Ordet är alltid viktigare än bilden. Eller?

När den här bilden dök upp i twitterflödet tänkte jag ”vad synd att blanda in #mittkors, mitt i allihop. För det är ju faktiskt en annan sak.”

Men när jag tänker efter finns det likheter mellan #mittkors-bråket och tjafset kring kyrkokansliets infotainment-avdelnings uttwittrade taco-Jesusbild med fladdrande fingrar. De är till och med rätt stora.

En svenskkyrklig luthersk syn på vad en bild är, är ungefär som följer. Bilder kan användas till undervisning, till skoj och skämt och till att skapa stämning, men de är inte i sig själv VIKTIGA på det sätt som ord kan vara. De som gjorde och spred den där Jesus-animationen lever i en värld där ingen får för sig att använda en så klassiskt kitschig Jesus-bild utan att vara ironisk. Så ser nu världen inte ut (och Rebella ska inte ta för stora ord i sin mun här, som en gång i samtal med en katolsk präst gick på om kitschiga katolska Marior på ett sätt som … jag borde be honom om ursäkt, faktiskt. Jag tänkte inte att han skulle ta åt sig, han borde liksom inte vara en ”sån” katolik. Men kanske hans mamma är, eller brorson. Eller bara en del av de församlingsbor som han är själasörjare åt, vars tro han respekterar.)

För 100, ja bara för 50 år sedan var luthersk statskyrka och kalvinisisk frikyrka helt eniga om hur oväsentliga bilder är. Ordet (med alla betydelsenyanser detta fembokstavsord i sammanhanget kan ha) och inget annat skulle stå i centrum. Detta är inte längre ett självklart konsensus i svensk kristenhet. Det kroppsliga och det fysiskt påtagliga har gjort en stark comeback, genom invandrade historiska kyrkor och genom de delar av frikyrkligheten som söker sig mot sakramentalitet. I bejakandet av det fysiska finns en gemenskap mellan det ortodoxa och katolska, å ena sidan, och det pingstiga – både i den klassiska pentekostalismen (faktiskt) och i den moderna neo-liturgiska frikyrkligheten. Den lutherska statskyrkokristendomen blev så logisk och förnuftsmässig. Vi ska nog inte förvåna oss, om frikyrkligheten har lättare för att ta till sig vissa element ur ortodox och katolsk kristendom. Om det idag är fler frikyrkliga än svenskkyrkliga som använder ikoner som andaktsverktyg blir jag inte förvånad.

Under #mittkors-debaclet såg vi att det kan vara väldigt, väldigt svårt för svenskkyrkliga lutheraner att förstå att enskilda människors fysiska kors, i smyckes- eller annan form, på riktigt kan vara viktiga för troende människor.

Förmodligen skulle kyrkokansliets infotainmentavdelning aldrig ha kommit på tanken att skämta lika hårdhänt med Jesus i ord, som de gjorde i bild. Förmodligen förstår de inte riktigt att det man säger med en bild är precis lika mycket sagt, som det man säger med ord.

Den där konservativa alliansen som man ibland ser i vårt land, mellan katoliker och frikyrkliga. Den handlar nog inte bara om konservatism. Det fysiskt påtagliga och det sakramentala, även utanför gudstjänsten, ligger i tidens kristna strömningar. Lutheranerna torde vara den kristna trosinriktning i vårt land för vilken denna omsvängning kommer minst naturligt – möjligen med ett undantag för högkyrkligheten. Den är numera rejält marginaliserad, fast den lämnat tydliga spår efter sig i både kyrkoinredning och liturgi. Denna ljuständning, en gång så farligt ”katolsk”, är numera mainstream. Ljuständningen vid ljusgloberna sker dock ofta med en anmärkningsvärd vårdslöshet, som om man var tvungen att låtsas att den ingenting betydde. Som om man var tvungen att visa att man ändå inte tar detta på helt allvar. Som om någon stod bakom ens rygg och väste ”det är bara symboliskt”. Och visst kan man ibland se ikoner även i svenskkyrkliga sammanhang – men hur många av dem används praktiskt?

Jag menar inte att alla i Svenska kyrkan måste hoppa på trenden att be vid ikoner så fort som möjligt. Tvärtom kan det finnas ett värde i en inriktning som inte gör det. Akta er, bara, i umgänget med andra så ni inte trampar på tår i onödan. När man rör sig på internet har man ofrånkomligen alla möjliga människor som läsare. Man kan inte välja ut en målgrupp och tro att man kan rikta sig bara till den. Bäst vore väl att sluta upp med det där målgruppstänket öht, men det lär Rebella inte kunna övertyga de ansvariga om. Men – bitte. Man måste i sin kommunikation betänka att man via sociala medier når, och därmed också riskerar att stöta sig med, andra än den målgrupp man för ögonblicket har i tanken.

Minns att det även inom Svenska kyrkan finns så många olika sorters kristna – även de som under barndomen hade en bild mycket liknande fingerfladder-Jesus (fast förstås utan själva fladdret) vid sin säng, och aldrig har glömt bort vad den betytt för dem.

Att våga hålla något för heligt, är kärnan i bråket kring fingerfladderjesus a.k.a. tacogate. Inte huruvida någon eller några har eller inte har humor. De mer välformulerade kritiska inlägg man såg handlade om texten, men jag tror att reaktionerna egentligen i minst lika hög grad gällde bilden. För att tycka att texten hånade heliga saker ska man vara väldigt insatt i kristendom. Att reagera på bilden kräver väsentligt mycket mindre – men det går ju inte som svensk att säga att man tar illa upp över en ”lattjo” bild av en kitsch-Jesus. Inte ens när det är Svenska kyrkans officiella konto på Twitter som skapat och spridit den.

Bilden är skapad av Henrik Lindeskog, lånad från Twitter här. Henrik är nybliven katolik, enligt presentationen på Twitter. Egenskapen att vara konvertit har han nog gemensamt med övriga katoliker som reagerat på tweetet. Det är hur ens gamla kyrka agerar som man i de faller sörjer. Den katolik som aldrig haft några band till SvK säger förmodligen bara ”toc toc toc” med en knack i huvudet, som Obelix om romarna, och går vidare.

Annonser

6 thoughts on “Ordet är alltid viktigare än bilden. Eller?

    • Tycker dock att Kuchen, och hennes franska väninnan, blandar ihop pietisme och lutheranism med den frikyrklighet som är sprungen ur kalvinistisk kristendom. Svenskarna är nog inte fundamentalistiska lutheraner; att vår kristendomssyn är huvudsakligen präglad av frikyrkornas är precis vad Thurfjell säger i sin bok. Han påpekar att Svenska kyrkan har förlorat den fajten vilket är lite problematiskt för SvK. Man kan se det i debatt här och var, när en hel del krav på vad det är att vara ”kyrka på riktigt” nog är mer präglade av väckelsekristendom än av egentlig lutheranism.

      Men vad gäller inställningen till bilder och så, och till om själva kyrkorummet i sig självt är ett uttryck för kristendom, är det förstås sak samma. Bilder har inte varit viktiga inom protestantismen. Inom frikyrkan är det väl f.a. pingst som står för det fysiska. Mycket riktigt verkar det som om det är närmare till ikoner etc. för de delar av frikyrkligheten som står närmare det pingstiga.

      Gilla

  1. En annan grej jag tänkt på angående bilder är det enorma intresse för kristen symbolism som uppstått i spåren efter Jordan Peterson-fenomenet (utgår från att du känner till det).

    Efter att de senaste 10 årens onlinekamp mellan ateister och kristna, och mellan katoliker och protestanter – det är ju bara att läsa vilken svensk kristen blogg som helst och den kommer behandla teologiska och filosofiska detaljer ingen utanför bubblan bryr sig om – falnar, så verkar det som att många sekulariserade söker sig till mystiken och skönheten i den kristna konsten. Det ordlösa. Vördnaden inför det outtalade Ordet. Typ.

    Jag tror att vi (alltså protestanter och katoliker) har missat något viktigt här. Och Svenska kyrkan fladdrande Jesus? Väldigt talande, i en tid då bilder och memes betyder mer än någonsin, och där den kristna kyrkan, oavsett vad vi menar, sitter på den störta bildskatten i mänsklighetens historia, och det är detta man kommunicerar. Tänkvärt.

    Liked by 1 person

    • Och, glömde jag tillägga, idag verkar det var de ortodoxa kyrkorna som fångar upp människor som söker Gud och mystik i konst och skönhetsupplevelser. De har däremot inte varit särskilt framträdande i de teologiska debatterna och den tröttsamma apologetiken, som många verkar tycka är coolt.

      Också tänkvärt.

      Liked by 1 person

      • Mycket relevanta iakttagelser, båda två, som jag önskar att jag formulerat själv. Stolthet, bah! men när jag nu inte gjort det, är jag tacksam att du gjorde det.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s