Petrus, klippan

Ibland liksom kommenterar en bok man läser en annan. Det här är ett sånt tillfälle.

Först Ulf Ekman, ur ”Den stora upptäckten”. Om ett besök vid vad många fromma katoliker antar är lämningarna efter Petrus skriver han, på s. 64-65:

Genom en springa kunde vi se några benbitar. Och där, framför graven, fylldes jag av helig förundran. Det var alltså helt möjligt att det vi såg verkligen kom från aposteln Petrus kropp! Detta var oerhört fascinerande. Här står jag framför honom som själv har rört vid Jesus. Han som hade lämnat näten, följt honom och blivit en Jesu lärjunge. Honom, om vilken Jesus sagt: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka” (Matteusevangeliet 16:8).

Själv har jag många gånger förklarat bort detta bibelord med att Jesus menade Petrus bekännelse, inte hans person. Men läser man noggrant talar Jesus både till och om just honom, aposteln Petrus. Nu stod jag och tittade på det som förmodligen är resterna av hans jordiska kropp. Jag rös. Jag blev stum av beundran. En känsla av äkthet, av både autencitet och historicitet, kom över mig. Upplevelsen att detta verkligen är sant, att denne apostel var just det Jesus hade sagt att han skulle vara – Kefas, klippan som Jesus byggde sin Kyrka på – blev så konkret och verklig, just där och då.

Jag kände mig så liten där jag stod och insåg att Kristi Kyrka är så stor, så vittomfattande, så välgrundad och faktiskt oövervinnerlig. Allt detta for genom mitt sinne och vällde upp i mig som en källa av glad och häpen visshet.

Från denna gravplats kan man gå upp i en spiraltrappa och komma upp invid altaret i själva kyrkan. Dess storhet, dess tidlöshet, dess skönhet, dess öppenhet omslöt mig på ett ögonblick och jag drog efter andan trots att jag varit där flera gånger förut. När jag såg altaret, med Berninis spiralkolonner av koppar, såg jag också den apostoliska historicitet som gick igenom hela kyrkohistorien och ut över hela världen. Petrus ämbete och tjänst fanns verkligen nerlagt i påvens person och tjänst! Det var inte bara en logisk tankegång; det var något mycket mer. Jag insåg att det inte alls var konstigt att Jesus verkligen hade insatt Petrus som sin representant, och därmed också hans efterträdare, som garanter för kyrkans välgång, enhet och överlevnad. Jag insåg också att denna tjänst verkligen är nödvändig för den kristna trons bevarande och överlevnad. Som Kyrkans tjänare ska Petrus ämbete i kärlek och ödmjukhet bevara tron, enheten och uppdraget att nå ut i hela världen.

I Matteusevangeliet 16:18-19 säger Jesus klart till aposteln Petrus:

Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.

Det var ingen tvekan om att det ämbete Jesus gav till Petrus var mycket kraftfullt och var menat att bestå så länge det finns en kyrka. Han hade ju sagt till honom: ”Var en herde för mina får” (Johannesevangeliet 21:16). Inte för några få får utan för alla Jesu får. Fanns det alltså ett Petrusämbete som sträckte sig genom tiden och som på Jesu uppdrag församlade och beskyddade fåren? Jag började inse att det verkligen var så.

Ekman återkommer till just detta bibelord även senare i boken.

Nu lämnar vi över till Anders Ekenbergs kapitel i ”Skrift och tradition: Katolska perspektiv på bibeltolkning och bibelbruk”, sidorna 91-92. Kapitlet heter ”Mer än bokstavlig tolkning” och är det hittills mest intressanta i den boken – när detta skrivs har jag fortfarande Piltz kapitel oläst. Ekenberg tar upp samma citat ur Matteusevangeliet som Ekman ovan, som ett av fyra exempel där kyrkan – i lite olika mening, i det här fallet främst Katolska kyrkan – ”har räknat med att utsagor i Nya testamentet legitimt kan ges en delvis annorlunda betydelse än den ursprungliga”. I sammanhanget gör Ekenberg tydlig åtskillnad mellan textens från början avsedda mening, den som textens författare hade i tankarna, och ytterligare tolkning som läggs ovanpå.

Kyrkans troslära bygger visserligen inte på enstaka bibelord – eller ens serier av bibelord – utan på kyrkans mognande förståelse av ett visst faktum. Men de orden har spelat en alldeles avgörande roll för den vidareutveckling av påvens primat och läran om det som började sätta in under 300- och 400-talen, som förstärktes ytterligare kring årtusendeskiftet och som – på ett sätt som de ortodoxa kyrkorna inte kan bejaka – fixerades år 1870 genom dogmen om påvens ofelbarhet och universaljurisdiktion. I den dogmdefinitionen åberopas också Matt 16:18. Nu är det dock ett faktum att katolska kyrkans episkopat och påven – ”läroämbetet” som det brukar kallas, med ett språkbruk som fick sin form under 1830-talet – aldrig någonsin har fixerat den från början avsedda betydelsen i något enda bibelord. Därmed inte heller att den ursprungliga betydelsen i Matt 16:18 är att orden syftar på påven. Det är alltså ingen katolsk trossats att stället i sig har den betydelsen eller att påvens primat på ett så omedelbart sätt skulle vara grundat i evangeliet.

Inom ramen för Matteusevangeliet, när det tillkom och först blev läst, syftade utsagan utan tvekan på den historiske lärjungen Simon Petrus, hans bekännelse och hans person. Han och hans bekännelse att Jesus är Messias och Guds som framställs som den ”klippa” som kyrkan efter Jesu uppståndelse byggs upp på. (Det konkurrerar självklart inte med att andra texter kan tala om Kristus själv som ”klippan”; en och samma metafor kan användas i flera olika sammanhang.) Det finns inget i Matteus text som tyder på att evangelieförfattaren på sin tid skulle ha lagt in någon annan mening i orden och syftat på efterträdare till Simon Petrus, än mindre på att han skulle komma att efterträdas av just Roms biskop. När Matteusevangeliet skrevs, vilket enligt den vanligaste dateringen var på 80-talet, var Simon redan död sedan två årtionden. Frågan vem som borde ta över efter honom tycks dock inte alls ha varit aktuell. Den kyrka Matteus hade erfarenhet av hade av allt att döma inte heller några biskopar, och Rom fick inte någon biskop i senare tiders mening förrän tidigast under andra hälften av 100-talet.

Så långt den ursprungliga betydelsen. Men den har inte hindrat kyrkan att med tiden på det här stället se en antydan om den ordning i kyrkan som efterhand kom att utvecklas och därför tillämpa den antingen på biskoparna eller – i all synnerhet i väst – på påven.

Stället står som bekant skrivet med stora bokstäver i kupolen i Peterskyrkan i Rom, över påvens tronstol. Det speglar att man har låtit Matt 16:18 få en delvis ny och vidgad betydelse – men en innebörd som inte kan påvisas strida mot den av allt att döma ursprungligen avsedda utan kompletterar den.

Ekman klär sin upplevelse i ”normalkatolsk beskrivning”. Ekenberg vet att det inte är riktigt så enkelt. Ekman vet antingen inte det – att skilja mellan ”ursprunglig betydelse” och ”mer än bokstavlig tolkning” torde aldrig ha varit hans paradgren – eller förenklar för den avsedda publiken.

Det här är ett bra exempel på varför det inte är en jättebra tanke att alla borde drillas i apologetik. De argumenten fastnar ju normalt i de där enkla varianterna, som inte riktigt håller när de skärskådas närmare.

Jag skulle vilja se Anders Gerdmars reaktion på den här boken.

Länkar

Tidigare blogginlägg, med ett exempel där alla de stora kyrkorna är överens om en sådan ”mer än bokstavlig tolkning” lagd ovanpå den som evangelisten avsåg.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/06/29/om-bibeltolkning-a-la-katolska-kyrkan/

Annonser

5 thoughts on “Petrus, klippan

  1. Boken ifråga har jag ju inte läst, men det Ekenberg anständigt beskriver är en romersk-katolsk syn på dessa saker samtidigt som han ger en ärlig bild av Matt 16:18.

    Gilla

    • Oj, jag fick en kommentar här. Tack!

      Än mer intressant vore ju om du läste boken. Men du kanske tycker du har gjort ditt i genren ”protestant-apologetik”.

      Medan du skrev din kommentar rättade jag ett par fel i texten och lade till en länk till ett tidigare blogginlägg, med ett exempel där alla förefaller vara överens om att tillämpa en ”mer än bokstavlig” tolkning. Frågan är var vi hamnar om vi rensar ut allt sånt?

      Gilla

  2. Rebella,

    Jag har inte läst boken du nämner, uttrycket ”mer än bokstavlig tolkning” är onekligen tankeväckande, förledande skulle nog frikyrkliga säga.

    Det skulle vara intressant att få veta om/hur författarna (bort)förklarar bekännelsen som Marta med kraft ger: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” (Joh 11:27) Det är precis samma bekännelse som Petrus ger: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” (Matt 16:16) När Marta och Petrus bekänner att Jesus är Messias är de båda apostlar i urkyrkan. Det borde gå att komplettera med kvinnors tillträde till prästämbetet efter ”kyrkans mognande förståelse av ett visst faktum”.

    Inez

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s