Kristendomen är patriarkal. Exkluderande språk, del 3

Absolut. Så är det. Kristendom kom till i en värld där egentligen bara fria män betraktades som människor. Det var en värld där man höll slavar, men även fria kvinnor var i realiteten sina mäns (och före dess sina fäders) ägodelar.

I den världen är det självklart att namn på och bilder för Gud kommer att vara övervägande manliga. Snarare är det väl lite märkligt att Bibeln innehåller såpass många kvinnliga bilder som den gör. (Men låt oss för all del inte glömma bort alla de bilder av Gud som alls inte har något kön. Gud som ett stilla vindsus – 1 Kung 19 – osv.)

Få saker inger mig tvivel på den goda Guden och den goda skapelsen så som det faktum att könsmaktsordningen tycks närmast inbyggd i oss.

Patriarkatet är ordentligt mycket plattare idag, i vår del av världen, än i Galileen på den tid Jesu spankulerade omkring där. Men skillnaden är i grad, inte i art. Patriarkatet lever och har hälsan, och något annat lär ingen av oss få uppleva. I en helt jämställd värld skulle Bibelns patriarkala världsbild inte vara något problem. Det skulle vara en föråldrad grej att rycka på axlarna över, bara. Det är förvisso en utopi. Jag tror aldrig vi kommer därhän. Det ska vara om vi helt lyckas förverkliga Guds rike, då. (Utopi.)

Jag kan alltså förstå syftet med att försöka rucka på patriarkalt språk, och tycka det delvis är vällovligt. Men den här alternativvarianten av välsignelsen kapar oss från ursprunget. Från historien. Från traditionen. (Rebella är en urusel protestant, för yep, jag tycker att traditionen är viktig.) Att man ska döpa i Faderns, Sonens och den helige Andes namn står redan i Matteusevangeliet. Om man föreställer sig någon som alltid går i en kyrka där det välsignas i Skaparens, Räddarens och Livgivarens namn – är det säkert att hen ens förstår att det är avsett att vara samma sak, som det som står i bibeltexten?

Vi har ändå tappat greppet om så mycket. I den mån de gammaltestamentliga texterna alls läses, är de mest ett löst påhäng vars relevans sällan förklaras eller predikas över. (Undantag finns, men är just undantag.) Liturgin är ju skapad utifrån bibeltexter (möjligen är evangelierna komponerad delvis av liturgiska texter, åsikterna diffar där). Det ska liksom knytas ihop, Bibel och gudstjänst. GT och NT. Det här har vi tappat. På de flesta håll läses inte mycket Bibel nuförtiden. Om vi dessutom ändrar på de bibliska fraser vi har i gudstjänsten, blir det inte ännu svårare att läsa sin bibel då? ännu svårare att förstå hur saker hänger ihop?

Skaparen är förvisso en aspekt av Fadern som ganska ofta nämns. Rimligen är det den minst kontroversiella delen av den här alternativa treenighetsformuleringen.

Befriaren är rimligen exakt samma som Frälsaren. Ordet frälsa kommer, som (den så saknade) Alma-Lena brukar säga, från frihalsa – att befria en slav, och ta bort slavringen från halsen. Varför säger man isåf inte hellre Frälsaren, med ett klassiskt kristet ord? Är det någon särskilt poäng med att hitta på ett nytt ord med samma innebörd?

Anden som livgivare finns faktiskt redan i den nicenska trosbekännelsen. Jag trodde jag mindes att det dessutom var rakt av bibliskt, men kan inte hitta det – utöver att Anden ger liv (1 Kor 15), men det känns ändå som relativt magert om man tar det ensamt för sig själv. Nicenska trosbekännelsen får man däremot säga har viss tyngd. Jag undrar ändå varför det är så viktigt för folk att just i välsignelsen omnämna Anden som Livgivaren. Om man brukar använda det ordet annars, i böner och predikan så okej (kanske). Men det har jag hittills aldrig hört. Just därför vill jag mena att ”i Skaparens, Befriarens och Livgivarens namn” är helt misslyckad, som feministisk ansträngning beträffad. Det enda skälet till att man förstår vad som åsyftas, är att sammanhanget visar att det är en välsignelse där det egentligen heter Fader Son och helig Ande! och så är man tillbaka i de där manliga orden, som man ville undvika … Fail. Totalt fail.

Värst är ändå den version där man säger ”Livgiverskan”. Gör man Anden till rakt av femininum, då har man väl gjort de andra till rakt av manliga? Min apofatiserade hjärna skriker vilt åt detta. ”Det rör sig ju om Fadern och Sonen”, kanske någon säger. Sonen – okej, Jesus var man. Men den som är tvärsäker på att Fadern är en mansfigur bör tänka igenom saken ett par vändor till. (Ordet för ande på hebreiska har kvinnlig grammatiskt genus, tydligen. Jaha. På franska är hundar maskulinum och katter femininum. Jag tvivlar på att detta har någon större inverkan på hur fransmännen ser på sina byrackor och kattskrällen.)

Det finns en version där man inte tar bort de klassiska treenighetsorden, utan lägger till det alternativa ovanpå. ”I Fadern skaparens, Sonen befriaren och Anden livgivaren/skans namn.” Det är väl bättre, kanske, eftersom man inte tagit bort utan bara lagt till. Men om målet var att inte tala så manligt om Gud – har det målet uppnåtts, med den här modellen?

Här ovan har jag givit ett antal logiska och i min mening rimliga argument mot alternativformuleringar av treenigheten. Det är ändå inte vad mitt hjärta reagerar mest på när jag råkar på dem. Jag har vant mig vid att göra korstecken i Faderns, Sonens och helig Andes namn, även vid välsignelsen. Det är en vana som jag trivs med. Jag tycker att handlingen att ta emot blir mer aktiv så. Om min stickreplik i riten inte låter som jag förväntar mig, då blir jag förvirrad. Det stör. Då vet jag inte om jag vill ta emot, exakt analogt med den där oblatbiten som delats ut till mig med orden ”Livets bröd”. Kan jag korsa mig till ”Skaparen Befriaren och Livgivaren”? Och kör man den där längre varianten, då tappar jag ju min korsteckenrytm totalt!

Så kan man inte ha det när man gudstjänstar. Jag kan det åtminstone inte.

Jag får associationen att de som lanserat och använder de här treenighetsversionerna kanske tror att de ska lyckas göra kristendomen icke-patriarkal. Som om de trodde på patriarkatets snara och våldsamma sammanbrott. Det gör då sannerligen inte jag.


Tidigare delar i serien ”Rebella gnäller på s.k. exkluderande språk”:

  1. Alternativa formuleringar vid utdelande av nattvarden.
    https://rebellasandra.wordpress.com/2017/09/12/ths-gudstjanst-revisited-exkluderande-sprak-del-1/

  2. Om man är så pass torsk på apofatisk teologi som Rebella är, hjälper det inte att vara aldrig så mycket feminist. Då står man ändå som ett frågetecken inför de här alternativa treenighetsformuleringarna.
    https://rebellasandra.wordpress.com/2017/09/16/feministen-och-treenigheten-exkluderande-sprak-del-2/

Annonser

5 thoughts on “Kristendomen är patriarkal. Exkluderande språk, del 3

    • Ja, den ursprungliga innebörden av treenigheten är långt borta. Andens roll i den inbördes relationen uppfattas olika i öst och väst, men även det är en del av treenighetspaketet som i den här versionen är puts väck.

      Gilla

  1. Det drar åt modalism också tänker jag. Signalerar att Fadern skapar, Sonen befriar och Anden ger liv – men när Gud agerar kan man inte dela på treenigheten. Fader, Son och Ande skapar, Fader, Son och Ande befriar och Fader, Son och Ande ger liv.

    Gilla

    • Hmm kanske? Ser det som samma sak som Micaels kommentar ovan. Treenigheten är formulerad och definierad så starkt utifrån de ingående personernas relationer till varandra. Tar man bort det blir det liksom något annat. Om det ska kallas för modalism eller ej vet jag inte.

      Gilla

  2. Det egyptiska ordet moses betyder avkomma eller född av: Thutmoses, Ahmoses, Ramses (sammandragningar av gudanamn och moses). Egentligen inte så vanlig konstruktion av faraonamn, även om Ramses (I – XI) var vanligt namn under 19:e och 20:e dynastierna.

    ”Född av Gud” finns i Första Johannesbrevet (3:9, 4:7f, 5:1). Att manliga gudar föder är ju en signal att kön är något stilistiskt i myterna. Den insikten tycks ha haft viss effekt i Egypten där man räknat ihop femton kvinnliga faraoner.

    Se t.ex. http://obstinat.bloggplatsen.se/2015/02/20/11024117-fascinerande-historia-egypten-kvinnliga-faraoner/

    Men låter det bra med ”Fadern, Avkomman och den Helig(e/a) Anden”? Njaä … Det passar bättre till Lokes barn, som han fick sedan han förvandlat sig till ett sto och fölat (nedkom med Odens åttabenta Sleipner). Även Moses tveksamt.

    Jesus då, från Josua (= Gud frälser) eller Kristus. Då kan det inte bli missförstånd. Bör väl även kunna betyda ”den smorda”.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s