Att läsa en bok i fel ordning

Att göra så kan vara ganska fruktbart, har jag upptäckt, åminstone om man är beredd att läsa boken mer än en gång. När man hugger ett kapitel i mitten är det mycket man inte förstår. Då formulerar man frågor, som man sedan får svar på. Faktiskt kan det ibland vara riktigt funkis.

Dessutom kan man råka få syn på om en boks olika delar är ordentligt olika, på ett sätt man kanske inte märker om man tar del av den som sammanhängande berättelse.

Första kapitlet i Hill et als ”De kristna kyrkans historia” är väsentligt mycket mindre historisk vetenskap än de övriga. Den skildrar, med förbehåll och betydligt mindre tvärsäkra formuleringar. Förstås … när man tar det riktigt från början, ända från Jesu liv, då är mycket osäkert. Jag vet inte om jag hade tänkt på det, om det kapitlet varit det första jag läste.

I de påföljande kapitlen, som behandlar äldre kyrkohistoria, blir det en smula dogmatik inbyggd. På grund av lärostriderna är det ju ofrånkomligt, men mycket mer teologi än så blir det inte. När däremot 1900-talets teologiska strömningar beskrivs med större finess får man intrycket att 400-talets teologer tolkade allt väldigt bokstavligt, och på 1900-talet blev teologin sofistikerad. Detta köper jag inte ett ögonblick. Exempelvis står det om Karl Barth, i en faktaruta signerad Timothy Bradshaw

Barths kommentar till Romarbrevet syftade till att ringa i varningsklockorna för ”kulturell kristendom” genom att lyfta fram Guds transcendens, hans outgrundlighet, själva hans helighet, samt riskerna med att ”tvinga in” Gud i en moral, en estetisk känsla eller någon annan mänsklig kulturell eller psykologisk aktivitet.

Enligt Barth är Gud ”helt och hållet annorlunda” och står ”oändligt högt över” den skapade ordningen, som är djupt fallen. Faktum är att vi inte kan tala om Gud med vår begränsade mänskliga förmåga. Guds väsen gäckar mänskliga begrepp och formuleringar, och teologin måste därför vara ”dialektisk” på så sätt att den ständigt förnekar det den bejakar. Den konservativa biblicismen avfärdas eftersom den likställer det gudomliga med kyrkan som institution. Barth vill visserligen återvända till Bibeln, men då till dess förmåga att peka på Gud på samma sätt som någon kan peka på en flygande fågel.

Hans skildring gör mig omedelbart väldigt intresserad av Karl Barth – det här låter ju tokintressant! fast huvuddelen av det här citerade är ju gammal god apofatisk teologi rakt av. Nog känns det en smula orättvist att boken presenterar detta som om det på 1900-talet vore nytt tankegods.

Teologin måste ständigt förneka det den bejakar. Det låter ungefär som Fredrik Heidings beskrivning av Dionysios Areopagita (eller pseudo-Dionysios för den som känner stort behov av att poängtera att denne teolog inte är personen i Apostlagärningarna utan troligen levde på 500-talet) – eller tja, det är väl ungefär så här lärda katoliker överlag brukar beskriva apofatisk teologi.

Att överge begreppen är bara möjligt om man först har några: negativ teologi förutsätter positiv. Gud är i sista hand obegriplig men har trots allt uppenbarat sig varför något meningsfullt kan sägas om Gud. Men endast analogt.

Min kursbok behandlar ju nu ämnet kyrkohistoria, inte teologi som sådan. Beskrivningen av Barths teologi kan därför vara ensidig och smått felvisande utan att det är något särskilt märkvärdigt med det, men ändå. Det verkar som att jag inte kommer undan: i slutändan blir jag tvungen att börja tugga på den där Barth, som är så stor teolog att det säkerligen finns massor av läroböcker som analyserar och förklarar hans teologi utan att man behöver mala igenom allt som karln själv skrev. ”Karl Barth for dummies” – finns det nån sån, månntro?

Länkar

Fredrik Heiding i Signum om Areopagita.
http://www.signum.se/archive/read.php?id=4998

Vill man läsa Dionysios Areopagita och få hjälp med bearbetning och tolkning kan man göra det på Newmaninstitutet.
http://newman.se/kursanmalan/vi-laser-dionysios-areopagita/
Här är kurslitteraturen dock inte en massa böcker om Areopagiten, utan hans egna texter. En kurs baserad på primärtexter – törs jag det? Klarar jag av det? Jo jag har sökt, men det verkar som ett lite galet val av en grön nybörjare. Kommer min fascination att hålla för det här projektet? Det känns något osäkert. Jag är rent löjligt road av att få knyta ihop ny kunskap med sådan jag redan har. Frågan är bara om det här anknyter till tillräckligt mycket som jag redan har, för att jag ska lyckas hålla ångan uppe om det blir svårt … (tips från coachen: det egentliga ansökningsdatumet är passerat, men det finns något som heter sen anmälan.)

Annonser

2 thoughts on “Att läsa en bok i fel ordning

  1. Barth är häftig så skippa inte honom. En annan teolog som jag kan rekommendera är Rudolf Bultmann.

    Efter att ha läst flera av dina blogginlägg (upptäckte bloggen idag) så vill jag uttrycka min uppskattning. Jag kände igen mig i din beskrivning där du berättar om din väg mot kristendomen. Detta är något jag själv sysslar med.

    En sak som jag gör är att jag skriver bibelkommentarer till veckans kyrkotexter och skickar till två vänner. Deras kommentarer är sporadiska. Därför söker jag efter andra att ha utbyte med och undrar om du skulle vara intresserad av detta. Om intresse finns så hade det varit kul. Som sagt var efter att ha läst flera av dina blogginlägg tror jag att vi har en del saker gemensamt, och det hade varit kul att utbyta exegetiska övningar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s