Feministteologi

Har jag så här dåliga vibbar i förväg borde jag vara tyst. Ämnet var mig jättesvårt att hantera.

Seminarium om feministteologi. Vi fick läsa två korta texter, och skulle sen diskutera ett antal frågor. Ämnet berör mig – ja, många andra med. Jag tycker väl inte att jag skötte mig särskilt bra. Jag förstår inte hur ämnet ska kunna diskuteras på ett sakligt sätt, med argument hit och dit utan att förfalla till löst tyckande. De flesta av oss (inkl. jag) var ju inte direkt inlästa på feministteologi. De två texterna som kort introduktion gör ju inte mycket för att uppväga de åsikter, fördomar och känslor man redan har.

Feminismen har verkligen blivit mainstream. När jag var 22 skulle ingen ha arrat en sån här diskussion, och om någon försökt skulle den ha utfallit helt annorlunda. Det finns fascinerande många unga med välformulerade åsikter i kursen. Jag är rädd att jag inte kan räkna mig till dem, inte bara för att jag inte är ung. Jag kan inte diskutera det här ämnet på ett bra sätt. Min frustration pyser över.

När diskussionen kommer in på s.k. inklusivt språk tappar jag det helt. Jag förstår banne mig inte vad andra säger.

Detta nya språk förväntas vara jättebra för de som kommer nya, men besvärligt för gamla gudstjänstbesökare. Åsikten hördes från flera olika håll, så ingen bör rimligen behöva känna sig utpekad.

Rebella är visserligen rätt gammal, men nybörjare i det kristna gemet (och ger sig in att nöjesplugga teologi ändå, so sue me (på förekommen anledning: den sistnämnda frasen är inte en uppmaning till någon att göra eller säga något alls)). Och jag känner väl ungefär tvärtom. Just eftersom jag håller på och lär mig de här koncepten och begreppen pallar jag inte att de fipplas med hur som helst. Den som redan kan kristendomen på sina fem fingrar kanske kan fördjupa och förändra sin upplevelse på det här sättet. Själv föredrar jag att hålla gammalt facit i handen.

En listig synpunkt – som då givetvis inte kom från mig – handlade om förändringen i att benämna treenigheten, där man går från tre namn till beskrivning av tre funktioner. Vart kan den förändringen bära? Svåröverblickbara följder. Jag måste hålla med.

Det är ju precis meningen, att utbytta ord ska förändra teologin. Jag kan sympatisera med syftet, absolut. Men vilka oförutsedda konsekvenser får man med på köpet?

Just i denna kurs, där vi lärt oss om de gamla striderna och koncilierna bland annat just kring formuleringen av treenigheten. ”Traditionen förändras alltid”, javisst. Men frågan är var gränsen går för att förändra inom en tradition, och att rakt av hitta på nytt.

Nej usch. Jobbigare seminarium har jag nog aldrig varit på. Så vidrigt, att först i efterhand kunna formulera protesten mot antagandet att det är gamla gudstjänstbesökare sen 20 år som har problem med det nya. Då hade jag ändå redan bloggat den tanken en gång.

Vad gäller liturgin har vi så olika utgångspunkter, jag och frikyrkomänniskorna i kursen. Egentligen är det helt bisarrt att diskutera s.k. inklusivt språk i liturgin, utan att först ha slagit fast och definierat de olika universa vi rör oss inom. Men det känns väl lite som att de som läser till svenskkyrklig präst på THS förväntas föredra ungefär vilken gudstjänstform som helst utom högmässa.

Jag har kallat mig feminist sen tonåren. Då var det inte maintream, snarare lätt extremistiskt. Men jag erkänner villigt att den här sista vågens feminism – hur många siffror man nu är uppe i? – förstår jag inte riktigt.

Länkar

”Bara den som dragit full nytta av den kristna tradition som matat dem med de kristna standardbilderna kan sedan få för sig att kasta bort dem” skrev jag ju här. Men logiken fallerar ändå för mig, när det gäller.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/10/08/fadern-ar-ingen-man-exkluderande-sprak-4/

Eftersom jag för närvarande inte pallar att diskutera det här stänger jag av kommentarsfunktionen.

Annonser