Ett mummel i bänkarna

Längst fram en ganska hög scen. På ena sidan ett gigantiskt trumset i en stor glasbur, som antagligen behövs för förstärkarteknikens skull. På andra en stor svart flygel. I fonden anar jag en filmduk, och nedanför den står det JESUS med stora bokstäver men det finns inget krucifix eller kors, inte någonstans.

Om vi tar bort texten JESUS hade det kunnat vara en vanlig konsertlokal, eller kanske en samlingssal i Folkets hus eller liknande. Jag befinner mig i Filadelfia på Rörstrandsgatan, den stora pingstkyrkan i Stockholm där en gång självaste Lewi Pethrus huserade. Joel Halldorf ska presentera sin nya bok om pingsthövdingen Pethrus och jag har masat min rumpa iväg till pingsttemplet för att lyssna. Huset är stort, och salen rymlig men inte gigantisk. Jag är lite förvånad, faktiskt, att den inte är större.

När jag släntrar in och sätter mig sisådär en kvart före utsatt tid sitter en del människor redan på plats. Vi blir fler senare, men än så länge är vi rätt få och ändå känns inte salen ödslig. Märkligt, tänker jag. Måste vara smart arkitektur detta. Sen inser jag: det beror på hur människorna sätter sig. I Svenska kyrkan sätter sig folk ofta långt bak, och glest utspritt vilket ökar ödslighetskänslan. Även i Filadelfia är de första raderna tomma men sen packar folk ihop sig. Först när mittsektionen är relativt välfylld börjar folk fylla på sidosektionerna. Pingstvännerna verkar vara måna om gruppkänslan. Smart, tänker Rebella, som så ofta önskat att det på något sätt gått att få folk att fatta att de ska trycka ihop sig i kyrkbänkarna om det ska bli något tryck i sången och om församlingen ska upplevas som en grupp, som något gemensamt.

Rebella klipper som vanligt ut några detaljer att reflektera över, som passar hennes eget sinnelag och hennes egen situation. Niklas Piensoho, som intervjuade Halldorf, citerade någon (jag minns inte vem) om schizoid och depressiv livshållning (eller något ditåt): den schizoida hållningen jagar kättare, och tänker att bara vi rensar ut dem blir allt fint. Den depressiva hållningen resignerar, och inser att man får leva med en massa saker som är dåligt. Vem-det-nu-var förespråkade den depressiva hållningen; världen är fallen, osv. Hm, tänker Rebella, apropå för henne aktuella saker i olika delar av livet.

Joel Halldorf sätter epitetet ”biskop” på Lewi Pethrus och menar att han på många sätt fungerade som en sådan. En av aspekterna han tänker på är att Pethrus hela tiden försökte fokusera på pingströrelsens mittlinje. Ytterlighetsyttringar fick inte uppmärksamhet. Rörelsen skulle hållas ihop. Rebella tänker lite sorgset att Svenska kyrkans biskopar av idag inte riktigt funkar så. De har för lite makt, kanhända, både formell och reell.

Riktigt pingstigt blev det inte förrän mot slutet. Då skulle det nämligen bes för ett par personer. Att någon står därframme och leder bön genom att säga en massa saker som övriga förväntas liksom stämma in i, det har jag ju varit med om. Men här blir det ljud i bänkraderna. Man anar viskningar ”Jesus” här och var. Inget tungotal, tror jag men kan förstås inte vara säker, men ett mummel. Det är lite konstigt, kanske. Å andra sidan är det väl ännu mer konstigt när exv. en präst säger att ”vi ska be” och så säger hen en massa saker och övriga ska bara lyssna? De här pingstvännerna blev iaf aktiva under bönen, tänker jag, om än sättet är mig ganska främmande.

Den där stora JESUS-texten. Den funkar nog som något att fokusera blicken på, precis som det där korset på väggen i en annan rätt kal kyrka som jag besökt på sistone. Same same but different.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s