Bisp em Tuulikki om bön

Varför skall vi be? Inte för Guds skull. Gud behöver inte våra böner. Gud behöver inte våra ord. Vi behöver Guds ord. Vi behöver be för vår egen skull. Bönens främsta syfte är inte att försöka påverka Guds sinne. Gud är av idel kärlek. Vi påverkar med våra böner de hinder som finns hos oss själva. De hinder som hindrar Guds kärlek att genomsyra våra liv. Bönen håller kanalerna öppna till den himmelska verkligheten och till livets urkrafter. Inte så att vi kan styra Gud eller hans handlande utan så att han kan styra oss. Det finns så många hinder för oss att komma i kontakt med Guds urkraft; ondska, strider, sjukdom, olyckor. Men när vi ber, sker något. När jag inför Gud namnger det svåra, det onda vid namn, när jag bär fram dem som jag älskar eller när jag bär fram mina fiender, då sker det något i deras liv och då sker det något i mitt liv. De hinder som finns hos mig smälter bort. Bönen öppnar vägen till urkraften, jag blir delaktig av den. Bönen går inte att psykologisera sönder eller ens att förklara. Bönens kraft måste man själv uppleva. Det enda sättet är att börja be. Bönens kraft är oberoende av tid och rum, hela den kristna erfarenheten från århundraden säger: bönen fungerar. Det har att göra med skapelsens helhet och enhet, vi är alla sammantvinnade i skapelsens väv, delar av Guds väv, vi hör ihop och kan påverka varandra. När vi ber för andra människor, blir de del av vårt liv. Be mig inte att förklara det, det kan jag inte. Bönen är ett under som man skall uppleva själv.

Jag har svårt med det här.

Bisp em Tuulikki – Härnösands stift, uppvuxen i Finland – skriver om bön. Delar av det hon skriver, delar av det jag har svårt att hantera, känner jag igen från en föreläsning av jesuitpater Rainer Carls, som jag rätt nyligt bloggade en del kring. Han sade bland annat

Jag kan inte igenom bönen (eller genom goda gärningar) på något sätt påverka Gud så han ändrar sin vilja mot mig. Fast vi försöker ständigt.

Varför ber vi annars? Vi vill ju ändra Guds tanke med oss. Eller ber vi ”Ske din vilja?”

Att det går att få Gud att ändra på saker bara för att man ber om det, är något som jag aldrig trott på. Tvärtom har det varit en av de saker som jag tyckt varit orimligast med gudstro. Nu visar det sig att människor som tänkt, och tänkt ordentligt, kring kristen tro kommer fram till att nej, så funkar det inte. Trots att jag själv aldrig trott på det är det en så integrerad del av min bild av hur kristen tro ska funka, att det blir tilt. Doesn’t compute.

Be för sina ovänner, sägs det att man ska göra. Och det förändrar saker. Det kan jag väl föreställa mig att det kan göra.

Det mesta av dessa sätt som bönen kan funka på, funkar isåf även utan en Gud. Det är där jag får problem.

Om man inte tänker sig att Gud ska ändra på saker för att man ber om dem. Om bönen är för ens egen skull. Då blir det till en, på sätt och vis, egoistisk handling att be.

Jag vet inte. Jag får inte ihop det här.

Någonstans sitter jag fortfarande och tycker att den ende Gud som jag skulle kunna rikta mig till i bön, regelbundet och fritt formulerat enligt protestantiskt ideal, är den där skäggige gubben på ett moln – den personalistiske guden – som jag absolut inte tror på.

Det är som om jag försöker liksom hoppa direkt till ett mer avancerat stadium utan att först klara av det där som de kallar för ”barnatro” – och jag klarar kanske inte riktigt av det.

Länkar

Bisp em Tuulikki
https://tuulikkismemoarer.wordpress.com/2017/06/13/ett-under-som-man-ska-uppleva-sjalv/

Rainer Carls
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/05/04/rainer-carls-om-bon/

Annonser

11 thoughts on “Bisp em Tuulikki om bön

  1. Dylika inlägg om att bön till Gud är meningslös brukar jag bemöta med 4 Mos 4:20 i sammanhanget runt verserna 11-25.
    Mose ber Gud ändra sig och Gud svarar att han hört Mose bön.
    Skulle det inte vara ett av Guds unika karaktärsdrag att Han hör bön?
    Till skillnad från alla de naturreligioner där bön och ritualer endast handlar om att inte drabbas av Guds vrede, så är väl den judisk-kristne gudens unika karaktär att han hör bön om välgång?
    Alla de berättelser om fysiska helanden i samband med förbön – varav flera inom min närmaste krets – ger väl en rimlig grund för påståendet att Gud hör bön?
    Även om vi kanske inte förstår varför han låter vissa böner bli hörda men inte andra.

    Gilla

      • Jag försöker nog snarast vara en motpol, precis som vanligt.
        Den för mig enklaste tolkningen av deras texter är att man inte kan förvänta sig helande och mirakel som ett resultat av bön. Men jag har personligen sett bevis på motsatsen och det var den polariseringen jag ville bidra med.

        Gilla

  2. Rebella,

    Franciskanen Richard Rohr har lärt mig mycket om vad bön egentligen är; Andens gåva, förening med Gud, förändring av vårt sinne och ett sätt att leva.

    Om du inte vill läsa Rohrs böcker, se gärna en video där han kortfattat berättar om sin erfarenhet av kontemplativ bön:

    Inez

    Liked by 1 person

  3. Rebella,

    Det är inte konstiga frågor du ställer om bön, alla frågar sig desamma och nästan alla är nybörjare. Man får acceptera att det är en livslång process att med myrsteg komma någonstans på den vägen. Man ska inte heller krångla till det i onödan.

    Jag skulle vilja citera ett längre stycke av Richard Rohr, vågar inte korta ned till svenska ifall jag har missförstått något. Så här förklarar han bönesvar:

    ”I call the egocentric perspective ‘the calculating mind,’ and I call the soul-centric perspective ‘the contemplative mind.’ The first mind sees everything through the lens of its own private needs and hurts, angers and memories. It is too small a lens to see truthfully, wisely, or deeply. The contemplative mind is an alternative processing system that is actually a positive widening of your lens for a better picture. It is hard work to learn how to pray this way, largely the work of emptying the mind and filling the heart.

    In early-stage praying, there has usually been no real ‘renouncing’ of the small and passing self (Mark 8:34), so it is not yet the infinite prayer of the Great Body of Christ, but the very finite prayer of a small ‘body’ that is trying to win, succeed, and take control, with a little help from a Friend. God cannot directly answer such prayers because, frankly, they are usually for the wrong thing and from the wrong self, although we don’t know that yet.

    If you are able to switch minds to the mind of Christ, your prayer has already been answered! That new mind knows, understands, accepts, and sees correctly, widely, and wisely. Its prayers are always answered because they are, in fact, the prayers of God. True prayer is always about getting the ‘who’ right. Who is doing the praying? Is it you, or is it God in you? Is it the little you or the Christ Consciousness? The contemplative mind prays from a different sense of who-I-am. It rests and abides in the Great I AM, and draws its life from the Larger Vine (John 15: 4-5), the Deeper Well (John 4: 10-14). Paul puts it this way: ‘You are hidden with Christ in God. When Christ is revealed–and he is your life–you too will be revealed in all your glory within him’ (Colossians 3:3-4). Basically prayer is an exercise in divine participation–you opting in and God always there!

    Thomas Merton said, ‘The will of God is not a ‘fate’ to which we must submit, but a creative act in our life that produces something absolutely new, something hitherto unforeseen by the laws and established patterns. Our cooperation consists not solely in conforming to external laws, but in opening our wills to this mutually creative act.’

    The Divine Will is best heard and understood inside of a life narrative. It does not fall prefabricated from the heavens. Our willingness to be open to ‘conscious contact with God,’ and to creatively work with the hand that life and sin and circumstance have dealt us, is our deepest prayer and truest obedience to God.”

    ”Breathing Under Water: Spirituality and the Twelve Steps”, 2011, s. 94-97, 102-103.

    Inez

    Liked by 1 person

  4. Såg att du skrev på Twitter att jag ”kontrar”, men jag går inte till motattack, jag delar med mig. Om du tycker att jag skriver underligt, går det bra att fråga mig direkt på bloggen.

    Stycket som du inte förstår handlar om skillnaden mellan ”false self” och ”true self”. Skillnaden mellan det ytliga jagets förklädnader, självupptagenhet, tankarnas dominans – och det sanna självet, som inte är moraliskt perfekt, men är andligen förenat med Kristus. Att be med det falska självet leder till flyktiga egocentriska reaktioner, medan att be genom Kristus med det sanna självet leder till inre frihet och kreativ handling som förändrar verkligheten i meningsfull riktning. Det falska självet vet om att det mentala egot inte är verkligt, saknar varaktig substans och fruktar därför döden. Det sanna självet har redan inre erfarenhet av att dö och uppstå med Kristus. Om någon känner sig nedbruten, fragmenterad, splittrad, förkrossad till kropp och själ, blir det ett bönesvar att förenas med Kristus som fogar samman delarna till en hel människa igen. Vetekornets lag; att förlora substituten för att finna sig själv.

    Nu får du stå ut med fler förklarande citat, Rohr skriver:

    “The journey of faith demands that we let go of our image of God and our image of ourselves. But we can’t do that in our head or on our own; it’s done to us.

    Most of us have lived our whole life with a steady stream of consciousness, with a continual flow of ideas, images, and feelings. And at every moment of our lives we cling to such ideas or feelings: I don’t have the idea; the idea has me. I don’t have a feeling; the feeling has me. We have to discover who this I really is, the one who has these feelings or these thoughts. Who are we ourselves – behind our thoughts and feelings?

    As soon as we’re empty, there’s a place for Christ, because only then are we in any sense ready to recognize and accept Christ as the totally other, who is not me.

    A Christian is someone who’s inhabited by the spirit of Christ, which is a gift, as we know, yet a gift that we can say yes to without fully understanding the gift!”

    “Simplicity: The freedom of Letting Go”, 2003, s. 29, 94, 100, 157.

    Rohr har lärt mig att det grekiska ordet ”metanoia” som på engelska översatts till ”repentance”, på svenska översatts till omvändelse, och pekar på skuld, ånger, syndabekännelse, egentligen är en missvisande översättning som förlorar den djupare meningen. ”Metanoia” har troligare betydelsenyanser: förändra sinnet, vända om sinnet, se bortom sinnet. Paulus skriver: ”… låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar…” (Rom 12:2), i engelsk översättning ”… be transformed by a renewal of your mind…”. Betydelsen är alltså att se med nya klarare ögon och finna sitt sanna själv.

    Om du fortfarande tycker att det låter egendomligt kan jag rekommendera boken ”Kristen djupmeditation”, första utgåvan 1978, av Wilfrid Stinissen. Den är en klassiker.

    Jag vet hur ytterst plågsamt det är att börja förstå skillnaden mellan inre frihet och inre fångenskap, att se sin egen fatala begränsning. Kontemplation är den allra svåraste praktiken och Rohr, Stinissen tillhör minoriteten som orkar fortsätta på den vägen. De flesta väljer lättare vägar. Svenska kyrkan visar förståelse för att var och en får finna sin egen bönestil, att det får ta sin tid. Läs mer på hemsidan här:

    https://www.svenskakyrkan.se/bon

    Numera finns ignatiansk meditation även inom Svenska kyrkan. Läs mer här:

    http://www.foreningenkompass.se/ignatiansk-andlighet/

    Dina frågor är allas frågor och jag tror att du kan få allmänkristna svar på den här bibelsajten, scrolla nedåt för fler frågor:

    http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/bonesvar.htm

    Om du vill ha stöd för uppfattningen att Gud inte ger bönesvar får du det av Marcus Borg, den mest inflytelserika teologen i Svenska kyrkan. Borg skriver:

    ”Men panenteismen vägrar att förklara sådant som bönens verkan i termer av gudomligt ingripande. Dessutom uppfattar den i interventionstanken en oöverkomlig problematik: om Gud ibland ingriper, hur förklarar vi då alla de gånger då Gud inte gör det? Panenteismen avvisar interventionstanken. Panenteismen gör inte anspråk på att ha en förklaring, utöver dess mera generella tankar om ’gudomlig intention’ och ’interaktivitet’. Vi har god anledning att bejaka tanken på att ’paranormalt’ helande har ägt rum under historiens gång, och fortsätter att ske än idag, ofta med bön som en involverad faktor. Min poäng är dock att såväl interventionistiska som psykosomatiska förklaringar gör för stora anspråk. De gör båda gällande att relationen mellan bön och helande är något som de kan förklara. Jag har personligen ingen aning om vilka mekanismer som ligger bakom, och låter mig nöjas med det.”

    ”Kristendomens hjärta”, 2015, s. 94-95, 225.

    Inez

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s