… i mina ovänners åsyn

Den gången för länge sen då jag var rädd, riktigt rädd, och till min stora förvåning började rabbla Herren är min herde – en bön, en kristen bön. Jag som inte var troende, alls. Men det är väl som de säger: i ett störtande flygplan finns inte många ateister.

Min exponering för kristet gods under mina unga år, de som mestadels formar en, får nog beteckna som måttlig. Herren är min herde hade jag dock lärt mig som körsångare. Förvånansvärt stora bitar av den satt kvar, i runda slängar tio år senare.

Min kör var inte kyrklig, men körledaren hade kontakter på många håll. Vid ett tillfälle när det var något stort kyrkligt möte i min hemstad blev vi engagerade att framföra ett par stycken ur Duke Ellingtons ”Sacred Concerts” – ”Lord dear Lord above, God almighty, God of love, please look down and see your people through” – samt någon tonsättning av Herren är min herde, plus möjligen också något annat som jag inte minns. Från den tillställningen kunde jag texten. Delar av den, som sagt.

En rad som jag inte mindes där på bergssluttningen är denna. ”Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn”, enligt 1917 års översättning som nog ligger närmast det vi sjöng. När jag började leta i det kristna arvet och kom ihåg den gamla Psaltarpsalmen (inte för att jag på rak arm visste att det var ur Psaltaren, men det gick ju fort att hitta) studsade jag på den.

I Bibel 2000 står det ”Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn”. Det är lika illa det. Att be att Gud ska ta hand om en, okej. Men att sitta vid Herrens bord och räcka lång näsa åt de som inte får vara med, känns det särskilt vettigt? Inte någonstans.

Det där Gamla testamentet. Det omöjliga. Det som egentligen skildrar en stamreligion, där Gud förväntas stå på sitt folks sida (samtidigt som andra folk har andra gudar, som står på deras).

Men nu har jag en tolkningsnyckel. Whoho! jag har en tolkningsnyckel.

När man ber tidegärden råkar man på fantastiskt mycket prat om alla dessa fiender. Den klassiska tolkningen är att läsa ”fiender” som allt som frestar en till synd – i förlängningen själafienden (hur bokstavligt man nu vill tolka den höge potentaten). Sitta vid det dukade bordet och räcka lång näsa åt Frestaren, det kan väl gå an.

Eftersom vi nu inte ska tolka allting bokstavligt.

Eftersom den kristna traditionen har tagit sig ordentliga friheter med det gammaltestamentliga materialet – ja inte bara med det, förresten. Hur gammal traditionen att läsa så är, vet jag inte, men jag blir inte förvånad om det finns judisk förlaga. Judarna hanterar nämligen sina heliga texter på alla möjliga sätt.

Den som skrev texten en gång tänkte säkerligen inte alls så. Men det kan vi lägga åt sidan. Det är irrelevant.

Rebella tycker om när saker trillar på plats.

Tidegärden blev verkligen en fantastisk dörröppnare. (Men jag får nog sluta tjata om det snart, innan mina läsare tröttnar på mig.)

Egentligen skulle jag inte alls blogga om det här idag. Jag har en hel serie blogginlägg nästan färdiga, utifrån ett föredrag av jesuitpater Rainer Carls. Såna där typiska Rebella-blogginlägg med långa citat i, mer citat än egen text – det är visst ett tag sen jag skrivit sådana?

Det handlar om skapelsen, vad synd är, syndafallet, bön, det eventuella eviga livet, Luthers solusar, med mera. Väsentliga saker, alltså, men denna söndags Psaltar-psalm, Herren är min herde, smet in emellan. Imorgon … från och med imorgon.

Länkar

Den gången för länge sen, på bergssluttningen.
https://rebellasandra.wordpress.com/2015/02/09/ensamhetens-amfiteater/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s