Bara vanligt vatten

På väg ut ur Linköpings domkyrka såg jag skålen precis innanför dörren. En tjock genomskinlig glasskål, till formen något lik en tratt, i ett ställ av gjutjärn. I skålen vatten.

Ett vigvattenkar i en svenskkyrklig domkyrka? Det kan väl inte vara möjligt? Man har valt en annan form på skålen än den som katolikernas vigvattenkar brukar ha, men vilken är i övrigt skillnaden?

Dopets vatten, ska även katolikernas vigvatten vara. Just egenskapen att vattnet är vigt tar dock lätt över. Vigvattnet förknippas av oss okunniga nordbor mest med vidskepelse och medel mot vampyrer.

Laurentius Petri drog gränsen just vid dessa vigningar, läser jag i Laurentius Petri-sällskapets årsbok om Lasse Pettersson själv från 2004, i kapitlet av Christer Pahlmblad: ”Laurentius Petri, gudstjänstbruken och sakramentsfromheten”. Boken som sådan bildar en översikt av det kyrkliga livet i Sverige under tiden närmast efter reformationen, med åtskilliga blickar framåt i tiden som skissar en utveckling allt närmare annan reformatorisk kristendom, mer åt det reformerta hållet. Den utvecklingen bröts först någon gång på – ja, när? 1800- eller 1900-tal, rimligen. Så glada de högkyrkliga måste ha blivit när de upptäckte Laurentius Petri, så man inte behövde sno riktigt allt från anglikanerna utan kunde hävda att man bara följde god gammal svensk sed.

Är det någon av prästerna i Linköpings domkyrka som har läst något över vattnet i den där skålen? Det är sånt som jag har undrat. Med ledning av Pahlmblad & Petri sluter jag mig till att så förmodligen inte har sett. Någon hade fått förklaringen någonstans att det i ett liknande kar i en annan kyrka var ”dopvatten”, vilket återföljdes av förvirring – skiljer sig dopvatten från annat vatten? Nej, knappast. Men vattnet ska minna om, eller är – hur man nu väljer att uttrycka det – dopets vatten. Det var nog bara det som syftades på. Det har varit bekymmersamt för mig, det där med ”vigvatten” i postreformatoriskt kyrkliga sammanhang. Men det börjar klarna.

Vid mitt första besök på Nya slottet i Bjärka-Säby noterade jag den lilla koppen på väggen vid ingången till Slottskapellet. Var det sånt där vigvatten i den? Andra gången dristade jag mig att doppa ner fingrarna. Jodå, vatten. Har Peter Halldorf läst någon välsignelse över det vattnet? Det är ju möjigt, men inte särskilt troligt. Det är nog inte det som är poängen. (Det måste verkligen underlätta, gentemot Bjärkas moderförsamling som ju tillhör Pingst, att även den lutherska domkyrkan i staden har en vattenskål med samma funktion.)

Numera doppar jag utan att skämmas fingrarna i vigvattenkaret även i katolska kyrkor – när jag nu är in i en sådan, det är inte jätteofta men det händer. När man väl tagit sig över den gränsen att faktiskt ta i det mysko vigvattnet upphör det att vara så mysko, och man upptäcker att det faktiskt bara är vatten. Dopets vatten. Att någon katolsk präst har välsignat det gör rimligen varken till eller från. Om katoliker tänker annorlunda på den punkten får de väl göra det, då.

Men SvK-kyrkor som installerar någon form av vigvattenkar vid ingången, inklusive linköpingsdomen, går faktiskt över ån efter vatten. Bättre, och mindre tvetydligt, är väl isåf att flytta tillbaka dopfunten till strax innanför dörrarna som ändå gjorts på en del håll. Om den löstagbara skålen är för gammal och dyrbar kan man väl ersätta den med något annat,. När det ändå är dopets vatten det handlar om, varför joxa med särskilda små kärl som dessutom har den egenskapen att de ser besvärande katolska ut och leder tanken till frågan om de innehåller sånt där magiskt varulvsavvisande vigvatten?

Pahlmblad skriver om LP:s inställning, främst utifrån skriften ”Om kyrkostadgar och ceremonier” från 1560-talet.

Det som emellertid framför allt avvisas är alla former av vigningar, det återkommer han till även i andra skrifter. Exorcismer och vigningar av de skapade tingen är oacceptabla, eftersom sådana handlingar ansågs förläna de skapade tingen en inneboende helighet. Genom dem, heter det, framstår den ”papistiske” prästen som en ”oförskämd leffiokarl, runokarl eller trollkarl”, ja, egentligen värre än så, eftersom man utlovar andlig och lekamlig nytta genom de vigda tingen.

Till de vigningar som LP ogillade hörde även kyrkoinvigning. Jag har vagt för mig att detta avskaffades efter reformationen men relativt snart återinfördes igen – i så fall den enda punkt där vi faktiskt inte gick åt mer reformert håll, utan tvärtom?

I Sverige hade reformatorerna behållit t.ex. bruket av salt, ljus och kristningakläde i dopet, men Laurentius Petri påpekar i polemik mot den radikala rörelsen att dessa ceremonier används utan att tingen dessförinnan vigts till sitt ändamål.

Salt i dopet. Det sysslar väl ingen med idag, inte katolikerna heller? Kristningakläde verkar vara en föregångare till dopklänningen, ett stort tyg som man virade in det nydöpta barnet i – gissningsvis doppades barnet åtminstone delvis, så som ortodoxerna gör än idag. Och dopljuset har gjort stark comeback.

Annonser

2 thoughts on “Bara vanligt vatten

  1. I katolskt vigvatten är det lite salt tillsatt.
    Googla på ‘blessed salt’.
    F. ö. kan katoliker be om att få ta hem vigvatten för att använda hemma. Vilken (ren) flaska som helst duger att transportera och förvara det i. Man kan även be prästen att välsigna salt, som man kan ta hem. Det är inte lika vanligt, men det förekommer.
    Vigvatten som ”blivit över” får man inte handskas med hur som helst. Inte heller med andra välsignade saker som ljus, rosenkransar, palmkvistar, (salt), helgonbilder etc. Vatten kan man vattna blommor med eller hälla ut på jord. Övriga ting eldas upp om de inte kan behållas.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s