Plågsamt stillastående i Johan Heltnes ”Det finns ingenting att vara rädd för”

Jag pallar inte hur den här boken slutar.

(Ja, jag avslöjar slutet. Vill du inte få boken spoilad, läs inte denna text.)

Förutom slutet är det mest plågsamma med Johan Heltnes roman ”Det finns ingenting att vara rädd för”, baserad på författarens egen ungdomstid i Livets ords församling och skola i Uppsala, att huvudpersonen Jonathan under romanens gång på intet sätt verkar utvecklas i sin relation till sin kyrka och sin tro. Det står liksom still. Sitter fast. Relationen till en tjej, en som inte är tillräckligt ”ren” för att platsa i församlingens ögon och som vill hångla så som tonåringar gör – vilket absolut inte är tillåtet – skapar en ordentlig konflikt i Jonathan, men när lögnerna avslöjas och församlingen rycker i kopplet lyder pojken villigt.

Inte nog med det. Han kastar sina epilepsimediciner, så som han upplevt att folk i församlingen tydligt har försökt få honom att göra. Han är ju redan helad. Det gäller bara att ta emot det. Så är han lärd. Och för att ha en chans måste han skippa Nina, det har ungdomspastorn sagt.

För den som liksom Jonathan lider av en sjukdom är det självklart att det tydliga fokus på helande som Livets Ords åtminstone har haft tidigare  – nutiden yttrar jag mig inte om – blir ändå mer centralt. Att ifrågasätta lärosatsen om helandet, det ser Jonathan som synonymt med att ifrågasätta Gud. Psykologen som försöker ge honom perspektiv på saker och ting blir därmed en fiende. Jonathan accepterar att bryta med Nina, bryter med psykologen och kastar medicinerna i ett enda svep.

Det är ett öppet slut, men ändå inte. Härifrån kan det ju bara bli katastrof. Och där slutar boken! För-friggin’-skräckligt.

Heltnes roman är en sån där med verklighetsbakgrund, utan anspråk på att bokens Jonathan är synonym med verklighetens Johan. Sånt är svårt, tycker jag. Ska jag resonera kring Jonathan utifrån det som verklighetens Johan har berättat i intervjuer om sig själv?

Johan tog aldrig något aktivt beslut om att lämna Livets Ord. Hans föräldrar lämnade, och tog sonen med sig. Därmed behövde han aldrig fatta beslutet själv. Den lösningen, det slutet, kan man omöjligen ana sig till utifrån boken. Läser jag bara romanen i sig självt, och struntar i det jag vet om författaren, slutar boken balanserandes på branten precis innan fotfästet är förlorat och fallet påbörjas. Får en författare riktigt göra så?

Länkar

I en av de intervjuer med Reza Aslan som jag skriver om här, pratar han bland annat om den fundamentalistiska livsstilen: man lär sig att tvätta bort tvivel och frågor genom att betrakta dem som attacker.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/01/17/reza-aslan-foljer-jesus-men-ar-inte-kristen/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s