Medskapande. Ord. Och annat.

Jag vill ju vara medskapande i gudstjänsteriet. Det vill vi vara idag, vi moderna människor. Men så har det inte alltid varit. På medeltiden var man fullt nöjda med att gudstjänsten var ett slags skådespel. Eller har jag helt missuppfattat detta?

Den filmade mässa av medeltidsstuk som Anders Pilts lajvade och spelade in tillsammans med en gotländsk katolsk församling (tror jag?), som jag redan bloggat om ett par gånger, den är inte alls sådan. Det var en av de första sakerna jag tänkte på, när jag såg den. Den mässan är något som kreeras bakom korskranket, av präst kantor och korgosse. Folket sitter på andra sidan om det gallerverk som skiljer kor från skepp, och bara tittar på. De är liksom publik. Nästan iaf. Till och med fridshälsningen utdelas bakom korskranket. Och två personer ur församlingen släpps in dit för att ta emot kommunion – varför just de gjort sig förtjänta av detta förklaras inte, men folk tog inte emot nattvarden särskilt ofta på den tiden.

Det sägs att församlingen hade en mångfald fysiska uttryck för deltagande i mässan, knäfall korstecken osv, men man ser rätt lite av det i filmen. Kanske det är en blunder av filmmakarna, eller så beror det på att denna lekfolkets del av liturgin inte funnits nedskriven så man inte vet exakt vad som gjordes och hur?

Min spontanta association var, att så här var det väl inte hos de tidiga kristna. Då byggde gruppen tillsammans … eller? Varför tror jag det? Man vill gärna tro att de kristna gudstjänsterna var helt annorlunda, mer byggda kring gruppen än den Store Ledaren Prästen (eller Pastorn), och ändringen kom när kristendomen lierade sig med kejsarmakten. Riktigt så enkelt är det kanhända inte.

Hos ortodoxerna är än idag gudstjänsten något som i hög grad kreeras av präst och kör. Övrigt lekfolk deltar med ögonen och sinnena, men inte i någon högre grad som medskapare. (Jag kan ha mycket fel här. Dessutom är ”ortodoxerna” ingen enhetlig grupp. Kopterna räknas dit iaf ibland, och deras liturgi var det mycket församlingssång i, på ett högst organiskt sätt – lett av försångare, javisst, men sådana system måste man ju ha om det ska funka. Försångare och/eller nedskriven text. Kopternas församling förefall iaf mycket aktiv.)

Den katolska mässan fram till mitten av 1900-talet påminner lite om hur man brukar beskriva ortodoxa gudstjänster – verkligen inte församlingsdrivet, tvärtom. Framme i koret skedde något på latin. Präst och korgosse mässade fram och tillbaka till varandra. I kyrkbänkarna hängde folk alls inte med i vad som hände. Ev. satt de och bad rosenkransen. (Sammanfattat ur ett radioprogram där tre katoliker samtalade varav en varit med före Vat II, så beskrivningen bör inte vara helt way out.)

Frågan är om jag här helt överskattar orden som det väsentliga uttrycket. Tänk om knäfall och korstecken är lika mycket att vara medskapande, som att läsa eller sjunga förutbestämda ord? Man är ju protestant, bevars, och har sina små käpphästar att snava över skaften på.

To be continued.

Länkar

Första blogginlägget med tankar kring den filmade ”medeltidsmässan”
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/12/10/reformationens-barnbarn-ser-pa-medeltidsmassa/

Annonser

One thought on “Medskapande. Ord. Och annat.

  1. Ping: En fyrfaldigt bisarr medeltidsmässa | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s