att gå upp på tentan och bara ha läst halva boken

Jag har en matteläraridol – eller hade. Länge sen nu, men det händer fortfarande att jag kommer att tänka på Margareta Oldgren.

På den tiden brydde jag mig om matematik, så en riktigt bra mattelärare var guld värd. Eftersom jag bara hade tvåårigt gymnasium hade jag lite att läsa in innan jag kunde börja på tekniskt basår. Hela resterande mattekurs hade jag Margareta, som på komvux undervisade allt från grundvux till gymnasium och dessutom på den tekniska högskolan.

Margareta Oldgrens hela uppenbarelse var tant. Tant i veckad kjol, strikta blusar och skor med såna där klossaktiga klackar som engelska drottningen brukar ha. Vi hade andra kvinnliga lärare som nog inte var yngre, som undervisade i stickad väst och manchesterbyxor. Icke så Margareta. Vi upptäckte fort att hon var en tant med klös i. Mer intensiv människa har jag sällan träffat.

Den allra största skillnaden mellan henne och andra mattelärare jag haft är nog hur hon bemötta elever och studenter som gjorde fel på något tal, inte hittade rätt och bad om hjälp. Alla andra lärare jag haft har ignorerat hur jag räknat och gått rakt på en beskrivning av hur man ska göra. Hon började med att kolla upp vad eleven gjorde. ”Hur tänker du?” Man beskrev, och så sade hon: aha. Där är felet. Det stämmer inte. Först sedan man hajat var man tänkt fel fick man en beskrivning på hur man skulle hitta rätt. Om ni inte fattar felet med den gamla tankegången kan ni ju göra rätt och fel varannan gång! tyckte hon. Det gick inte för sig. Matte skulle förstås, inte bara läras in och rabblas upp. ”Betrakta varje oklarhet som en potentiell pesthärd!” sade Margareta och spände ögonen i oss. Jag uppskattade det mycket.

Margareta special nummer två var att om man inte fattade hennes förklaring hitta ett annat sätt att förklara på. Alla andra mattelärare jag haft har bara upprepat sin modell. Oftast har då poletten trillat ner, men ett annat angreppssätt är förstås oftast en bättre väg. När jag råkade på henne var hon van lärare som skaffat sig ett ordentligt bibliotek med förklaringsmodeller, ursprungligen förmodligen framimproviserade live i undervisningssituation.

På Tekniskt basår älskade vi henne. Min kurs på tekniska högskolan var lite mer kluven. Teknis-matte är inte matematik som vetenskap, utan tillämpad matematik. Man lär sig inte att bevisa allt man gör, på det sätt de gör på universitetet. En del tyckte nog att Margaretas krav på att hänga med logiskt var lite väl hårda.

Ibland var hon tvungen att släppa på det, just eftersom vi läste teknologmatte. När det blev dags för diff-ekvationer sade hon ungefär ”om ni ska kunna förstå det här, behöver ni läsa en massa poäng matte som ni inte har läst. Det enda jag kan säga till er är att en diffekvation som ser ut så här, har en lösning på den här formen, och det får ni bara acceptera. Allt ni ska göra är att identifiera konstanterna. Varför ni ska lära er det fast det egentligen rent matematiskt är för svårt för er, är för att diffekvationer är så användbara för ingenjörer. Man räknar med dem och broarna håller.”

Jag berättade det här för en kille som hoppat av sitt civilingenjörsprogram just vid diffekvationerna. Han blev nästan grön i synen. ”Om någon bara sagt det till oss!” sade han. ”Som jag kämpade för att förstå …” Hennes tydlighet med vad som var vad var verkligen underbar.

När det var dags för första mattetentan var alla jättenervösa. Margareta berättade då om när hon själv gått upp på en tenta och bara hade läst halva boken. (Ja, läst. Själv lärde hon sig matte genom att LÄSA I BOKEN snarare än att räkna. Jag hajar fortfarande inte hur det överhuvud taget är möjligt.) När hon var nyutbildad lärare och sökte jobb gjorde hon som många andra i den sitsen och sökte även en mattekurs till. Om hon inte skulle få jobb kunde hon ju plugga lite mer. Hon kom både in på kursen och fick jobbet, och bestämde sig för att försöka klara av båda. Sen hann hon inte plugga så mycket. På sin första läraranställning brukar man nog få häcken full.

Hon hade ett påsklov på sig att plugga. Maken tog de fyra barnen och gick ut på dagarna. Själv satt hon inne och läste. ”Jag tänkte att jag läser halva boken” berättade hon. ”Sen går jag upp på tentan och ser vad jag kan. Om jag får hälften så många poäng som behövs för att få godkänt har jag bara hälften kvar.”

När det var dags för tentan var hon inte ett smack nervös. Hon visste ju att hon inte skulle klara den. ”Första frågan var om något jag inte hade en aning om. Den hoppade jag glatt över.” När hon svarat på det hon kunde började hon räkna ihop hur många poäng hon fick. ”När man själv har rättat tentor har man ganska god uppfattning om det.” Hon insåg att hon förmodligen bara var ett poäng ifrån att klara tentan. ”DÅ blev jag nervös!” Hon rafsade igenom det som hon hoppat över för att se om det var något hon kunde svamla ihop något på, och skrapa ihop något litet poäng. Det lyckades, och hon klarade tentan.

Den avsedda sensmoralen var förstås att det kan vara ganska smart att gå upp på tentan bara för att se vad man kan, istället för att känna att man måste klara den. Jag var förmodligen inte den enda i rummet som mest var paff över att en lärare stod och berättade att hon gått upp på en tenta och bara läst halva boken.

Nu står jag här och tänker göra en Margareta. Åtminstone nästan.

Den där kursen i östkyrkans historia är jag både nöjd och missnöjd med. Jag har använt den till ungefär det jag ville: jag har fått se östkyrkligt tänkande en smula inifrån och fått höra hur de själva beskriver sin historia, snarare än hur den beskrivs i väst. Jag kan göra en lång lista med intressanta saker jag lärt mig, många av dem dock uppgooglade när jag sökt skaffa bakgrund till kurslitteraturen som ibland förutsatt mer kunskaper än jag haft.

När jag väl kom till tentan upptäckte jag att den verkligen frågade om helt andra saker än vad jag lärt mig på den här kursen. Den gjorde mig klart oglad.

Att plugga till den här omtentan måste göras som rent taktikplugg. Sånt suger. Jag är skitdålig på det. Just därför har jag givetvis prokrastinerat, skjutit upp, gjort annat och gjort ingenting in absurdum. Jag har läst Magnus Malms ”Som om Gud inte finns”. Jag har börjat tugga försiktigt på Gavin Floods ”The Importance of religion” och blivit stormförtjust i Ronny Ambjörnssons böcker om idéhistoria. Nu är det en vecka till omtentan och jag måste ändra taktik.

Kursen har två böcker, en tjockare och en tunnare som används väsentligt mycket kortare tid än den tjockare. Tentan visade sig dock fråga mycket mer om material från denna lilla bok än vad jag hade kunnat tro.

Nu gör jag så att jag läser lillboken och pluggar in den. Därutöver kan jag väl kanske taktikplugga lite ur den andra boken, på väl valda delar, men fokus ligger på den lilla. Sen går jag upp för att se hur det går. Om jag råkar klara tentan är det strålande. Om inte har jag åtminstone betat av en bit av det jag måste lära mig.

Min mattelärareidol håller än, trots att jag har insett att humaniora är mycket mer min grej än matte.

Karadima – bisp Barros – Juan Carlos Cruz – Marie Collins – kard. O’Malley – påve Franciskus

Påve Franciskus har haft en fantastiskt lång ”smekmånad” där det mesta han säger och gör tas emot oerhört välvilligt av en församlad världspress. Kanske den går mot sitt slut nu?

Detta har hänt:

Den viktigaste personen i dramat är en 87-årig chilensk präst som redan är undanskuffad från offentligheten och undanskyfflad till ett pensionärshem. Fernando Karadima verkade i en fin förort till Santiago, bland chilensk överklass där den karismatiske prästen fick många beundrare. Ur kretsarna runt Karadima sprang många prästkallelser, varav fem så småningom blev biskopar.

2011 dömdes Karadima av en kyrklig domstol till att leva resten av sitt liv i bön och botgöring, på grund av en lång serie övergrepp på unga. Den världsliga domstolen kunde ingen dom utfärda eftersom fallen hunnit bli preskriberade, men utredningen betraktade vittnesmålen som trovärdiga och fann också att den kyrkliga hierarkin gjort vad man kunnat för att tysta ner och hindra skandal.

En av dessa fem Karadima-skyddslingar bland Chiles biskopar heter Juan Barros. Han biskopvigdes 1995 för att bli hjälpbiskop i Valparaiso. 2004 blev han biskop över militärprästerna. 2015 gjorde påve Franciskus honom till stiftsbiskop, med eget ansvar för ett helt normalt chilenskt stift. Det är om detta de senare akterna i dramat handlar. Minst tre av de som varit utsatta för Karadima säger att visst, Barros förgrep sig inte själv på dem men han var med och såg. Genom sin tystnad blev han Karadimas medbrottsling – och är han med denna bakgrund verkligen lämplig som stiftschef? Detta har varit ute i chilensk press minst sedan 2012. Den mest högljudde av de tre brottsoffren som säger att Barros visste och såg heter Juan Carlos Cruz, och bor numera i USA.

Marie Collins lämnar över Juan Carlos Cruz’ brev till kardinal O’Malley. Jag kan inte låta bli att undra – hur kommer det sig att Collins och O’Malley såg till att skaffa bildbevis på detta?

2014 skapade påve Franciskus en kommission som skulle ta itu med Katolska kyrkans problem med sexövergrepp på barn, den påvliga kommissionen för skydd av minderåriga. Kommission leds av en USA-biskop, franciskanmunken kardinal Sean O’Malley i Boston. När den skapades hade man bestämt att ha med några representanter för de offer för övergrepp som talat ut om saken och på olika sätt varit drivande i frågan. Juan Carlos Cruz var på förslag men chilenske kardinal Errázuriz, en av påvens närmaste män, ingrep personligen för att förhindra att Cruz skulle hamna där. Medlemmar i kommissionen blev istället britten Peter Saunders och irländskan Marie Collins som båda på olika sätt varit aktiva i arbete mot sexövergrepp i katolska kyrkan, bland de som lever vidare efter övergrepp och med program för att förebygga nya sådana. De kom bägge att lämna kommittén. Collins blev kvar längst, men lämnade i mars förra året eftersom det fanns för stort motstånd mot förändring för att kommissionen skulle kunna uträtta någonting; hon menade att de blivit direkt motarbetade av personer i den romerska kurian.

2015 är ett händelserikt år vad gäller fallet Barros. I Chile producerades en spelfilm kring den en gång så uppburne men nu skandaliserade prästen, ”El Bosque de Karadima”. Den gick mycket bra på biograferna och visades sen på chilensk TV, omklippt till TV-serie.

I Rom utsåg påve Franciskus militärbiskopen Barros till biskop över stiftet Osorno. Att säga att chilenarna blev upprörda är en underdrift. Franciskus var väl insatt i de chilenska problemen. Exakt hur han kommit att anse att det var en bra idé att lyfta fram Barros på detta sätt är en gåta. Cruz skickade ett åttasidigt brev till påven, som överlämnades via Marie Collins och kardinal O’Malley, tydligen utan effekt. Den nye Osorno-biskopens installationsmässa blev en rörig tillställning, mer protest än fest.

Påve Franciskus är väldigt populär i hela Sydamerika, utom just i Chile. Där håller man utnämningen av biskop Barros till stiftet Osorno emot honom. Förra månaden besökte påven Chile. I förlängningen har affären Barros exploderat i hans ansikte.

När påven i Chile blev tillfrågad om biskop Barros sade han att det fanns inga bevis emot honom; allt var skvaller och förtal. Orden förmådde kardinal O’Malley att offentligt säga att påvens yttrande var mycket sårande för offren. Senare tog påven tillbaka en del av sina ord men fortsatte hävda att ingen kommit fram med något bevis mot Barros. Om det framkommer sådana ska han lyssna, menade påven.

I det läget tog Marie Collins bladet från munnen och berättade om det åttasidiga mycket detaljerade brev som kardinal O’Malley intygat att han överlämnat till påven. Att kardinalen av Boston och Marie Collins gemensamt blåljuger förefaller inte troligt. Påven har alltså fått info. Men vad har han gjort av den? Kastat oläst i en papperskorg? Läst, inte trott på, avfärdat och struntat i, tror Rebella. Genom den sydamerikanska biskopskonferensen känner påve Franciskus sina sydamerikanska biskopskollegor. Att han köpt de chilenska biskoparnas version av vad som skett och tar det för sanning är ingen särskilt vågad gissning.

Nyhetsinslaget nedan om 25 minuter (från 50 sek) från amerikanska katolska TV-kanalen EWTN rekommenderas.

Strax efter sin hemkomst från resan beslöt påven i alla fall att skicka Charles Scicluna, Katolska kyrkans främste utredare av sexövergrepp på minderåriga, att utreda den chilenska situationen. Det låter ju bra men Liz Yore, som ägnat många år åt arbete med barns rättigheter, fnyser. Redan under påve Benedikts tid gjordes utförliga utredningar som säkerligen ligger hos Troskongregationen. Vad skulle vara vitsen med att intervjua alla offer en gång till?

Hela storyn kastar mycket stora tvivel över Franciskus omdöme vad gäller sexövergrepp på barn. Som kardinal i Buenos Aires sade han att några sådana problem inte finns i hans stift. Han hade iaf inte hört något. Ingen hade klivit fram och vittnat. Nu kan man stöna över detta, ta sig för pannan och förstå: påve Franciskus är helt friggin’ clueless vad gäller den här frågan. Han har en del goda rådgivare och andra som är sämre, men själv är han ute på synnerligen hal is. Han tror förmodligen att sexövergrepp på minderåriga i grunden är ett europeiskt problem, och han har inte fattat att enda boten är att all skit ska fram i ljuset. Troligen känner han också personligen många chilenska biskopar, och klarar därför inte av att se att de kan fela på denna punkt. ”Ingen jag känner gör sig skyldig till våldtäkt, varken på vuxna eller barn” – så tror vi allihop, ju. Om påve Franciskus tar för givet att ingen av hans sydamerikanska biskopspolare kan vara ens i närheten av att skydda sexövergreppande präster är det mänskligt, men samtidigt tämligen katastrofalt.

En annan möjlighet som vi inte ska glömma bort är att biskop Barros själv kan vara ett av Karadimas offer. Kanske det är vetskap om detta som får Franciskus att slå dövörat till mot kritik. OM det skulle vara så, har biskop Barros en enda väg framåt: att berätta. Det lär isåf knappast ske så länge Karadima är i livet. Det är inte så enkelt att den som varit med om sexövergrepp från någon de beundrar och stått i beroendeställning alltid enbart hatar denne för livet … verkligen inte.

Franciskus har många goda sidor. Men allt som gäller kön, sex och sexövergrepp verkar vara områden där han helt enkelt är blind, på exakt det sätt som människor mest har brukat vara. Det är både mänskligt och illa. Hos en människa som har väldigt mycket makt är det mer illa än annars.

Han valdes huvudsakligen för att reformera kurian. Hur mycket Franciskus lyckats åstadkomma på den punkten när det blir dags att lämna in och gå vidare till vår Herre återstår att se. Däremot kan man nog säga att han har öppnat en hel del dörrar, så vindarna kommer in att blåsa och problem blir tydligare än vad de varit förut. Förmodligen borde vi tycka mycket, mycket synd om den som småningom efterträder honom.

Tim Minchins ”The Pope Song” från 2010 är ett synnerligen elakt och fruktansvärt orättvist alster, skriven vid någon tidpunkt när det fanns misstanke om att Benedikt själv skyddat någon sexövergreppande präst. Idag har vi fattat att Benedikt tog en del skit i ansiktet just på grund av att han började röra om i den illaluktande sörjan, varav en del hamnade i fläkten och stänkte tillbaka på honom själv. Man kan tycka att Minchins humor i den här sången är ganska billig. Det roliga är egentligen bara att i en sång om påven svära så många gånger det bara går, men mot låtens slut har han en poäng.

If you look into your motherfuckin’ heart and tell me true
That this motherfucking stupid fucking song offended you
With its filthy fucking language and its fucking disrespect
If it made you feel angry go ahead and write a letter
But if you find me more offensive than the possibility
That the Pope protected priests when they were getting fucking fiddly
Then listen to me, motherfucker, this here is a fact:

You are just as morally misguided as that motherfucking power-hungry, self-aggrandised bigot in the stupid fucking hat.

”Morally misguided” är i sammanhanget väl uttryckt.

Försök föreställa er att skandalen Barros utspelats under Benedikts pontifikat. Försök föreställa er hur hudflängd påven redan nu hade varit av världspressen. Påve Franciskus skyddas av sin fantastiska populäritet, men den bär inte hur långt som helst. Jag kan ha fel … men jag tror att påvens gloria kommer att hamna ordentligt på sned under den närmaste månaden. Den allmänna uppfattningen faller väl kanske inte riktigt till Tim Minchin-nivå, men falla kommer den att göra.

Länkar

Vill du läsa en enda tidningsartikel för att orientera dig om fallet Barros rekommenderar jag denna.
AP Exclusive: Despite denial, Pope got abuse victim’s letter. Nicole Winfield och Eva Vergara, för Associated Press, tryckt på flera håll men här i USA Today. 5 feb 2018
https://www.usatoday.com/story/news/world/2018/02/05/ap-exclusive-despite-denial-pope-got-abuse-victims-letter/306234002/

Den som föredrar en knapp halvtimmes film kan kolla på nyhetsinslaget i World Over på amerikanska katolska kanalen EWTN, som återfinns högre upp i texten men jag lägger en länk här också. Första 50 sekunderna handlar om annat, sen är hela filmklippet om fallet Barros. Intervju med Juan Carlos Cruz vid 6:30. Liz Yore, advokat som jobbar för barns rättigheter – inkl. rätt mycket med sexövergrepp – har mycket att tillföra. 8 feb 2018
https://youtube.com/watch?v=nEOhY78-Sb0
Först tyckte jag att människorna i TV-studion har väl alarmistiska ansiktsuttryck. När jag sett hela kom jag fram till att de har goda skäl.

AP Exclusive: Pope letter details concern over Chile bishop. 11 jan 2018. Eva Vergara och Nicole Winfield för Associated Press. Artikeln har tryckts i alla stora amerikanska katolska tidningar plus en hel del sekulära; här i New York Daily News.
http://www.nydailynews.com/newswires/news/world/ap-exclusive-pope-letter-details-concern-chile-bishop-article-1.3751870
Artikeln innehåller en del om spelet före och strax efter att Barros utsetts till biskop av Osorno, och kommunikation i ärendet mellan Franciskus och de chilenska biskoparna.

Exclusive: Survivor explains decision to leave Vatican’s abuse commission. Marie Collins förklarar själv sitt beslut i amerikanska National Catholic Reporter, 1 mars 2017.
https://www.ncronline.org/news/people/exclusive-survivor-explains-decision-leave-vaticans-abuse-commission

Vad en finländsk biskop säger, när folk är upprörda över hen

Anser denna anonyma grupp då att Gud är en han?

– Jag kan inte uttala mig för andra men jag tror att man kanske vill försvara att det i bibeln finns värdefullt symbolspråk där Gud jämförs med en god far. Jag har viss förståelse för det också.

Så här har jag aldrig sett någon av Svenska kyrkans biskopar göra. Björn Vikström är biskop i Borgå stift, det landsomfattande svenskspråkiga stiftet i Finland. Den första kvinnliga kyrkoherden i Åbo hade tämligen nyligen tillträtt när han fick ett anonymt brev från en grupp församlingsbor, som tyckte att biskopen borde ta itu med kyrkoherden eftersom hon kallat Gud för hen.

Biskop Vikström såg inte problemet med att kalla Gud för hen. Det gör inte jag heller. Så långt är det jämnt skägg, jämfört med exv. hen-Jesus i Västerås. Men när Vikström blir ombedd att ge sin tolkning av vad kritikerna tror, då tar han till den mest välvilliga han kan hitta. Ansträngningen kan tyckas liten, men skillnaden blir stor.

Tänk om man gjort så, även vad gäller hen-Jesus i Södertälje? Om man sagt exv. att kritikerna är nog måna om Jesu fulla mänsklighet, uttryckt även i ett mänskligt kön, och jag kan förstå det värdefulla i detta.

Men så gör man inte i Svenska kyrkan. Det är i sig ett problem, men också ett symptom på något mycket mer djupliggande som handlar om hur man ser på sina meningsmotståndare i kyrkan.

Insikten att människor med andra åsikter än ens egna kan ha hedervärda motiv är så fruktansvärt viktig. Hur återfår vi den?

Länkar

https://svenska.yle.fi/artikel/2018/01/25/biskop-vikstrom-tycker-att-gud-far-kallas-hen-gud-ar-inte-bokstavligen-en-gubbe

Gregorius av Nyssa, ett bedårande barn av sin tid

När den gamle kyrkofadern Gregorius av Nyssa på 300-talet sätter igång att analysera Mose liv storknar jag en smula. Mose hålls fram som ett föredömligt liv, en idag helt bortglömd tanke? Så läste man bibeln på hans tid. Allegori, schmalegori. Redan på första sidan av Greggans allegoriska utläggning av Andra mosebok kommer stycket nedan, i samband med Mose barndom och tyrannen Farao som lät dräpa alla gossebarn – men inte flickorna.

Det köttsliga och av lidelser uppfyllda tillstånd som trycker ner den mänskliga naturen som en del av fallet, är den kvinnliga livsformen. Att denna föds till livet har tyrannen inget emot. Allvaret och strängheten i dygden står för födelsen av en man, något som tyrannen hatar och misstänker för uppror mot sitt välde.

Manligt = bra.
Kvinnligt = dåligt.
Skriv nu ner och anteckna, så att ni inte glömmer denna viktiga lärdom.

Det här är ju inga tankar som Gregorius av Nyssa hittat på. Hans tid tänkte så. Det är i sig intressant när man betänker att Gregorius av Nyssa är en av de tre kappadokierna, vars beskrivningar av Treenigheten blivit de gällande (åtminstone i öst, västkyrkan har låtit sig släpas iväg i delvis annan riktning av den där Augustinus).

Att Greggan formulerar gudomliga saker i manliga termer, det är med tanke på ovanstånde citat helt friggin’ självklart. Han tänkte sig säkerligen att Fadern verkligen hade något slags manlig essens. Du var ett bedårande barn av din tid, Gregorius lille, men här luktar din text ordentligt illa.

Jag tror ju som sagt inte att vi kan hålla på och fippla med själva treenighetsformuleringen, Fader Son och helig Ande, utan att slösa bort arvet. Men kanske det går att belysa denna på ytan så manliga gudom genom att besinna den superpatriarkala tid den är skapad i? Nej jag har inga konkreta idéer. Jag tänker högt, bara.

Hans beskrivning av Mose relation till Gud är iaf vacker. Hör bara på avslutningen av ”Mose liv”.

Allt detta som visar hur ett liv i dygden skall fullkomnas, har jag i korthet framställt för dig, du gudsman. Jag har skrivit till dig om den store Moses liv som en förebild i skönhet. Syftet är att vi alla skall kunna på ett personligt plan överföra denna bild av skönhet genom att efterfölja hans levnadssätt. Ty vem kunde vara ett mer trovärdigt vittne till att Mose verkligen har uppnått den fullkomlighet som är möjlig, än det Guds ord som säger till honom: ”Jag känner dig framför alla andra” (2 Mos 33:12). Men också att Gud själv kallade honom sin vän, och att han föredrog att förintas tillsammans med alla de andra, om inte Gud i sin godhet förlät dem som felat. Så stillade han vreden mot israeliterna. Gud ändrade sin dom för att inte bedröva sin vän. Allt detta är ett tydligt tecken och ett bevis på, att Mose under sitt liv bestigit den högsta toppen på fullkomlighetens berg.

Eftersom fullkomligheten av livet i dygden var det vi sökte efter och vi nu genom det sagda har funnit just detta, så är det dags, ädle vän, att se på förebilden och bli känd av Gud och bli hans vän genom att du till ditt eget liv överför vad som har blivit begrundat i en andlig tolkning av det historiska skeendet. Ty detta är i sanning fullkomningen: att inte längre av trälaktig fruktan för straff avstå från att leva i synden, inte göra det goda i hopp om lön som om man med beräkning skulle driva affärer med ett dygdigt liv. Istället ska vi bortse från allt det som vi hoppas på och har blivit lovade. Vi skall anse att det finns endast en sak att frukta: att falla ur Guds vänskap. Att bli Guds vän är det enda som är värt heder och något att sträva efter och det är, enligt min mening, livets fullkomning.

Största delen av modern kristendom har bestämt något att lära sig av detta. Som alltid måste man ur historien och traditionen vaska fram det man vill ha. Jag tror inte att någon idag riktigt köper Gregorius av Nyssas skildring av manlig dygd och kvinnligt förfall. (Eller är jag optimist nu?)