Vår tid liknar medeltiden – och vi skulle behöva en ny Luther.

Vår tids kristendom har överlag stora likheter med folklig katolicism.

Så säger pater Carls, och då ska vi vara medvetna om att ”folklig katolicism” är något som sofistikerade jesuiter sällan har särskilt mycket till övers för. (Den argentinske påven, den där Bergoglio som på sin tid uppmanade seminarister till fromhetsövningar som inkluderad att röra vid statyer och liknande, är på denna punkt en jesuitisk anomali.) (Carls säger ”populär katolicism” men jag tror nog att det är folklig katolicism som anses. Folkfromhet heter ”popular piety” på engelska, och jag kan väl föreställa mig att det heter liknande på andra språk.) (Näej, nu får jag ta och sluta med denna parentesstapling. Kör igång själva blogginlägget, bruden!)

Nå. Vår tids kristendom har överlag en hel del likheter med folklig katolicism, säger Rainer Carls. Och båda liknar medeltiden, alltså århundradena närmast före reformationen. (Eller kanske väsentligt mycket mera än så. Jag vet inte om han syftar på hela medeltiden här, eller mest senmedeltiden, eller hög- och senmedeltid.)

Sola fide [tron allena]. Verk. [gärningar]

En sak som alltid förbryllat mig när jag har diskuterat med ickekatoliker i svenska sammanhang – och även med katoliker – är när jag bett dem försöka förklara för mig vad de menar med tro.

Man använder ordet tro på det ena och andra och tredje sättet, men vad är tro egentligen? Småningom kan man ana sig fram till att det är den totala tilliten i Gud.

Den totala tilliten till Gud. Har vi det?

Är vi troende. Eller tror vi att vi måste göra det ena och det andra och det tredje. Alltså: sola fide?

Man kan också gå över till sola opera. Endast verk. Jag måste göra det och det, i kyrkan och på den och den platsen,, och det och det och det. Vad med min tillit till Gud, den totala tilliten att Gud tar hand om det hela? Vi behöver båda tillsammans, och tilliten måste börja. Den är viktigast.

Ser ni: vad jag finner så tragiskt när jag gör denna jämförelse, är att den svenska mentaliteten i dagens läge – jag talar inte om Svenska kyrkan, utan den svenska kristna mentaliteten – egentligen befinner sig på samma plan som folklig katolicism.

Det är traditioner som är avgörande. Inte Bibeln.

Det är kyrkan som är avgörande. Jesus Kristus? näeh.

Det är sakramenten, åtminstone dop och så vidare, som är avgörande. Inte nåden. Nåden förstår man inte längre.

Opera, vad man måste göra, är avgörande. Inte att jag måste lita, total tillit.

Egentligen skulle vi, i dagens läge, behöva en ny Luther. Om man bara inte skulle säga ”totalt solus”, då skulle det fungera.

När man läser Luthers senare verk märker man hur han steg för steg måstat modifiera sina första extrema uttalanden. Det måste han ju. En tro utan verk, utan att jag gör någonting, det är ingen tro. Det är ingen tillit. Men jag ska inte tillräkna mig mina verk. Där hade Luther rätt! Det är Guds verk som jag får utföra.

Hela tiden ser man detta: Luther hade rätt i att betona skriftens betydelse, Jesu Kristi betydelse, nådens betydelse och trons betydelse. Bara man inte helt tar bort det andra.

Min lilla bloggserie baserad på denna inspelade föreläsning började i att de medeltida människorna inte förstod begreppet nåd. Nu är vi tillbaka där, tydligen, fast det gäller oss själva. Intet nytt under solen.

Jag har inte jättemycket att tillägga här. I mitt ständigt surrande bakhuvud finns förstås tankar om medeltid och renässans och modernitet och vad som nu ska ske när moderniteten visat sig ha runnit ut, i ett tempo som ingen kunde föreställa sig när jag var barn. Men jag kommer inte fram till något. Det får vara bra så här.

Det bidde fem blogginlägg baserade på det där föredraget. Jag vet inte om såna här textserier baserade på en enda källa är det som är mest intressant för mina läsare. Kanske det är sånt som mest är intressant för mig själv. Nå, i så fall må det vara så.

Länkar

Rainer Carls föredrag
https://ansgar.nu/podcast/ignatius-av-loyola-och-martin-luther-en-jamforelse-fke/

Annonser