Liturgisk ”folkets tidegärd”. Går det?

Tidegärden var, under kyrkans tidiga historia, en liturgisk gudstjänst. Det är en av de saker som George Guiver vill framhålla i sin ”A Company of Voices”. Något att sitta och mumla på egen hand blev tidebönen först i modern tid, och Guiver tycker inte det var helt lyckat. Han vill återupprätta tidegärden liturgiskt.

Bön och gudstjänst är inte väsensskilda enheter, påpekar han. Förr i världen slutade folk upp att arbeta på åkrarna och minst stod tysta en stund och eventuellt läste någon bön, när klockor ringde till sådan regelbunden gudstjänst som de själva inte gick på. Bönen som pågår, ständigt, och vanligt folks möjlighet att stämma in i den… det är liksom grundackordet i den här boken.

Normalt skiljer man mellan monastisk tidegärd och katedral-tidegärd, men Guiver gillar inte det sistnämnda ordet. Han säger ”folkets tidegärd”, eller för att komma närmare hans ordval ”folkets officium” (the people’s office) istället. Han pekar på en avlägsen forntid då tidegärden verkligen var folklig, i en form som senare dog ut. Senare har den monastiska formen tagit över, och satt sin prägel även på det som görs utanför klostervärlden. Det menar Guiver är ganska synd.

Tidegärden ska göras enklare, tycker han, när det är vanligt folk inte ordensfolk som ska utföra den. Jag kan hålla med. Däremot förstår jag inte riktigt sättet han vill förenkla tidegärden på. Han vill ha så lite variation som möjligt, till förmån för fasta moment som ”folket” enklare kan lära sig. Man kan ha en särskild person vars uppgift det är att läsa en psaltarpsalm. Övriga kan bara lyssna. Så tycker Guiver! Min reaktion är ”WTF”.

Jag tycker också att en tidegärd för vanligt folk idag måste förenklas. Frågan är bara hur detta bäst görs. I Guivers modell, om det ska vara mest samma material som återkommer, tappar man ju faktiskt bort den där strömmande bönen som bygger upp avlagringar under tid. Vi som stiftat bekantskap med tidegärd på exv. Berget eller Bjärka-Säby, vi har svårt att riktigt relatera till många av Guivers förslag.

Riktigt ilsk blir jag när han i bokens början spekulerar i att präster och lekfolk är olika, och lekfolk som inte är lika lagda åt att tänka abstrakt behöver en fysisk ritual, till skillnad då från de mer sofistikerade (står mellan raderna) prästerna. Resonemanget stöttas av procentsiffror för olika egenskaper hos lekfolk och präster, som ”många undersökningar har visat”. Utan källa, i denna annars (antar jag) proffsigt källförsedda bok. Meh! Öht är inte logisk stringens i resonemangen det som impar i denna bok. Ibland tycker jag att Guiver hugger en motivering till något som låter bra, utan att inse att det delvis motsäger något han skriver på annat håll.

Jag ska nog läsa om den här boken – åtminstone de första kapitlen, de som ligger före själva tidegärdshistoriken och som jag i de flesta fall inte riktigt förstår mig på vid den första genomläsningen.

Länkar

Mitt första blogginlägg kring den här boken. Om den där strömmande bönen. Om tidegärd som exponering för bibeltexter.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/05/16/den-strommande-bonen-som-ater-sig-in-under-huden/

Bisp em Tuulikki om bön

Varför skall vi be? Inte för Guds skull. Gud behöver inte våra böner. Gud behöver inte våra ord. Vi behöver Guds ord. Vi behöver be för vår egen skull. Bönens främsta syfte är inte att försöka påverka Guds sinne. Gud är av idel kärlek. Vi påverkar med våra böner de hinder som finns hos oss själva. De hinder som hindrar Guds kärlek att genomsyra våra liv. Bönen håller kanalerna öppna till den himmelska verkligheten och till livets urkrafter. Inte så att vi kan styra Gud eller hans handlande utan så att han kan styra oss. Det finns så många hinder för oss att komma i kontakt med Guds urkraft; ondska, strider, sjukdom, olyckor. Men när vi ber, sker något. När jag inför Gud namnger det svåra, det onda vid namn, när jag bär fram dem som jag älskar eller när jag bär fram mina fiender, då sker det något i deras liv och då sker det något i mitt liv. De hinder som finns hos mig smälter bort. Bönen öppnar vägen till urkraften, jag blir delaktig av den. Bönen går inte att psykologisera sönder eller ens att förklara. Bönens kraft måste man själv uppleva. Det enda sättet är att börja be. Bönens kraft är oberoende av tid och rum, hela den kristna erfarenheten från århundraden säger: bönen fungerar. Det har att göra med skapelsens helhet och enhet, vi är alla sammantvinnade i skapelsens väv, delar av Guds väv, vi hör ihop och kan påverka varandra. När vi ber för andra människor, blir de del av vårt liv. Be mig inte att förklara det, det kan jag inte. Bönen är ett under som man skall uppleva själv.

Jag har svårt med det här.

Bisp em Tuulikki – Härnösands stift, uppvuxen i Finland – skriver om bön. Delar av det hon skriver, delar av det jag har svårt att hantera, känner jag igen från en föreläsning av jesuitpater Rainer Carls, som jag rätt nyligt bloggade en del kring. Han sade bland annat

Jag kan inte igenom bönen (eller genom goda gärningar) på något sätt påverka Gud så han ändrar sin vilja mot mig. Fast vi försöker ständigt.

Varför ber vi annars? Vi vill ju ändra Guds tanke med oss. Eller ber vi ”Ske din vilja?”

Att det går att få Gud att ändra på saker bara för att man ber om det, är något som jag aldrig trott på. Tvärtom har det varit en av de saker som jag tyckt varit orimligast med gudstro. Nu visar det sig att människor som tänkt, och tänkt ordentligt, kring kristen tro kommer fram till att nej, så funkar det inte. Trots att jag själv aldrig trott på det är det en så integrerad del av min bild av hur kristen tro ska funka, att det blir tilt. Doesn’t compute.

Be för sina ovänner, sägs det att man ska göra. Och det förändrar saker. Det kan jag väl föreställa mig att det kan göra.

Det mesta av dessa sätt som bönen kan funka på, funkar isåf även utan en Gud. Det är där jag får problem.

Om man inte tänker sig att Gud ska ändra på saker för att man ber om dem. Om bönen är för ens egen skull. Då blir det till en, på sätt och vis, egoistisk handling att be.

Jag vet inte. Jag får inte ihop det här.

Någonstans sitter jag fortfarande och tycker att den ende Gud som jag skulle kunna rikta mig till i bön, regelbundet och fritt formulerat enligt protestantiskt ideal, är den där skäggige gubben på ett moln – den personalistiske guden – som jag absolut inte tror på.

Det är som om jag försöker liksom hoppa direkt till ett mer avancerat stadium utan att först klara av det där som de kallar för ”barnatro” – och jag klarar kanske inte riktigt av det.

Länkar

Bisp em Tuulikki
https://tuulikkismemoarer.wordpress.com/2017/06/13/ett-under-som-man-ska-uppleva-sjalv/

Rainer Carls
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/05/04/rainer-carls-om-bon/

Barnmorskor får enligt lag inte utföra abort, alltså borde de ha samvetsfrihet?

Om någon förstår logiken i rubrikens fråga, kan väl denne förklara?

Detta förefaller vara ett bärande argument i Ellinor Grimmarks advokaters argumentation, åtminstone på Twitter och i media. Huruvida det nått till någon rättssal låter jag vara osagt, men av den senaste intervjun i Dagen att döma var argumentet något som övertygade Ellinor G om att ta striden.

Ellinor gjorde ett sista försök att få jobb men när hon fick nej för tredje gången kände hon att hon måste göra något.

– Tillsammans med min man tog jag kontakt med en jurist för att ta reda på om detta verkligen var lagligt.

Ellinor berättar att hennes jurist påpekade att det finns lagligt stöd för rätten att reservera sig mot att delta i aborter, eftersom det står i abortlagen att endast läkare får utföra abort

Inget sjukhus kan be någon barnmorska att ensam utföra abort, utan att ha en läkare som är ansvarig för ingreppet. Det är vad lagen betyder. Vad skulle detta ha för betydelse? Är det bara jag som är så korkad att jag inte förstår det?

På Twitter har Ruth Nordström, en av Grimmarks advokater, flitigt använt denna punkt för att få tyst på kritiker. Huvuddelen av dessa tweetar är skrivna mitt under brinnande förhandling i Arbetsdomstolen, som pågick 24-27/1.(Bilderna är länkade till Tw-diskussionerna ifråga. Skulle jag ha missat någon kan jag leta upp.)

Tweet. Ruth Nordström: "Hur begränsar det kvinnors rättigheter? Vår talan bygger på abortlagen som säger att endast läkare får utföra abort"

Ruth Nordström misslyckas med att förklara varför det där att det formellt är läkaren som utför aborten medan sjuksköterskor, exv, barnmorskor, bara assisterar, har någon relevans.

Anela Murguz‏: Men hade hon verkligen själv behövt utföra den? Själva utförandet gäller väl läkare och assistans och samtal barnmorskor? Ruth Nordström: Nej, hon kan inte tvingas utföra abort. Enligt abortlagens 5 paragraf får endast läkare utföra abort. @anelamurguz Anela Murguz‏: Så vad är problemet? Ruth Nordström: Det undrar vi också 😊

 

Dessutom verkar det som om det där med att en läkare måste ”utföra” aborten medan ssk/barnmorska bara ”assisterar” inte gäller vid aborter före v. 18. Jag har inte läst in mig tillräckligt för att kunna avgöra det där – men när någon dyker upp som förefaller veta vad hon talar om, som går till källorna och kollar upp dem, kan Human Rights Lawyers Twitterkonto ”tyvärr inte föra disk på Tw”.

Oavsett vilken av tolkningarna som är rätt är det fortfarande oklart varför detta skulle ha någon relevans för samvetsfrihetsfrågan.

Hur går logiken här? Eftersom medicinsk abort (alltså med piller) inte fanns när lagen skrevs, så … vad?

Och här har hon plötsligt backat till att det finns stöd för samvetsfrihet enbart vad gäller mycket sena aborter, efter v 18.

Jag försöker få advokat Nordström att förklara hur hon menar att det där vem som har det juridiska ansvaret för aborten har någon relevans för samvetsfrihet ska ha någon betydelse, men hon är inte intresserad av att förklara. Jag och den manliga sjuksköterskan Anders Nyman hade en längre diskussion med advokaten än vad som syns här.

Det fick jag inget svar på.

Min slutsats då var att Ruth Nordström bara var intresserad av att säga saker som lät klatschigt, inte av logik.

Hm. Här har vi kanske resonemanget? Ruth & co tolkar lagen så, att arbetsgivaren kan ställa krav på läkare men inte på sköterskor? Men hur skulle det gå ihop, ens om Human Rights Lawyers har rätt i sin tolkning av abortlagen – vilket verkar konstigt med tanke på Caroline Wendles foto av relevant passage i den rapport från Socialstyrelsen som HRL åberopar (högre upp). Kan någon förklara?

Om advokat Nordström tror på sina egna resonemang, de hon använt för att övertyga Ellinor Grimmark om att hon har ett case – vilket ytterst få andra tror. I så fall kan hon väl redogöra för dem, kan man tycka. Eller?

Uppdatering 15/6

Lagt in en skärmdump som kommit bort. En av mina kommentarer till skärmdumparna var lätt obegriplig utan den.

Länkar

Senaste Grimmark-intervjun i Dagen.
http://www.dagen.se/ellinor-grimmark-vi-kande-oss-hatade-i-sverige-nar-vi-ville-slippa-medverka-vid-aborter-1.980878

Abortlagen inkl. paragraf 5 och 6, som diskuteras i en av tweet-serierna ovan, hittas här
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/abortlag-1974595_sfs-1974-595

Lena Willemark och bibelvisorna; om kyrkan som konsertscen

Första gången jag applåderade i en kyrka var på Theodorakis-konsert i en svulstig 1700-talskyrka, för ett par årtionden sen. Det var starkt känsloladdade sånger, men applådera efter sångerna gick inte. Det kunde man inte. Först på slutet brakade det lös med dånande applådåskor och extranummer. När isen väl var bruten fanns ingen hejd. Numera applåderas det mera i kyrkan, men inte riktigt hur som helst. Tabut finns kvar, men inte lika allenarådande. Kyrkan som konsertlokal är lite knepig, trots allt.

Riddarholmskyrkan är en ovanligt okomplicerad konsertlokal för att vara kyrka, för man upplever den nätt och jämnt som en sådan. Några kyrkbänkar finns t.ex. inte, och om det någonstans finns en predikstol sticker den inte i ögonen. Långt därframme finns väl ett altare, men vägen dit är lång på grund av det som en gång var munkarnas sittplats, nu prytt med adelsvapen, mellan det egentliga koret och lekfolkets skepp. Kungahusets begravningskyrka är nästan som ett skal av en kyrka bara, med lite musei-texter på väggarna närmast ingången och sen luft. Bra akustik har den också.

Den musik som Ensemble Villancico under Peter Pontvik framförde i Riddarholmskyrkan sista dagen på Stockholm Early Music Festival var delvis världslig och delvis sakral. De världsliga styckena dansmusik, med tamburin som markerade rytmen, är musik som man vill röra sig till inte sitta still på en stol. Men det går ju inte för sig, att dansa iväg i kyrkgången (ens om man visste hur man dansar till den här musiken, vilket Rebella inte gör). Den sakrala musiken var något strå vassare. Minns jag rätt bröts applådgränsen, där publiken bestämde sig för att nu måste vi, ungefär halvvägs i konserten. Såpass lång tid tog det.

Allra sista konserten på festivalen hölls senare samma kväll, i Tyska kyrkan. Ale Möller och Lena Willemark med band gjorde en alldeles utmärkt konsert, direktsänd i radio dessutom.

Det framfördes ett antal polskor under kvällens lopp. Knappt en fot rörde sig i publiken. En folkmusikkonsert där det inte ivrigt stampas på både ettan och trean, är det en folkmusikkonsert? men applåder blev det iaf, ivriga sådana.

Tyska kyrkan är ett svulstigt kyrkorum. Barockt, ur ordets alla bemärkelser. Kyrkorummet har en särskilt kungaläktare – bara det. Altaruppsatsen är, som det mesta annat i rummet, guldig och tung. Jag har svårt att riktigt tänka mig denna lokal för ett gudsmöte – å andra sidan har jag aldrig ens försökt gudstjänsta där, så jag ska väl inte säga för mycket. Tyska kyrkan är visserligen inte som så många andra kyrkor full av adelsmäns begravningsvapen, men den svulstiga barocken talar ändå maktens språk. Själva altaret ser jämförelsevis futtigt och litet ut.

Konserten var en konstig hybrid, på många sätt. Det var bra, mycket bra, men kändes också kluvet. Lena Willemarks folkliga psalmer och bibelvisor är fascinerande, men de skapade också en rejäl krock i mig när de framfördes i en kyrka – även en konstig kyrka som denna – samtidigt som man helt ignorerar att kyrkan är kyrka, skapad som gudstjänstlokal. När man smäller upp en scen i ett hörn rakt under kungaläktaren och låter Ale Möller rocka loss på bouzoukin där, då erkänner man inte rummet som religiöst rum. Något applådtabu sågs förstås inte röken av.

Om Lena Willermarks trad-bibelvisor hade framförts från en konsertscen, vilken som helst, hade jag inte opponerat mig. Då hade de öppnat en möjlighet för den som ville ta den, mitt i den sekulära konserten, samtidigt som de som så önskade kunde se dem enbart som visor. Jag gissar, men vet inte, att Lena W. själv hanterar dem på det sistnämnda sättet.

Samtidigt vet jag att den här benhårda uppdelningen i världsligt och sakralt är en modern företeelse. Medeltidskyrkan användes till lite allt möjligt. När bönderna väl hade samlat ihop pengar och arbetstimmar för att bygga en kyrka, hade man knappast energi till att göra flera samlingslokaler och alltså gjordes även annat i den. Men hindrar det mig från att en liten smula reta mig? Nej, det gör det inte.

Länkar

Konserten, inkl. paus-snack med musikerna samt musikprofessorn Mattias Lundberg.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/903332?programid=4427

Fotbrädan revisited

Den lutande brädan på kyrkbänken framför, som jag tyckte måste vara något slags muterat knäfall – ordentligt muterat, eftersom de här brädorna sitter för långt in på kyrkbänken framför för att gå att använda som ett sånt. Jag har ändrat mig. Det är nog faktiskt en fotbräda.

Vad som fick mig att ändra mig? Ett gammalt bord och dito stolar på ett museum. De var väldigt höga, så man skulle komma upp från golvdraget. Fötterna placerades på en tvärslå, antingen på bordet eller stolen.

Alltså finns det andra ställen där man haft fotbrädor – eller det har funnits, och sen har denna inredningsdetalj blivit kvar längre i kyrkan än på andra ställen.

Litet bord med slåar mellan bordsbenen, sisådär en decimeter från golvet.

Det var inte det här bordet jag såg, alltså, men samma idé. Varför sätta de där slåarna så långt ner att det inte bara är att skjuta in stolen under bordet? För man ska sätta fötterna på dem.

Frågetecken finns dock fortfarande kvar. Är inte kyrkans fotbrädor placerade väldigt långt fram – skulle man sitta så oordentligt i kyrkan, att man stack ut benen på det sättet? Och de församlings-knäfall som fanns kvar i ordningen för högmässan (men ganska sällan utfördes) till och med 1942 års handbok, de skulle alltså göras direkt på kyrkgolvet. Alltså, jag har ju gjort det en gång men det var på ett vackert och välstädat slottskapellsgolv dit ytterst få smutsiga skor kommer. Vintertid måste folk ha dragit in snö och slask med skorna, och med kjolarna icke att förglömma. Normala kyrkgolv kan inte ha varit särskilt inbjudande att knäfalla på. Förvisso kan man anse att knäfallets själva gest tappar lite av sin laddning ju högre upp vi får knäfalla, på något mjukt stoppat och klätt med sammet. Å andra sidan är vi tydligen inte så ödmjuka, de flesta av oss, att vi knäfallar utan sådan hjälp.

Undras förresten när katolikerna började med såna där knäfallsbänkar i stols/bänkraderna?

Rebellas frågor tar aldrig slut. Någonstans är jag förmodligen fortfarande fem år.

Länkar

Förra fotbrädeinlägget, som jag nu säger emot
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/02/26/fotbradan-pa-kyrkbanken-framfor-eller-vad-det-nu-ar/

Fyra shower per söndag

Är Hillsong Stockholm en stiftelse eller ett aktiebolag? Det är vad jag frågar mig efter att ha lyssnat på Henrik Svenssons radiodokumentär. De flesta svenska frikyrkor har i botten en förening, men jag tvivlar på att det gäller Hillsong.

Det var Ulf Ekmans Livets ord som öppnade för stiftelseformen som organisationsform för svenska frikyrkor. Stiftelsen är en organisationsform helt utan insyn. Ett aktiebolag är åtminstone tvingat att ha offentlig redovisning av sina affärer – sen låter aktiebolag lite knäppt i sammanhanget på ganska många andra sätt, men dock.

Min första tanke efter programmets första minuter var att han, alltså huvudpastorn Andreas Nielsen, låter som Ulf Ekman när han pratar. Öht ger dokun rätt många associationer till Livets ord och Ekman. Men det kanske helt enkelt är ”standard-pingstighet”, det jag förknippar med UE.

I Sverige gör vi det mesta vi tar oss för i form av föreningar. Det har åtminstone varit så. Sjunger vi i kör, är kören en förening. Idrottar vi är arrangören en förening. Frikyrkan är en förening. Tränar vi karate, är karateklubben en förening men nere i Europa och i USA är karateklubbar ofta företag. Ungefär samma sak gäller, vad jag förstår, frikyrkor i USA, rimligen också i Australien där Hillsong har sina rötter.

Jag ser att det i frikyrkobloggosfären finns en hel del positiva kommentarer kring de här nya kyrkornas sätt att ha liksom ett flerstegsmedlemskap. Att vägen in i gemenskapen är kort, sen är det en ”karriärstege” – och vad gäller kyrkan som gemenskap kan man tycka att det på ett sätt är rimligt. Föreningsstuket bygger eg. på att vem som helst kan betala in sig som medlem och sen rösta på årsmötet. För en kyrka (och även i en del andra sammanhang) blir det lite märkligt.

De här kyrkorna med ”flerstegsmedlemskap” verkar dock inte prata om juridiskt medlemskap alls. Om man är en stiftelse, som Livets ord, finns egentligen inget sådant. Rent kyrkomässigt finns väl eg. inget som säger att man måste eller borde ha ett sånt. De tidiga församlingarna torde inte ha haft någon föreningsstämma. Å andra sidan betvivlar jag att de bedrev business på det sätt som ny-frikyrkorna gör. Att vara pastor förefaller i sammanhanget vara synonymt med att vara företagsledare, och Hillsongs bransch förefaller isåf att vara minst lika mycket showbiz som kyrka. Lyssna bara på backstage-snacket i programmet: är det som görs gudstjänst eller show? Om man som jag tycker att även Svenska kyrkan ibland balanserar på gränsen till föreställning snarare än gudstjänst, då lockas man inte av Hillsong.

Andreas Nielsen var tidigare en av pastorerna i Karisma center, en frikyrkoförsamling som kånkade efter att först ha tiggt sina medlemmar om stora summor pengar för att täcka underskott, och sedan tvingats backa när uppmärksamheten kring det blev för stor. En åsikt som jag någonstans läst om Karisma center är, att deras organisationsmodell inkl. det ekonomiska var kopierad från USA och baserad på lurendrejeri – lite av pyramidspel, om jag minns rätt. Om man är ärlig funkar det inte men fattade inte pojkarna bakom Karisma, och alltså gick det som det gick – enligt denne anonyme kommentator som jag inte kan hitta igen. Nu har Nielsen alltså en ny modell för kyrkbusiness som verkar funka bättre. Framgångsteologiskt är det förstås (om man nu får använda det ordet numera. Ulf Ekman har ju förklarat att någon ”så kallad framgångsteologi” aldrig fanns på Livets ord, och då måste det för det första vara sant och för det andra kan företeelsen knappast finnas någon annanstans heller – eller? Googla ”prosperity gospel” om du tvivlar).

Pastorer som företagsledare med inkomster på 56 000 i månaden. Plötsligt associerar jag till de ortodoxa biskoparna vars mitror ser ut som kungakronor. Pengarna och makten är kyrkans ständiga frestelser. Kyrkliga organisationsformer bör nog inte alltför ohämmat erbjuda människorna i toppen alltför stora frestelser på dessa punkter. Värst är stiftelseformen, ty den är helt utan insyn. Därför frågar jag: är Hillsong stiftelse eller aktiebolag? Med en organisationsform helt utan insyn går förmodligen även ett från början helt sunt tänkt upplägg förr eller senare snett, när svinintresset sticker upp sitt tryne.

Svenska kyrkans biskopar tjänar för den delen mer än vad pastor Nielsen gör. Jag är med och betalar Eva Brunnes ca 75 000 i månaden. Det är en fullkomligt löjlig lön! och det känns lite sådär, faktiskt. Jag behövde pastor Nielsen som jämförelsematerial för att upptäcka att jag verkligen inte tycker om det.

”Svinintresset kan komma upp på plattformen, förstår du, det är ingenting som hindrar. Fåren kunna sitta i församlingen och bli klippta och svinintresset sitter på plattformen och leder i bön, och klipper både får och kuponger.

Sven Lidman gick illa åt pingströrelsen och dess högsta höns Lewi Pethrus. De stora projekt som den unga ambitiösa pingströrelsen och dess hövding Pethrus sjösatte medförde en hel del business. ”Kupongklippare” är ett gammalt skällsord för en som tjänar pengar på aktiespekulation.

Länkar

Radiodokumentären
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/897373?programid=909

Intervju i Dagen, med Henrik Svensson som gjort dokun
http://www.dagen.se/hillsong-skildras-i-radiodokumentar-1.975316

Joel Halldorf tycker att SvK:s höga biskopslöner är ett trovärdighetsproblem, men även ett symtom på inre brister. Jag håller med.
http://www.dagen.se/kronikor/biskopsloner-ger-kyrkan-problem-1.312891

Det finns även andra än biskopar som i Svenska kyrkan har löjligt höga löner.
http://www.sandaren.se/nyhet/hoga-loner-i-svenska-kyrkan

En fyrfaldigt bisarr medeltidsmässa

Att uppföra en mässa som konsert är i sig bisarrt (1). Denna medeltida mässa till Johannes döparen borde utföras som gudstjänst förstås, med nattvard och allt, men inget samfund skulle väl godkänna denna mässas ordning. Svenska kyrkan? Way out, man. Katolska kyrkan? Nah. Den är för utdaterad. Det som mest sticker i nutida katolska ögon kanske är de små insticken, troperna, varom Nationalencyklopedin vet att berätta följande:

tillägg till vissa av de fastställda sångerna i den romersk-katolska medeltidsliturgin; de var i regel textförsedda och användes inledande eller interfolierade i den ursprungliga sången. Genren blomstrade främst ca 900–ca 1100. Den försvann helt ur bruk enligt beslut vid Tridentinska kyrkomötet vid 1500-talets mitt.

Enligt uppgift ska de ortodoxa kyrkorna ha gjort tvärtom, och kastat ut antifonerna men behållit troperna. Vet någon mer om detta är jag idel öra men i detta blogginlägg är det perifert; troper ingår inte i moderna katolska mässor, det är det viktiga. Mässmusik med antifoner och troper är medeltida kolijox, som må vara musik- och liturgihistoriskt intressant men idag inte är kosher i någon kyrka.

Verket ska mig veterligen sjungas helt monofont, enstämmigt. Någon stämflätning blir det inte, men texterna flätas desto flitigare in i varandra. I introitus (mässans inledning) är en av de basala beståndsdelarna psaltarpsalm 92, en rätt typisk Psaltar-lovsång till Gud. Den bryts mot antifonen, vars text kommer ur Jesaja 49:1-2.

Herren kallade mig
redan i moderlivet,
han nämnde mig vid namn
redan i min mors sköte.
Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd
och gömde mig under sin skyddande hand,
han gjorde mig till en vass pil,
som han förvarade i sitt koger.

Denna text ur Jesajas bok syftar från början på profeten Jesaja, förstå, men i det här sammanhanget syftar texten på Johannes döparen. (Är det vanligt, i kristen tradition, att man tolkat detta textavsnitt så? Jag har ingen aning. Symeons lovsång, Nunc dimittis, som ingår i tidegärdens bön vid dagens slut tycks syfta på Jesaja 49:6 tolkad som att det handlar om Jesus. Å andra sidan anser ju kristen tradition att Johannes kom med förebud om Jesus, så det är väl rimligt att intimt koppla ihop dem. Om någon är sugen på att utforma ett bibelstudium och utveckla hur Jesajas bok ansetts och anses hänsyfta på både Jesus och Johannes, var snäll berätta för mig så jag får vara med?)

Till pusselbiterna psaltarpsalm och antifon läggs så till slut troperna, som kommenterar och utvecklar texterna samt gör det tydligt och klart att det verkligen är Johannes döparen som de övriga texterna handlar om.

Allt detta ska framföras på originalspråk, alltså latin, som ytterst få idag förstår. Detta är också bisarrt (2) (även om alternativ förstås inte finns, det måste framföras på det språk musiken är skriven för). Men störst bisarritetsfaktor (3) har nog det faktum att antifonen inte sjungs i sin helhet innan det hoppar upp troper som skjuts in i antifonen, och styckar sönder den i småbitar. Jag är ingen storkonsument av s.k. konstmusik, men jag vet i alla fall så mycket som att ett tema normalt presenteras i sin helhet, tämligen rakt och enkelt, innan man börjar krångla till det. Här serveras textflätningsgröt från första början. Varför serverade man inte församlingen hela antifonen innan man börjar stycka upp den i små bitar, med hjälp av inskjutna troper? Blev det inte gröt även för den stackars medeltidsförsamlingen?

Nej, får jag veta. När troperna kom till, kunde folk redan antifonen. Den inledande presentationen av temat var redan gjord, under tidigare kyrkoår. Folk började lära sig systemet redan som barn, visserligen inte på nivån att alla skulle kunna självständigt framföra introitus-antifonen, men säkert så att de mycket väl kände igen den och visste direkt, så fort de hört första tonslingan, ungefär hur fortsättningen går. Det är ungefär som att man kan ha ett rimligt minne och förståelse av ett tema ur en symfoni, utan att nödvändigtvis själv klara att vissla det ur minnet. Musik som man lär sig som barn brukar dessutom sitta som berget.

En antifon som är söndersprängd med troper är alltså menad att utöva avancerad intertextualitet med sig självt (okej, då borde det väl heta intratextualitet, men jag hoppas att poängen går fram). Mässans utformning bygger på att församlingen kan antifon och psaltar-psalmodi, kanske inte så de kan sjunga dem själva men åtminstone på nivån att väl förstå dem.
En nutida publik har däremot inte mycket hum. En nutida publik är inte matad med den här musiken. För medeltidsmänniskorna hörde den självklart till en viss av årets festdagar, men nutidsmänniskan har normalt inte denna association till musiken. Katoliker kan ha hört delar, om de vistats i kyrkor där en gregoriansk kör har sjungit i mässan på Johannes döparens dag. Just i Sverige torde det iofs vara ganska ovanligt att man försöker binda upp körmedlemmar för gudstjänster under midsommarhelgen.

För att ge publiken på den kommande konserten en chans att haja hur det där introituset är uppbyggt, borde man väl inleda med antifonen ouppstyckad och låta dem liksom sniffa på temat innan det krånglas till?

Men så gjordes inte när det begav sig. Om man inte åtminstone försöker komma så nära ”så som man gjorde då” som man klarar av – om vi förändrar av liksom pedagogiska skäl. Då tappar man en hel del av den musikhistoriska och kyrkohistoriska vitsen med att uppföra så här uråldrig mässmusik.

Musikverket är alltså utformad från utgångspunkten att folk ändå kan materialet så vi kan krångla till det lite mera, stoppa in nytt material – troperna – som gör liksom dialog med det som folk redan kan. Och nu ska det framföras för människor som överhuvud taget inte har någon relation till materialet. Om mässan ursprungligen erbjöd om inte medskapande så deltagande i den genom att folk kunde sin kyrkomusik, och detta ligger i botten på mässans själva utformning med troper och allt.

I så fall är det något konsertversionen helt kommer att tappa bort. Kanske är detta det allra mest bisarra (4) med medeltidsmässekonsertprojektet.

Å andra sidan är det ju en konsert. På en sådan brukar vi bara sitta still och lyssna på musik, även sådan man inte förut hört. Konsertpublik är ofta rätt passiva konsumenter. Så tja …

Bland vanligt folk på medeltiden var det förmodligen inte ovanligt att kunna stora sjok kyrkomusik med tillhörande text utantill. Så säger folk som menar sig veta. Man kunde inte latinet men man lärde sig styckena ändå, ungefär som förskoleungar idag kan sjunga popdängor på engelska. Och de som inte kunde sjunga styckena själva på rak arm, hade ändå goda grepp om dem.

Detta bör man nog ha i bakhuvudet, när man bedömer den lajvade medeltidsmässan i Endre kyrka som jag kommenterade i förra blogginlägget. Den som såvitt jag kunde se och bedöma förvandlade församlingen till publik. Kanske det inte riktigt var så, på den tiden då det begav sig? Kanske det inte var så alls? varken den mässa som där lajvas, eller den äldre version med troper som ska återskapas – fast förvandlad till konsert – om några veckor?

Det är möjligt att jag har missuppfattat, och det bara kommer göras delar av den där mässan. Själva konserten kanske blir helt annorlunda än jag tänker, men det spelar på sätt och vis mindre roll. Det skulle ju gå att göra det jag skissar upp, och medeltidsmässan är mest ett avstamp för funderingar kring det där med medskapande.

Länkar

Min bloggtext där jag tycker att medeltidsförsamlingen förefaller ha varit ganska passiv, på ett sätt som närmar sig en publik snarare än församling. Första delen i en liten serie där jag försöker fundera, med varierande grad av framgång, kring det där med delaktighet eller medskapande i gudstjänster.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/05/30/medskapande-ord-och-annat/

Litegrann om hur medeltidsmänniskorna knöt kyrkomusik till helger och årstider i ”Den svenska musikhistorien”, avsnitt 6: Musikens dygn, vecka och år på medeltiden.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/521229?programid=4788