Tradition, förändring och ytlighet

För sisådär ett år sen började jag upptäcka sätt att gräva djupare i det kristna arvet. Tillgodogöra mig kärnbegrepp. Dopet som en symbolisk död och återuppståndelse, en ritual som givetvis utformats vid vuxendop – på små barn verkar den symboliken lite bortkastad. Såna saker. En symbolvärld att gräva i. Jag ska inte säga att jag är jättebra på att läsa Gamla testamentet som om det talade om Kristus, men jag försöker. Jag vet åtminstone vad det är jag har att göra. Kyrkoårets texter är väl klassikern att fokusera på, för den som vill bottna lite bättre. Jag har nu inte tagit mig an den metoden särskilt helhjärtat, bara i brottstycken. Det är rätt mycket brottstycken, överlag. Men jag vet åtminstone var det är jag ska gräva.

Sättet att sätta textstycken ur olika böcker mot varandra och därmed förmå dem att handla om samma saker är mycket gammalt. Detta som jag har att gräva i är gammal kristen tradition. Detaljer må ha förändrats här och var, och olika traditioner betonar olika aspekter. Ändå är basen densamma i alla de historiska kyrkorna.

Om jag i en diskussion säger att traditionen är viktig får jag ofta till svar att traditionen är något föränderligt. Visst, så är det. Men det finns förändringar som bottnar i traditionen, som tar avstamp i den. Och så finns det andra. Den sistnämnda sorten brukar inte bli så varaktiga.

När jag hör de här svenskkyrkliga människorna som talar om att ”traditionen förändras alltid” hör jag inte den erfarne country-and-western-artistens nya grepp som skapar en helt ny subgenre. Jag hör dansbandsmusikern som lägger några ytliga countryelement på sin musik – kul för stunden, men skapar inget varaktigt. Så förändras ingen tradition.

Svenska kyrkan av idag uppfattas som ytlig. Förståelsen för arvet förefaller oftast vara ganska grund. Kanske det funnits mer djup i de svenskkyrkliga sammanhang jag besökt än jag trott, men man lyfter inte fram det. I alla försök att vara samtidstillvänd och barnvänlig och fan och hans moster blir ytligheten till norm. Kanske mer av det jag önskat finna hade givits mig, om jag knackat hårdare – men det är ändå något fel, när det man håller fram och visar upp är det enklaste och ytligaste som alls inte ger någon känsla av att det finns mer bakom, och när allt måste uttryckas på nya sätt som gör vägen till bottnande i traditionen längre.

Det är i det här sammanhanget det på allvar blir provocerande att Svenska kyrkans officiella twitterkonto ägnar sig åt tacojesus-tweet. Själva tweetet isolerat är väl egentligen en skitgrej, men det kyrkliga sammanhang som fått för sig att detta är något att lägga pengar på har uppenbarligen tappat bort kompassen.

Annonser

7 thoughts on “Tradition, förändring och ytlighet

  1. Angående traditionens föränderlighet så tänker jag ibland på hur Vincent av Lerin i början av 400-talet ansåg att Augustinus introducerade nymodigheter. Jag vet inte vem som vann debatten mellan de två för idag tillhör båda traditionen. Så kan det gå.

    Vincent har hur som helst blivit ihågkommen för sitt argument att den kristna tron är ”det som är trott överallt, alltid och av alla”, och den bilden verkar ju ha blivit en del av vår förståelse av traditionen.

    Säkerligen har den principen både skyddat kyrkan mot att nymodigheter allt för lätt introduceras av teologer över folks huvuden, men också hjälpt till att föra in mer folkliga element i de teologiska finrummen. Tänker till exempel på de ganska sena Maria-dogmerna som länge har varit en del av katolsk folktro, men inte tagits på allvar av teologer förrän i modern tid. Det har delvis kommit till stånd av stort folkligt tryck, som jag har förstått saken.

    Gilla

    • Stämmer, ang. Maria-dogmerna, vad jag förstår. Är f.ö. övertygad om att de aldrig blivit officiell dogm om det inte var för protestantismens ivriga avfärdande av dem som icke-bibliska. De ingår i traditionen men har skriftmässigt stöd bara i apokryfiskt material. Först när något är omstritt, blir det dogm.

      ”Det som är trott överallt, alltid och av alla.” Riktigt så enkelt är det kanhända inte. Även traditionen utvecklas, och den är förgrenad inte alltid entydig. Men det är som att man hoppar därifrån till motsatta polen: vad som helst blir en del av traditionen, bara vi säger att det är så. Jag tror helt enkelt inte att det fungerar så.

      Gilla

      • Absolut, jag håller med om att det inte är så enkelt. Jag menade bara att just själva bilden av den oföränderliga traditionen – som vi alltså har haft med oss sedan åtminstone Vincents dagar – har gett systemet en viss tyngd och långsamhet som jag tror kan vara bra.

        Liked by 1 person

  2. Som konservativt lagd känner jag sympati för Rebellas argumentation. Även om min kristna bakgrund ständigt funnits med mig så har den varit ytlig. När jag sen började läsa teologi, än sporadiskt, än mer strukturerat på universitet, har jag förstått vilken rikedom och mångfald som kristendomen innehåller. Detta har inte varit smärtfritt utan jag har gillat vissa delar och kunnat ta till mig en del, samt mycket har känts främmande. I ett annat inlägg tas feministteologin upp, och jag måste säga att jag tycker att flera av dem jag har läst har berättigad kritik av teologin, trots att jag inte ser mig som feminist.

    Men det som slår mig när jag funderar över ovan och andra inlägg som Rebella skrivit är frågan hur mycket Svenska kyrkan och teologer ska ta hänsyn till oss nykomlingar som inte har säkerheten i vår tro och som fortfarande är skräckslagna inför hur konturlöst det ibland kan synas vara? För den som har sin kristna identitet tydligt utstakad tror jag inte konflikten alltid blir så stor, men för oss ”nybörjare” kan det ibland kännas övermäktigt. Jag talar framför allt för mig själv här och vill inte placera några ord i någons mun.

    Icke förty ligger det en hel del i Alexanders hänvisning till Augustinus och hur svårt det kan vara oberoende av tid när nya idéer träder in. Antingen kan man göra som katolska kyrkan och se lekmännens roll, men framför allt traditionen och dogmerna som vägledande och gärna styrande. Eller så kan man gå till liberalteologins extrem och godkänna allt. Men för oss som skapar oss vår kristna identitet och som inte är födda inom kyrkans hägn och som dessutom gjort vägvalet kristendomen, är det en klurig färd, fylld av förvillelser. Och bra att minnas är att Augustinus var inte heller född inom kyrkan, utan han valde den och formade den efter sin tro. Kanske borde han ses som konvertiternas helgon? Men, sist och inte minst, byggandet av den kristna identiteten är vår egen konversation med Gud och där kan vi inte anklaga kyrkan för att inte visa tillräcklig hänsyn till att vi har kommit sent in i diskussionen.

    Gilla

    • Intressant att även du rakt av köper att det blir vi nya som får problem med luddighet och ”anything goes”.

      Om det sista du skriver. Jag vet inte, jag. Jag är dock döpt in i Svenska kyrkan, och den/hon borde ha ett ansvar även för mig … sen får jag förstås ta konsekvenserna, om jag inte tycker att det funkar. Till Svenska kyrkans försvar ska sägas att religion i allmänhet och kristendom i synnerhet är besvärligt, i modernitetens tidevarv. Iofs har vi nyss skiftat från modernitet till postmodernitet. Huruvida det då blir svårare eller lättare beror nog på vad man gör av det. Jag tror ju ingalunda att det som vi idag kallar ”postmodernt” är det ultimata svaret på moderniteten, den hållbara lösningen som blir långvarig … nej, det gör jag inte.

      Gilla

      • Om det låter som om jag menar att vi ska gapa och ta emot då vi kommit senare till festen, så var det inte alls min mening och det var också därför som jag lyfte fram Augustinus. Just genom att han kom senare kom han in med andra tankar och erfarenheter. Det finns styrkor och svagheter i detta.

        Sen är jag djupt kritisk till mycket av det som pågår i Svenska kyrkan. Ditt inlägg om Tacojesus är bara en av många delar. Det politiska engagemanget är en annan aspekt som jag tycker illa om, framför allt den vänsterkantring och ensidigheten i vissa utrikespolitiska frågor.

        Hon borde ha ett ansvar för mig, skriver du, och det är en viktig poäng. Jag minns jag lyssnade på förre ärkebiskopen Anders Wejryd i Lördagsintervjun för länge sen. Där fick han frågan kring Svenska kyrkans problem att hantera homosexuellas önskan att bli vigda. Han sa att det finns en stor bredd inom kyrkan och man var tvungen att ta hänsyn till den. Detta vill jag översätta till att man tar ansvar för sina medlemmar. Jag har fått för mig är just att man har struntat i detta och bara kör på, istället för att konservatismen får råda, dvs. att förra generationen ska kunna känna igen sig i det nutida även om det inte är detsamma och att framtiden är en länk just till det förgångna.

        Så nej jag köper inte allt med hull och hår, snarare motsatsen. Samtidigt har den teologiska diskussionen en sådan bredd och mångfald…

        Kanske är det just konflikten med att Sverige har haft en statskyrka och att hon nu måste ansvar och konsekvenserna för att hon genom abdikationen också måste falla sönder och bli mer fragmentarisk? Vi sitter således fast i ett förlegat tankemönster och där kan just frikyrkorna visa vägen.

        Gilla

      • Ja … kan en icke-statskyrka verkligen förbli folkkyrka? Om inte, får man väl bara acceptera att kyrkosamfund utvecklas åt olika håll och så får man söka sig till något annat som passar bättre.

        Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s