Att läsa en bok i fel ordning

Att göra så kan vara ganska fruktbart, har jag upptäckt, åminstone om man är beredd att läsa boken mer än en gång. När man hugger ett kapitel i mitten är det mycket man inte förstår. Då formulerar man frågor, som man sedan får svar på. Faktiskt kan det ibland vara riktigt funkis.

Dessutom kan man råka få syn på om en boks olika delar är ordentligt olika, på ett sätt man kanske inte märker om man tar del av den som sammanhängande berättelse.

Första kapitlet i Hill et als ”De kristna kyrkans historia” är väsentligt mycket mindre historisk vetenskap än de övriga. Den skildrar, med förbehåll och betydligt mindre tvärsäkra formuleringar. Förstås … när man tar det riktigt från början, ända från Jesu liv, då är mycket osäkert. Jag vet inte om jag hade tänkt på det, om det kapitlet varit det första jag läste.

I de påföljande kapitlen, som behandlar äldre kyrkohistoria, blir det en smula dogmatik inbyggd. På grund av lärostriderna är det ju ofrånkomligt, men mycket mer teologi än så blir det inte. När däremot 1900-talets teologiska strömningar beskrivs med större finess får man intrycket att 400-talets teologer tolkade allt väldigt bokstavligt, och på 1900-talet blev teologin sofistikerad. Detta köper jag inte ett ögonblick. Exempelvis står det om Karl Barth, i en faktaruta signerad Timothy Bradshaw

Barths kommentar till Romarbrevet syftade till att ringa i varningsklockorna för ”kulturell kristendom” genom att lyfta fram Guds transcendens, hans outgrundlighet, själva hans helighet, samt riskerna med att ”tvinga in” Gud i en moral, en estetisk känsla eller någon annan mänsklig kulturell eller psykologisk aktivitet.

Enligt Barth är Gud ”helt och hållet annorlunda” och står ”oändligt högt över” den skapade ordningen, som är djupt fallen. Faktum är att vi inte kan tala om Gud med vår begränsade mänskliga förmåga. Guds väsen gäckar mänskliga begrepp och formuleringar, och teologin måste därför vara ”dialektisk” på så sätt att den ständigt förnekar det den bejakar. Den konservativa biblicismen avfärdas eftersom den likställer det gudomliga med kyrkan som institution. Barth vill visserligen återvända till Bibeln, men då till dess förmåga att peka på Gud på samma sätt som någon kan peka på en flygande fågel.

Hans skildring gör mig omedelbart väldigt intresserad av Karl Barth – det här låter ju tokintressant! fast huvuddelen av det här citerade är ju gammal god apofatisk teologi rakt av. Nog känns det en smula orättvist att boken presenterar detta som om det på 1900-talet vore nytt tankegods.

Teologin måste ständigt förneka det den bejakar. Det låter ungefär som Fredrik Heidings beskrivning av Dionysios Areopagita (eller pseudo-Dionysios för den som känner stort behov av att poängtera att denne teolog inte är personen i Apostlagärningarna utan troligen levde på 500-talet) – eller tja, det är väl ungefär så här lärda katoliker överlag brukar beskriva apofatisk teologi.

Att överge begreppen är bara möjligt om man först har några: negativ teologi förutsätter positiv. Gud är i sista hand obegriplig men har trots allt uppenbarat sig varför något meningsfullt kan sägas om Gud. Men endast analogt.

Min kursbok behandlar ju nu ämnet kyrkohistoria, inte teologi som sådan. Beskrivningen av Barths teologi kan därför vara ensidig och smått felvisande utan att det är något särskilt märkvärdigt med det, men ändå. Det verkar som att jag inte kommer undan: i slutändan blir jag tvungen att börja tugga på den där Barth, som är så stor teolog att det säkerligen finns massor av läroböcker som analyserar och förklarar hans teologi utan att man behöver mala igenom allt som karln själv skrev. ”Karl Barth for dummies” – finns det nån sån, månntro?

Länkar

Fredrik Heiding i Signum om Areopagita.
http://www.signum.se/archive/read.php?id=4998

Vill man läsa Dionysios Areopagita och få hjälp med bearbetning och tolkning kan man göra det på Newmaninstitutet.
http://newman.se/kursanmalan/vi-laser-dionysios-areopagita/
Här är kurslitteraturen dock inte en massa böcker om Areopagiten, utan hans egna texter. En kurs baserad på primärtexter – törs jag det? Klarar jag av det? Jo jag har sökt, men det verkar som ett lite galet val av en grön nybörjare. Kommer min fascination att hålla för det här projektet? Det känns något osäkert. Jag är rent löjligt road av att få knyta ihop ny kunskap med sådan jag redan har. Frågan är bara om det här anknyter till tillräckligt mycket som jag redan har, för att jag ska lyckas hålla ångan uppe om det blir svårt … (tips från coachen: det egentliga ansökningsdatumet är passerat, men det finns något som heter sen anmälan.)

Annonser

Medeltid och pietism

När jag läst om quadrigan har jag trott att det var ett ganska fritt tolkningssätt, men så var inte fallet. Medeltiden höll sig med modeller för hur de olika texterna skulle tolkas, säger en av mina lärare. Det där att vi kan läsa olika, det kom i och med de tankeströmningar som ledde fram till reformationen …

… eller kom tillbaka. För så har ju judarna tänkt om inte hela tiden, så åtminstone rätt länge.

Jag minns från min läsning av Karen Armstrong att det där med quadrigan med tiden stelnade till, att folk slutade komma med nya tolkningar. Paketet fixt och färdigt, liksom. Färdigtolkat. Men innan det blev så, måste det ha funnits en kreativ tid då folk tolkade. Inte vanligt folk, förstås, utan de få lärda som hade tillgång till en helbibel och kunde läsa den.

De där medeltida typologierna, de som ligger bakom de träsnittsböcker som brukar kallas för Biblia pauperum eller De fattigas bibel. De som även är basen för många medeltida kyrkmålningar, här i Sverige oftast utförda av Albertus Pictor och hans verkstad. De brukar ofta visa tre scenener ur bibliska berättelser, en nytestamentlig och så två ur Gamla testamentet, som anses peka på Kristus. De presenterade det färdiga paketet, alltså. Ett facit.

När pietismen bryter ut och folk börja tolka hej vilt. Jag vill så gärna se något däri som liknar det förmoderna. Jo, någon typ av likhet finns det nog, men inte så enkel som jag trott.

Sen är frågan hurpass fritt pietisterna tolkade sin Bibel? När människor släpps ut i fullständighet frihet brukar vi i allmänhet hantera denna totala otrygghet genom att hitta oss ett föredöme att följa.

Kristi uppståndelse – Jesus kliver helt ohistoriskt upp ur en kista. Uppståndelsen förebådas till höger av Jona som befrias ur valfisken och kommer fram ur dess mun. Till vänster Simson som bär bort Gazas stadsportar – eh, vad ska det ha med Kristi uppståndelse att göra? Iofs, Simson var hotad och omringad men på detta sätt slet han sig fri? De är inte alltid helt självklara för oss, de medeltida typologierna. Men om vi ska läsa Bibeln som om allt i den syftar fram till Kristus, så …?

Teism , Gud som ”varat” samt religionens former och riter

Det går bättre att läsa Carl Gustaf Olofssons bok nu, än för två år sen. Då var den tung och svårbegriplig. Nu har jag mer begrepp att sortera med. Jag har ändå givit upp om att ha läst färdigt före måndagens konferens/workshop/whatevah ”Bortom det övernaturliga”. Jag får ge mig in med det jag har, bara. CGO:s erfarenheter och tänkande har jag ändå tagit del av på hans blogg. Övriga deltagare vet jag mindre om.

Thomas Kazen har skrivit på THS’ blogg om konferensen, och vad han ska prata om. Han skissar på mycket som jag tycker är intressant, men slutsatserna får väl vänta tills på måndag.
http://ths.se/content/förundran-godhet-och-religion
”Teologer har länge talat om Gud som begrepp för själva ‘varat’ snarare än en varelse.” Japp, typ sen hedenhös. Men vad menar vi? Det får professor Kazen väldigt gärna förklara på måndag. Rebellas (och säkerligen fleras) begrepp äro på denna punkt en smula luddiga. (För övrigt tycker jag att folk ska anstränga sig för att översätta sina engelska termer. Jodå, det går. Alltid. Ibland måste man ta till en hel fras, eller åtminstone ett par tre ord, men det går. Om det blir en hel fras, kan man sen förkorta den. Jag köper inte att ”awe” skulle vara så svåröversatt. Vore de klassiska ”vördnad” och ”vördnadsbjudande” verkligen så fel? Bävan och förundran … förundrande bävan … eller nåt)

I Equmeniakyrkans tidning Sändaren har debattsidan gått varm. Inläggen på nedanstående länkar är enligt uppgift en helsida i papperstidningen (jag har inte kollat om det stämmer).

Stefan Swärd
http://www.sandaren.se/debatt/teologisk-ateism-pa-ths

Anders Dahlström
http://www.sandaren.se/debatt/tillbaka-till-guds-ord-ths

Jacob Rudenstrand
http://www.sandaren.se/debatt/marklig-inkonsekvens

Owe Kennerberg, rektor på THS
http://www.sandaren.se/debatt/varfor-underkanna-nagot-som-inte-hant

Thomas Kazen, lärare på THS och en av talarna på konferensen
http://www.sandaren.se/debatt/konfessionsneutral-oppet-alla

Olle Östklint
http://www.sandaren.se/debatt/vi-ar-inte-oroliga-vi-ar-tacksamma

Åsså lite fler länkar.

Människor och tro i P1: ”Allt fler människor saknar livsåskådning”. Sista tio minuterna eller så om nätverket ”Kristen bortom gud” och deras måndagsandakter i Sabbatsbergs kyrka.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/957165?programid=416

Nätverket ”Kristen bortom Gud” har en websajt, men den är inte fantastiskt informationsrik. Det här, kring måndagsandakterna i Sabbatsbergs kyrka, var faktiskt en fylligare och rätt mycket bättre (tror jag) beskrivning.
https://www.svenskakyrkan.se/gustafvasa/mandagsandakt

Den här Dagen-artikeln har nu hunnit bli rätt gammal men jag tror inte jag har länkat till den förut. Rektor Kenneberg ser konferensen och nätverket som uttryck för den klassiska liberalteologin, en gång högsta skriket och nu inte så livskraftig. Det ligger nog en del i det, tror jag, om än det finns fler fasetter än så. F.a. handlar den där liberalteologin väldigt lite, vad jag förstår, om kristen praktik. Utan trons praktiker tror jag inte det blir mycket kvar.
http://www.dagen.se/nyheter/hard-kritik-mot-konferens-pa-teologiska-hogskolan-1.1035985

Dag Sandahls blogg-inkarnation Bloggardag gör i stort gemensam sak med Stefan Swärd. Han verkar även tycka att Tomas Walch lyfter Bonhoeffer och hans texter ur sitt sammanhang – även Swärd har hintat något ditåt – men mycket matnyttigt får sig bloggläsaren inte till livs och Rebella har inte koll. Möjligen får jag höra mer om detta på måndag.
http://bloggardag.blogspot.se/2017/10/nu-kommer-sig-villolararna.html

Egna, tidigare blogginlägg kring denna konferens. För den hugade finns där även fler länkar.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/09/19/ar-gud-nodvandigtvis-overnaturlig/
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/10/02/ah-nagot-hot-ar-det-val-knappast-fall-upp-visiret-igen-grabbar/

Liturgisk gröt. Exkluderande språk, 5

Att jag upplever ett liturgiskt kaos beror förstås mest av allt på att jag inte lyckats landa någonstans. Att jag utökat sökfältet till delar av Equmeniakyrkan gör givetvis inte saken bättre.

Men det är inte bara mitt fel.

Jag tror att folk sitter och skriver ner agendor ur minnet, och minns fel. Nyligen råkade jag ut för ”Upplyft era hjärtan för Gud”. Det måste ju vara en blandning mellan ”Upplyft era hjärtan till” och ”Öppna era hjärtan för”. Felskrivet, tror jag. Förvirrad blir man.

Jag är van ”Din död förkunnar vi Herre”. På senare tid har jag råkat ut för ”Kristus, din död förkunnar vi”, och muttrar lite men acepterar. Det är standardvariant 1A i Equmenia, tydligen, och finns även i SvK:s kyrkohandboksförslag. Men varianten ”Din död förkunnar vi Kristus”? Man kan inte på detta sätt börja i det gamla och bara ändra sista ordet. Då läser jag ”Din död förkunnar vi Herre”, sen får det stå vad det vill i det dumma pappersbladet.

Oavsett ordningsföljd på orden måste syftet med att byta ut ”Herre” mot ”Kristus” vara sånt där könsneutralt språk, som med tiden kodspråk kallas för inklusivt. Den friförsamling som jag valde bort, till stor del på grund av detta, var åtminstone konsekvent. Psalmvalet var mestadels modernt och tjatade inte ordet ”Herre” om igen – som annars både gamla psalmer och ännu mer sånger av modernt lovsångs-stuk ofta gör. Att ”herra” i lovsångspsalmeri och sen ta bort det i den fasta liturgin tycker jag är en stor självmotsägelse. Gör tvärtom, behåll liturgin och skriv nya lovpsalmer med mindre herrande innehåll?

Upplevelserna bakom det här blogginlägget kommer till ungefär lika stora delar från Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan. Equmenias handbok har uppenbarligen inkorporerat en hel del av Svenska kyrkans ännu inte klubbade handboksförslag. Undrar verkligen om Equmenia visste vad de gjorde där.

Det bästa man kan hoppas på i Svenska kyrkan kanske är att det liturgiska kaoset blir så stort att det bryter ihop, till en kaosaktig gröt varur det – om vi har tur – kan komma något konstruktivt och kreativt.

I dagens Kyrkans tidning ironiserar kyrkomusikern Mika Lidén över att de rent musikaliska småfelen i kyrkohandboksförslagen är i stil med om det i texten stod ”Gad, förbarme sig över vi”. Tja, men det går faktiskt att sjunga den texten på klassisk kyrie- (förlåt, kristusrops-)melodi för trefaldighetstiden. Varianten passar fint i den liturgigröt med allmänna hopblandningar av fraser som skissas ovan. Kanske till och med infoga den i handboksförslaget?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/gad-forbarme-sig-over-vi

Stympad välsignelse

Är det vanligt i frikyrkan att sjunga den aronitiska välsignelsen och skippa slutet? Nu har jag råkat på det i två olika församlingar, en gång framfört av kör och en gång som församlingssång.

Det är lite jobbigt när den avslutning man förväntar sig bara inte kommer. Särskilt första gången upplevde jag det direkt stympat. ”I Faderns, Sonen och den heliga Andens namn.” Det hör liksom till. Det ska vara så …

… kom ihåg att Rebella är en sån som ännu inte riktigt har smält att ”Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen” är borta ur högmässan.

Fadern är ingen man; Till treenighetens försvar. Exkluderande språk, 4

Till min förvåning slår kursboken i grundläggande teologi fast det som en fullständig självklarhet: Gud är inte av manligt kön.

Jo alltså, jag tycker det är självklart men jag var inte lika övertygad om att man skulle få lära sig så, på frikyrkodominerade* THS. Det är inget diskussionsämne, alltså, utan självklart? Minsann. Där ser man.

Kursboken (Alister McGrath: Theology, the Basics) börjar med att diskutera bilder av Gud, att det är det enda sätt att språkligt närma oss Gud som vi har. Gud som herde, osv. Och sen går man över på Gud som Fader, analyserat på samma sätt. Inklusive att Gud som Fader inte betyder att Gud är av manligt kön.

Den väsentliga punkten här är att varken manligt eller kvinnligt kön kan tillskrivas Gud. Kön är ett attribut som tillhör de skapade varelserna. Man kan inte anta att det direkt motsvarar någon liknande polaritet inom skaparguden. Gamla testamentet undviker helt att tillskriva Gud någon sexuell funktion, eftersom det skulle ge så hedniska associationer. Då kananeeiska fruktbarhetskulterna betonade både gudar och gudinnors sexuella funktioner, men Gamla testamentet vägrar godkänna några tankar på att Guds kön eller könslighet skulle vara ett ämne av vikt.

Jag trodde faktiskt att detta skulle vara en smula kontroversiellt, men tydligen inte. (Kanske det är detta och liknande saker som gör så delar av frikyrkligheten får spunk över THS, som ju har stolta ambitioner att vara en riktig högskola med vetenskapliga anspråk. Den som till äventyrs menar att Adam och Eva måste förstås som historiska personer har inte mycket att hämta där.)

Sen kan man undra. Vad betyder detta för treenigheten?

Om Fadern är en bild, ett av våra sätt att föreställa oss Gud, som motsvarar någon typ av realitet men ändå inte kan sägas beskriva rakt av hur Gud är. Vad då med Anden? och Sonen? och deras intrikata inomgudomliga relationer, som kristendomen under de första 3-400 åren lade åtskillig energi på att beskriva?

En falang skulle säga om treenigheten att ”det är bara en bild” (observera ordet bara) och just därför kan vi förändra den lite hur som helst. Kan vi det, undrar jag? Om vi helt byter ut det språk varmed vi talar om Gud – kan man då säga att man fortfarande har samma religion? Måste vi inte basera vår kristendom på Fader, Son och Ande?

Ibland säger folk lite överlägset att så som jag tänker, så tänker bara konvertiter och nykristna. Underförstått finns det något fel i det. Vi håller för hårt i de s.a.s. yttre formerna, medan den som har full tillgång till kärnan kan flumma ut och ändå förbli densamma. Ungefär så.

Jag vill vända på den steken. Bara den som dragit full nytta av den kristna tradition som matat dem med de kristna standardbilderna kan sedan få för sig att kasta bort dem. Det funkar ju för dem! case closed? eller? de som är matade från barndomen med kristendomens grundkoncept, och därför kan få för sig att förakta dem på det sätt man kan förakta det som alltid funnits till hands, och tagit för givet.

Frågan är bara om dylika kristendomar går att bringa vidare till nästa generation, som en funktionabel och igenkännlig kristendom. Jag tror inte det. Att ändra för mycket på språket tror jag är en steril återvändsgränd. Bibel, språk och tradition går hand i hand. Byter vi ut språket blir steget till Bibeln längre. Och utan den … kära nån, inte går det väl att vara kristen utan Bibel?

Vi som med möda håller på att lära och tillägna oss det kristna språket. Vi vill inte få det filtrerat genom en massa tolkningar som gör vägen längre … nej, det vill vi inte.

Jag har en gång lovat Tomas Jarvid på Vandra vägen ett gästblogginlägg, i form av en recension av KG Hammars ”Släpp fången loss”. Just nu vet jag väl inte riktigt om det blir av eller ej, men min huvudpoäng kring den boken är denna:

Hammar gör ett stort nummer av apofatisk teologi, att vi aldrig kan säga något exakt om Gud. Därifrån drar han slutsatsen att vi lika gärna kan använda andra bilder av Gud än de klassiska: Gud som verb, Gud som fråga, osv.

Jag måste en smula ifrågasätta Hammars definition på apofatisk teologi. Klassiska apofatiska teologer har, såvitt Rebella vet, alltid slutat sin cirkel med att ändå använda de klassiska orden – väl medvetna om att de inte betyder det vi vid första anblicken tror att de gör. KG Hammar verkar istället vilja kasta bort dem och ersätta med nya. Hur ska nästa generation i så fall ta itu med KG Hammars många gudsbilder? Kanske lägga dem i en stor hög, säga ”vi vet inte, lika bra att vi sysslar med något annat istället”?

Rebella ber: fippla inte för mycket med arvegodset. Förskingra det inte. Det exkluderar dem som faktiskt behöver det.

* Normalt är det mer folk från Svenska kyrkan, sägs det, på baskurserna på THS. Just min kurs är dock rätt starkt Equmenia-dominerad, och eftersom det är den frikyrkan som äger skolan och dominerar gudstjänstlivet känns det absolut som Eq:s plejs.

Respons, på Guds namn som helgat och på completorium-responsoriet

Frälsis-officeren Mackan Andersson letade fram grekiskan, apropå förrförra blogginlägget kring ”låt ditt namn bli helgat”/”helgat varde ditt namn”
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/10/03/vem-ar-det-eg-som-ska-helga-guds-namn/
och kom fram till att originalbetydelsen är tvetydig.
http://www.theos.se/vem-ar-det-eg-som-ska-helga-guds-namn-ett-oppet-svar-till-rebellas-andra/

Mitt hjärta kan stämma in i båda de bönerna, båda de alternativa läsningarna, och jag känner en sådan frid i hjärtat av det. Jag kan rent av andas den här bönen – andas in Guds helighet, och andas ut en tillbedjan av Honom.

Jag associerar till en mejldiskussion om liturgi, där en person tyckt att det är bra att man gör olika – just för att det blir olika. Ingen rit är perfekt, liksom. Nä, det kan jag väl hålla med om. Samtidigt kan man inte hatta hit och dit hur mycket som helst heller, då blir det liksom ingen rit av det.

Just i fallet Fader vår/Vår fader är det onekligen en smula bökigt att det finns två varianter i omlopp. Ibland börjas det i den ena och trillas över i den andra. Å andra sidan blir båda versionernas imperfekthet belyst, just när man tänker till. Det är ju iofs bra. Ingen större idé att sitta och grubbla över smådetaljer i en översatt text, bättre då att gå till originalet. (Och så blir vi beroende av experter, och kan inte läsa själva. Hgrmpf. Kanske det ändå ligger något vackert i det där att hålla hårt i en bibelöversättning, om det ger tilltro till den egna läsförmågan.)

Numera får man ofta respons på sina blogginlägg på Twitter eller på Fejan, istället för direkt på bloggen. På ett sätt lite synd att det inte hålls samlat, men förstås roligt att respons kommmer in i vilken form det vara må. Det är väl lägre tröskel för att skriva på Twitter och Facebook, antar jag, för de som ändå är aktiva på resp. ställe.

De kommentarer jag fått in om förra blogginlägget, kring ett responsorium i completoriet nämligen ”Herre, i dina händer lämnar jag min ande”
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/10/05/nar-man-sjunger-jesu-sista-ord-pa-korset-varje-kvall/
har kretsat kring ett par olika saker.

Det citatet ur Lukas-evangeliet syftar i sig på en Psaltar-psalm, nr 31:6. I Bibel 2000 står det

Jag överlämnar mig i dina händer.
Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.

Om ”Jag överlämnar mig i dina händer” ligger nära den hebreiska originalformuleringen kan man ju tänka precis så även i completoriet.

Å andra sidan finns det, som Micael påpekade på bloggen, något i insomnande som påminner om döende: att släppa taget. Faktiskt kan man inte heller veta att man kommer att vakna ur sömnen. Alla ska vi ju dö, någon gång.

Faktiskt är förberedelse för döden ett tema i completoriet, sade en annan röst. Dagens slut och livets slut, liksom. Även i Symeons lovsång är det en uppenbar aspekt. För katolikerna även i Salve Regina (som jag aldrig sjungit, har nog aldrig varit med på ett katolskt completorium).

Många lager här. Men det ska väl inte förvåna. Formatet ska ju hålla år ut och år in.

Nä ni får ingen creddning av det ni tillförde, ni som svarade på blogginlägg på annan plats. Vill ni ha det får ni hålla er i bloggosfären. Icke desto mindre: tack! Ofta är det här bloggandet mest något slags eget idisslande. Jag gillar verkligen när nätet funkar för tankeutbyte och feedback.