Alla förändringar medför oavsedda nackdelar

Påve Franciskus har drastiskt förändrat systemet för hur kardinaler utses, och konsekvenserna är svåra att överblicka. Det kan leda till bakslag. Så skriver jesuiten Thomas Reese i amerikanska National Catholic Reporter.

Vari består Franciskus förändring?

Inte i formalia, som när Paulus VI reformerade kardinalskollegiet, utan i praxis. Kardinaler har främst brukat utses bland ärkebiskoparna i de stora, ärerika stiften. Detta har säkert lett till att en viss form av karriärism har gynnats: det har funnits självklara karriärvägar, för den som vill ta sig fram. Men det har också inneburit en viss tröghet i systemet, och den kanske man inte önskar laborera med i onödan.

Alla påvar utser kardinaler som på något sätt faller dem på läppen. Men om systemet är att huvuddelen av kardinalerna ska komma från stora ärkestift, kommer en rätt stor del av de kardinaler en påve utser vara den förre påvens favoriter snarare än sina egna. Genom att kringgå denna praxis har Franciskus på ganska få år fyllt kardinalskollegiet till 40% med sina egna favoriter, sådana som är som han tycker att en biskop ska vara. Han har inte personligen lärt känna dem alla, förstås, utan till stor del litat på andras omdömen men det är precis som det brukar vara, och som det rimligen måste gå till. Men hur blir det i framtiden, om påvarna fortsättningsvis följer detta exempel?

Ett antal människor framför ett altare med gigantiska ljusstakar på. Påven sitter på en stol. Ett antal män står runtom, på fötterna och på knä. En knäfallande man i rött framför påven: den sprillans nye kardinal Cupich.

Bilden, som jag lånat från NCR, är från förra året och visar hur påven ger ärkebiskop Blaise Cupich i Chicago den röda biretta som betecknar hans kardinalsvärdighet. Franciskus hade själv plockat honom från det ganska obetydliga stiftet Spokane till prestigefyllda ärkestiftet Chicago bara två år tidigare. Sen verkar Franciskus ha bestämt sig i att hoppa över det där ärkebiskopsledet, och kardinalförklara rakt av i de pluttestift där de biskopar han tycker är lämpliga redan sitter.

Vem skribenten Thomas Reese är, är inte betydelselöst. Medan han var chefredaktör på jesuittidningen America hade tidningen ständigt Troskongregationen i hasorna. Reeses och tidningens hållning kring frågor som prästcelibatet och kvinnors möjlighet till prästvigning var kontroversiella. När Benedikt lämnade Troskongregationen för att själv bli påve, avgick Reese – efter uppmaning eller enbart som tidningens avbön och trohetsförklaring mot den nye påven torde vara svårt att säkert få veta (även om jag själv tror på det sistnämnda). Reese är alltså det slags jesuit som brukar skällas för liberal. När en sådan som han är betänksam kring påvens tilltag att i detta avseende strunta i traditionen finns alla skäl att lyssna.

I och för sig beror det nog lite på, på vilket sätt näste riktigt konservative påve – för en sådan lär komma, förr eller senare – är konservativ. Om han tycker att katolicismens viktigaste frågor gäller sexualmoral och kyrkans ”vaktmästarfunktioner”, då gör han nog som Reese gissar. Men om han är konservativ på så sätt att han inte menar att denna förändring som Franciskus införde var bra, då kanske han rakt av ignorerar den. Kanske han fortsätter med Franciskus fokus på biskopar från delar av världen som inte har eller haft så många kardinaler, men låter det gå långsammare och primärt väljer sina favvosar till ärkebiskopar för att låta näste påve sålla bland dem till kardinaler? Vi får väl se.

Otvivelaktigt hejar progressiva katoliker på påven i hans val av nya kardinaler, medan konservativa skär tänder. Jag måste påminna mina progressiva vänner om att varje förändring medför oavsedda konsekvenser. Om exempelvis det åter blir en konservativ påve, skulle han kunna göra samma sak som Franciskus gör just nu.

Allt det här påminner oss om att inget valsystem är perfekt. Kyrkan har gjort förändringar i processen för att utse påvar genom århundradena, och det sista århundradena har förmodligen fungerat bättre än förut. Men det finns inga garantier, och det går mig att längta efter det koptiska systemet där en ung pojke med ögonbindel väljer påvens namn bland tre nominerade ur en glasskål.”

Det har inte varit så mycket katoliciteter på min blogg på sistone. Jag håller inte längre koll, men ibland snavar jag över intressanta saker. Som den här.

Länkar

”Francis stacks the College of Cardinals”, Thomas Reese i NCR 25/5
https://www.ncronline.org/blogs/faith-and-justice/francis-stacks-college-cardinals

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s