Paradigmskifte kring skapelse, syndafall och livet efter detta. (Kanske handlar det allra mest om gudsbild, och resten är bara konsekvenser?)

Vi kan inte använda gångna tiders förståelse av saker och ting. Så kommer vi inte vidare. Eller rättare sagt: vi kan inte enbart använda förklaringsmodeller från en förgången tid. I så fall dömer vi oss själva till att leva i en evig kognitiv dissonans, mellan världen så som vi känner den och de religiösa sanningarna som utgår från antikens världsbild.

Det där med kognitiv dissonans, alltså den inre slitning som uppstår när man försöker leva med flera motsägande världsbilder, är inget som Rainer Carls säger. Det fyller jag i.

Alla citat här nedan kommer ur frågestunden efter själva föredraget, med en fråga från inledaren som utgångspunkt.

Inledaren:Vad kan det här säga in i vår tid just nu? Kan du säga nånting om detta, [inför reformationsjubileet]? Det har ju också kommit den här gemensamma deklarationen, Från konflikt till gemenskap

Jag uppfattar den där deklarationen som ett mästerverk av försonlighet. Men vad båda sidor är eniga om, är att vi behöver någonting som jag med ett vetenskapsteoretiskt begrepp skulle vilja kalla för paradigmskifte.

Ett paradigmskifte är exempelvis: tidigare uppfattade man att rummet var absolut, och så kommer relativitetsteorin. Plötsligt måste vi ändra hela vår rumsföreställning. Eller så här: ett paradigmskifte sker, när man uppfattat jorden som platt och plötsligt upptäcker att den är rund. Till en början kan man inte ens förstå varför inte de i Nya Zeeland ramlar av. Vi förstår att de inte ramlar av, men man måste förstå att detta är en plötslig ny impuls, en ny dimension. Denna nya dimension lyser fram ur texten [i Från konflikt till gemenskap].

Nu gäller det inte att konservera det gamla, utan att lägga märke till att vår tid har gått vidare. Det har den gjort därigenom att vi småningom har förstått, på grund av [utvecklingen inom] fysik och matematik och annat, till exempel att rummet och tiden är mänskliga föreställningar.

Tanken på ett liv efter detta finns inte i Bibeln. Det finns ingenstans i Bibeln där det står om livet efter detta.

Däremot talar man om det eviga livet. Och det eviga livet identifieras i Första Johannesbrevet med Jesus själv, såväl i sats [vers] två som i näst sista satsen. Alltså: att komma till det eviga livet betyder att Jesus Kristus blir närvarande. Sådana saker. Det är totalt paradigmskifte på gång.

Vår skapelseförståelse.

De flesta uppfattar ju skapelsen som att det har hänt för länge länge sen, och sedan dess kör jag för egen maskin. Gud sitter som pensionerad tekniker någonstans i universum, och tittar på hur jag kör mina egna saker. Jag måste bara se till att jag klarar slutprovet! och då måste jag visa att jag har kört ordentligt. Det är märkliga uppfattningar, som kommer med renässanstiden. Efter renässansen uppfattar människan sig som den fria varelsen, och därmed i sin frihet nästan som Guds motståndare.

Hur kan man förstå skapelsen? […] I Polancos årsskrift har jag en artikel om panenteism. Gud är i allt, och allting är i Gud. Det blir paradigmskifte.

Ur publiken: Innebär det också att tanken på ett kronologiskt syndafall, ett faktiskt syndafall i skapelsen …?

Syndafallet.

Då måste jag fråga vad betyder det att den första människan faller. När människan får sitt medvetande, så uppstår den första möjligheten att säga ett nej [till Gud]. Och det är syndafallet. Gud ger oss friheten. Sen kan man fråga Gud, varför Du gjorde den dumheten att Du inte lät oss förbli chimpanser? Då skulle ingen synd finnas i världen. Varför gav Du oss det här förnuftet, och den här friheten med vilken vi kan säga nej?

Varför gav Han oss det? Jo eftersom: skulle vi kunna älska utan att vara fria? Är kärlek möjlig utan frihet? Nej.

Om Gud vill meddela sig själv som kärleken till oss, och om vi är skapade ur Gud. Då måste han också ge oss denna frihetsmöjlighet.

Exakt vad syndafallet nu är. I Bibeln finns en berättelse om detta. En myt, halvmytisk, med djupa djupa konsekvenser för människans självförståelse.

Ur publiken: Den fysiska döden anges ju som en konsekvens av synden.

Det tror jag inte stämmer för hela Bibeln.

Alla säger ”vi kommer till himlen”. Är det sant? Är det inte den heliga staden som kommer från himlen till oss? Ber vi inte att ”komme ditt rike”? inte ”låt mig komma till ditt rike”. Jag tror att här läser vi inte Bibeln som det står. Vi läser den ju alltid inom vår tradition! och den är kanske inte alltid riktig.

Här sker alltså ett paradigmskifte, överallt. Om det inte sker, säger jag att kyrkan och kristendomen inte längre har någon chans i denna värld. Men om ett paradigmskifte sker – ta följande, för att demonstrera vad det kan betyda i sammanhanget.

Om jag just nu låter mig skapas av Gud – Gud är alltså den ständigt skapande – och jag säger till er vad Gud vill ha sagt (jag vet inte om jag gör det, jag kan ha sagt nej. Men om jag säger det). Vem hör man då tala i denna värld? Gud. Och samtidigt, när ni lämnar det här rummet har ni förändrats. Alltså har ni skapats. Vi är inte färdigt skapade. Skapelsen händer ända till dödsögonblicket. Annars skulle ju Gud sitta och rulla tummarna medan vi utvecklar oss själva! som om han inte var inblandad i det. En märklig föreställning!

Att rummet och tiden skulle vara mänskliga föreställningar är en svårknäckt tankenöt. Existerar inte rum och tid, vår tanke förutan? Näej? Man kan säga att vår uppfattning om rum och tid inte är perfekt, och att denna uppfattning därför bara finns i våra medvetanden men … hum. Jag säger pass, så länge.

De tre stora temana som berörs här ovan är väl annars hur man kan se på synden, det eviga livet och skapelsen på ett sätt som går att förena med vår tids världsbild. Allra mest hajar man kanske till över att pater Carls inte tror på livet efter detta, eller rättare sagt: han menar att det är en feltolkning, barnskor som vi borde trampa ur. Det eviga livet är att Kristus är närvarande, i våra liv, här. Nu. (Vad är det för grekiskt ord i original, undrar man omedelbart. Och hur kan det översättas.)

Om en svenskkyrklig biskop stod och sade sådana saker, skulle massor av människor omedelbart ställa sig upp och säga ”kättare!” Det är nog lite lättare, ibland, att vara jesuit än att vara biskop. Och det är nog också skillnad på jesuiters och biskopars roll – det är nog rimligt att Anders Arborelius säger det han säger, snarare än att han säger det som Rainer Carls gör. Men de som tror att Katolska kyrkan vaktar de eviga kristna värdena – och med det menar de 1800-talets och det tidiga 1900-talets kristendomstolkning – och inte tolererar något annat. De har så fruktansvärt fel. Sådan kristendomstolkning finns inom Katolska kyrkan, ja! se bara på SSPX, som nu verkar vara på väg att på allvar slutas in i Katolska kyrkans modersfamn. Men den uppfattningen är varken allenarådande eller tvingande. Den är inte ens norm.

Första gången jag hörde sånt här blev jag djupt chockerad. Jag tänker då kanske mindre på livet efter detta – det har aldrig ändå lockat mig. Som jag ser det är ”hoppet om evigt liv” den allra minst attraktiva beståndsdelen i det kristna paketet. Men den här bilden av skapelsen, av Guds relation till världen – eller snarare världens och vår relation till Gud – den kan vara rätt chockerande, för den som inte är inne på de tankespåren. En viss tillvänjning krävs.

Vissa delar av det som Rainer Carls säger har jag fortfarande svårt för, exempelvis åsikten att allt ont i mig kommer från mig själv men allt det goda från Gud (det avhandlades i förra blogginlägget). Frågan är i vilken mån det går att liksom klippa bitar ur de här resonemangen och strunta i resten. Det verkar nog som att bitarna sitter ihop till en världsbild.

Det här med Gud som sitter och tittar på, antingen helt overksam eller bara mestadels så, med plötsliga och oförklarliga ingripanden någon gång ibland. Det har Karen Armstrong förklarat för mig är en uppfattning som helt igenom hör ihop med moderniteten – alltså tiden som spirar från renässansen och framåt, med ett stort genombrott i och med upplysningen. På 1700-talet kallades denna gudsuppfattning för ”deism”. Det var upplysningsfilosofernas religiösa uppfattning. Så tänkte de, som mest av alla höll sig up to date med den tidens tänkande.

På något sätt tror jag att Rainer Carls paradigmskifte delvis för oss tillbaka till medeltidens syn. Vi måste landa där igen – nej inte exakt där, verkligen inte. Men den delen av modernitetens uppfattningar måste vi nog lämna bakom oss. Jag har trott att det inte finns någon väg tillbaka, men kanske det gör det? Inte genom att backa, utan genom att köra vidare till samma punkt på nästa varv i spiralen. Nästa varv i den hermeneutiska cirkeln, som någon försökte förklara för mig då för flera år sedan när jag inte alls hade redskapen för att förstå allt det här.

Vad tänkte Rainer Carls publik, där på Ansgarstiftelsen? Jag undrar jag om där inte satt en del människor som skulle ha skrikit högt (åtminstone inom sig, mentalt) om de hört exempelvis KG Hammar säga likartade saker. Visst pratar vår ärkebiskop emeritus och jesuitpater Rainer Carls delvis om likartade saker! Det är besläktade perspektiv, kanske ungefär som Luthers och Loyolas? Hammar vill också ha ett paradigmskifte, och att vi ska dra konsekvenserna av vår tid. Sen skiljer de sig en del i hur. Själv lutar jag nog mer mot Rainer Carls perspektiv än KG Hammars.

Om Rainer Carls har rätt i att detta paradigmskifte faktiskt står mellan raderna i Från konflikt till gemenskap. Då torde denna insikt genomsyra rätt stora delar av den västliga kristenheten – men jag vet ju inte om han tolkar rätt, på den punkten.

Haha, förresten. Så lustigt. Föredraget handlade om en jämförelse mellan Ignatius av Loyola och Martin Luther. Mina tankar glider raskt iväg till att istället jämföra Rainer Carls med KG Hammar. Som sagt: Rebella tar sig vissa friheter, med de texter och annat material som hon tuggar på.

Länkar

Ljudfil. Citatet från 1 tim 15 min, från frågestunden efter själva föredraget.
https://ansgar.nu/podcast/ignatius-av-loyola-och-martin-luther-en-jamforelse-fke/

Från konflikt till gemenskap. Står det mellan raderna om paradigmskifte? Jag har ingen aning.
https://www.lutheranworld.org/sites/default/files/dtpw-from_conflict_to_communion_swe_full.pdf

Det där med paradigmskiftet från att föreställa sig jorden som platt är förmodligen inte något bra historiskt exempel. Se Stephan Borgehammar i Sydsvenskan.
http://www.sydsvenskan.se/2017-04-24/varfor-luras-vi-att-tro-att-manniskor-pa-medeltiden-betraktade-jorden-som-platt

Annonser

2 thoughts on “Paradigmskifte kring skapelse, syndafall och livet efter detta. (Kanske handlar det allra mest om gudsbild, och resten är bara konsekvenser?)

  1. Jag har inte riktigt bearbetat färdigt föreläsningen än, men det var roligt att se att du också lyssnat…
    Nå, just specifikt när det gäller KG Hammar har jag ofta tänkt att problemet är/var att han var ärkebiskop. Det är svårt för en ärkebiskop att samtidigt vara mystiker, eftersom mystiker inte ger så stabilt ledarskap och inte riktigt pekar med hela handen. Åtminstone inte synligt. Och Hammar uppfattar jag som mystiker.

    Gilla

    • Lyssnade på den när den var rätt ny, men då talade den inte så mycket till mig. Sen googlade jag upp den igen för två veckor sen. Ser att Bengt Malmgren också plockat upp och spridit den. Den känns som en bra kommentar till reformationsjubileet.

      Säkert rätt om KG Hammar. Svenska kyrkan är vilsen kring vad man ska ha sina biskopar, inkl. -ärke, till.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s