Liturgisk ”folkets tidegärd”. Går det?

Tidegärden var, under kyrkans tidiga historia, en liturgisk gudstjänst. Det är en av de saker som George Guiver vill framhålla i sin ”A Company of Voices”. Något att sitta och mumla på egen hand blev tidebönen först i modern tid, och Guiver tycker inte det var helt lyckat. Han vill återupprätta tidegärden liturgiskt.

Bön och gudstjänst är inte väsensskilda enheter, påpekar han. Förr i världen slutade folk upp att arbeta på åkrarna och minst stod tysta en stund och eventuellt läste någon bön, när klockor ringde till sådan regelbunden gudstjänst som de själva inte gick på. Bönen som pågår, ständigt, och vanligt folks möjlighet att stämma in i den… det är liksom grundackordet i den här boken.

Normalt skiljer man mellan monastisk tidegärd och katedral-tidegärd, men Guiver gillar inte det sistnämnda ordet. Han säger ”folkets tidegärd”, eller för att komma närmare hans ordval ”folkets officium” (the people’s office) istället. Han pekar på en avlägsen forntid då tidegärden verkligen var folklig, i en form som senare dog ut. Senare har den monastiska formen tagit över, och satt sin prägel även på det som görs utanför klostervärlden. Det menar Guiver är ganska synd.

Tidegärden ska göras enklare, tycker han, när det är vanligt folk inte ordensfolk som ska utföra den. Jag kan hålla med. Däremot förstår jag inte riktigt sättet han vill förenkla tidegärden på. Han vill ha så lite variation som möjligt, till förmån för fasta moment som ”folket” enklare kan lära sig. Man kan ha en särskild person vars uppgift det är att läsa en psaltarpsalm. Övriga kan bara lyssna. Så tycker Guiver! Min reaktion är ”WTF”.

Jag tycker också att en tidegärd för vanligt folk idag måste förenklas. Frågan är bara hur detta bäst görs. I Guivers modell, om det ska vara mest samma material som återkommer, tappar man ju faktiskt bort den där strömmande bönen som bygger upp avlagringar under tid. Vi som stiftat bekantskap med tidegärd på exv. Berget eller Bjärka-Säby, vi har svårt att riktigt relatera till många av Guivers förslag.

Riktigt ilsk blir jag när han i bokens början spekulerar i att präster och lekfolk är olika, och lekfolk som inte är lika lagda åt att tänka abstrakt behöver en fysisk ritual, till skillnad då från de mer sofistikerade (står mellan raderna) prästerna. Resonemanget stöttas av procentsiffror för olika egenskaper hos lekfolk och präster, som ”många undersökningar har visat”. Utan källa, i denna annars (antar jag) proffsigt källförsedda bok. Meh! Öht är inte logisk stringens i resonemangen det som impar i denna bok. Ibland tycker jag att Guiver hugger en motivering till något som låter bra, utan att inse att det delvis motsäger något han skriver på annat håll.

Jag ska nog läsa om den här boken – åtminstone de första kapitlen, de som ligger före själva tidegärdshistoriken och som jag i de flesta fall inte riktigt förstår mig på vid den första genomläsningen.

Länkar

Mitt första blogginlägg kring den här boken. Om den där strömmande bönen. Om tidegärd som exponering för bibeltexter.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/05/16/den-strommande-bonen-som-ater-sig-in-under-huden/

Annonser

One thought on “Liturgisk ”folkets tidegärd”. Går det?

  1. Bo Giertz skrev den historiska romanen ”Tron allena” i ett försök att peka på tidegärdens betydelse och propagerade under många år ivrigt för dess bruk. OM inte annat så blir man efter ett tag väldigt familjär med psaltarpsalmerna och kan vara nog så goda att plocka fram ur minnet när det behövs.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s