Hur utför man andlig bibelläsning i det 21:a århundradet?

På den tid då varje bok var en dyrbarhet, som tog en munk många många arbetstimmar att skriva av, var själva boktillverkandet – kopierandet – en andlig övning. Bibelläsningen var också en andlig utövning i sig självt – man läste knappast Bibeln på annat sätt, med annat syfte. Man läste högt, mycket sällan tyst för sig själv, och man läste samma sak många gånger. Ordensfolk och präster, och även de få andra som hade tillgång till en fysisk bibel, kunde säkerligen rejäla stycken av Skriften utantill.

Själva läsandet som en andlig disciplin. Andlig läsning som det normala sättet att läsa. Visst fanns det även räkenskaper och brev och annat skrivet, men bibelläsningen som läsningens själva utgångspunkt … en långsam läsning, där Ordet idisslades. Så annorlunda mot idag. Under tidig medeltid måste själva läskonsten måste nästan ha varit det viktigaste verktyget för andlig utveckling som munkar och nunnor fick lära sig i sina kloster.

Sen blir det allt billigare att tillverka böcker. Gutenbergs tryckpress var kulmen på en lång utveckling, där böcker blivit allt vanligare och läskonsten alltmer utbredd – om än inte var mans kunskap. Läsandet förändras. Under högmedeltiden kom skolastiken, vilket betyder att den lärde läste grundligt och sedan dristade sig att spenderade papper och bläck på att formulera sina egna tankar, sin egen sammanfattning, av det lästa. Det var första steget bort från den rent idisslande läsningen av helig Skrift. Därifrån har vi har stegvis hamnat i en allt bredare läsning, med allt fler texter, men också allt ytligare läsning.

De senaste årtiondena har denna utveckling accelererat, med läsning på skärm som vår vanligaste läsning. Den får sällan vår fulla koncentration. Att e-boken inte heller har någon fysisk form, inte är ett föremål i bokhyllan som man kan ta i, med hundöron och anteckningar och märken på pärmen, minskar också vår känsla för den. Det minskar sakramentaliteten, säger Joel Halldorf i första kapitlet i antologin ”Läsarna i distraktionernas tid”.

Vårt läsande har i grunden förändrats. Inte konstigt att genomsnittlig svensk som inte tagit i en bibel sen konfirmationen inte riktigt förstår hur den ska användas.

Mitt teologiska bibliotek är synnerligen litet, även med en generös tillämpning av det ordet. Därför är det extra roligt när jag kan knyta ihop två sinsemellan rätt olika böcker, och få dem att mejka sens och belysa varandra. George Guivers ”Company of Voices” handlar om tidegärden, men kapitlet om tidegärdens utveckling under medeltiden berör även böckernas utveckling. Det är relevant, nämligen, för liturgin i allmänhet och tidegärden i synnerhet.

Medan böckerna är dyrbarheter förfogar klostret över få. De är stora och tunga, och man samlas runt ett centralt placerat bokställ med böcker på alla fyra sidorna. Tidegärden sjungs till stora delar ur minnet. Någon initierar, någon som har stöd av de där stora tunga böckerna. De andra faller in, stämmer in huvudsakligen ur minnet. Kanske inte en enda person av de närvarande skulle ha klarat att själv sjunga hela liturgin från början till slut (för ja, tidegärden är liturgi, det är en av Guivers poänger), eller åtminstone ha vetat på förhand att han skulle klara det. Kollektivet, gruppen, bar bönen och liturgin.

Sen blir böckerna billigare, och läsekonsten mer utbredd. Jag tolkar det så att detta sammanfaller med det jag hittar i Halldorfs antologi-kapitel: att man övergick till att skriva på papper, som var mycket billigare än pergamentet, med billigare bläck än förr. Man kunde börja skapa småböcker, breviarer, som varje munk nunna eller präst kunde ha sin egen. Borta var gruppens beroende av varandra. Härifrån kunde tidegärden börja privatiseras, bli till något som prästen kunde och till och med förväntas läsa alldeles solo snarare än i sin kyrka tillsammans med andra präster. Från en grupp som tillsammans ansvarar för den sjungna tidegärden, i hög grad ur minnet, till något som läses tyst för sig själv. En stegvis process som medför tappad förankring i både gemenskapen och det kroppsliga – tappad sakramentalitet, i Halldorfs terminologi.

Joel Halldorf pekar ut väckelserörelserna, de vars medlemmar kallades för läsare, som en paradox: på många sätt en yttring av moderniteten, som samtidigt behöll eller till och med återgick till att idissla bibelord, och verkligen ha dem levande i sin vardag på ett inte primärt intellektuellt sätt. Det låter faktiskt ganska förmodernt. Läsarna läste få böcker men grundligt, delvis eftersom väckelserörelserna inte primärt var borgerliga företeelser där det var självklart att ha råd med många böcker.

Nu har Läsarnas barn och barnbarn nästan slutat att läsa sin bibel. Många frågar sig varför, men jag tycker att svaret är självklart. Dels var enligt Halldorf basen för Läsarnas läsande den mindre gruppen, där man läser samma saker. Med dagens gigantiska inflöde av texter skapas inte sådana grupper. Dels verkar det idag direkt naivt att tro, att man själv ska kunna läsa och tolka. Vi vet alla att bibeln inte kan läsas och förstås rakt av; det krävs exegetik därtill, och det är något som Någon Annan – oftast präst eller pastor – står för.

Jag tar ett exempel från mina gymnasieår, när jag hade ganska många kyrkliga klasskompisar. En gång diskuterades det där med kvinnliga präster, pastorer och förkunnare. Någon åberopade Paulus ord om att kvinnan skulle tiga i församlingen. Någon annan sade att det var alls inte det som Paulus hade menat. Han menade att kvinnorna inte skulle störa sammankomsterna genom att prata om ovidkommande saker; om det var frågan om att be om förtydligande om sånt de inte förstod, skulle de fråga efteråt.

Är detta ett rimligt och normalt uttolkande av det Paulus-ordet? Jag har ingen aning, men jag vet att ingen i min gymnasieklass egentligen kunde bedöma den saken. I slutändan kokade det alltså ner till ren auktoritetstro: min klasskamrat sade inte ”min pastor (eller ungdomsledare eller präst eller motsvarande) säger att”, men det var lätt att inse att det där varit i säck innan det kom i påse. Allteftersom frikyrkan har förstått behovet av att ta till sig de bibelvetenskapliga rönen krävs försvinner makten över dess uttolkning ur läsarnas händer, och de kan rimligen inte längre fortsätta att vara läsare. (Det är min tolkning. Skribenterna i antologin skissar på en del andra förklaringar, men inte just den här om jag minns rätt.)

Hur hittar man ett andligt sätt att läsa Bibeln, om den historiska betydelsen anses vara den väsentligaste?
Hur ska vi göra i det 21:a århundradet, i modernitetens sista skälvande minuter – eller om den redan fallit, och vi har att besluta vad vi ska göra med ruiner och rasmassor?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s