Under gudstjänsten befinner vi oss på vägen mot Emmaus

Kyrkans språk är här och nu. Kristus föds idag. Vi är så vana vid att tänka med historiskt skeende som nyckel, jag tror det är något som kom med upplysningen? säger John Behr, men det är inte så kyrkan tänker.

Helt fantastisk sammanfattning av ortodox teologi, detta. Professor John Behr på Pilgrims vintermöte, för några månader sen, här intervjuad av Fredrik Heiding – men ärligt talat är det mer föredrag, eller kanske predikan, än samtal eller intervju.

http://signum.se/det-beslojade-avtacks-samtal-med-ledande-ortodox-teolog/

När vi går i kyrkan, då befinner vi oss på vägen till Emmaus. Skriften öppnas för oss, vi bryter brödet, och känner igen Kristus – och i samma ögonblick är han borta, för genom nattvarden är det vi som blir till Kristi kropp.

Berättelsen om Adam och Eva ska inte förstås som att Guds projekt med att skapa sig människan till sin avbild misslyckades, säger Behr. Nej nej nej! Tänker man så, då är Jesus Guds plan B, som han tog till när den första inte lyckades. Ånej. Detta hittar man stöd för redan i första kapitlet av Första Mosebok, där Gud skapar ditt och datt bara genom att tala och det blir till. Sen säger han ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” Skall göra. Det är något pågående. Något som tar längre tid. (1917 års översättning: ”Låt oss göra människor”. Behr kan förstås vad det heter på grekiska och det är vad han utgår från – nej säkerligen inte hebreiska! han är ortodox, ju, och för dem är det Septuaginta dvs GT på grekiska som är den inspirerade texten.)

Adam är ett slags prototyp eller skiss till vad som ska komma. Fullt ut mänskliga blir inte människan förrän Kristus dött på korset. För Jesus Kristus är själva definitionen på vad det är att vara människa, och att vara Gud. Genom hur han dör som människa, visar han vad det är att vara Gud. Han visar oss det inte genom sånt som vi tror att gudar gör, som underverk och så. Nej. Utan på korset. Och först är Guds projekt att skapa människan till sin avbild fullbordad.

Inte heller här bör vi tänka historiskt alltså, där skapelsen är något som en gång har skett. Skapelsen är inte något avslutat. Den pågår. Och den börjar och slutar med Kristus.

Genom dopet rör vi oss från Adam till Kristus, genom att dö in i Honom. Kristus har ändrat dödens själva användning. Nu kan vi frivilligt ta upp korset, dö ifrån oss själva, bära fram våra liv i kärlek och leva för våra nästor. Jag kan använda min dödlighet till osjälviskt liv. Bara genom att ta upp mitt kors och göra allt detta kan jag bli människa. Men detta är också vad det är att vara Gud.

Gudomliggörelsen, tänker Rebella. Det är vad John Behr beskriver här. Detta ortodoxa begrepp som är så främmande för oss västkristna.

Fantastiskt spännande. Och väl beskrivet. Jag är en bättre läsare än lyssnare på ljudinspelning, men här är Behr verkligen värd sina 50 minuter.

De som var där, när det hände, på Jesu tid. Hade de något övertag framför oss? Nej. De förstod ju inte vad de såg! och även den som redan avlagt en bekännelse att Du är Messias tappar bort det, förstår sen inte. Vår tro hänger inte på att ha sett den uppståndne Kristus, eller den tomma graven. Så var det då. Så är det nu.

De som var där? Då och nu? De omformuleringarna är mina. Så skulle nog inte John Behr uttrycka det. Vi är ju där, vi också. Vi är på väg till Emmaus. Där möter vi den uppståndne Kristus.

Jag tycker ibland att jag tar emot nattvarden utan fullt fokus på vad det är och betyder. Vi ska se på söndag om jag kommer ihåg det här: vi är på väg till Emmaus. Vi möter den uppståndne Kristus. Vi läser i Skriften – den öppnas för oss genom honom – och delar brödet. Och där blir vi till Kristi kropp.

För länge sen – det känns verkligen som länge sen! men det rör sig bara om ett par år – tänkte jag att om kristendomen ändå kunde vara mer som en mysterierit skulle den vara mer intressant. Om man tänker så här, som John Behr beskriver. Om man praktiserar det. Då hamnar resultatet lite mer åt det hållet.

Annonser

Lästempo och studieplaner

Jag var en löjligt flitig bokläsare. Min slukarålder mattades av men tog aldrig slut. Fort läste jag också. När jag gav mig på snäppet tyngre litteratur förstod jag inte vad jag läste, såvida inte berättelsen råkade verkligen fånga mig.

Jag förblev i stadiet där man läser massor av relativt lättsmälta böcker ganska länge. (För perspektiv på ”relativt lättsmält”: jag har aldrig läst särskilt mycket av vare sig deckare eller kärleksromer, men inte heller läst Strindberg eller Balzac eller Proust. Jag tyckte verkligen inte om Houellebecq).

Sen mattades lästakten av. Till slut upphörde jag nästan att läsa böcker. Den här övergången var mig lite svår att begripa mig på, men i efterhand kan jag se att vad som skett delvis var den begynnande medelålderns synförändringar. Grejen är den att jag så gott som alltid läst mest i eller på sängen, liggande. Jag minns en extrem tegelsten jag köpte och försökte läsa, en just då väldigt haussad bok. Jag tror det var den som fick mig att ge upp helt. Varken med eller utan glasögon fanns något bekvämt sätt att placera tegelstegen på lagom läsavstånd från ögonen – men inte fattade jag det då, jag tyckte bara att boken var obegripligt tung och macklig.

Sen har mitt bokläsande så smått kommit igång igen, fast annat fått ta den plats som förut upptogs av det där slukandet. Jag läser lite annat nuförtiden. Mest facklitteratur. Inte så mycket som en del av mina bloggläsare tror, kanske. Mest har jag allmänbildat mig på nätet. Läst artiklar, tidningar, bloggar. Det börjar vara dags för tyngre kost.

Jag är fantastiskt tacksam för min armstrongska ingång. Karen A:s ”The Case for God” är spränglärd, noggrant genomförd och lättläst – lite vinklad, javisst, men det har med bokens ärende att göra och det sminkas verkligen inte över. Det kunskapsnät, eller det ramverk av kunskap som jag sorterar in nya i kommer fortfarande i hög grad från den boken. Sen har jag fyllt på mina 10 högskolepoäng kyrkohistoria, men så här långt är hon fortfarande min grundreferens. Den berättelse jag relaterar nya kunskaper till är hennes.

Ett par gånger har det hänt att jag köpt hem någon bok jag tyckt verkat fantastiskt intressant, och sen kroknat. Boken var för tung. De där böckerna kräver förmodligen åtminstone en halv fil. eller teol. kand. av sin läsare. Då får jag väl skaffa mig en sån då. Det handlar dels om kunskapsmässig bakgrund, om det där nätet att sortera in nya kunskaper i som gör allt så mycket enklare, men lika mycket om vanan att läsa tyngre, mindre lättillgängliga och lättsmälta böcker. Jag måste medge: den vanan har jag inte.

Som planen ser ut nu blir det ett års idéhistoria på universitetet, halvfart. Nu i höst gives den moderna halvan och det är väl lite avigt att börja med den, men äsch. Jag har nog tillräckliga grepp om vad som föregick moderniteten för att greppa’t, och jag måste inte plugga till mig VG. Jag ska klara tentorna och i övrigt lära mig sånt som är intressant och nyttigt (tentaplugg och verkligt lärande är inte alltid samma sak).

Sen A-kursen på Newmaninstitutet, som gives på distans. Hälften teologi, hälften filosofi, men ämnena ges inte helt isolerade från varandra: den ena halvtidsterminen mest av det ena, sen mest det andra.

När detta är avklarat har jag i bagaget
– 30 p idéhistoria, västvärldens, omfattande tiden från grekerna och fram till vår egen tid.
– 15 p filosofi. Gissningsvis mest äldre sådan, Aquino och annat som man behöver för att förstå katolsk teologi.
– 15 p teologi – vad nu Newmaninstitutet kan tycka passar i en ”nybörjarkurs”, men det verkar vara blandad och integrerad kompott snarare än att beta av 5 poäng av det ämnet och 5 poäng i ett annat. Att bekanta sig ordentligt med Bibeln, hela NT och stora delar av GT, ingår också. Det vore bra för mig. Jag lär inte hinna bli sådär superbibelsprängd före dess. På en katolsk högskola bör den givna utgångspunkten vara Kyrkans traditionella tolkning, att hitta Kristus i Gamla testamentet osv. Det passar mig fint.
– 10 p kyrkohistoria, från THS.

Efter detta är det hög tid att ge sig på snäppet mer avancerade kurser. Såna som kräver att man ska läsa lite tyngre böcker. De som började på THS samtidigt som jag, som nu går termin två, har mycket mer avancerade seminarier än vi hade i kyrkohistorian. Det ska böjas i tid, typ. Ska jag verkligen ha två hela nybörjarterminer till, innan jag får börja tugga lite tyngre? Hm, nå men det får bli så, för någon ren idéhistoriker tänker jag trots allt inte bli.

Östkyrkohistorian då, undrar kanske någon? Näe, vet ni vad. Den kursen släpper jag faktiskt. Är så extremt opepp inför omtentan. Jag fick ut av kursen det jag ville ha! men de bitarna avspeglas knappt alls på tentan, och jag behöver ju faktiskt inte betyg i den kursen för något syfte alls. Det är en prestigeförlust att släppa den. Javisst. Men jag har viktigare saker att göra och jag får förmodligen mer ut av att läsa igenom hela Kallistos Wares bok, och sen läsa den en gång till.

Jag behöver träna mig på att göra färdigt och avsluta. Det behöver jag verkligen. Men just den här tentan är nog ett av de sämre projekt för det syftet som jag kan föreställa mig.

Idéhistoria. Sen ska jag väl ha nåt slags grepp om vad det där postmoderna är för nåt.

Kyrkohandboken som upphovsrättsligt brottmål

Jag har från flera håll hört antydningar om att varken Ekenpahlmbladberg eller Harald Göranssons barn anser sig ha ekonomin att driva en process mot Svenska kyrkan. Nu är det så, att om man kan få åklagaren intresserad av att driva det som brottsmål kan de strunta i den aspekten. Då är den inte relevant. I ett civilrättsligt mål måste förloraren betala motståndarens rättegångskostnader, men brottsmål funkar inte så.

Rebella googlade sig in på Lawline, ett projekt av amerikansk modell där juridikstudenter är allmänheten behjälplig med gratis juridisk rådgivning. På deras sajt läser jag

http://www.lawline.se/answers/1519
Väckande av talan vid upphovsrättsintrång

Uppsåtliga eller grovt oaktsamma intrång i upphovsrätten är enligt 53 § upphovsrättslagen, se http://www.lagen.nu/1960:729, straffbara. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Upphovsrättshavaren har också enligt 54 § rätt till ersättning för den skada denne har åsamkats. Denna ersättning ska även utgå om utnyttjandet inte är straffbart.

Åtal får enligt 59 § 1 st. väckas av åklagare efter begäran av målsägare eller om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Du, som målsägande, har därmed ingen rätt att föra talan mot intrångsgöraren. Om du vill få talan väckt vänder du dig alltså till polisen eller åklagaren. Polisen kommer då tillsammans med åklagaren att inleda en undersökning. Finner åklagaren att förutsättningarna finns för att väcka åtal kommer denne att göra det. På din begäran ska då även talan om ersättning tas upp i samma mål.

Om åklagaren väljer att inte lämna in en stämningsansökan till rätten har du fortfarande möjlighet att kräva ersättning. Denna process kommer dock inte att föras av en åklagare. Då får du vända dig till en advokat istället. Det blir då nämligen en s.k. civilrättslig tvist. Advokaten kommer då att lämna in stämningsansökan till rätten och denne kommer även att föra din talan. Du kan även vända dig till en advokat direkt om du bara vill kräva ersättning. Ingenting hindrar emellertid då att en åklagare självmant väcker talan om denne finner att förutsättningarna för straff är uppfyllda.

Såvida inte Michael Witting som skrivit texten för Lawlines räkning är ute och cyklar gäller alltså följande.

För att ett upphovsrättsbrott ska vara straffbart, det vill säga ett fall för brottsjuridisk process istället för civilrättslig, ska brottet ha skett antingen antingen uppsåtligt eller genom grov oaktsamhet. Eftersom beslut att distribuera boken fattats efter att upphovsrättsinnehavare protesterat måste brottet rimligen karaktäriseras som endera. Så långt verkar brottmål absolut kunna vara aktuellt.

”Åtal får enligt 59 § 1 st. väckas av åklagare efter begäran av målsägare eller om åtal är påkallat ur allmän synpunkt.” Vad menas med att ett åtal i upphovsrättsliga saker är påkallat ur allmän synpunkt? Vet ej, men säkrast verkar väl att Ekenpahlmbladberg och barnen Göransson gemensamt eller var för sig lämnar in någon skrivelse till polis alt. direkt till relevant åklagare (vem det nu är. Tydligen hanterar inte vilken domstol som helst immaterialrätt. En klok ”dussinadvokat” alt. med annan specialisering duckar för såna processer, ty immaterialrätt utgör ett universum för sig.) Om upphovsrättsinnehavarna inte gör det, kan någon annan göra det och hoppas på en välvillig åklagare men chanserna ökar om upphovsrättsinnehavarna själva står för anmälan.

Vid ett senare skede kan Ekenpahlmbladberg och Göranssöner/döttrar lämna in anspråk på ersättning eller låta bli, vilket de nu tycker känns bäst. För oss övriga är en annan aspekt mer relevant: de kan, om de så önskar, skjuta kyrkohandboken i sank. Hindra att den används. Tvinga Svenska kyrkan – eller kanske snarare förlaget? – att återkalla hela upplagan.

Rebella är förstås inte jurist men så här förstår jag det. Den som förstår annorlunda må gärna protestera.

Ekenpahlmbladberg och Göranssöner samt döttrar kan lugnt lämna över till polis och rättsväsende utan att ens i teorin riskera en ekonomisk dundersmäll som omvandlar dem till fattigpensionärer. Om åklagaren väljer att inte ta upp målet kan de väcka civilrättslig process, med allt vad det innebär, men om de inte önskar ta den risken kan de i det fallet välja att bara lägga ner.

Åklagarmyndighet och polis kan komma att leta efter, och hitta, fler upphovsrättsinnehavare som inte tillfrågats om bearbetning av deras text och musik. I den bästa av världar skulle de lägga ner ett anmärkningsvärt arbete på detta. Nu betvivlar jag att vi gör det – lever i det samhälle Pangloss ser genom sina rosenfärgade glasögon, alltså. Men det finns inget som hindrar att den som råkar känna till ytterligare fall kontaktar utredaren med info. Denne tar säkerligen tacksamt emot.

Givetvis finns en massa saker som Rebella inte förstår. Till att börja med, vem har egentligen begått upphovsrättsbrottet? Är det förlaget Verbum, eller Svenska kyrkan? Kanske både och? Den saken kanske är något för åklagarmyndigheten att reda ut, likaså huruvida det är någon person i Svenska kyrkan som står som ansvarig. Nu misstänker jag väl att inte maxtraffet om två års fängelse kommer att utdömas, men ändå – vilka i Svenska kyrkan bär det juridiska ansvaret?

Poppa era popcorn, boys and girls. Handboksfrågan är inte avgjord än.

Det blir ingen ny kyrkohandbok till pingst.

Eller om det blir. Om den då tas i bruk. Då är historien ändå inte färdig, och man blir tvungen att återkalla boken. Ja … det är kanske det allra troligaste scenariot, nu när kyrkostyrelsen har beslutat att tuta och köra dvs. distribuera de redan tryckta handböckerna, och hoppas att allt går vägen. Det kommer det inte att göra.

När Rebella svänger sin sibyllekappa brukar det gälla utvecklingar på längre sikt. Detta kanske verkar våghalsigt, men jag kan inte förstå hur det ska kunna bli på annat sätt.

I dagsläget har vi tre upphovsrättsinnehavare som protesterat ganska våldsamt mot de bearbetningar som är tänkta att ingå i nya kyrkohandboken.

Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad ilsknade till när Svenska kyrkans sajt utannonserade att man ansåg att den nya kyrkohandboken som sådan låg under upphovsrätt det vill säga att kyrkan äger rätten till själva sammanställningen. Det går inte an att ändra, och trycka en alternativversion med ytterligare alternativ (läs: Artos missale). Om det ska vara så, tyckte ekenpahlmnbladberg, då ska vi minsann också kräva våra rättigheter och protestera mot de förvanskningar av böner vi själva skrivit eller översatt.

Harald Göranssons barn anade ugglor i mossen när de blev kontaktade ang. ersättning för fyra psalmer och en bearbetning. De flesta av oss har ingen aning om vem Harald Göransson är, men han var huvudansvarig för musiken i 86:an. Jag har sett en initierad uppskattning att i runda slängar tre fjärdedelar av musiken i 86:an, den som i olovligt bearbetad form nu ska kallas ”serie A”, är Harald Göranssons verk i form av bearbetningar av äldre material samt komposition. Om man inte kommer överens med Göranssons barn försvinner alltså serie A från kartan, den som motsvarar den gamla musiken till den gamla hederliga högmässan. Riktigt så var det inte tänkt.

Tre röda böcker – kyrkohandbok, missale och musikdel – som nu distribueras ut till församlingarna. Vart ska detta bära.

Barnen Göransson mejlade in sina synpunkter till kyrkostyrelsen sent under tisdagseftermiddagen. Kyrkostyrelsen sammanträdde dagen efter, och beslöt alltså att släppa lös de tryckta handböckerna för att användas från och med i pingst.

Ska man tro att dels Göransson, dels ekenpahlmbladberg kommer avstå från att dra detta till domstol? Kyrkostyrelsens agerande är knappast ägnat att stryka göranssonen och -dottern medhårs. Kommer de att avstå från en process av rädsla för den ekonomiska smällen om de förlorar? Hur många är i så fall beredda att skramla ihop pengar åt dem?

Upphovsrätt är en knivig historia som man som juridisk lekman inte ska tro att man förstår sig på. Men ändå. Frågan gäller den ideella upphovsrätten, att ingen annan ska kunna ändra och fördärva ens verk utan att man får godkänna ändringarna. Barnen Göransson har anlitat experter, som man nog kan förmoda är av liknande ull som deras far och kan tänkas ha likartade åsikter. Inte för att det spelar någon juridisk roll – de har rätt att förfara med faderns verk som de önskar, jämför att Stieg Larssons son bestämde sig för att krama ut så mycket pengar som möjligt ur Milleniumserien-konceptet genom att låta en annan författare skriva fortsättningar – men rent moraliskt, för det rättmätiga i deras krav, kan en del av oss tycka att det spelar roll.

Barnen Göransson skriver

Vår genomgång visar att den nya kyrkohandboken innehåller bearbetningar av musik från 1986 års handbok, i den s k gudstjänstserie A. Stora delar av musiken i den gamla handboken är bearbetningar som vår far, Harald Göransson gjort som ansvarig för musiken i 1986 års kyrkohandbok. Det gäller även de flesta harmoniseringar vilket också tydligt anges i källförteckningen över musiken i 1986 års handbok. Dessa bearbetningar, transkriptioner, harmoniseringar, satser, melodier och textunderläggningar utgår från en välgrundad och konsekvent helhetssyn och skyddas av upphovsrätten. En stor del av dessa, återfinns nu i bearbetat skick i den nya handboken. Bearbetningarna har alltså gjorts av upphovsrättsskyddat material och inte av äldre, icke skyddat material.

Det är i och för sig korrekt att var och en får återge upphovsrättsskyddade musikaliska verk och bearbetningar av sådana verk som ingår i beslut eller yttranden av myndigheter. I sådana fall ska ersättning till upphovsrättshavarna erläggas, 26 a § upphovsrättslagen.

Denna rätt gäller dock endast återgivning av verken i fråga. Den ger ingen rätt till bearbetning, och verken får inte ändras i större utsträckning än användningen kräver. Den ideella rätten består, vilket innebär att upphovsmannens eller bearbetarens namn ska anges i den utsträckning och på det sätt som god sed kräver.

De bearbetningar som i den nya kyrkohandboken utan vårt tillstånd gjorts i vår fars, Harald Göranssons, bearbetningar och egna verk är omfattande, och användningen i en ny kyrkohandbok kräver i sig inga ändringar. Tryckning och spridning av dessa verk faller under den upphovsrättsliga ensamrätten och innebär straffbart upphovsrättsintrång. Detsamma gäller bristen i talrika fall på angivande av Harald Göranssons namn.

Jag förstår faktiskt inte varför kyrkostyrelsens tilltag att i rådande läge börja distribuera böcker med ett gäng upphovsbrott i – och säkerligen fler än vad som hittills uppdagats! det är ju ingen som hört av sig till upphovsmännen, förutom till psalmförfattarna. Hur många fler kommer att anmäla sig? Nå, alltså. Den meningen blev så lång och tilltrasslad. Vi tar det från början. Jag förstår faktiskt inte varför kyrkostyrelsens tilltag att i rådande läge börja distribuera böcker med ett gäng upphovsbrott i, inte är en nyhet i vanlig sekulär press. Förmodligen låter det så absurt att man tänker att det inte kan vara sant. Tyvärr ser det väl ut att vara så. Precis så här bisarrt har kyrkohandboken hanterats under hela processen.

Rebella är ingen jurist, och ännu mindre upphovsrättsjurist. Jag dristar mig ändå att mena att detta är klockrent. Jag tror inte barnen Göransson förlorar om de går till domstol. Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad har också ett gott kejs, men deras bidrag till kyrkohandboken är små jämfört med Harald Göranssons. Fallet Göransson är mycket, mycket värre. Dessutom kan det mycket väl dyka upp fler förtretade upphovsrättsinnehavare, men barnen Göransson torde eg. inte behöva hjälp av fler för att kunna skjuta nya kyrkohandboken i sank. Rebella snurrar runt i sin sibyllekappa, täcker ögonen med en flik av manteln och viskar: det kommer de att göra.

Länkar

Barnen Göranssons brev till Kyrkostyrelsen, på Kyrklig dokumentation. 3 april
http://kyrkligdokumentation.nu/goranssonupphovsratt2018.pdf

Kyrkans tidning. Kyrkohandboken: Nu på väg till församlingarna. 5 april
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrkohandboken-nu-pa-vag-till-forsamlingarna?key=666f84227a517f4a1a3b02fe5cee58af&time=1523051006 (länken tar läsaren förbi betalväggen i ett dygn eller två, inte längre än så)

Länksamling: Mirakeldebatten

Hur ambitiöst detta länksamlande kommer att bli är det bäst att inte sia om. Jag har egentligen slutat med sånt här. Tips och förslag kan som vanligt lämnas i kommentarsfältet, utan garanti att föras upp i listan.

Länksamling med kommentarer

25/3

Själva startpunkten:

Kyrkan måste tala tydligare om tron på mirakler
Maria Schottenius, DN.
https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-kyrkan-maste-tala-tydligare-om-tron-pa-mirakler/

Vi lever i betalväggarnas tidevarv och det är bara att acceptera. Just denna startpunkt kunde man verkligen önska fanns offentligt läsbart – tänk om DN ville öppna den!

Mitt bestämda intryck är att den svenska kyrkan har börjat betrakta de övernaturliga inslagen i den judiska och kristna berättelsen som symboliska. Det är bilder för något annat. De är till för att tolkas.
(…)
Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren, som jag läser in i Camilla Lifs och många andra nutida prästers tolkning, handlar om att få hjälp att låta undret ske i det egna hjärtat. Kärleken och tron på att en inre förvandling kan ske är det centrala. Inte det yttre miraklet.

Jag har själv inga problem med det sättet att se. Men den katolska kyrkan tar nu emot personer som konverterar med argumentet att den Svenska kyrkan inte längre tror på mirakler och under, som man gjorde tidigare.
(…)
Vad gör Svenska kyrkan med miraklerna? Är det tid att omdefiniera dem? Ta bort det bokstavliga? Utveckla tanken på att vända dem till symbolik? Till metaforer? Och blir det i så fall kvar en religion, eller har vi fått en etisk lära?

Det räcker inte att glida undan. Jag tror kyrkan måste tala klart om mirakler.

Schottenius anger inte hur många de där människorna är, som konverterar till Katolska kyrkan ”med argumentet att den Svenska kyrkan inte längre tror på mirakler och under, som man gjorde tidigare”. Rent allmänt kan jag lova att det inte pågår någon stor konverteringsvåg i riktning mot Katolska kyrkan. Det påståendet har upprepats så många gånger att många tar det för sanning, men är myt och anka. Däremot är intresset för det katolska, och för katolskt tankegods, större i vårt land än på, tja … 500 år. Men det är litegrann en annan sak. För 20, ja bara för 10 år sedan hade en liknande text självklart tagit sitt avstamp hos de frikyrkliga; nu istället katolicismen.

26/3

Är Svenska kyrkan inte kristen längre?
Marcus Birro, Dagen
http://www.dagen.se/debatt/marcus-birro-ar-svenska-kyrkan-inte-kristen-langre-1.1121182

Fotbollsälskaren och italienskättlingen Birro är snabbt på bollen.

Den kristna tron bygger, äger sitt existensberättigande, på vittnesmål, på historiska dokument.

Om Svenska kyrkan anser att allt detta är saker man kan tolka som metaforer och bilder frikopplade från en tidigare faktiskt verklighet, då är, åtminstone enligt Paulus, Svenska kyrkan, inte en kristen kyrka längre.

Svenska kyrkan och miraklerna
Christoffer Skogholt, bloggen Läsarna

Svenska kyrkan behöver bestämma sig för i sin offentliga förkunnelse är vad som syftar på vad: är Jesu uppståndelse en bild för naturens uppvaknande, eller är det tvärtom?
(…)
Problemet är att vissa förkunnare ibland vill göra det mer svårfångade och svårsmälta transcendenta fenomenet helt och hållet greppbart genom att säga att det egentligen syftar på det immanenta.

Är det våra föreställningar om det transcendenta som ska förstås som att de refererar till det immanenta, eller är det det immanenta som ska förstås som att i sin djupdimension syfta på det transcendenta?

Doktoranden i religionsfilosofi Christoffer Skogholt menar att naturens uppvaknande kan ses som en bild av uppståndelseundret, och att en del präster i Svenska kyrkan framställer det som tvärtom.

31/3

En domesticerad Jesus? Åt helvete med honom!
John Sjögren, SvD
https://www.svd.se/en-domesticerad-jesus-at-helvete-med-honom

Den katolske konvertiten John Sjögren levererar ett katolskt självklart ”både och” som man inte torde behöva gräva djupare i sin katolicism för att hitta, än till grundläggande katolsk trosundervisning.

Svaret är givetvis: både och. De mirakel som Jesus utför i evangelierna är sprängfyllda av symboliska betydelser. (…) Men lika viktigt är att miraklerna är konkret verklighet.

1/4

Kyrkans symboliska tolkning av mirakel är inget nytt
Antje Jackelén, DN
https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/antje-jackelen-kyrkans-symboliska-tolkning-av-mirakel-ar-inget-nytt/

Det som rubriken säger är alldeles sant, förstås. Den insikten har inte varit allmängods men börjar nog så sakteliga bli det? Å andra sidan gällde väl Maria Schottenius fråga inte huruvida det är fel att tolka symboliskt utan vad som hände med den mer bokstavliga tolkningen av miraklerna. Hur svarar äb på det?

Jag ger inga citat ur denna artikel. Det blir för svårt att göra den rättvisa. Min högst subjektiva bedömning är att den går att läsa på olika sätt. Det går att läsa texten både med en helt igenom symbolik-baserad kristen tro, och att anse att det är viktigt att tro på den fyiska verkligheten bakom berättelserna om dem, och tycka att ärkebiskopen håller med.

Jag tror att ärkebiskopen framför allt vill bereda plats åt dem som inte kan uppfatta Kristi uppståndelse som bokstavlig historisk händelse. Jag är övertygad om att dessa är många. Kom igen – nog äro 1900-tals-teologierna av detta stuk legio.

Personligen är jag mycket tacksam för att hon inte tar orden ”bara symboliskt” i sin mun. Det sättet att uttrycka sig dödar så mycket.

Efter läsningen frågar jag mig två saker.
1) Vad svarar ärkebiskopen egentligen på Maria Schottenius fråga?
2) Jaha, nu har vi fått ett svar av ärkebiskopen. Betyder det att vi nu fått veta vad Svenska kyrkan tycker om mirakler?

På 1) säger jag vet inte riktigt, men på 2) avger jag ett rungande ”Nej”. Ärkebiskopen är inte vår påve. Vem, vad eller vilka avgör vad Svenska kyrkan tror på? Kan man ens säga att ”Svenska kyrkan” tror på något? Det beror nog på vad man har för kyrkoförståelse, eller på fisförnämnt språk vilken ecklesiologi man håller sig med. Se där något att meditera över.

Biskopspredikningar från påsknatten
Ett par biskopspredikningar har lyfts fram i diskussionen, antingen av biskopen ifråga eller av andra.
Antje Jackelén, Uppsala https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/predikan-pa-pasknattsmassan
Åke Bonnier, Skara https://blogg.svenskakyrkan.se/akebonnier/2018/04/02/vad-ar-det-egentligen-att-vara-kristen/
Johan Tyrberg, Lund https://blogg.svenskakyrkan.se/johantyrberg/2018/04/04/ur-predikan-pasknatten-2018-lunds-domkyrka/

Tyrbergs och Bonniers predikningar går inte att missta: de pratar om fysisk uppståndelse. Jackelén pratar om det stora undret, lite mer otydligt hur.

This is no time for cosy Christianity. A shock awaits you
Justin Welby, The Sunday Times
https://www.thetimes.co.uk/article/justin-welby-this-is-no-time-for-cosy-christianity-a-shock-awaits-you-kmgtz7f0s (kräver registrering men ingen betalning)

Ärkebiskopen av Canterbury skriver förstås inte som respons på en helsvensk debatt, men hans text är intressant som ett exempel på vad evangelikalerna vill se. Jag har sett ett par Twitter-kommentarer om den i samband med den svenska debatten. Ärkebiskop Justin Welby tillhör den evangelikala grenen av Church of England (som om man förenklar grovt kan översättas till deras EFS). Han skriver så här helt utan att bli provocerad eller bli uppfordrad till det – såna är de, evangelikalerna.

The concrete and historic reality of the resurrection offers us the concrete and actual reality of hope and life in a challenging world. I have learnt that it’s only with the presence of the risen Jesus that my broken life can be made whole.

3/4

Undrens tid är inte förbi
Antje Jackelén, Dagen
http://www.dagen.se/debatt/arkebiskop-jackelen-undrens-tid-ar-inte-forbi-1.1123703

I ärkebiskopen svar till Marcus Birro specificerar hon den forskning som bara hastigt nämns i hennes långa DN-artikel.

Forskning som gjorts av nuvarande rektor vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, Anne-Louise Eriksson, pekar i en annan riktning: de flesta prästerna understryker påskundrets och därmed Jesu Kristi uppståndelses fysiska verklighet, samtidigt som en del (felaktigt) tror att de gör det i högre utsträckning än sina kolleger.

Det var ju intressant. Varför tror de det? Vad ger dem denna bild av deras kyrka, att deras egen tolkning av tron mer tar fasta på historisk förankring än vad kollegerna gör? Kan det ha något att göra med hur Svenska kyrkan framstår i media?

Det finns något i vår tid som gör det lätt att tro att en bokstavlig förståelse är överlägsen en förståelse som ser flera olika tolkningsmöjligheter. I en komplex och svårförståelig värld är vår längtan efter entydighet förståelig. Det sägs ju också om vår tid att polariseringen i debatten har ökat. Svart och vitt står emot varandra så att färgerna däremellan bleknar bort. Då kan det hända att en bokstavlig läsning framstår som mera kristen, äktare och modigare, medan en läsning som tar med ytterligare dimensioner brännmärks som fegare, mindre kristen och mindre trogen. I själva verket kan det vara tvärtom.

Ack ack ack.

En gång, för inte alls länge sen, var jag litegrann så som ärkebiskopen beskriver eller som jag hellre säger: fyrkantig och svartvit. Det hela fick ett slags kulmen på ett panelsamtal där bland annat just Marcus Birro medverkade. Kanske det evenemanget förklarar en inte obetydlig del av hans vrede mot Svenska kyrkan. För egen del var jag i alla fall utom mig när jag gick därifrån.

Jag tror att de flesta som vuxit upp sekulärt i en protestantisk kultur men som närmar sig kristen tro gör det via en mer eller mindre svart-vit uppfattning. Åtminstone för oss som inte haft någon storartad frälsningsupplevelse tror jag det är nästan ofrånkomligt. Frågan är om Svenska kyrkan är intresserad av oss som börjar i denna ända?

En bit köksrutigt tyg, i svart och vit ... vita och svarta fyrkanter.

Självporträtt?

Jag vet nu inte hur Birros nuvarande kristendomstolkning ser ut, om den är mer präglad av Katolska kyrkan eller (nuvarande) Livets ord. Men jag vet att debatten i sin helhet inte handlar om huruvida det är fel med symboliska tolkningar öht.

Sorpresa con Pasqua: Antje vs Maria Schottenius
Dag Sandahl, i sin blogg-inkarnation Bloggardag
http://bloggardag.blogspot.se/2018/04/sorpresa-con-pasqua-antje-vs-maria.html

Antje tar fram mystik som motsats till etik som om det var detta saken gällde. Det kan imponera – men på vem? Hon inskränker frågan till mystiken när Maria frågat om själva materialiteten.

Sandahl sågar ärkebiskopen – förstås. Jag måste hålla med om att hon inte riktigt svarat på frågan.

Å andra sidan – vore det möjligt för henne att göra det, på ett sätt som skulle göra Sandahl nöjd? Sandahls högkyrkliga värld funkar ungefär som den katolska. Där ska prästen presentera och stå för kyrkans tro, i högre grad än sin egen. Detta gäller förstås för biskoparna ändå mera. Men är det hur Svenska kyrkan funkar? Är det så Svenska kyrkan av idag är? Uppenbarligen inte. Borde hon vara det? Vore det ens möjligt?

SvK har väl snarare siktat in sig på största möjliga pluralism, dock uteslutande de som alltför sturskt hävdar sånt som Sandahl hävdar. Jag förstår inte riktigt hur man tycker sig ha råd med att på detta sätt göra sig av med högkyrkligheten bakvägen, men jag kan inte heller riktigt köpa hans definition av Svenska kyrkan.

Man kan ha en stark tro utan övernaturliga inslag
Tomas Walch, Kyrkans tidning
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/man-kan-ha-en-stark-tro-utan-overnaturliga-inslag (just debattsidorna på KT är öppna)

Walch representerar föreningen Kristen bortom Gud. Debatten om det gänget pågick redan när mirakler-debatten började, och Walch får därmed gratisreklam för sin grupp. Kopplingen till den pågående debatten blir verkligen högst naturlig.

säkert är att både medlemmar och ämbetsinnehavare med en stark tro utan övernaturliga inslag förekommer överallt.

Maria Schottenius efterfrågar till och med i DN Kultur 26/3 att Svenska kyrkan ska ”tala om för oss om den inte längre tror på mirakler”, i betydelsen historiska händelser kan man framläsa. Den enkla ståndpunkt vi för fram är att vi ärligt ska svara att vissa av oss gör det och att vissa inte gör det. Och att vi är lika troende kristna och lika hemmahörande i kyrkan allihop oavsett.

Vad jag förstår finns det gott om 1900-talsteologier som är till för att formulera en tro som inte kräver sånt som strider mot naturlagarna. För min egen del finner jag det så ointressant … jag tidsmaskinar mig hellre tillbaka till medeltiden.

4-5/4

Ulla Gudmundson på Facebook
Reflektioner mest kring ärkebiskopens svar till Maria Schottenius. Även kommentarsfälten rekommenderas. Gudmundson är som bekant Sveriges tidigare ambassadör till den Heliga stolen d.v.s. Vatikanen. Hon stöter och blöter här katolsk kyrkosyn mot svenskkyrklig.

https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=1787973858175455&id=100008885730828

Frågade min katolska vän Margaret Hebblethwaite hur hon såg på kroppens uppståndelse. Hon svarade: ”jag tror på den eftersom den står i trosbekännelsen. Men jag är inte säker på vad den innebär.” Ett rätt bra svar tycker jag, med mycket undertext.

https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=1788162201489954&id=100008885730828
Ur kommentarsfältet. Magdalena Dahlborg, som själv är katolik:

Jag tror du sätter fingret på någonting väldigt viktigt när du nämner kyrkosyn. Någonting som jag misstänker ställer till oreda i diskussionerna är synen på relationen mellan person och gemenskap, vad det innebär att en gemenskap har en viss tro och hur det relaterar till varje persons tro. Vem är det som avkrävs förklaring gällande Svenska kyrkans övertygelse? Är det överhuvudtaget möjligt för någon att slå fast vad Svenska kyrkan tror? Vem har i så fall mandatet? För mig från katolskt håll har det tagit tid att förstå att en biskop i Svenska kyrkan inte på samma sätt som en biskop i gemenskap med Rom kan uttala sig i kyrkans namn.

Som sagt: vad betyder det, att ärkebiskopen har yttrat sig? Kanske inte mer än om din eller min kyrkoherde gör det – egentligen. Men varför ska isåf just hon svara på varenda debattartikel om kyrkliga saker liksom för Svenska kyrkans räkning?

5/4

Tro byggd på evidens
Stefan Gustavsson, ledare i Världen idag
http://www.varldenidag.se/ledare/tro-byggd-pa-evidens/reprcn!kVKpgR6ZTBXc5vrIzsvhdg/

Ärkebiskop Antje Jackelén skrev i påsktid angående uppståndelsen: ”Det är inte alls så att man från början förstod bibeltexterna bokstavligt och först i nutid börjat tolka symboliskt eller metaforiskt. Och att det senare skulle vara sämre, slappare, liberalare än det förra. Kunskapen om flera tolkningssätt har i stort sett funnits hela tiden.” (DN 1/4)

Det är inte historiskt hållbart. Uppfattningen att Jesu uppståndelse kan förstås symboliskt eller metaforiskt dyker upp först efter upplysningsfilosofins genomslag. Nytolkningen av uppståndelsen bygger på vad Jackelén benämner ”modern naturvetenskaplig världsbild”, men hellre borde benämnas naturalism. Det är uppfattningen att naturen är det enda som existerar, vilket gör uppståndelsen till en omöjlighet.

Gustavsson missar ett ord. Det kan förstås vara ett rent skrivfel, så låt oss vara generösa och tro det. Han borde ha skrivit uppfattningen att Jesu uppståndelse kan förstås UTESLUTANDE symboliskt eller metaforiskt dyker upp först efter upplysningsfilosofins genomslag.. Det är sant. Det Gustavsson skrev är det däremot inte. Det är efter upplysningen, i den så kallade moderna tiden, som människor börjar dela upp trostolkningen i olika typer av verkligheter. Då uppstår den rena bokstavstolkningen, den som inte kan se fler lager i texten än så, och de rent symboliska tolkningarna.

Gustavsson tillhör en tradition där man tolkar Bibeln dels bokstavligt och dels personligt. De klassiska allegoriska bibeltolkningsmetoderna känner han antingen inte till, tycker inte de är relevanta i sammanhanget eller så förpassar han dem till medeltidens mörker. Vad han ser är att man tar den personliga tolkningen och gör den till den enda. Har han rätt i det? Mja, men kanske den får väl framskjuten betydelse?

Gustavsson utvecklar på Facebook.
https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10156260982746228&id=562946227
Där nämner han nätverket ”Kristen bortom Gud” som exempel på en sådan kristendomstolkning som kommit efter upplysningen. Gustavsson är inte särskilt polemisk. Den självklara slutsatsen förblir outsagd: denna utveckling i Svenska kyrkan är förkastlig.

6/4

Guds kärlek kräver att vi omsätter berättelserna i handling
Camilla Lif, DN
https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/camilla-lif-guds-karlek-kraver-att-vi-omsatter-berattelserna-i-handling/

Camilla Lif är en av de präster vars predikningar, i Lifs fall i radio, fått Maria Schottenius att dra undra om Svenska kyrkan inte längre tror på mirakler. Lif svarar bland annat

Någonting hände – något som påverkade människor så starkt att vi 2000 år senare firar påsk. Rörelsen, riktningen har fortsatt och i dag är 2,4 miljarder människor kristna – en tredjedel av jordens befolkning. Så hade det absolut inte varit om det inte hände något alldeles enastående efter Jesus död. Och vem vet vad och vilka som kan beröras, lyftas och älskas av denna rörelse när den rör sig vidare in i framtiden.

Men det räcker inte att vi sitter bekvämt i kyrkbänken och förundras. Det vore att svika sin kallelse som kristen. Guds kärlek kräver att vi omsätter de gamla berättelserna till dagsfärsk handling, exempelvis att vi delar med oss av bröd och fiskar. Då finns inga gränser för vad Gud kan åstadkomma här och nu.

Lif företräder ”the social gospel” kanhända? Iaf vill hon inte tala i termer av fysiska under. Hon tar å andra sidan inte heller direkt avstånd från dem, som exv. gruppen ”Kristen bortom Gud” gör.

Tro vad ni vill, säger Svenska kyrkan
Maria Schottenius, DN
https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/maria-schottenius-tro-vad-ni-vill-sager-svenska-kyrkan/

Schottenius tolkar äb Jackelén på två sätt. Dels som att hon visar hur tron och religionen kan finnas utan att reduceras till etisk lära, helt utan tro på mirakler. Dels som att hon säger ”tro som du vill”, just eftersom Svenska kyrkan förväntas omfamna människor som tänker och tror olika. Hon har inget problem med den mystik ärkebiskopen pratar om – hon skulle nog själv ha svårare för bokstavstro. Ändå avslutar hon

Samtidigt ville jag verkligen höra ett svar eftersom frågan är intressant och något man gärna duckar för. Även i de här svaren vill jag hävda.

Inte för att jag vill krångla till det ännu mer för svenska kyrkans präster, men vad gör ni med Paulus och hans första brev till Korinthierna kap. 15, 12-20 när han diskuterar tanken på att det inte skulle vara sant att Kristus har uppstått. Då ”visar det sig att vi har vittnat falskt” och ”då är er tro meningslös”. Det är ingen hejd på eländet i så fall, för ”gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda av människor.”

Men det kan vi ta nästa påsk.

Detta är en slutreplik, dvs. ingen uppföljning förväntas av vare sig Jackelén eller någon annan. Jag misstänker dock starkt att vi får se en fortsättning i andra medier.

Mirakel – finns de?
Kjell A Nordström och Maria Schottenius i Malou efter 10, TV4
https://www.tv4.se/efter-tio/klipp/73-mirakel-finns-de-kjell-a-nordström-och-maria-schottenius-3964665

Här får vi veta att Maria Schottenius anser sig ha fått svar på sin ursprungliga fråga: blir det någon religion kvar, om man tar bort undren, eller bara en moralisk lära? Jodå, religionen finns kvar ändå, svarade äb. Sen drar diskussionen iväg till att behandla religion och tro mer allmänt. Nordström kallar religiösa trossatser för påhitt men medger också att humanismens bas, att människan är något helt annat än djuren, också är ett mänskligt påhitt. Inte ointressant, fast det inte direkt är något debattinlägg.

7/4

Symbolerna uttrycker verkligen mirakler
Fredrik Heiding, Signum
http://signum.se/symbolerna-uttrycker-verkligen-mirakler/

Padang. Där satt den.

Vi får väl se om jag får skäl att ändra mig, men för mig är detta så här långt debattens vinnare. Om John Sjögren levererade ett katolskt ”både och” som direkt ur katekesen, demonstrerar jesuitpater Fredrik Heiding en … som jag ser det är detta en djupare förståelse. Ett perspektiv som sträcker sig bortom vår tids enkla uppdelning ”Ja mirakler sker visst, och de bibliska skedde precis som det står, rent fysiskt handfast”/”Nej mirakler strider mot naturlagarna och går inte”.

Få katolska teologer tvivlar på uppståndelsen som en historisk händelse. Men särskilt under det senaste århundradet, tack vare utvecklingen inom exegetik (Bibelforskning) och ökad historisk medvetenhet inom humanvetenskaperna, har man problematiserat vad som menas med historia i det här fallet.

Vi kan till exempel ta del av Joseph Ratzingers tänkande, som i sin bok ”Introduktion till kristendomen” (Einführung in das Christentum) från 1968 hävdar att uppståndelsen inte kan innebära att Jesus återvänder till jordelivet, utan lever bortom tid och rum. Den uppståndne Kristus spränger tids-rumsliga kategorier och undandrar sig ett historiskt skeende eftersom han nu är utanför en värld av kontingenta händelser. Likväl möter människor i denna värld den uppståndne genom uppenbarelser (ty. Erscheinungen), från hans horisont bortom tid och rum men ändå med en viss interaktion med den vanliga världen.

Så spännande.

Tänk om man faktiskt skulle läsa den där Ratzinger.

Rebellas slutsats

borde väl egentligen vänta. Nå, jag tar mig friheten att skriva om denna avslutningskläm, så många gånger som det känns vettigt. Just nu tänker jag så här:

Jag tror att Svenska kyrkan behöver tala klart, men inte genom att slå fast vilken syn på mirakel som gäller. I Svenska kyrkan får man nämligen tro ungefär hur som helst – åtminstone som lekman. För präster sitter bandagen lite tajtare men bevisligen är diverse mirakelförnekande 1900-talsteologier inget hinder för den som vill bli präst. Jag tror att vi behöver tala klart om att det i vår kyrka finns olika åsikter om snart sagt allting. Det är den verklighet vi har att hantera. Vill vi ha en kyrka som rymmer allt från gänget kring ”Kristen bortom Gud” till dels Stefan Gustavson och hans likar, kanhända även utanför det EFS där SG hålls, och dels Dag Sandahl. Då måste vi arbeta för det. Är det vad vi vill? eller föredrar vi att aktivt skära bort endera falangen? Jag tror det sistnämnda vore dumt, faktiskt, i båda fallen.

Sen är frågan om det ens går att som kyrka vara så pluralistisk. Om det inte mest leder till att ingen hittar något den kan identifiera sig med, eftersom tusen miljoner trostolkningar är blandade i en röra till vilken ingen orienteringskarta gives. Men vad är alternativet?

Väl mycket halleluja om kyrkolån

Det är väl jättefint att katolikerna i Lund får använda domkyrkan medan deras egen kyrka renoveras. Att det är just domkyrkan från 1100-talet har en symbolisk laddning. Ändå tycker jag det snackas väl mycket om hur fantastiskt ekumeniskt detta är.

Jag menar, nog tänker domkyrkoförsamlingen behålla högmässotiden kl 11. Katolikerna får antingen trycka in sig på morgonen, på eftermiddagen eller på söndag kväll. Ingendera alternativet känns väl helt självklart. Katolikerna i Lund kommer säkert att dra en lättad suck när de får återgå till sin egen kyrka, med sin gamla vanliga högmässotid kl 10.

Jag hoppas bara att folk inser att det är så. Att de inte blir besvikna och känner sig lurade, av allt prat om hur ekumeniskt och fantastiskt det är.

Länkar

Det är väl ungefär samma text som återfinns överallt, här på Katolska kyrkans sajt
http://www.katolskakyrkan.se/aktuellt/stiftsnyheter/2018/lunds-domkyrka-oppnar-for-katolska-massor-for-forsta-gangen-pa-nara-500-ar

När Alexandria och Antiokia mötte postmodernismen

eller

Jag vill ju så gärna tro att jag är originell …

Att först gå på en öppen föreläsning där åhörarna huvudsakligen består av högskolans lärare och sen en föreläsning för förstaårsstudenter på samma ämne låter som helt avig ordning, men det blev rätt intressant. Den avancerade föreläsningen ägnade sig åt att dissa begreppet med de två tolkningsskolorna i Antiokia och Alexandria – eller tja, ”dissa” är väl för mycket sagt men åtminstone väsentligen komplicera. I föreläsningen på basnivå påpekade föreläsaren förvisso begreppens begränsning, men använde dem ändå i hög grad som pedagogiskt redskap.

Som den naturvetare i förskingringen Rebella är associerar jag omedelbart det öppet halvdissade men ändå använda till Bohrs atommodell, grundligt felaktig men ändå använd i varenda högstadieskola världen över. Den behövs, för den ger goda begrepp. När man behärskar Bohrs atommodell kan man först komplicera den, sen överge och gå vidare till andra modeller.

När den historisk-kritiska synen på Bibeln och dess rätta uttolkning blev näst intill allenarådande kom sympatin i forskarläger att hamna helt på Antiokias sida. Se, de föregrep nästan våra metoder! Historiskt sammanhang, författarens avsikt med sin text och fakta FTW! Den dumma Alexandriaskolan med sina allegorier ser ju ut att kunna komma fram till nästan vad som helst. Bort det!

Vi lever i spännande tider, omvälvningstider. Projektet att med hjälp av historisk-kritiska metoder nå fram till den stora Sanningen™ om hur Bibeln ska uttydas har fått väsentligt skruva ner sin ambitionsnivå. I dessa postmoderna tidevarv när vi inser att alla som läser en text kommer att läsa den olika, har uppstått en rörelse som strävar tillbaka mot den tidiga kyrkans läsning av Skriften. Kyrkofäderna har blivit poppis även i en del protestantiska läger – det har ju annars varit den protestantiska hållningen att den process som skapat kyrkans tradition inte behövs, att det räcker med Skriften. Sola scriptura, detta alltmer omöjliga begrepp. I dessa spännande tider, kommer forskningen då även att omvärdera det där med Antiokia och Alexandria? där den antiokenska skolans kritik av den alexandrinska närmast setts som ett facit för hur man ska se på bibeltolkning och vad man ska akta sig för? Jajemensan.

Fokus för Antiokia-”skolans” kritik var eg. inte motsvarande ”skola” i Alexandria, säger man nu. Istället hade båda skolorna som huvudsakligt projekt att försvara kristendomen mot arianismen, och de gjorde det på lite olika sätt. Det är i detta ljus man måste se Antiokia-skribenterna.

Så här.

Origenes var en mycket viktig och uppburen kyrkofader, men när arianismen seglade upp som det stora problemet blev det tydligt att arianismens rötter faktiskt kunde spåras till Origenes. På hans tid (ca 185 – 254) var det där med kristologin inget man fördjupade sig särskilt i. Det hade helt enkelt inte funnits behov. Hos honom finns tydliga tecken på subordinationism, d.v.s. synen att Sonen var underordnad Fadern.

Aries gick som bekant längre än så, och förkunnade att Sonen öht inte var gudomlig. När den arianska, mycket långdragna striden väl blivit ett faktum måste man fundera på hur man skulle förhålla sig till Origenes, vars teologi i arianismens ljus föreföll åtminstone delvis suspekt. Bibelkommentarer skrivna både i Alexandria och Antiokia är primärt reaktioner på Origenes och på arianismen, inte på varandra eller på abstrakta begrepp om hur Bibeln skulle tolkas. Det ser man bland annat på att även antiokenerna kunde allegorisera iväg en hel del, utan att särskilt problematisera det. Huvudsakligen använde de samma metoder, om än i olika stor omfattning.

Subordinationismen fördömdes på något koncilium, som jag just nu inte orkar snoka upp vilket. Ett annat koncilium fördömde antiokenerna. (Seriöst: det där med koncilier verkar mer än måttligt virrigt.) Vilket var då problemet med den antiokenska teologin och bibeltolkningen, den som en del av de historiskt-kritiskt troende ville se som en förebild? Varför blev den och dess upphovsmän fördömda?

Antiokenerna – de tre som begreppet den antiokenska skolan formats kring – menade att det över huvud taget inte fanns profetior om Kristus i Gamla testamentet. ”Följaktligen förstod inte heller någon människa innan Herren Kristus kom hans gudomlighet, och inte heller kan någon av profeterna tala om den”* menade Theodoros av Antiokia. Där drar jag efter andan. Inte ens Jesaja? Ingenting? Vad ska kristna i så fall ha GT till? Mycket riktigt var det därför det där konciliet fördömde antiokenerna. Att inte kunna läsa Bibeln så att Kristus finns även i Gamla testamentet var oriktigt.

Nu står vi här och måste på något sätt förhålla oss till postmodernismen. Alexandria-”skolan” (vilket här bör förstås som en lång tradition vid kateketskolan i Alexandria ända från Origenes tid) med dess möjlighet att se och acceptera flera olika tolkningar av samma text känns oss inte lika omöjlig som det säkert tedde sig vid 1900-talets början. De tidiga kyrkomötena som slog fast för kristendomen grundläggande dogmatiska sanningar argumenterade för dessa med hjälp av allegori. Kan vi verkligen hålla fast vid konciliernas resultat, samtidigt som vi förkastar dess metoder?

Det finns just nu ett intresse för att ta pre-kritisk bibeltolkning, alltså de tolkningsmodeller som användes innan det historisk-kritiska förhållningssättet tog över på bred front, till heders igen.

Karen Armstrongs ”The Case for God”, den bok som lärt mig så mycket och som etablerat så stora delar av det kunskapsskelett jag fortsätter sortera in nya kunskaper i, är väldigt uppenbart en del av den trenden. Att hon slog an så mycket i mig är för att det här ligger i tiden.

Så mycket för den originalitet jag gärna berömmer mig av. Meh.

Samtidigt gör insikten mig glad. Om den här trenden växer till sig finns chansen till allt fler möten med människors vars synsätt jag kan känna igen mig i.


* Ur Theodoros kommentar på Sakarjas bok. Citatet är översatt till engelska och jag har översatt därifrån, så ta det för vad det är.

Länkar

Denna ”annons” för den öppna föreläsningen ritar upp dess ryggrad.
http://ths.se/content/öppen-föreläsning-hauna-ondrey