Vad är en evangelikal?

För länge sedan trodde jag att jag hade fattat begreppen ”evangelisk” och ”evangelikal”, och skrev ett blogginlägg om det jag trott mig fatta. Mina kommentatorer komplicerade min bild, och jag tvingades inse att jag inte alls fattat.

Nu har jag några nya förslag på vad ordet ”evangelikal” kan betyda – ibland, för det används på många olika sätt vilket gör det hela rätt förvirrat.

1) En evangelikal i Sverige tillhör de delar av svensk kyrklighet med rötter i pietismen, som hellre vill betona sin samhörighet med amerikanska kyrkor än med gammal mossig svensk frikyrka. Begreppet är ett rent identitetsprojekt. Ber man dem definiera drar de fram formuleringar som gäller för oerhört många kristna. Rent teologiskt går evangelikalismen inte att definiera – möjligen historiskt, och att då kalla sig evangelikal är att ansluta sig till Billy Graham snarare än (som sagt) mossig gammal svensk föreningsfrikyrklighet.

2) En evangelikal är en nästan-fundamentalist, som inte vill bli kallad fundamentalist. Evangelikal låter snyggare.

Jorå, det finns andra definitioner också. Vet. Evangelikaler grupp 1 torde vara fler än grupp 2.

Utomstående som inte behöver förstå alla detaljer kan nog grovt översätta ”evangelikaler” med

3) ”konservativa frikyrkliga”. Det stämmer inte till 100% – det gör givetvis inte mina två förslag ovan heller. Den här approximativa modellen är säkerligen teoretiskt felaktig, men torde i realiteten oftast funka rätt bra. EFS faller lite mellan stolarna, men förklarar man EFS som ”frikyrka fast inom Svenska kyrkan” blir det ändå rätt okej.

Myten måste, på något plan, förstås som realism

Kyrkorna, och de flesta andra religioner, talar ett språk som kräver att myten förstås som realism. Himlen är en fysisk ort, Gud är en i någon form fysisk gestalt, de döda lever vidare i ett slags kroppslig form.

Detta oerhört intressanta påstående hittade jag i en gammal debattartikel i Sändaren, skriven av Rolf Christoffersson som tydligen är pensionerad pastor. I övrigt vet jag inget om honom. Dessa två meningar finner jag helt underbara.

Sen fyller Christoffersson på med

Att vara troende anses innebära att man accepterar dessa föreställningar som fysiskt sanna.

Här är jag inte lika förtjust. Vadå ”fysiskt sann”, hade man nog sagt under antiken. Här är det modernitetens kravsom knackat på Christofferssons dörr.

Trots de underbara två meningar jag citerade i inledningen förefaller Christofferssons agenda vara att nå fram till en kristendom där man inte måste hålla ett antal uppfattningar tillkomna i antikens nu utdaterande världsbild för sanna. Tyvärr brukar sånt leda till att man undergräver sina myter. När den inte längre förstås som realism är myten gravt skadeskjuten. Kråkan ligger där och flaxar med vingarna, men får ingen vikt under dem och lyckas inte ta sig upp ur diket den ramlat ner i.

Själv kravlar jag runt i samma dike. Den ende Gud jag kan intellektuellt förhålla mig till är en alldeles för okonkret Gud för att det ska riktigt funka att be till honom.

I skrivande stund deltar jag i ett osedvanligt intressant samtal på Twitter. Det började med en tweet om ett middagssamtal om Pippi Långstrump i en barnfamilj, och sen spann det lös. Är Bröderna Lejonhjärta en fantasi med syfte att finna mening i en brors död? Trodde Jonathan själv på Nangijala, eller berättade han bara en saga för sin döende lillebror? Finns Pippi Långstrump på riktigt, eller är hon en fantasi som hjälper Tommy och Annika att hantera sina egna liv? Finns Karlsson på taket – har de vuxna som säger att han bara är en fantasifigur rätt?

Fantasymänniskorna, med kretsar av fans kring Ringen etc. brukar tala om att agera, skriva, tala ”in world”. I sina egna alster, skriver de om Frodo och Gollum som om de var verkliga, existerande varelser. Riktigt märkbart blir det när de går utanför den egna fan-kretsen och börjar exv. skriva artiklar på Wikipedia om sina älsklingsämnen. Då blir det krock med den neutrala kunskapssynen. F.ö. finns åtminstone på svenska Wikipedia en del artiklar om kristna företeelser som kan sägas vara skrivna ”in world” …

… som utövare av något slags religion tror jag man måste, på något plan, röra sig in world. Frågan är bara hur man gör det, på ett sätt som går ihop i det 21:a århundradet? Den tidiga liberalteologin med sin önskan att avförtrolla, avmystifiera och avmytologisera är i alla fall ett blindspår. Så mycket ser jag som säkert. Mystifiera mera! men hur?

Det förekommer att ateister fnysande menar att Gud och Jesus är något slags låtsaskompis. Om deras barn har låtsaskompisar beter de sig då likadant?

De kanske svarar att det är skillnad. Vi är ju vuxna. Jag undrar jag om skillnaden eg. är så stor.

Kan jag möjligen ta mitt inledande citat av Christoffersson, och byta ut ”realism” mot ”realitet”?

Rebella grunnar vidare.

Christofferssons debattartikel ”Varför brottas inte kyrkan mer?”
http://www.sandaren.se/debatt/varfor-brottas-inte-kyrkan-mer

Här ett par damer som hört samme Christoffersson hålla föredrag i en kyrka. De tycks uppfatta honom som en sån där relativistisk typ som inte eg. håller något för sant. Är det en rättvis bedömning? Jag har ingen aning.
”Förvånad när teologen utgår från egen filosofi”
http://www.sandaren.se/debatt/forvanad-nar-teologen-utgar-fran-egen-filosofi

Litet katolskt kapell i medeltidskyrkan?

Ekumeniska gester bör vara genomtänkta, så att de uppfattas på avsett sätt. Bertil Murrays (FK) motion till kyrkomötet om att ge bort en medeltidskyrka till katolska stiftet är inte det. Katolska stiftet vill inte ha någon. De vill slippa underhålla medeltida byggnader som man inte ens får bygga om i enlighet med sina behov.

Det enda ett sånt förslag åstadkommer är att göda katolska kommentarer som ”De borde lämna tillbaka alla kyrkor de rövat från oss!” Som om församlingskyrkan inte var byggd och betald av församlingsborna. Som om det inte var samma människor, och nästan alltid samma präster, som fortsatte nyttja den efter reformationen.

Inte helt sällan utmynnar lämna tillbaka kyrkor-diskussion katoliker emellan i att det vore bättre om katolikerna kunde få använda kyrkorna utan att behöva betala de dyra renoveringarna. Tja, så sker redan. Fokus ligger dock sällan på att det ska vara just medeltidskyrkor, då även katolska stiftet föredrar att ha sina gudstjänster i anslutning till församlingarna.

Motionens andra förslag är bättre. Murray föreslår att

i en eller flera av Svenska kyrkans medeltida domkyrkor avskilja ett kapell för invigning och avskiljning till katolskt mässfirande

Den tanken är faktiskt spännande. Exv. Västerås domkyrka har ju många småkapell – kanske katolikerna kunde få ta ett till sitt? Undras bara om det är vad katolikerna i Västerås eg. behöver, men om de nappar på det?

Tanken att på något sätt samsas i samma kyrkor är spännande. Det första jag ser framför mig är dock oanade möjligheter till konflikter. Vad om katolikerna vill inreda sin del av kyrkan på ett sätt som ger den svenskkyrkliga församlingen spunk? Om det ska vara någon vits med det hela måste de få hållas med monstranser och hela kitet, det är inte det jag tänker på. Men sen finns ju rena estetiska övervägningar också. Och så ska man komma överens om tider, så det inte planeras in orgelkonsert när katolikerna har tänkt hålla eukaristisk tillbedjan. Och omvänt, att inte katolikerna planerar in dygnslång eukaristisk tillbedjan på sätt som sabbar den svenskkyrkliga församlingens regelbundna program. Osv.

Fy så jobbigt. Fy så många möjligheter till bråk. Å andra sidan är det väl så man lär känna varandra på riktigt … såatteh … det vore riktigt intressant, faktiskt. Men det gäller att överväga detaljerna i överenskommelser och avtal, för att minimera båda parternas möjlighet att sätta sig på bakhasorna och sabba samarbete.

Jag har svårt att se att man skulle kunna ge bort exv. Vadstena klosterkyrka, ”Blåkyrkan” i folkmun, till vare sig det katolska stiftet eller birgittinorden – det sistnämnda är vad den katolska ”ge tillbaka!”-falangen borde förorda, om de tänker lite, för inget katolskt stift har någonsin ägt den. Klosterkyrkorna blev till skillnad från gamla församlingskyrkor konfiskerade på riktigt, men inte från ”katolska kyrkan” utan från resp. orden. Men nu har den ju varit svenskkyrklig församlingskyrka i Vadstena rätt länge … Lämna tillbaka!-katolikerna bör betänka att den svenskkyrkliga församlingen faktiskt rev sin andra medeltidskyrka, ”rödkyrkan”, för att kunna underhålla ”blåkyrkan”. Riva en kyrka från 1300-talet!!! var de galna? och hur fick de tillstånd? Det här var under tidigt 1800-tal. Det funkade lite annorlunda då. Lilla Vadstena församling hade verkligen inte råd att vårda två medeltidskyrkor, och definitivt inte bruk för mer än en. Man var tvungen att välja, och vilken man skulle välja var i början inte självklart.

Skulle dagens birgittasystrar i Vadstena ha praktisk användning av större tillgång till den gamla klosterkyrkan hoppas jag iaf att de får det. Nu är Vadstena klosterkyrka jättestor, större än de flesta av landets domkyrkor, så jag betvivlar att det pluttiga nunneklostret har enormt bruk av den. Men inreda ett särskilt litet kapell i blåkyrkan, som birgittasystrarna förfogar över? Det skulle flytta fram deras positioner en smula vad gäller rätt till kyrkorummet. Om de nu är intresserade kan jag tycka att det vore ganska rimligt. Vad mig anbelangar får birgittasystrarna gärna hålla lite fler tideböner där.

Dagen-artikel.
http://www.dagen.se/svenska-kyrkan-borde-skanka-en-medeltidskyrka-till-katolikerna-1.1003486
Ur ingressen:

I och med reformationen förlorade katolska kyrkan alla sina kyrkobyggnader i Sverige.

Den beskrivningen skvallrar om bristande ecklesiologisk insikt. Byggnaderna ägdes inte av ”Katolska kyrkan” – som i resonemanget rimligen anses situerad i Rom – utan av den lokala kyrkan, som i och med reformationen kapade banden till Rom. Men att Katolska kyrkan har historiska band till våra medeltidskyrkor, det torde alla kunna hålla med om.

Själva motionen (pdf)
https://www.svenskakyrkan.se/1641494

Den rivna ”Rödkyrkan” i Vadstena. Uppgiften att man ett tag istället tänkt riva Blåkyrkan kommer från en guide i klosterkyrkan.
https://sv.wikipedia.org/wiki/S:t_Pers_kyrka,_Vadstena

Att (re)konstruera läsarmetod för 2000-talet

Läsarnas barnbarn läser inte längre. Frikyrkan famlar efter sin identitet.

Jag hittade en textserie av Rickard Roitto i Sändaren, publicerad 2012 under förberedandet av den samfundshopslagning som resulterade i Equmeniakyrkan. Den andas ungefär samma sak som antologin ”Läsarna i distraktionernas tid”. Ungefär så här: Vi har tappat den där förmågan att göra texterna till våra, så de blir viktiga för oss på allvar. Istället låter vi pastorer tolka texter åt oss. De gamla sätten, läsarnas sätt, hade en del stora nackdelar. En del kunde användas lite hur som helst. Men annat var bra … vi måste hitta det, igen, och bli en läsande frikyrka. Konkreta förslag på hur levereras dock inte.

Det finns en urgammal och i Katolska kyrkan synnerligen väletablerad metod för andlig bibelläsning vid namn lectio divina. Det finns protestanter som använder den också, både i Svenska kyrkan och i vissa frikyrkliga sammanhang (jag gissar att de flesta har inspiration från Bjärka-Säby). Roitto föreslår inte att man ska ge sig på den metoden men han nämner den. Visst, att använda den kan säkert funka. Själv har jag aldrig gjort riktig lectio (däremot något konstigt, där den som skulle leda nog själv inte förstod metoden) men är absolut öppen för att lära mig den. Jag undrar ändå om man måste bege sig till Katolska kyrkans domäner för att hitta sådana metoder?

Här sätter Rebellas hjärna igång. (Eller egentligen har den hållit på lite stillsamt med detta i en månad, men nu när jag snavade över Roittos texter fick jag en spark i rumpan att sätta igång och formulera mig.) Jag tänker så här:

Benedikt av Nursia satte sig knappast och skrev ner denna metod för bibelstudium rakt av, när det begav sig på 500-talet, vare sig genom rent gudomlig eller egen inspiration. Lectio divina så som den beskrivs i Benedikts regel är garanterat ett destillat, hopkokat ur en längre tids praktik.

I hela det väckelsekristna spektrum som på ett eller annat sätt var en del av det så kallade läseriet fanns säkert många olika sätt att läsa och idissla det lästa. En del sätt var förmodligen rätt bra, andra sämre. I vilken mån har denna praktik studerats och skrivits ner? Jag tror inte att universiteten på den tiden var särskilt intresserade av väckelsens folk. Vad som finns nedskrivet hittas troligare bland väckelsefolkets egna skrifter. Hurpass mycket skrev de ner? Jag tror inte att man riktigt såg behovet av att dokumentera just den andliga praktiken. Metoder är inte riktigt väckelsekristendomens grej.

Hur mycket finns kvar idag, som levande tradition? Skulle det gå att tussa ihop några väl utvalda åttiofemåringar, sätta 1917 års bibelöversättning i deras händer (givetvis inte Bibel 2000, inte för detta syfte!), låta dem spinna lös medan man dokumenterar? och utifrån ett antal sådana sessioner destillera fram en eller ett par användbara och bra metoder? Är det för sent – är de människorna som skulle kunna leverera basen för en sådan metod borta? Om inte, i vilka samfund och var i landet ska man leta efter dem? Jag misstänker iaf starkt att Stockholms innerstad inte är platsen, snarare mörkaste Småland eller djupaste Lappland.

Är hela tanken att under det 21:a århundradet försöka destillera fram någon typ av läsarmetod att använda för andlig bibelläsning dum och omöjlig av andra skäl?

Kan det tänkas att det vore görbart?

Rickard Roittos textserie i Sändaren, 2012.
http://www.sandaren.se/debatt/bibelbruk-del-1-jesus-och-de-forsta-kristna-tolkar-skriften
http://www.sandaren.se/debatt/bibeltext-som-gudsmote
http://www.sandaren.se/debatt/sa-borjade-debatten-om-bibelsynen
http://www.sandaren.se/debatt/bibelbruk-del-4-bibeltolkning-i-frikyrkans-ungdom
http://www.sandaren.se/debatt/lek-med-texterna-infor-guds-ansikte

Flytta abortgränsen

Det här fallet
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lakare-forsoker-radda-aborterade-foster
gör det uppenbart att vi måste flytta på abortgränsen. För att slippa gråzonsfall, där sjukvårdspersonalen uppfattar det som fel hur de än gör, behöver vi en liten tidszon mellan foster som får aborteras och liv som ska räddas. Det får inte bli så att en abort drar ut på tiden och hamnar över gränsen. Det är för galet.

Läkarens agerande kan verka helt ologiskt, men jag förstår henne. Personalens sits blir helt omöjlig. Nuvarande regler håller inte.

Uppgiften att så mycket som 40% av de barn som föds veckan efter att de s.a.s. varit aborterbara klarar sig har jag aldrig sett förut. Eller, vänta nu … 40% av de som tas omhand på neonatalavdelning. Hur många som inte ens hinner dit anges inte. Men ändå. Vi får se om det dyker upp någon som säger emot Katarina Strand Brodd på den här punkten, och förklarar sammanhanget.

Jag noterar att jag kan ha gjort ett slarvfel i tidigare abort-blogginlägg. Här anges 21 veckor + sex dagar som den bortre gränsen. Jag har skrivit 22 + 6. Jag vill minnas att jag var lite osäker när jag skrev, men bestämde mig för att inte grotta ner mig i den detaljen – det finns nämligen två olika sätt att beräkna hur långt gången en graviditet är, från befruktning eller från utebliven mens. Men det ska inte bli en veckas skillnad beroende på beräkningsmetod utan två … nej, jag orkar inte rota i det. Resonemangen är exakt desamma ändå, även om siffran är en vecka fel – om den nu är det, om det inte bara är olika sätt att ange tiden. Jag vet faktiskt inte, och som sagt … nä, jag gräver inte mer i det.

Vad Bibeln säger om homosexualitet

Tydligen svettas de flesta samfund numera över hur man ska hantera det faktum att man bland sig har bögar och flator, oftast uppvuxna i frikyrkan som inte känt för att lämna. Så har det alltid varit, förstås, men numera berättar de om vilka de är – de kommer ut ur den s.k. garderoben. Och därmed utsätter de inte bara sig själva, utan också sin församling för viss stress. Hur ska man hantera denna situation?

I Katolska kyrkan gäller frågan om en homosexuell som lever i stadig relation kan få ta emot sakramentet i Herrens måltid, men även ibland om de kan ha kyrkliga uppdrag eller anställning. I USA finns exempel på kyrkomusiker och lärare i katolska skolor som blivit avskedade när de ingått partnerskap eller gift sig (jag har faktiskt inte koll på om USA kallar det för äktenskap eller ej, olika i olika delstater kanske?)

I stora delar av svensk frikyrklighet har det ju ansetts att man ska leva ett liv utan grövre synder om man ska vara med i församlingen. Där kan dörren vara stängd till och med för medlemskap. Sen har de förstås samma problem som amerikanska katoliker vad gäller uppdrag i församlingen, mao släpps de inte in på lika villkor.

Pingst FFS (vilket inte ska utläsas på engelska) har ett s.k. teologiskt nätverk, som 2005 släppte en skrift ”Homosexualitet och kristen tro”. Den får nog ses som ett symtom på denna brottning.

De homosexuella finns ju där. Deras blotta närvaro är en fråga och ett påstående. När man har dem i sin närhet blir det svårt att upprätthålla sina fördomar om homosexualitetens förskräcklighet, särskilt om båda i paret finns i församlingen. Det ser ju ut att funka ungefär hos folk mest … stackars frikyrkomänniskor, vad de svettas över detta… det finns exv en intervju på Youtube med Niklas Piensoho (Filadelfia Stockholm) där han uppenbarligen tycker hela frågeställningen och situationen är jättejobbig. Den mindre konservativa lösningen, det håll som utvecklingen går åt, är att betrakta homosexualitet som en själavårdsfråga. Inte döma den enskilda personen. För att lyckas fördöma homosexualitet men inte den homosexuelle säger man att homosexualitet inte är som Gud ville det, utan ett resultat av syndafallet – liksom sjukdomar och annat som inte är bra med oss människor. Och så tycker man att man är tillåtande och accepterande. Varför Pingst FFS inte har någon skrift utgiven apropå att ha människor som är giriga, en egenskap som rimligen också är ett resultat av syndafallet, i församlingen förklaras inte.

Min egen logik i frågan är enkel. De flesta synder är ju sådana att de på något sätt skadar antingen syndaren eller andra människor, ofta både och. Men det går inte att se att homosexuella förhållanden skulle vara på något sätt skadliga för människor, djur eller natur. Återstår isåf att det skulle kunna vara en synd mot Gud – men Gud kan rimligen inte slumpmässigt bestämma sig för att bedöma saker som onda eller goda. I så fall är han inte god, utan bara en despot. Alltså blir det oerhört svårt att se hur relationer mellan folk av samma kön skulle kunna vara synd.

Den sofistikerade teologen kan kanhända uttrycka detta på lite mer spejsigt sätt, och få det till att hen har tillämpat ett grundkriterium för all teologi nämligen att om teologin inte framställer Gud som god, är den felaktig. När Rebella säger sånt är hon däremot …. nu ska vi se. Enligt Pingst FFS är jag inte beredd att underordna mig bibelordet. Min Gud är den urholkade kärlekens Gud. Och jag är en modern jag-fixerad människa, bara sysselsatt med vad som kan ge mig själv störst utbyte. Oh well, Pingst – ta er nånstans, FFS.

Vilket fantastiskt arbete som just nu utförs av homosexuella ute i församlingarna, i många olika samfund, bara genom att finnas där och vägra kliva in i någon garderob. De utsätter sin omgivning för teologisk stress. Deras personer och liv berättar att bilden av homosexualitet som synd är felaktig. Och så väntar de, på att församlingen ska anpassa sin syn till verkligheten. De finns där, och väntar. Bara det.

Vilken fruktansvärd tur att det inte är jag. Rebella har inte det tålamodet. Jag skulle riva plejset.

”Homosexualitet och kristen tro”, 2005, pdf. Författarnamnen är inte angivna, vilket känns ganska kuriöst. Är detta liksom Pingsts officiella hållning? eller kände författarna att det hela är såpass skakigt, att de inte ville ha sina namn under skriften?
http://www.pingst.se/content/uploads/2015/05/homo_1118567687.pdf

Mackan Andersson, Frälsis-officer i Malmö, har skrivit ihop en exeges som kommer till andra slutsatser. Själva dokumentet ligger på Dropbox. Länkar dit + kort sammanfattning finns här.
http://www.theos.se/nu-forstar-jag-verkligen-att-gud-inte-gor-skillnad-pa-manniskor/
Han kritiserar det teologiska hantverk som ligger bakom en sån syn som exv. uttrycks i Pingst-dokumentet men även återfinns på andra håll, om vad Bibeln säger om homosexualitet. Det är undermåligt, säger han. För skralt underlag. Med så lite stöd skulle vi inte säkert påstås saker om någon annan fråga. Hur det ser ut på den fronten kan Rebella inte bedöma, men jag kan göra en iakttagelse. Det handlar knappast om huruvida man vill ”underordna sig bibelordet” eller ej, eller om man mer än andra följer tidens njutningslystnad. Det handlar om huruvida utgångspunkten är att homosexualitet är en konstig avvikelse som måste förklaras, eller om det är en variation bland annan variation. Med andra ord om vilka uppfattningar man redan har med sig, innan man öppnar sin Bibel-bibba.

Det är inte sant att människor hämtar sina värderingar ur helig Skrift, säger Reza Aslan. I själva verket är det snarare så att människor läser in sina värderingar i Skriften – och nej, kära människor i Pingst FFS’ teologiska nätverk. Detta är inte primärt något som gäller människor med andra åsikter och/eller teologiska uppfattningar än ni själva.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/08/15/manniskor-tar-inte-sina-varderingar-fran-helig-skrift-utan-lagger-in-sina-varderingar-i-skriften/

Utan tolkning är helig Skrift bara ord på en sida. Den behövs att någon läser och konfronterar den för att den ska få något innehåll. I den transationen tar man med sig själv, sina åsikter, sin politiska tillhörighet, sina sociala värderingar, in i texten.

Aletheias Andreas Glandberger intervjuar Niklas Piensoho, pastor i Filadelfia i Stockholm. Oh vad Piensoho tycker att detta är jobbigt. Här ligger en massiv kognitiv dissonans och skaver.
https://m.youtube.com/watch?v=5xRMSD8mjTM

All denna ljuständning

Det har blivit så poppis, det där att tända ljus. Men vad betyder det, egentligen?

I allt fler kyrkor uppmanas man under nattvardsmomentet att även t.ex. tända ljus. Varför? Bör det knytas specifikt till själva nattvarden, eller är det bara en tidpunkt när folk ändå rör sig i kyrkorummet och kan behöva sysselsättas medan de väntar på att alla ska kommunicera, eller vad?

Jag tycker inte det känns som att man har full koll på riktigt varför det ska tändas en massa ljus. Vad det är och står för.

Om en dam som har full koll på sin ljuständnings hur, när och varför.
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/11/02/vid-ljusbararen/

Vad ska Rebella i frikyrkan att göra?

Det kan man verkligen fråga sig. Det borde inte vara i min smak, alls. Egentligen. Mycket av det som stör mig i Svenska kyrkan (men inte allt) lär det bli ännu mer av i en frikyrka.

Men en sak har frikyrkan som Svenska kyrkan verkligen inte har: en sund definition på ”församling”, med sunda strukturer för beslutsfattande.

Svensk frikyrklighet verkar vara på väg åt två olika håll. Väckelsekristendom bygger per defintion på något övergående, och när väckelsen är över måset man hitta något annat att leva på. Antingen går man in för än mer av häftiga upplevelser, med modern rock på podiet – som då verkligen blir en scen. Eller så går man mer åt det liturgiska.

Jag tror att den frikyrka jag nosar på är sistnämnda sorten. På ett sätt tar jag hellre en kyrka som är på väg åt rätt håll, än en som håller på att totalt slarva bort det den har … men jag lär inte få veta, förrän jag gett församlingen en ordentlig prövotid.

En del saker jag varit med om där har inte varit helt min kopp te. Sant. Men om det kommer vara så överallt, hur jag än vänder mig …?

De gör i alla fall en sak rätt. Orgeln överröstar inte församlingen. Man hör både sig själv och bänkgrannen. Någon kanske avfärdar mig med att det där handlar om tycke och smak, men enligt min mening är det viktigt. Det handlar om vad en församling är för något, och vad det är man gör när man sjunger i kyrkan. Organister som vräker på för kung och fosterland – och deras församlingar – går bort. På riktigt. Jag menar det.

Om jag på allvar fastnar någonstans. Då kommer det inte att gå att fortsätta blogga anonymt. Då får vi se vad det blir av Rebella … den dagen, den sorgen.

Länkar.

Debattartikel i Dagen av Sigfrid Deminger från 2012, som väckte ett visst rabalder.
http://www.dagen.se/debatt/sigfrid-deminger-frikyrkligheten-bar-inte-1.110088
Intervju med samma tema.
http://www.dagen.se/stor-intervju-med-sigfrid-deminger-delaktigheten-har-forsvunnit-1.118492
Radiointervju, P4 Jönköping.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=4952683

Själv tycker jag att väldigt mycket av det som Deminger anklagar frikyrkan för, det kan man även säga om Svenska kyrkan … att han själv tycker att SvK har mer känsla för det heliga kvar, det beror nog mest på hur de lokala församlingarna är just där han bor.

(Om man undrar vad Deminger menar när han säger ”frikyrkan” kan man notera att han är gammal missionare.)

Rebella på kärlekens mässa

Det märkligaste med Kärlekens mässa i Storkyrkan, som avslutade årets Pride, är nog att jag nästan inte retade mig på sånt som annars brukar irritera. Mässan ifråga verkar hysa av en hel del av de åkommor som är alltför vanliga i dagens SvK (åtminstone i Stockholms stift) plus några egna – men, men. Det är ju inte min mässa, riktigt, utan HBT-folkets och dit hör jag inte. Jag känner en del mänskor som hör dit, förstås, men det gör väl alla nuförtiden.

Litegrann handlar det om vad som passar sig i ett ärevördigt kyrkorum med medeltida valv. En ohygglig massa tjatter innan mässan börjar är en sån grej som jag lärde mig acceptera i Allhelgonakyrkan men eg. inte tycker om …. i en modern kal frikyrkolokal stör det mig nästan inte alls, men i medeltida Storkyrkan? Vad skulle Lauretius Petri ha sagt.

De som ska tåga in i procession stod precis innanför dörren, så jag måste kryssa mellan dem för att komma in. Då var jag ändå inte sen utan kom tio minuter före utsatt tid. Det kan kanske handla om att en av de två körerna inte normalt är kyrklig, och den andra kanhända inte svenskkyrklig (osäker där) och inte van vid processioner? men även folk i röcklin stod där i vägen. Mycket märkligt.

Stora delar av mässan kändes väl mycket som musikframträdanden. Med applåder – applåder!!! Man applåderar inte under gudstjänster. Nej, man applåderar inte under gudstjänster. Möjligen undantagsvis. Kanske är denna mässa ett enda stort undantag, i HBT-folkets medvetande. Jag vet inte.

Predikan drog ner två applåder, en spontan mitt i och så när den var färdig. Alla körstycken applåderades också, men lyckligtvis inte den judiske kantor (tror jag) från Berlin som sjöng en psaltarpsalm – eller reciterade, hette det, men det var en mycket sånglig recitation och synnerligen njutbar. När han tystnade var församlingen tyst. Kanske man kände på sig att här passar det sig inte.

Märkligt nog nämndes bara psaltarpsalmens nummer, som fort faller ur minnet. Kunde man inte kort ha dragit åtminstone de två första raderna på svenska, så man fått en chans att identifiera den? Hebreiska är ju liksom rätt obegripligt. Det enda jag förstod var två förekomster av ”Adonai”, Herren. Psalmen var säkerligen vald med omsorg. Så synd, att låta det bara falla bort.

Nu gnäller jag lite, så här i efterhand. Där och då var jag som sagt inte alls irriterad. Inte ens prästen som gav mig en oblat med orden ”Kristi kropp – livets bröd” kunde rubba mitt goda humör. Jo det stör ritualen – det är bara inte så det ska låta, det är inte den stickreplik jag väntar mig – och mässans ritualfraser är inte dina att ändra just efter hur du tycker, prästskrälle! ett tecken på Svenska kyrkans klerikalism, att alltför mycket hänger på tjänstgörande präst. Så brukar jag tänka när jag råkar på något sånt. Men detta är en temamässa och då får man förmodligen göra som man vill, såatteh. Och detta är ju Storkyrkan. Vad kan man förvänta sig, liksom.

Equmeniapastorn Lasse Vallmoss predikan gjorde såpass intryck att jag knappt var medveten om det frikyrkliga upplägget av den. Frikyrkliga predikningar brukar göra mig förvirrad. Det börjas om på nytt flera gånger och var var den röda tråden, liksom? Men han var skicklig talare och klarade utmärkt av den stora kyrkan (man måste dra ner på tempot, nej högtaleri och mikrofoner gör inte så man slipper det om man vill gå fram, och ja, det är en konst, liksom att få texten att tala till folk). Han använde den GT-text han predikade över på quadrigans tredje sätt, genom att låta människor identifiera sig med profeten ifråga. Hmm. Sånt ska jag fördjupa mig i, nån gång.

Spontanapplåden mitt i kom när han bemötte Anders Arborelius, som intervjuats av TV4 inför Pride och sagt om homosexuella att vi rekommenderar celibat. Jag sätter inte citat-taggar för detta är ur minnet och ganska långt ifrån ordagrant, men ungefär så här: Jag såg vår nye kardinal i TV för en vecka sen, om att vi som är homosexuella bör leva i celibat. Jag kan inte hålla med om den rekommendationen. (applåd) Celibatet är en stor gåva till den som själv känner att den vill leva så – men den där rekommendationen har förstört 10 år av mitt liv. För jag vågade inte leva med den som var min kärlek.

Det var en personlig vittnesbörd som hette duga. Mycket snygg passning där med det inskjutna erkännande till de som själva valt sitt celibat och passar för det – det hade ju inte varit så lyckat om närvarande katoliker tyckt att han rackat ner på deras biskop, som ju liksom alla katolska präster tillhör celibatärerna. Moget och diplomatiskt. Klokt.

I övrigt hann han med att nämna homosexuella i andra länder som har det mycket svårt, och små kyrkliga HBT-grupper i de mest oförmodade länder där de kan samlas. Och så pratade han om att komma ut, vilket han själv gjort tre gånger: som kristen, som homosexuell och som blivande pastor. Här kanske finns de som inte ännu kommit ut som kristna, påpekade han. Rebella kände sig en smula träffad.

Mässan avslutades med recession, där församlingen skulle haka på ut istället för att sitta kvar och lyssna på något postludium. Körerna sjöng den (syd?)afrikanska ”Oh Freedom” och till den råkar Rebella kunna en stämma eller två. Det blev ganska märkligt när körerna försvunnit ut och församlings-delen av processionen inte hade någon musik att tåga ut till – kändes något ogenomtänkt, precis som folket som stod i vägen när man skulle in i kyrkan. Det fanns dock fler än Rebella som hade sjungit ”Oh Freedom” förut. Vi höll fanan högt så gott vi kunde på väg ut mot vapenhuset.

I regnet på väg mot t-banan tyckte jag att jag hörde några toner ur den sången, gnolade av mannen bakom mig. Jag är dock inte alls säker på att jag inte bara inbillade mig.

Kalvinism och korstecken

Handflatorna uppåtvända. Lite halvt orantställning, sådär. Var kommer det ifrån? Är det frikyrkligt? Pingstigt?

Korstecknet är högkyrkligt. På sistone har det även sipprat in i delar av frikyrkligheten. Vandrar den försiktiga orantställningen i motsatt riktning, från lågt till högt? Hos katolikerna är det något prästen gör (fast kanske lite mer ordentligt, inte halvt?) men att katoliker ibland gör så även i församlingen har sipprat in från karismatiska katoliker. Den infon hittar jag på Katolska liturgiska nämndens sajt, så det borde vara tillförlitligt. Mm, jag gissar att det var pingstmänniskorna som (åter)införde bruket i församlingen, men vet inte.

När jag första gången klev in i den här frikyrkan tänkte jag ”Så kalt. Så fruktansvärt kalvinistiskt.” Det finns små tecken som tyder på något annat, modernare detaljer, men huvudintrycket av rummet är den avskalade kalvinismens estetik med ordet helt i centrum.

Om jag ska funka här måste de tåla att jag korsar mig. Om de ogillar det blir det svårt.

Det är en fysiskt försiktig församling. Jag vänder handflatorna uppåt. Det är jag kanske ensam om. Men – oj – ur ögonvrån ser jag att paret bredvid mig också verkar korsa sig under välsignelsen, som här läses av gruppen gemensamt snarare än ledd av ledare – välsigne och bevare oss, osv.

Undrar vad den här friförsamlingen är för en. Vad den varit, och vart den är på väg. Enstaka människor i den kan ha vilken bakgrund som helst, förstås. Men korstecken i en kalvinistiskt superkal frikyrka – det förvånar mig. Det är ett gott tecken, iaf. Vi får se …

Katolska liturgiska nämnden om lyftade händer
http://www.kln.se/vad-betyder-de-lyfta-handerna/