Har man inte Vadstena klosterkyrka, får man nöja sig med en gång i t-banan

Det ekar. Gången mellan de olika spåren, mellan de olika slagen av lokaltrafikståg, är ödslig och kal. Månne här är bra akustik? Jag testar, lite försiktigt för att inte skrämma det fåtal människor som finns i närheten.

”Herren är min tillflykt och min borg!”

Det låter jättefint ju! Rent visuellt är rummet inte direkt Vadstena klosterkyrka, men akustiken är faktiskt häftig.

Varför ska jag alltid nörda in på sånt som nästan ingen annan nördar in sig på? Jag menar, vi behövde bara vara fyra stycken eller så för att kunna hålla en bönesession exempelvis här. Morgon- eller kvällsbön är väl uteslutet på grund av rusningstrafikströmmar, men någon gång under dagen …

… men vi skulle behöva vara minst fyra. Dessa tre hängivna människor fattas mig. De flesta som nördar in på tidebön nöjer sig ju med att läsa den. Det är visst mest bara jag som tycker att den ska sjungas, för att gena förbi det nyktert analyserande intellektet och verkligen bli till bön.

Hemma fegar jag ur och bara halvsjunger. Min kåk är extremt lyhörd, killen under mig är förmodligen sekulär muslim, jag vill inte bli känd som religiös fanatiker … i den mån jag tideber på egen hand, alltså. Jag har inte alltid lyckats med de ambitionerna. För ögonblicket vilar de, mitt liv är så rörigt att jag inte får ihop det (och just därför skulle jag väl eg. ha extra stort behov av det). Men oh så skönt det är att någon gång få sjunga ut orden tillsammans med andra. Eller läsa, i naturligt hög talvolym. Men helst sjunga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s