På medeltiden förstod man inte vad nåd var

Är jag skapad av nåd, eller har jag förtjänat min skapelse?

Jag har inte förtjänat den. Jag kan aldrig avbetala den. Jag är alltså skapad av ren nåd. Gud kommer inte in och ger mig nåd först när jag syndat; han kommer in redan i att jag står här. Det är nåd. Oförtjänt gudsverk.

Detta är så typiskt mig. Jag tar ett föredrag, eller en bok eller något annat, som har ett huvudtema: i detta fall en jämförelse mellan Ignatius av Loyola och Martin Luther. Sen klipper jag lös små bitar som jag finner användbara, och struntar i det egentliga huvudtemat. intresserad är jag varken av Ignatius eller Luther.

Det är tydligen ganska vanligt att jämföra Loyola och Luther. Det finns tydliga likheter mellan dem, på många sätt. En av likheterna är att de båda betonade Guds nåd. Förstår jag jesuitpater Rainer Carls rätt, var detta något för tiden ganska nytt – eller kanske något som funnits mer tidigare, och glömts bort? Varför, i så fall? Hur gick det till?

Medeltidens människor lär ha varit religiöst ganska så plågade. Något hade uppenbarligen gått galet. Martin Luther tillhör de som nog hade sina egna demoner, men på detta även plågades av ett religiöst system som på något sätt gått i baklås. Kan det vara så att en bristande förståelse av nåden är en av ”bovarna” i det som gick snett, i medeltidens religiositet?

”Oförtjänt gudsverk.” Det var nog en ganska bra kortöversättning av nåd.

Citaten i det här blogginlägget kommer från ett föredrag, inspelat på Ansgarstiftelsen i Uppsala för snart ett år sen. Mot föreläsningens slut betar pater Carls igenom fyra av Luthers sola, fyra ”bara”. Vi brukar oftast säga ”allena” – nåden allena – men det är ju en ganska föråldrad svenska, så okej för bara eller enbart.

Sola gratia. Enbart nåd.

Mot det kan vi ställa något helt annat: sola opera. Enbart verk. Man måste göra det och man måste göra det. När man är kristen måste man göra så och handla så. Och så vidare.

Eller också kan det vara sakramenten. Sola sacramenta. Bara sakramenten. Under senmedeltiden var det så här att man döpte, man gick till mässan, man gick till nattvarden: sakramenten. Nåden? Jag undrar vem som på senmedeltiden förstod vad nåd är. Det var främmande. Och Luther betonade nåden, alltså Guds oförtjänta verk mot oss. Det var någonting oerhört riktigt. Skulle han bara inte ha sagt sola (solus)

[…]

När nåden blir psykologiserad, så att den anses handla om vår upplevelse av någonting, då har nåden förlorat sin nådekaraktär. Nåden är – vi kan gå tillbaka vad jag redan sagt. Är det en nåd att jag står här, eller är det min förtjänst? Och svaret ger sig ju automatiskt. Jag har inte förtjänat det och kan aldrig avbetala det. Alltså: allt vad jag är, är sola gratia.

Detta var bara två små utdrag ur föreläsningen. Jag kommer att tugga vidare på den.

Länkar

Pater Carls föreläsning på Ansgarstiftelsen. Citaten ovan från sisådär 47:10 resp. 1 h 2 min.
https://ansgar.nu/podcast/ignatius-av-loyola-och-martin-luther-en-jamforelse-fke/

Vandra vägen har bloggat lite om nåd på sistone.
http://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2017/03/23/vad-ar-egentligen-guds-nad/
http://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2017/04/01/naden-finns-overallt-men-man-hittar-den-i-kyrkan/
http://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2017/04/08/bor-vi-alla-i-djursholm-nad-for-nutidssvensken/

Peter Hallström: Brev från en förlorad son.
https://www.youtube.com/watch?v=UQxyFFdszS8

Bara stumma ögons förbehåll och aldrig nåd

Annonser

2 thoughts on “På medeltiden förstod man inte vad nåd var

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s