Självinsikt dold mellan raderna?

Någonstans berättade någon om när Livets ord tagit dit en riktigt knäpp gästlärare. Det var på den gamla tiden, alltså, när LO var sektstämplat och i större delen av landets kristenhet inte rumsrena. Det kan ha gällt den person som lärde ut barnsnödsbön, eller det där med att kräkas upp demoner i hinkar, eller något annat – jag minns inte exakt, och det spelar mindre roll. Den som skrev ner berättelsen hade talat med Ulf Ekman om saken, bland annat om att de bibelord som användes till stöd för vad det nu var som lärdes ut var helt uppenbart felanvända, att de i sitt sammanhang inte alls betydde det som gästläraren sade. Ekman lyssnade men sade inte så mycket.

Gästläraren kom aldrig tillbaka. Skribenten påpekade att den som visste hur Ekman och Livets ord funkade, förstod att detta var att backa. Tydligare än så medgav aldrig Ekman och Livets ord ett misstag.

Om man ser det så. Om man läser med de glasögonen på näsan. Då är Ulf och Birgitta Ekmans bok om sin väg till Katolska kyrkan, ”Den stora upptäckten”, ett under av tydliga medgivanden om att det man gjort förut inte alltid varit helt sunt. Förvisso läggs skulden inte på de egna axlarna, utan enbart på de protestantiska neo-pingstiga kyrkosammanhang som format Livets ord och som han själv var med och bygga upp på olika håll i världen. Det är ju fegt, förstås. Men kanske det faktiskt inte var så att det fanns osunda sektiga Livets ord, och så fanns det normala sunda kyrkor. Kanske det finns och har funnits fler osundheter särskilt i den pingstiga delen av frikyrkligheten än vad de flesta av oss är medvetna om?

På sid. 93-94 skriver Ekman så här om de nya församlingsbildningar som främst i gamla östeuropa sprungit ur Livets ords mission och som hade honom själv som inofficiell men mycket tydlig ledare i ett löst nätverk av församlingar (ungefär som Lewi Pethrus i den svenska pingströrelsen?) Fetstilningarna är mina.

Församlingarna som hade vuxit fram var ett resultat av den karismatiska förkunnelse och det andliga liv som vi försökte förmedla. Förkunnelsen var präglad av en kongretionalistisk församlingssyn med fria, mer eller mindre oberoende, församlingar. De leddes av en huvudpastor och hans medarbetare. Det var en enkel och ofta mycket funktionell modell som i begynnelsestadiet, genom sin anpasslighet och minimala byråkrati, medförde snabb tillväxt.

Men efter några år tillstötte problem. Vem avgjorde egentligen vilka som skulle bli pastorer? Vilka ordningar skulle de olika församlingarna ha och vem avgjorde i tvistefrågor? Vem bestämde läroinnehållet och hur? När en stark karismatisk väckelse landar i ett konkret församlingsbyggande uppstår en hel del frågor. Dessa kan man inte besvara bara genom att hänvisa till Andens ledning i varje enskild pastors eller medlems liv. Inte heller är de nya konkreta frågor som uppstår oviktiga, utan de måste lösas på ett sådant sätt att det finns en samstämmighet mellan de olika församlingarna. Till detta kom också disciplinfrågor, om till exempel en pastor begår äktenskapsbrott eller felaktigt utnyttjar sin ställning till egen fördel. Vem har då en äkta auktoritet att förmana, disciplinera, stoppa eller upprätta pastorer som misskött sig?

Den kongretionalistiska, oberoende frikyrkomodellen gav mycket auktoritet åt den enskilda församlingen, vilket verkade utmärkt när allt fungerade. Det gav utrymme för en mängd olika initiativ på gräsrotsnivå. Men vad hände om pastorn eller en hel församling gick snett? Fanns det då en legitim auktoritet som utifrån kunde komma in och hjälpa dem till rätta? Här fanns definitiva svagheter och exempel på pastorer och församlingar som i kriser inte lyssnade på någon utifrån. I den verklighet jag levde under denna tid blev dessa frågor mycket viktiga. Många pastorer var verkligen angelägna om att få råd, uppmuntran och instruktioner från en ledare. Men långt färre var lika angelägna om att ta emot råd om meningarna gick i sär. När det kom till kritan gjorde ändå den enskilde pastorn som han själv ansåg bäst; han var och förblev sista och högsta instans. Frågor om inflytande och auktoritet kontra betjänandet av medlemmarna, om att vara ett exempel i helgat liv, om att vara öppen och transparent blev mycket aktuella. Medan missionsarbetet till en början mest handlat om grundläggande bibelkunskap, om bön och frågor kring Andens nådegåvor och evangelisation, kom allteftersom åren gick helt andra frågeställningar att bli gällande.

Skriver Ekman här enbart om dessa pastorer i andra länder. Eller finns här också en självinsikt?

Jag tror att katoliker som läser ”Den stora upptäckten” här självklart läser in mea culpa, mea maxima culpa. Rätt eller fel? Det kan bara Ulf Ekman svara på.

I bokens slut skriver Ulf Ekman att ingen kan själavårda sig själv. Den piedestal han byggde åt sig själv medgav alltså inte att han kunde ta emot själavård av någon annan. Vi förstår att en sådan piedestal kan bli ett fängelse … men jag tolkar här. Det måste man göra, för att förstå vad som står i den här boken där allt det väsentligaste står mellan raderna.

Ulf Ekman kommer förmodligen för all framtid att fnysa över ordet ”framgångsteologi” och mena att det är något som pressen hittat på för att smutskasta Livets ord. (Om någon som googlat sig hit till äventyrs tror att detta är sant, uppmanas till en googling på ”prosperity gospel”.) Men här finns ändå något av det mer intressanta med Ekmans bok, återigen mellan raderna. Ekmans har uppenbarligen kommit fram till att det gamla Livets ord-sättet, med fokus på helande – och löftet om helande betyder då även att man är praktiskt taget lovad att slippa det mesta av lidande – inte funkar, alls. Det tidigare förhållningssättet var en reaktion på liberal och (enligt Ekman) urvattnad teologi, där ingenting egentligen var sant, Jesus förmodades inte ha sagt det som står i evangelierna att han sade, och där egentligen inget av den kristna tron fanns kvar. Sen kommer man ju inte riktigt fri från skuld för att man inser att något man gör i viss mån är en reaktion på något annat, men den ekmanska lösningen tar avstamp där och landar i en bättre lösning: att bli semi-bokstavstroende katolik. (När katoliker bokstavstror gör de det som bekant inte på godtyckligt valda bibelord, utan på Katekesen. Den varianten av katolicism förefaller populär hos konvertiter från frikyrkan; av yttringar under det katolska paraplyet är den säkert mest lik vad de är vana.)

Och ja: den katolska traditionen har mycket sundare sätt att hantera sjukdom och lidanden än att ”bönekriga”. Hur Ulf Ekman under tiden efter sin kollaps upplevde att Gud fanns hos honom i det svåra visar verkligen hur han skiftat sätt att tänka, jämfört med den tidiga Livets ord-tiden där allt (nåja, mycket) gick ut på att nå framgång och slippa just lidanden.

Under läsningen inombords-stönade jag över hur Ulf Ekman med hull och hår har köpt den katolska kyrkans självförståelse som den äkta och ursprungliga, som alla andra har utvecklats iväg ifrån. Ortodoxerna håller inte med, och deras skäl är faktiskt goda. UE har också köpt ett och annat väl mycket förenklat ”som Kyrkan alltid har lärt”. Men, men. Det är väl bara vad man kan förvänta sig av en rosig nykonvertit.

Hela boken igenom blandar Ulf Ekman ihop ekumenik och Kyrkans enhet med sin egen konversionsresa. Det började som det ena, och slutade i det andra. Konvertering är till sin natur anti-ekumenisk. Tugget gick sen igen hos folket på Berget, men sen tror jag det är slut på det – eller, tja. Nyligen skrev Katolskt magasins twitterkonto att ”Alla döpta kristnas gemenskap under Petrus efterträdare i den apostoliska tron är ju ett mål med den fantastiska ekumeniken”. Tyvärr tror jag att historierna Ekman resp. Berget kan ha haft denna effekt på katoliker, att de lätt drar denna slutsats om ekumenikens innebörd som annars inte riktigt håller måttet i 21:a århundradet.

Hustrun Birgittas kapitel känns för mig som ärligare än hennes mans. Så har hon inte heller haft riktigt samma sken att upprätthålla. Hennes text tillför känslan av en längtan till detta andra, som presenteras mer osminkad. Hennes ånger över hur okunnigt hon avfärdat katoliker som ”inte riktigt kristna” och hennes jämförelser med hur Livets ord blivit orättvist bedömt är sund. (Däremot är väl parets insisterande på att all kritik av UE och LO var orättfärdig inte riktigt sund. Men det får vi nog lämna därhän. Från den fronten torde inga nyheter kunna uppbringas.)

Första 50 sidorna tyckte jag faktiskt var urtråkiga, och jag var inte säker på att jag skulle fortsätta läsa. Jag är glad att jag gjorde det, men jag vet inte om boken kommer att bo särskilt många år i min bokhylla. Jag plockade upp den i en av backarna utanför Katolsk bokhandel, som i år innehåller inte bara reaböcker utan också begagnade böcker. Eftersom jag ända sedan den kom ut funderat på att läsa den men det aldrig blivit av var jag glad att hitta den för 40 pix. Just nu tänker jag att den nog kommer få landa i en liknande bokback, småningom. Den var läsvärd, absolut, men kanske inget jag behöver behålla.

Länkar

Den bokback där jag plockade upp den här sätter faktiskt fingret på en mycket stor och viktig skillnad mellan svensk protestantisk och katolsk kristendom, som Ekmans ingenting skriver om. Möjligen kan vi sluta oss till att han betraktar den som adiafora.
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/06/11/ett-sista-forsok-att-pa-allvar-reda-ut-skillnaden-mellan-katoliker-och-svenskkyrkliga-protestanter/

Katolskt magasins tweet, bara så ingen tror att jag ljuger. Sen Aletheia ballat ur fullständigt till Trump-anhängare etc. är det väl ingen som bryr sig om dem – men detta är exakt varför de skulle säga att sann ekumenik med katoliker är omöjlig.
https://mobile.twitter.com/KatolsktMagasin/status/880014450249658368

Annonser

2 thoughts on “Självinsikt dold mellan raderna?

    • Jag tycker det är lite märkligt att jag såg såpass många kommentarer i stil med ”UE medger fortfarande inga fel” när den här boken kom ut. Jag tycker det finns en hel del. Om än, som sagt, reflekterat så skulden inte ska hamna på de egna axlarna.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s