Med pietismen återinfördes katolsk mysticism

Den som hade denna åsikt var Samuel Fries (1867-1914), präst bibelforskare och anhängare av den då nya liberalteologin. Åsikten är ganska spännande. Hur menade han? Om jag fattar notapparaten rätt ska just detta vara skrivet i ett minnesord över teologen Fredrik Fehr, där det verkar som om Fries kommer loss ordentligt vad gäller åsikter som de två herrarna hade haft gemensamt.

Joel Halldorf verkar vara inne på såna tankar om liknande drag, om jag fattar honom rätt. Och så har vi då pojken Halldorfs far, pingstpastorn i ortodox-skägg som låter de unga adepterna i ”husfolket” på Bjärka-Säby, de som bor där en längre tid, lära sig och utöva bibelläsningsmetoden lectio divina; icke bokstavlig, eller om man så vill ”mer än bokstavlig bibeltolkning”, var det. Som hävdar att kyrkofäderna bara har gjort honom till än mer pingstvän. Katolskt flum, skulle Samuel Fries ha tyckt, om än man på hans tid uttryckte sig lite annorlunda. Vi är ju moderna människor, måste Fries ha tänkt. Vi ska vara nyktert rationella, inte syssla med såna dumheter.

Göran Agrells kapitel om Fries i ”Sällskapet”, en antologi kretsande kring de människor som skapade Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm, gör mig inte klok på den där Fries’ kristendomssyn. Han verkar varit fullkomligt övertygad om att Johannesevangeliet var det som gav den bästa kunskapen om Jesu faktiska, historiska liv – det verkar konstigt idag men kan ha förefallit helt logiskt då, det bör vi inte döma. Men menar han då att man ska basera sin tro på Jesu faktiska liv, och försöka bortse från vissa delar av bibelböckerna? Jag tror det, men jag är inte säker.

Fries tid kämpade verkligen med att få ihop vetenskapen och religionen. Så här tänkte han. Citaten i citatet är ur brev som den relativt unge Fries skrev till sin fästmö.

Till Anna skrev Fries att bibelkritiska resonemang kunde medföra viss sorg, då det innebar att man lämnade ett gammalt sätt att se för ett nytt:

”Det är alltid så, att man ser med en viss sorg hur det gamla hus man bott uti så många år nedrives, men det är nödvändigt, ifall man vill se ett nyss hus uppfört, där väggarna äro täta och fasta, och där det ej är som i det gamla huset, att man måste klistra på lappar på det gamla taket och spika bräder för de värsta hålen i väggarna. När man flyttar in i det nya huset, så vill man ej byta sig till det gamla igen, utan man säger: ‘Det var allt ändå ett ruckel!’. Och dock är det bättre att stanna där, än att lägga sig ute i vildmarken, såsom många av nutidens människor göra. Det var ändock ett hus, men vildmarken saknar ju allt.”

På detta svarade Anna att hon tyckte sig drivas ut i ”vildmarken”. När hon läst sitt kapitel i Matteusevangeliet och frågat sig om det var historiskt eller inte, hade hon slagit ihop bibelboken med en suck.

Fästmön har min sympati. Undras om hon med tiden ändrade mening eller ej, om maken fick henne med på tåget.

Enligt Fries vore det orimligt om Gud bundit sann tro vid något så förgängligt som några bokrullar, som skulle kunna komma bort eller förstöras. När man läser Bibeln ska man glädja sig över vad författarna tänkt om Kristus och hans verk, men eftersom evangelierna bär vittnesbörd också om vad Kristus blev och var i församlingens tro, så kan där finnas misstag i synen på frälsaren som historisk person. Felet hos många kristna var enligt Fries att de läste sin Bibel som en trollbok och inte ville tänka på vad de läst. Eftersom Gud gjort oss fria från bokstavsträldom ska vi behålla denna frihet och läsa Bibeln med tack till Gud, som gett oss denna bok som vittnar både om Guds makt och visshet och om mänsklig kortsynthet och oförmåga att fatta det eviga och sanna. Vi ska glädjas över att ”vi veta bättre än de” (evangelisterna), skrev Fries till Anna.

Okej. Men vad är det vi vet bättre än evangelisterna? Det här är ur en bok som sonen Martin Fries sammanställt ur föräldrarnas brevväxling. Det går ju att kolla upp förstås, men det är så mycket man kan läsa …

Fries var först i Sverige med att på bredare front marknadsföra Wellhausens teori om Moseböckernas tillkomst. Huvudsakligen anses den hålla än – även om det även finns uppstickarteorier men de flesta av dem är varianter på Wellhauens variant, som brukar kallas ”fyrkällshypotesen”. Enligt fyrkällshypotesen är mycket av det som den ”bibliska historien” berättar om judarnas historia uppochnervänt; förbudet mot andra gudar kom sent, liksom regeln att man offrade enbart i Jerusalem. Det är den sista omgången text-redaktörer som stuvat om och stoppat in så att deras huvudteman, exv. att den ende Guden mer än något annat avskyr avgudadyrkan, återfinns lite överallt i Gamla testamentets böcker.

Men. Nu är den viktiga frågan. Om vi utgår från att det är så, rent historiskt – säger det något om hur vi ska läsa vår bibel? Gör inte Fries samma misstag här som fundamentalisterna, bara tvärtom?

Fries kom fram till att jungfrufödseln säkert inte var sann. Den hör hemma på lärodiktens och poesins område, och är därför utan historiskt värde. OK det köper jag utan problem. Men vad ska man dra för slutsatser av det, för sin egen personliga tro? Spelar det ens någon roll?

Fries menar att berättelsen om brödundret kan ha haft en historisk kärna, som handlar om att skramla ihop det man har och det räcker och blir över. Jag undrar: är det inte mer intressant att försöka hitta en teologisk tolkning än en historisk? Är det här historiska, sanningsbakgrunderna bakom bibelberättelserna – om vi faktiskt kunde med någorlunda säkerhet reda ut hur det var (vilket jag hävdar att vi inte kan, vi har på tok för lite data). Vore det över huvud taget intressant?

Är det inte rimligare att ta evangelierna – och breven – som de är, betrakta dem som bevis på den tidiga kyrkans tro och vara nöjd så? Annars hamnar man ju i någon variant av domprost Ulfvebrands ”det är ju inte säkert att Jesus sade så, det kan vara något som evangelisten lade i hans mun”. Och det är knappast hållbart någonstans. Vem ska annars bestämma vilka delar av Bibeln som ska betraktas som historiskt tillförlitliga. Kanske Samuel Fries? eller …

Fries trodde på möjligheten att uppnå kunskap, förmodligen om ungefär allting. Idag har vi insett att det inte alltid är så enkelt – det är ett av tecknen på att moderniteten börjat vackla ordentligt, och vi är på väg in i något nytt.

Jag undrar hur de här teologerna predikade. Hur de presenterade sin kristendom för de församlingar de verkade i. Ett antikvariat i närheten har en predikosamling, inte av Fries men av en av hans samtida och inspiratörer. Men jag ska inte … ska inte … den skulle bara bli liggande oläst, jag har annat att tugga i mig.

Annonser

9 thoughts on “Med pietismen återinfördes katolsk mysticism

  1. Jag undrar om inte Rebella börjar bli lite av en biblicist?
    Åtmonstone i jämförelse med Ulfvebrand.
    I fråga om åtminstone nya testamentets historiska autencitet, så brukar jag ställa frågan om man tror att Paulus själv tror på de historiska händelser han beskriver i sina brev.
    Själv anser jag att det förefaller minst sagt sannolikt att Paulus tror på det han skriver.
    Givetvis ökar sannolikheten för mytologiska berättelser med få källor, som t.ex. jungfrufödelsen enligt Lukas, men få källor innebär inte automatiskt brist på historisk autencitet.

    Gilla

      • Men om vi ställer frågan lite enklare än om Jesus har funnits?
        Tror Rebella att Paulus funnits?
        Att han skrivit många brev varav några hamnat i nya testamentet?
        Att han själv trodde att de händelser han beskriver i sina brev har hänt historiskt?
        Att han trodde att allt han skrev var sant?

        Han skriver ju bland annat att av de femhundra som såg den uppståndne Jesus så är flera ännu i livet.

        Gilla

      • Paulus har funnits.
        Var inte så säker på att allt han skrev ska tolkas bokstavligt.
        Det här är ungefär det läge där jag brukar uppmana folk att skaffa egen blogg, att utreda sina idéer på.

        Gilla

      • Du tänker i enheten historicitet. Jag menar att det är en återvändsgränd som vi hellre kunde lämna därhän.

        Jag menar – vem är Paulus. Det har funnits en snubbe som reste och skrev brev. Men han skrev inte alla ”Pauli brev” i Bibeln. Vad gör vi då? Rensar NT på de ”oäkta”? eller bestämmer oss för att trons apostel Paulus i den kristna traditionen inte är identisk med den historiska personen – och koncentrerar oss på traditionen?

        Gilla

      • Redan i Nicea 325 var man oenig om vem som författade Hebreerbrevet. Men det viktiga var då (som nu) när brevet tillkom och vilket budskap det förmedlar.
        Den kristna traditionen vimlar av skrifter som författats av någon annan än som anges. Man talar då om pseudo-Makarios, pseudo-Aeropagiten etc.
        Det viktigaste är inte budbäraren, det är budskapet.
        Något f.ö. Paulus är ganska tydlig med.

        Gilla

  2. Så sant. De första kristna trodde så här. Fries är nog mer fundamentalist än de flesta kristna någonsin varit genom hela historien. Man lär sig väldigt lite om man läser som Fries. Bibeln tycker jag ska läsas med förundran och frågande. Framförallt ska vi fråga: säger det här att jag behöver förändra mitt liv?

    Till exempel brödundret: jag tycker det säger att jag ska göra ”det lilla jag kan”. Den som bara letar historisk sanning tror jag glömmer bort att låta sig förändras och växa. De första kristna var långt ifrån perfekta men de förändrades själva och förändrade därmed historien. Det är ett historiskt faktum. Utan de första kristnas tro hade Fries inte haft en Bibel att undersöka historiskt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s