Den strömmande bönen som äter sig in under huden

När man säger något, är orden bara en del av det meddelande som överförs. Det är allom bekant. Men det är till och med så att ordens bokstavliga betydelse inte alltid motsvarar det meddelande som överförs.

Så funkar det även med bön, menar den anglikanske prästen och ordensmannen George Guiver.

Jag vet nu inte varifrån Guiver s.a.s. kommer. Han är överhuvud för en högkyrklig kommunitet i Church of England, och det är allt jag vet om honom. Men fjärde kapitlet i hans ”Company of Voices” känns som att det är riktat mot lågkyrklighet. Kapitlet belyser tidebön utifrån protestantisk och särskilt lågkyrklig eller frikyrklig bönepraxis. Förvisso kan texten vara riktad åt det hållet, oavsett vad Guiver själv har för bakgrund. Church of England rymmer ju även evangelicals. Guiver argumenterar för den bundna bönen, även sådan som man inte nödvändigtvis känner starkt för orden i.

Det mest uppenbara sättet att argumentera för tidebön är kanske att tala om hur Psaltarens psalmer kan tala in i alla människors liv, fast de är skrivna för så länge sen i en värld så olik vår. Det är sant. Det kan de. Men det argumentet spelar helt med i vår protestantiska världsbild, den som kom till i den tidigmoderna världen som ett resultat av den frambrytande moderniteten. Guiver vänder på steken istället.

Fri bön ur hjärtat är den protestantiska idealbönen. Varje ord helhjärtat. Under förutsättning att det är ärligt finns något verkligen vackert i detta; jag har själv sett det och omedelbart fått känslan att här finns människor som är rotade i bön, som man kan luta sig emot. Samtidigt inser man lätt att om detta är det påbjudna idealet, inbjuder det till fejk av den som inte lyckas vara sådär innerlig. Det är inte helt lätt att hela tiden mena exakt allt man säger.

Innebörden av bönens ord är alltså inte allt som bönen är. Ibland förstår förmodligen Gud till och med det som vi inte säger, som ligger bakom våra ord som vi kanske inte ens förstår själva, säger Guiver. Kanske lika bra då att sluta sträva efter den där fantastiska innerligheten i formuleringarna, och nöja sig med ord som kanske inte perfekt motsvarar vad jag (tror att jag) vill säga?

”Att Psaltar-psalmerna är märkligt lämpliga trots att det bokstavliga innehållet är tämligen begränsat, måste delvis bero på detta: de erbjuder oss ljud att rytmiskt yttra, vars innehåll är tillräckligt relevant för det som ligger för handen.”

Apropå den ortodoxa liturgin, där det reciteras texter ur Skriften mycket länge, skriver Guiver

”vi skulle kunna kalla denna framåtsträvande textrecitering för strömmande bön. Texter, huvudsakligen ur Skriften (även om både psalmdiktning och poesi också väger tungt både i protestantism och ortodoxi) läses utan särskilt mycket plats för tanken. Effekten är som av strömmande vatten, som långsamt nöter ner sina stränder

Koncentrationsbönen rör sig medvetet från detalj till detalj. Den strömmande bönen ställer oss i ett panorama, och för våra ögon bort från detaljerna och för oss genom ett impressionistiskt nät av ord till bredare utsiktsfält. Ibland kan den hålla fram hela svep av trosbekännelsen eller frälsningshistorien. Den är vidvinkelperspektiv, i motsats till mikroskopet.

Den strömmande bönen bygger upp avlagringar under tid. Den liturgiska bönen verkar under huden, på ett sätt som liknar hur man lär sig ett språk i främmande land. Alla som upplevt detta vet hur språket byggs upp inom en, utan att man märker det. En ström av obegripligt prat strilar över en hela dagarna, och man verkar inte komma någonvart. Men längst bak i hjärnan smälts och bearbetas alltihop, så efter några månader upptäcker man att man kan samtala och börjar känna sig hemma på ett sätt som förefaller som ett mirakel. Daglig tidegärd arbetar genom ansamling under åren. Vad gäller den effekt den har på oss så lagras alltihop i det undermedvetna, jäser på och arbetar på sin omedvetna omvandling. Varje tillfälle i sig självt är vanligen omärkvärdigt. Den frukt som varar hittas inte där, utan i ackumulationen under åren.”

Guivers bok har några år på nacken men känns ändå som en del av en liten trend, av något blygsamt men dock växande. Själv har jag ingen erfarenhet av sådana kristna miljöer där fokus ligger helt på fri bön formulerad i stunden, men jag tänker på den frikyrklighet som samlas på Bjärka-Säby. På vad det är de lessnat på, i sina frikyrkotraditioner, som får dem att orientera sig mot de historiska kyrkorna. Åtminstone detta kapitel i ”Company of Voices” – de delar av fjärde kapitlet som jag bloggat om här, där står annat också – förefaller mig direkt riktat åt människor av ungefär samma slag som i kretsarna kring Bjärka. Människor med erfarenhet av en viss typ av kristendom, som vill vidare till, eller åtminstone vidga perspektiven med hjälp av något annat.

Jag har själv ingen egen erfarenhet av denna frikyrklighet fokuserad på fri bön född ur stunden, gärna kombinerad med mer eller mindre drag av biblicism. Ändå är det den som i hög grad präglat min syn av vad kristendomen är. Den synen har jag det senaste året försökt skaka av mig, och gå åt – tja, något annat. Ungefär åt Guivers håll kan nog vara ett rimligt ”annat”.

Vi håller på att lämna moderniteten bakom oss. Vi vet inte vart vi är på väg, men vi har börjat att försiktigt känna på tankar och metoder från tiden innan moderniteten invaderade oss, för att försöka lära oss av den. De ortodoxa och de katolska kyrkorna har inte låtit sig invaderas av moderniteten på samma sätt som de protestantiska. Därför har de användbara saker kvar i reservoarerna, som vi andra nyfiket sniffar på.

Rebella tar på sig sibyllekappan och spår att katolicismen – men i ännu högre grad förmodligen de ortodoxa kyrkorna – kommer att ha stort inflytande på hur den protestantiska delen av kristenheten utvecklas framöver. Det kommer ta ett tag innan vi riktigt får upp ögonen för östkristendomen, men det kommer.

Kommer det bli massor av bloggtexter kring den här boken? Jag vet inte alls, faktiskt. Det första kapitlet fanns jag svårgripbart. Jag gled lätt genom meningarna men förstod ändå inte riktigt vad jag läste. Nu har boken kopplat greppet om mig. Läsningen går inte fort, men sker med stort intresse.

Annonser

6 thoughts on “Den strömmande bönen som äter sig in under huden

  1. Det ser lite mysko ut det där resonemanget.
    ”Jag har själv ingen erfarenhet av denna kristendom. Ändå är det den som i hög grad präglat min syn av vad kristendomen är. Den synen har jag det senaste året försökt skaka av mig”

    Du har försökt skaka av dig en syn på något som du inte har någon erfarenhet av.
    Blir inte det lite som att säga att det verkar otäckt när andra kör bil, men jag har aldrig kört själv?
    Fast då kanske det är helt rätt att först upptäcka det där med att åka buss innan man vågar sig på att sätta sig bakom ratten i en bil.

    När jag var liten så var jag hemskt rädd för ormar. Då försökte jag lära mig så mycket som möjligt om ormar och efter ett tag ökade min kunskap och min rädsla minskade. Lite åt det hållet har det även varit för mig att upptäcka kristendom. Vad skrev de första kristna om sin tro och hur utvecklades de olika strömningarna till det vi ser idag. Om traditionen är riktigt lång så kanske det är ett tecken på att den inte kört i diket?
    Då kan ju tidebönerna vara en ingång till något som funnits länge. Ökenfädernas tänkespråk nämner någon tidebön och då snackar vi åtminstone 400-tal. Känns tryggt om man som jag är något nojig inför nymodigheter.

    Gilla

    • Jag tror att du också, när du närmar dig saker som är nya för dig, har en syn på vad det ska vara som du kan behöva avlära. Jag har sett det så många gånger, hos nybörjare inom olika typer av utövningar. Och de där uppfattningarna sitter verkligen i vägen.

      Det är inte ett ”resonemang”, direkt. I det här fallet är det ju så, som David Thurfjell så förtjänstfullt har förklarat, att det är väckelsedomens definitioner som vunnit slaget om vad en svensk uppfattar att kristendomen ”är”. Nära släkting i Livets ord, när jag var riktigt ung, har definitivt också gjort sitt till. Säg till den som upplevt det att det är konstigt att vara rädd för något man inte upplevt … jag har upplevt, om än på lite avstånd.

      Detta finns kommenterat mycket mer på andra ställen på bloggen.
      (Jag har ändrat någon formulering i blogginlägget, vilket möjligen gör så det ser mindre konstigt ut.)

      Gilla

      • Omformuleringen gör verkligen skillnad.
        Själv försöker jag intala mig att jag möter nya sammanhang med nyfikenhet och skepticism. Vet inte hur bra jag lyckas, men det brukar gå lite långsamt.

        Eller som någon sa i veckan; det har visat sig att föreningen mellan teori och praktik är svårare i praktiken än i teorin.

        Gilla

    • Varsågod! Så här långt förefaller boken ojämn. Innehåller guldkorn men även sånt som inte känns genomtänkt. Och så ren historik över tidegärd, den har jag inte kommit till än.

      Gilla

  2. Ping: Liturgisk ”folkets tidegärd”. Går det? | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s