Den mansgrisiga kursboken

År 790 tvingade armén Irene att lämna ifrån sig makten. Hennes son Konstantin VI regerade ensam – och oskickligt – i två år innan han i sin tur avsattes. Irene gjorde åter anspråk på tronen och såg till att Konstantin berövades synen, för övrigt i just den byggnad där hon en gång hade fött honom. Han avled strax därpå av sina skador, och hans monster till mor blev den första kvinna som styrde över Bysans på egen hand.

”Hans monster till mor”. I och för sig kanske den beskrivningen är högst berättigad. I boken figurerar dock även manliga härskare av mycket skrupelfritt slag – och i de fallen avges inga värdeomdömen alls, oavsett vilka hemskheter de begår. Inte heller ser Hill till att söka upp hemskheterna och plocka in i historiebekrivningen som liksom krydda, som han här gör med kejsarinnan Irene av Bysans. Män personligheters moraliska fel är irrelevanta. Kvinnors däremot måste kommenteras och dömas.

”Den kristna kyrkans historia” av Jonathan Hill innehåller fler exempel än detta. Inte jättemånga – kyrkans historia dräller väl inte över av kvinnor som haft så mycket makt att de ses som värda att beskriva på detta sätt. Men jag tror banne mig att Hill fyar och pekar finger åt kvinnliga härskare varje gång han får chansen. Däremot som sagt inte åt manliga.

En kursare kommenterade att när det skrivs om munkkloster och deras betydelse står ingenting om nunnekloster. Jag kan förstås för lite för att bedöma det – jag kan ju inte peka ut vad som saknas. Men man kan onekligen misstänka att det här är ganska systematiskt i hela boken. På denna punkt luktar Hills bok faktiskt lite illa.

På Ersta ges ungefär motsvarande kurs, och där utlovas ett fokus på makt och genus. Maktaspekterna tycker jag är ständigt återkommande i kursen, men kön – nja. Förvisso har vi utöver rätt mansgrisiga Hill en annan bok, som har ett kapitel ägnat åt kvinnor i den tidiga kyrkan. Den föreläsning som hölls på temat var nog mer utförlig än vad som står i den (men jag kom inte upp i tid, så jag missade den föreläsningen).

Annars tycker jag väl att Hills bok är rätt bra. Jag har åtminstone stor nytta av den. En bok som gapar över så mycket – hela kyrkohistorian, i alla världsdelar – måste antingen bli full av generaliserande beskrivningar utan exempel, eller väldigt detaljrik. Hill och hans medförfattare har valt det sistnämnda. Jag hittar massor av intressanta grejer att sätta gaffeln i. Om jag varit bara halvintresserad av ämnet, då hade jag kanske baxnat på detaljrikedomen – jag tycker jag hör en del sånt från en del kursare. Men för mig funkar den, trots det totalmanliga perspektivet.

Annonser

One thought on “Den mansgrisiga kursboken

  1. Ping: Den mansgrisiga kursboken, del 2 | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s