THS-gudstjänst revisited. Exkluderande språk, del 1

Emotionellt frikyrkostuk, sådär. Jag ser inga händer i luften men här och där hade det nog passat rätt bra. THS gudstjänster gapar över ett stort spektrum. Detta befinner sig förmodligen i en annat hörn av Equmenia än det jag sett i tre olika stockholmsförsamlingar (som mycket väl kan vara ett högst atypiskt utsnitt. Rebella har inte koll på frikyrkan).

På THS-gudstjänsterna är jag gäst. Ingen har dem som sin egentliga hemmabas. På sin höjd kan de bli ett sånt där ”sidoaltare i katedralen” som Joel Halldorf nämnde i en gammal Dagen-ledare. Jag trodde väl att THS-gudstjänsterna skulle bli ungefär så för mig. Jag trodde det fram till idag, när jag i nattvardskön fick en oblat i handen utdelad med orden ”Jesus dog för dig”. Den som skötte kalken sade ”Jesus älskar dig”.

Equmenianer är förmodligen vana vid lite allt möjligt. Själv känner jag mig ganska ställd. Jag står där med min oblatbit och vill helst gå åt sidan. Vänta nu, vad var det där? Vill jag vara med på det här? men att göra något annat än att ta emot och bete sig som folk går ju inte. Så jag gör det, och känner mig illa berörd. Inte över att folk nattvardar på det här sättet – det får de väl göra om de vill – men jag tycker väl att de inte följer spelreglerna.

Fast det gör de ju. De följer sina spelregler. Jag får känslan ”vad som helst kan tydligen förekomma” men de glada ungdomarna som delade ut kände förmodligen att de befann sig helt inom gränserna för comme il faut.

Vill jag ta emot nattvarden när jag inte vet vilka ord som används vid utdelandet? Nej, det vill jag inte. Jag tycker ritualen blir störd. För mig är det så.

Vill jag gå på de här gudstjänsterna framöver? Jag vet inte. Ceremonielet beror tydligen på vem det är som predikar. Man följer hens tradition. I de fall då det är en svenskkyrklig präst – det händer – ska det väl inte vara några konstigheter, men jag ogillar känslan att inte kunna lita på sammanhanget. Man kan gudstjänsta utan att ta emot, förstås. Det kan man. Men THS-gudstjänsterna sjönk en hel del i min prio här.

Att på detta sätt fippla med i gudstjänsten etablerade standardfraser, som är över tusen, ja rimligen minst 1500 och kanske till med 1800 år gamla, det kallar Rebella för att ägna sig åt exkluderande språk. Om jag ska vara ärlig är THS-gudstjänsterna inte något klockrent exempel på det, för de här ungdomarna följde en tradition såsom de känner till den. Att jag, som är en gäst utifrån, känner mig exkluderad är en annan sak.

Värre är det med de två gånger som präster i Svenska kyrkan har lagt en oblat i min hand med ordet ”Livets bröd”, i ett av fallen med orden ”Kristi kropp” tillagt efteråt. I inget av fallen var detta någon överenskommelse man hade i kyrkan ifråga; de flesta som delade ut använde de vanliga formuleringarna, inklusive den som skötte kalken. Jag förstår inte vad ett sådant ceremomiel vill förmedla, mer än att tjänstgörande präst nog anser sig ha rätt att säga saker som hen tycker är bäst utan att behöva bry sig om vad kyrkobesökarna tycker och känner.

Skrik inte om domkapitel är ni gulliga, de av er som ibland frekventerar mitt kommentarsfält och som tycker att det vore en lämplig åtgärd. I båda fallen var det någon form av temamässa, och då får man nog faktiskt göra lite som man vill. Sen kan man ju tycka att det ska vara mässans tema som föranleder formuleringsändringar, inte tjänstgörande prästs smak. Men men.

Min kritik, så länge vi rör oss i Svenska kyrkan, baseras på att vi har en ritual och den är inget som kreeras av en eller ett par personer. Vi skapar den, allihop tillsammans, och för att vara medskapande måste jag veta vart det hela är på väg. Det är faktiskt inte okej att du, som står därframme med stolan om halsen, får för dig att ändra spelreglerna och meddelar mig när faktum redan är fullbordat. Du gör mig till en passiv konsument av något som du producerar. ”Livets bröd” är en utomordentlig bild för nattvarden, men det är inte standardceremoniel. Vill man puffa för och lyfta fram den, bör det finnas många utmärkta platser i gudstjänsten där man inte behöver rucka på ritens kärna.

På THS läser inte bara folk som tänker bli frikyrkopastorer samt löst folk som Rebella; där läser också människor som tänker bli svenskkyrkliga präster. De förhåller sig säkerligen på olika sätt till de Equmenia-gudstjänster som kreeras på skolan. Jag hoppas innerligen att de alla förstår att en hel del av det som görs här faktiskt inte är okej i de sammanhang de kommer ut till. Men bevisligen finns det präster i Svenska kyrkan, även gamla och väletablerade (som de som sade det där med ”Livets bröd”, ingen av dem var under 50 och de har varit med tämligen länge) som inte förstår det … såatteh.

En läxa för mig är att jag nog ska återgå till min gamla regel: avvakta med att ta emot nattvarden på ett nytt ställe, tills jag känner mig trygg med vad som gäller där. En del klarar säkert av alla förekommande varianter – bra för dem. Själv är jag inte tillräckligt trygg för det.

Detta hör ganska löst till texten, men om någon undrar vad det där med sidoaltare syftade på finns Joel Halldorfs Dagen-text här.
http://www.dagen.se/ledare/katedralen-har-kommit-tillbaka-1.354371

Annonser

One thought on “THS-gudstjänst revisited. Exkluderande språk, del 1

  1. Ping: Kristendomen är patriarkal. Exkluderande språk, del 3 | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s