Traditionalism som urartar till heresi. Rowan Williams och Arius

Fördelen med att plugga är att man får en massa nya, intressanta trådar att dra i. Nackdelen är att man inte hinner ta itu med dem. Rowan Williams ”Arius: Heresy & Tradition” får nog stå på framtiden. Jag hittade en initierad geomgång av boken på en blogg. För ögonblicket får det räcka.

Det kommer från Williams, alltså, det där att Arius var en rätt konservativ teolog. Jag inser också att en av mina lärare under förra kursen, i allmän (västlig) kyrkohistoria, som påpekade att Arius såg sig som en renlärig teolog som kämpade för den version av kristendomen han helt enkelt tyckte var rätt och att han framför allt försökte slå vakt om Guds transcendens nog också är influerad av Williams bok om Arius – direkt eller indirekt. Boken anses allmänt som Williams största verk, enligt ”säljtexten” på Bokus, och den har haft några årtionden på sig att få genomslag.

Många vill se Arius som ond heretiker, tydligen. Det blir liksom skillnad om man ser på historien från perspektivet ”Kyrkans rätta lära och de heresier som under historiens lopp sorterats ut”, eller om ens försök att greppa historien utgår från Arius tid och hans egen självförståelse. Om man tror att den ”rätta” tron alltid har funnits, och angripits av onda villolärare utifrån, eller om man inser att den tidiga kristendomen var rätt pluralistisk – processen med ”avsmalning” börjar väl eg. i och med den arianska striden. ”Ärkekättaren” Arius var inte ens nödvändigtvis den mest betydelsefulla av de som inte diggade 325 års konciliebeslut, utan möjligen snarare den måltavla som motståndarna valde att koncentrera sig på.

Den historia jag lärt mig av Karen Armstrong säger att Treenigheten konstruerades efter att den arianska striden avslutats. Det kanske är förenklat. När jag läser om Arius, hans (trolige) lärofader Lukianos av Antiochia och de övriga inblandade verkar det som om Treenigheten redan fanns i teologernas medvetande om än begreppet inte fått sitt namn och detaljerade utformning. Jag borde onekligen lita mer på en teologistudent på avancerad nivå som läst Rowan Williams bok om Arius, än på den teologiskt allmänbildade men dock rimligen kyrkohistoriskt mer ytliga Karen A.

Arius kan ses som en traditionalist, en motståndare till nymodigheter. Origenes förordade att lärda teologer kan kritisera biskopar; i den modell som höll på att växa fram förväntade sig biskoparna inte kritik av någon annan än andra biskopar, och det var ett av skälen till att Arius fick på moppo. Hur traditionalism kan urarta till heresi är en av de saker som Williams klurar på i sin bok, enligt ”säljtexten”. Någon gång får jag se till att läsa den. Man måste fördjupa sig i Plotinos för att riktigt greppa den, tydligen. Nåja, det måste jag väl ändå göra någon gång.

Så. Det var den utvikningen av ett par meningar i kursbokens kapitel om den koptiska kyrkan … boken är en antologi, och sådana brukar spreta. Ibland hittar man intressanta saker just i ”spretet”, det som inte självklart hör hemma i kursen. Om jag inte tillåter mig att rota lite i sånt kan jag lika gärna låta bli att plugga.

Men det får vara med måtta. Nu åter till mer riktat kurs-plugg.

Länkar

Williams bok på Bokus. Om någon har läst den får den hemskt gärna berätta för mig vad den tyckte. Är den rimligt lättläst? Det är ju en akademisk verk, men sådana behöver inte alltid vara tunga om de är välskrivna.
https://www.bokus.com/bok/9780802849694/arius-heresy-and-tradition/

Bloggrecension. Den mest matnyttiga sammanfattning jag hittade.
https://sacredpage.wordpress.com/2010/04/14/review-arius-heresy-tradition/

Annonser

Om den arianska kristendomen aldrig dött ut

‘Den trinitariska kontroversen, som framkallats av Alexandria-prästen Arius läror, hade inverkan över hela imperiet. Arius lärde om Sonen att det ”funnits en tid då han inte funnits” – bara Fadern är evig och icke-skapad. I detta kan Arius på sätt och vis anse föra vidare läror från Origenes, men han representerade dessutom ett konservativt motstånd mot patriarkens auktoritet.’

Arius som konservativ. Den skildringen läser man inte jätteofta. Citatet är ur det kapitel ur kursboken som behandlar den egyptiska kristendomens historia, alltså med fokus på den ortodoxa kyrka som vi brukar kalla för kopter – men både Arius och hans huvudmotståndare Athanasios fanns i Alexandria. Den arianska striden må ha rasat över hela kristenheten men dess epicenter torde ha funnits i Egypten.

Att kyrkans tilltagande hierkisering skulle ha ogillats här och var i folklagren, och att detta var en väsentlig faktor i den arinska striden, har jag aldrig hört förut men visst låter det rimligt. Arianismen var stark, länge. Det av kejsar Konstantin hopsamlade konciliet i Nicaea 325 fördömde arianismen, men arianismen var så utbredd att kejsaren senare började misstänka att konciliet inte varit representativt och upphävde senare det beslutet – det lärde jag mig under den förra kursen. Det stod så i Hill et als bok. Fast frågan är väl hur mycket Konstantin eg. brydde sig om andra aspekter än vad som var praktiskt för honom själv. Om arianismen stod för en mindre hierarkisk kristendom kanske Konstantin med tiden slöt sig till att den helt enkelt var mer praktisk, mer lämpad som statens särskilt gynnade religion? En mer hierarkisk kristendom kanske är lättare för en statsmakt att kontrollera.

Var det helt enkelt kyrkans alltmer centraliserade maktapparat – fortfarande blygsamt jämfört med vad som komma skulle, men ändå – som avgjorde utfallet av den arianska striden?

Den arianska kristendomen dog ut. De icke-trinitariska grupper som finns idag är små och moderna, tillkomna när Upplysningen fått mala på i något sekel – Jehovas vittnen och Mormonerna är de största och mest välkända – och betraktas av övriga kristna med skepsis. Men tänk om den arianska kristendomen aldrig hade dött ut. Hur hade det blivit då?

Under studiebesöket i den koptiska domkyrkan i Södertälje omnämndes uppsplittringen mellan bysantinare och orientaler (Kalcedon, 451) som den första kyrkosplittringen, det första såret i Kristi kropp. Något plågsamt, som man kan hoppas läka. Sättet att tala var identiskt med hur jag hört andra tala om kyrkosplittringen mellan öst och väst, och även den splittring som blev resultatet av reformationen. Samma tänk tillämpad på de ortodoxa som inte ville skriva under på Kalcedon-konciliets formulering om Kristi natur? Först studsade jag på den ovana tanken, men efter en smula eftertanke måste jag inse: givetvis. Såklart att de tänker så.

Om det idag hade funnits arianska kristna. Hade vi då uppfattat dem som en legitim kyrka, en variant som vi bör försöka komma överens med och samexistera med, ja kanske till och med på sikt överbrygga motsättningarna?

Det brukar pratas om den protestantiska samfundssplittringen, att de protestantiska samfunden splittras så fort det dyker upp något att ha olika åsikter om, så de bara blir fler och fler. Men egentligen är det väl samma sak som splittrat kyrkan ända sedan 451 … eller kanske sedan 325, när konciliet i Nicaea kättarförklarade arianismen. Sen splittrades orientalerna av. Sedan öst från väst. Sen reformationen, varefter mängden samfund växer explosionsartat.

Men nu expanderar inte kyrkouniversum längre, inte på samma sätt i alla fall. Nu närmar man sig varandra. Så om det hela tiden hade funnits en ariansk kyrka någonstans i världen, då tror jag nog att vi idag hade försökt omfamna och närma oss även den. Arianerna är inte med på treenigheten, förstås – hur Kristi gudomlighet formulerades, i motsats till arianismen, var en förutsättning för att treenigheten skulle formuleras så som den gjorde. Men vi försöker ju numera lära oss av och samleva även med judar och muslimer, så tja …

… i USA finns ju faktiskt väckelsekristendom som kastat treenigheten överbord, eftersom den inte står i klartext i Bibeln, inklusive pingstvänner (Oneness Pentecostalism). Om icke-trinitariska kristna funnits med hela tiden, och inte bara uppstått nu på sista tiden, då hade vi nog inte dragit gränsen för ”kristen” lika hårt vid treenigheten. Det tror åtminstone Rebella. Vad tror du?

Kursboken som citatet är hämtat ur heter ”The Blackwell Companion to Eastern Christianity”. Kapitlet ”Coptic Christianity” är skrivet av Janet A. Timbie. Ifall nu någon skulle undra. Inte för att jag tror att någon gör det, men iaf.

Axess Play. Joel Halldorf pratar om sin bok om Lewi Pethrus (vad annars). Från ca 10:30 och någon minut framåt berörs när Pethrus’ församling blev utesluten ur baptistsamfundet – formellt över nattvardsordning, men Halldorf menar att de viktiga frågorna handlade om andedop tungotal och extas, de ”pingstiga” dragen. Men sånt var inte paragraffrågor. I en demokratisk folkrörelse kan det inte bli konflikt om man inte har en paragraf att strida om. Andedopet är ingen paragraf men vem som får ta nattvarden, det är en paragraffråga som man kan utesluta folk över.
https://www.axess.se/tv/vodplayer.aspx?vod=9356

Kristendomen på 200-talet var förstås ingen demokratisk folkrörelse, men ändå. Tänk om det var ungefär så det gick till, när Arius’ lära att det funnits en tid då Jesus inte funnits blev fördömd. Tänk om det egentligen handlade om att krossa ett motstånd mot den allt brantare hierarki som växte fram i kyrkan?

”Dogmen kan inte förstås om man inte ber den”

Det har ibland sagts att den underliggande orsaken till den västliga kristenhetens splittring på 1500-talet var den skilsmässa mellan teologi och mystik, mellan liturgi och personlig andakt som fanns under den senare medeltiden. Ortodoxin har däremot alltid försökt undvika alla sådana uppdelningar. All sann ortodox teologi är mystisk. På samma sätt som mystiken blir subjektiv och heretisk, om den skils från teologin, urartar en icke-mystisk teologi till ofruktbar skolastik, blir ”akademisk” i ordets negativa betydelse.

Teologi, mystik, spiritualitet, moraliska regler, gudstjänst, konst – dessa ting får inte placeras i skilda fack. Dogmen kan inte förstås om man inte ber den.

Fantastisk avslutande mening. Värd att suga på. Jag vill minnas att någon sade om trosbekännelsen att den är dogmatik som inte hör hemma i gudstjänsten … ska trosbekännelsen bes? Enligt Kallisto Ware: ja.

Citatet är ur sista halvan av ”Den ortodoxa kyrkan”; första halvan avhandlar historia, andra delen andlighet tro och gudstjänst. Första halvan var visst intressant men här börjar det brännas på riktigt. Ware kan det där med att göra reklam för sin kyrkogren.

Man bör väl också inse att eftersom hans bok har varit så läst och så inflytelserik, kan det tänkas att just hans perspektiv har kommit att präglat synen på ortodox kristendom i väst. Vår bild av ortodox kristendom torde vi främst ha fått via rysk ortodoxi, vi de som flydde undan revolutionen 1917 och dess efterverkningar till främst Paris.

Det är nog så att vi har lärt oss att betrakta de ortodoxa kyrkor som för vidare arvet från bysantinarna som de egentliga ortodoxa, medan man inte brytt sig mycket om de där som inte accepterade konciliet i Chalcedon 451. Det har varit långt till dem. De har inte kunnat för sin talan, inte inför våra ögon alltså. Men nu finns de här. De flesta (eller alla utom en?) av de ortodoxa kyrkor som slagit sig ihop om huvudsakligen gemensam utbildning för sina präster är orientaler. (På rak arm tror jag det bara är serberna som är bysantinare.) Det är väl de som kommit hit i större mängder de senaste årtiondena, kanske, och har behov av unga präster som helst ska vara om inte uppvuxna så utbildade här. I min kurs är de flesta om inte alla av studenterna orientaliska ortodoxer: kopter, syrisk-ortodoxa, eritreaner. Jag undrar hur väl de skulle känna igen sig i Kallisto Wares skildring. Kanske jag borde fråga den av lärarna som själv är ortodox av det orientaliska slaget och som väl känner till Wares bok.

Det där om reformationen med påföljande splittring som ett resultat av att religiös praktik och teori skilts åt var mycket intressant. Undras vem som förfäktar den. Iofs kan man nog säga att just den splittringen isåf var ett resultat av den spirande förmoderniteten. Tanken strider inte alls mot den skildring jag tagit del av via Karen Armstrong.

Bibelvetenskap, meh

Man ska läsa bibelvetenskap, tydligen, för att bli behörig att läsa mer teologi.

Meh!

Jag kan redan redogöra för Wellhausens fyrkällshypotes. Johannes evangelium var det som skrevs sist. Markus är det äldsta evangeliet, och slutade ursprungligen med den tomma graven; den avslutning vi är van vid kom med något senare. Lukas och Matteus har använt sig av Markus, och en av dem (vem? minns inte, och jag ids inte kolla upp. Spontant säger jag Lukas men det kan vara fel) har även använt en källa som nu är förlorad, den så kallade Q-källan. Det sistnämnda är åtminstone den vanligaste teorin. Det finns flera.

Jag vet det där. Det är mig okontroversiellt, och även ganska ointressant. Visst kan jag lära mig mer detaljer, men ska det på allvar kunna belysa något? Jag skulle hellre läsa historia, om gammaltestamentlig tid och Jesu tid. Och kanske om kristendomens judiska bakgrund.

Det som möjligen kunde vara spännande med den kursen vore att få höra somliga frikyrkliga kursares problem med det som de lär sig. Hur de resonerar och tar sig ur det.

Det är liksom fördelen med att omfamna tanken på kristendomen som en tradition. Hur Jesu faktiska liv såg ut spelar mindre roll, även om vi på något vis kunde få rimlig kunskap om det (vilket vi inte kan). Det som är viktigt är Jesu liv, gärning och död så som det berättas för oss av den kristna traditionen, huvudsakligen men alls icke enbart genom Bibeln. Scriptura, visst. Men inte sola (eller om det nu borde heta solus pga grammatik, jag har ingen aning).

Jaja. Till våren blir det antingen idéhistoria på universitetet eller en lite blandad kurs på THS som nog får ses som introduktion till religionspsykologi, religionssociologi med flera discipliner. Den kan nog vara nyttig. Bibelkunskap … kanske nästa höst, eller längre fram. Vi får se.

Språk, tradition, liturgi

Genom att fira måltiden i kontinuitet med dem som gått före fullgör kyrkan Kristi befallning, ”gör detta till minne av mig”. Vi uppfinner varken nattvarden eller dess grundläggande form, inte heller det kristna kerygmat. Istället tar vi emot det som överlämnats – traderats – och lämnar det i vår tur vidare.

Parallellen med språket är kanske den allra bästa för att förstå vad traditionen är. Ett språk lever bara i en gemenskap av människor och är förbundet med en kultur. Vi uppfinner inte språket, vi lär oss att tala det genom att själva prata, lyssna och läsa. Det går inte att prata igår, bara idag, men de djupa historiska rötterna och den kulturgemenskap i vilket språket lever är bestämmande för vad som är möjligt att säga. Alla levande språk förändras och utvecklas, men också när vi gör språkliga nykonstruktioner bygger vi på språkets historia. Grammatiken är en systematisering av det språk man talar; den både återspeglar och formar det dagliga talet. Sådan teori är nödvändig och till stor hjälp, men den är inte språket.

Utan det distinkta kristna språket kan det inte finnas något kristet liv i dess fullhet, inte ett troget förmedlande av tron till nästa generation.

Vi är alltid nedsänkta i den levande traditionen – dess språk och sätt att tala – och kan inte kliva ur den. Det går med andra ord inte att komma bakom eller bortom traditionen till det rena enkla evangeliet.

Medeltidens exegeter läste in mer i berättelsen om hur instiftelsen gick till än den faktiskt säger. Evangelierna tiger om det som för de första läsarna var självklarheter. En av nycklarna i den moderna liturgiska rörelsen är återupptäckten av en sådan underförstådd förutsättning: det judiska åminnelsebegreppet, zikkaron. Enligt detta sätt att tänka blir en historisk händelse närvarande på nytt när man firar den. En jude som håller påskmåltid skall göra det ”som om han själv vore närvarande” vid uttåget – det är en händelse som på nytt blir så verklig att man firar sin påskmåltid med skorna på: redo till uppbrottet och uttåget.

Med andra ord behöver vi skifta till ett mer maximalistiskt tänkande: ”Hur ger vi eukaristifirandet en mer fullödig gestaltning?”

Fastställda gudstjänstordningar handlar bland annat om igenkänning för den gudstjänstfirande församlingen, om tillräcklig teologisk och poetisk kvalitet och om att det är ganska praktiskt för prästen. Det mest grundläggande skälet till varför vi behöver de liturgiska böckerna är dock att mässan är kyrkans gudstjänst; den skall därför uttrycka kyrkans tro. En mässa är aldrig bara den enskilde prästens eller den lokala församlingens gudstjänst eller ens en nationalkyrkas.

I arbetet med att förnya sina gudstjänstordningar ställs synen på Svenska identitet på sin spets: vill hon istället för ett allmänprotestantiskt samfund vara en evangelisk-katolsk kyrka måste Svenska kyrkan bedriva ekumenik över tiden och rummet så att hennes mässa i djupaste mening står i samklang med traditionen. Det är detta som skall komma till uttryck i hennes liturgier.

Allt detta enligt Mikael Löwegren,
http://liturgi.isacson.be/bevara-den-andliga-enheten-om-varfor-kyrkan-behover-gudstjanstbocker/

Ett allmänprotestantiskt samfund, har man uppenbarligen valt att vara. 1986:an strävade medvetet mot det allmänkyrkliga. Den nyss klubbade går i helt annan riktning.

Kyrie eleison.
Eller som en del hellre vill uttrycka det: Kristusrop.
Apropå det där med det kristna språket, dårå.

Brokyrkan och den allmänprotestantiska röran

De protestantiska samfunden förökar sig inte längre genom delning. De flesta tycker att detta är något positivt.

Skälet till att så inte sker är att man numera tolererar mycket större mångfald inom samma samfund. När nya strömningar och inriktningar uppstår sprids de inom fler olika samfund. Eftersom de nya skiljelinjerna inte lett till ny samfundsbildning skär de rakt över samfundsgränserna.

Resultat kan kanske sägas vara en protestantisk röra. Det är helt enkelt ingen ordning på protestanterna mumera och ju längre detta fortgår, desto mer rörig torde röran bli. Extrapolerar vi mot framtiden ser jag i min kristallkula en allmänprotestantisk gröt, där samfundsbegreppet närmast har tappat sin betydelse.

Normalt brukar jag tycka att den här röran är bra. Det är bra att bli tvungen att samsas fast man skiljer i både åsikter och praktik. Numera måste vi ha pluralism som ideal, säger en del. Det kan jag köpa.

Nu undrar jag om den nya kyrkohandboken kanske medför att Svenska kyrkan på allvar joinar den protestantiska röran? Equmeniakyrkan har infogat inte helt små delar av denna handbok i sin. Litegrann ser det ut som om Svenska kyrkan och Equmenia seglar iväg mot en ny horisont, hand i hand. Eller åtminstone delar av Equmenia, då. Och delar av Svenska kyrkan.

Man har ibland talat om Svenska kyrkan och de anglikanska som ”brokyrkor”: protestanter som inte har avlägsnat sig lika långt från det allmänkyrkliga som många andra. Det har sagts mig att själva begreppet ”brokyrka” myntades av ärkebiskop Nathan Söderblom. Huruvida det är korrekt vet jag inte, men idag när frikyrkliga sitter och ber tidebön och läser kyrkofäder och det inte alltid går att enkelt se skillnad på svenskkyrkliga och frikyrkliga gudstjänster kanske det begreppet är helt utspelat. Trots de tjusiga ekumeniska imperativen verkar det som om Svenska kyrkan till vardags är väldigt ointresserad av hur de romersk-katolska ser på vad det är att vara kyrka och hur man utövar sin tro. Istället slänger man sig ner i den protestantiska grötmixen. Den del av mig som sympatiserar med de högkyrkliga protesterar, å deras vägnar. Å andra sidan undrar jag om den protestantiska grötmixen faktiskt kan ses som ett slags ekumenik, bara riktad åt ett helt annat håll än Rom. Om den protestantiska oordningen blir riktigt genomgripande blir det till slut hela protestantgröten som får samla sig till gemensam ekumenik med romare och ortodoxer. Egentligen kanske det på längre sikt är mycket rimligare än den där brokyrkotanken?

Nu är den episkopala Svenska kyrkan och frikyrkorna på ett plan ganska olika djur. Till den gamla enhetskyrkans fördelar hör just enhetligheten. Frikyrkorna har andra fördelar, av slag som en landsomfattande folkkyrka av Svenska kyrkans typ aldrig kan uppnå. Är det verkligen smart att pluralisera sig så här?

Frikyrkoförsamlingarna, iaf de av traditionellt snitt, styrs underifrån. Där blir det rimligt att församlingen styr sin gudstjänst. I Svenska kyrkan är idag församlingarna, i betydelsen det gudstjänstfirande folket, så svaga. Det blir personalen som styr. Och att personalen ska ha en massa olika gudsmaterial att välja mellan så de kan skräddarsy enligt egen smak – tja, det är ju kul för dem. Huruvida genomsnittlig församlingsbo har så stor nytta av det är mer osäkert.

Jag pratade med en kyrkvärd i 40-årsåldern som när nya kyrkoherden för något år sedan kom dragandes med ”inklusivt språk” som han inte kunde relatera till började fundera på att plantera om sig i en av ortens frikyrkor. Sen tappade vi kontakten och jag vet inte hur det blev, men hans reaktion är fullt rimlig. Kan man inte lita på att gudstjänsten i ens gamla kyrka förblir trygg och invand – om det inte bara kommer en ändring med glesa mellanrum, utan det kan tänkas ändras då och då beroende på personalens nycker. Då finns inget skäl att vara sin hemförsamling trogen. Då är det bättre med en frikyrka, där man åtminstone har en röst på medlemsmöte och även kan vara med och styra via sitt engagemang i församlingen. I Svenska kyrkan får jag inte ens rösta i den församling jag väljer, såvida jag inte då råkar välja den jag bor i. Jag kan inte se att detta rimmar med den stora ”valfriheten”, alls. Om jag är bunden till en viss församling är det tvärtom rimligt att församlingarna har en enhetlig liturgi. Har man väl börjat betrakta Svenska kyrkan som en frikyrka, vars församlingar man väljer eller ratar på samma sätt som med frikyrkliga, då undrar jag vilka ”konkurrensfördelar” (om uttrycket tillåts) som SvK alls har kvar? såvida det inte är just en igenkännlig och trygg gudstjänst man vill ha.

Jag är väl själv ett ganska typiskt exempel på den nya protestantiska röran: liturgiskt snarare åt det högkyrkliga hållet, ecklesiologiskt åt det lågkyrkliga och omfamnar dessutom begreppet ”tradition” på ett sätt som över huvud taget inte är riktigt protestantiskt korrekt. Många av mina inspirationskällor finns hos fri- eller lågkyrkligt folk som gett sig på att läsa kyrkofäder och andra tidiga kyrkliga skrifter. Om jag själv är en blandprodukt, ett resultat av den protestantiska röran. Har jag då rätt att klaga, när Svenska kyrkan tar sats och med berått mot siktar på att plumsa ner mitt i den allmänprotestantiska gröten?

Men det är synd om de högkyrkliga, på flera sätt. De liturgiska experter som de högaktar fick inte ens vara med i handboksarbetet, inte i någon som helst rimlig utsträckning, inte på sådant sätt att de faktiskt kunde ha någon större inverkan på resultatet. De kanske inte kan få styra över hur andra firar gudstjänst, det kan jag köpa. Men de borde åtminstone få möjlighet att styra över sig själva. Om man på allvar ville pluralism hade det här handboksarbetet utförts helt, helt annorlunda, och resultatet hade blivit ett annat.

”Högkyrklighet”, förresten. I dagens läge räcker det nog nästan med att föredra vad jag skulle klassa som ”normal högmässa” för att klassas som högkyrklig. Vad ska det bli av den högkyrkliga rörelsen … ja du. Om den flyr utanför Svenska kyrkans gränser – vilket för många av dem skulle göra nästan fysiskt ont, eftersom det strider helt emot deras uppfattning om Svenska kyrkans väsen – undrar jag om den rörelsen ska klara av att härbärgera de kvinnliga högkyrkliga präster (och då menar jag riktigt högkyrkliga, inte bara ”tycker att man ska ha högmässa varje söndag”-gänget) som det numera finns ganska många av, eller om högkyrkligheten smalnar av sig till sin trängsta och tråkigaste gemensamma nämnare.

Nu tror jag verkligen att jag har både tänkt och reagerat färdigt på nya kyrkohandboken. Osvuret är dock som alltid bäst.

Apofatisk teologi, praktik och kenosis. Kortversion av The Case for God

Att det är Upplysningen som ligger bakom vår tids problem med religion har säkert många sagt. I Karen Armstrongs skildring har den utvecklingen skett över mycket lång tid. När mitt minne försöker peka ut exakt var vi enligt frk A trillar in på den väg som till slut leder fram till där vi nu står säger jag inte renässanshumanismen, utan faktiskt redan i och med skolastiken (men jag skulle inte sätta en väldig massa pengar på att jag minns rätt där).

Uppfattningen om vad Gud är, har gått från själva förutsättningen för förnuftet till ett objekt som förnuftet kan granska. Detta är inte vad Gud är, hävdar frk A. Vi har helt missuppfattat vad Gud är, och som en konsekvens är det svårt för oss moderna människor att tro på honom.

Som bot lyfter hon fram
– den apofatiska teologin. Hennes skildring av den ursprungliga treenighetsformuleringens syfte är synnerligen apofatisk, osv. Till sin form är boken en genomgång av hela religionshistorian, med fokus på kristendomen, med viss vinkling: hon lyfter fram apofatiska traditioner varhelst hon kan hitta dem (och är mycket öppen med att det hon gör, att det s.a.s. inte är något försök till neutral balanserad berättelse utan tvärtom medveten slagsida).
– praktik. Religion är inte primärt de där trossatserna, vilket vår moderna tid inbillar oss, utan praktik – ”hårt arbete” skriver hon på ett ställe. Treenigheten är exv. för henne i hög grad en andlig övning, där pendlingen mellan Gud som en och Gud som tre förklarar något som inte intellektuellt kan förstås. För västkyrkan har treenigheten aldrig varit förknippad med någon sådan övning, och västkyrkan har därför aldrig riktigt hajat treenigheten – och mycket riktigt har vi närmast tappat bort den, från sisådär 16- eller 1700-tal och framåt om jag ska bedöma på kyrkokonst och så. (Det där ögat i triangeln har rimligen aldrig gjort någon glad.)
– att gå utanför sig själv och finnas till för andra människor, med Kristus självutgivande kenosis som förebild (om man nu vill använda sig av den kristna traditionen. För henne är nog olika religiösa traditioner ungefär likvärdiga. Om hon har egna favoriter kämpar hon hårt för att dölja dem, fast jag tycker mig ana att de östkyrkliga traditionerna och tankesätten har förklarat en hel del för henne, i den katolicism hon växte upp i).

De senaste årtiondena har det seglat upp ett nytt intresse för treenigheten. Är det månne ett tecken på att vi är på väg att lämna, eller redan har lämnat moderniteten för något nytt? (men det skriver inte Karen Armstrong något om, här är det Rebella som spekulerar)

Litteraturlistan är toklång. Eftersom boken till sin form är en skildring av om inte hela så väldigt stora delar av hela religionshistorien är en del av böckerna förmodligen bara mer perifert använda och har inte så mycket med hennes teser att göra. Rimligen finns där en fyra-fem böcker som skissar upp huvuddragen i ”storyn”, åtminstone det där med feldefinitionen av Gud. Men vilka … jadu. Att sätta sig och läsa igenom alla böcker hon refererar till är säkert inte en framkomlig väg. En kurs eller två i idéhistoria är förmodligen en bättre start.