Nattvardsflöde

Om nu Kristus uppstår i församlingen genom nattvarden. Om man nu inte vill lägga allt fokus på eventuell närvaro i själva nattvardselementen. Symboliskt eller ej spelar mindre roll. Skillnaden är, tänker jag, var fokus ligger.

Om församlingen är Kristi kropp. Om detta uppstår, manifesteras eller bekräftas (stryk det som ej önskas) i nattvarden. Är det då riktigt vettigt att alla ska springa iväg åt olika håll och göra olika grejer?

Jag tänker på nattvardsgången på Pilgrims höstmöte på Nya slottet i Bjärka-Säby. I Slottskapellet står normalt stolsrader som i vilket kapell som helst, men på Höstmötet knökar man in maximalt antal folk genom att ta bort stolarna och låta folk sitta på golvet. När det sen ska nattvardas går ett antal pastorer (och kanske någon SvK-präst? jag har inte koll) ut i folkhavet för att dela ut. Då blir hela rummet till en virvlande nattvardskö, som inte har avstannat förrän alla har kommunicerat. Hela rummet är en rörelse. Det finns ingen möjlighet att springa iväg åt något egenvalt håll. Rummet rör sig gemensamt.

Jag tycker om altarringar. Jag tycker om när de används. Jag har brukat uppleva gående kommunion som mer individuell. Stå i kö för att få sitt, liksom. Min nattvard, min eventuella frälsning. Fokus på Kristi närvaro i den lilla oblatbiten, inte på Kristi återuppståndelse i församlingen. Så har jag åtminstone tyckt. Kanske det är dags att jag ändrar mig?

Om det är mycket folk i kyrkan tar nattvarden orimligt lång tid såvida man inte delar upp på flera stationer. Ibland kan man välja mellan gående kommunion längst bak och att gå fram till altarringen. Det är ju trevligt att få välja, kan man tycka. En station kan vara alkohol- och glutenfri, den andra inte. Alla får som de vill ha det, alla är glada och nöjda.

Men samtidigt splittrar vi upp. Skapar oreda i människoflödena i kyrkan. Det blir motsatsen till Bjärka-Säbys virvlande nattvardskö, där hela rummet blev ett enda flöde. Visserligen delades nattvarden på Höstmötet ut även vid altarringen, men det fanns inte en chans att välja en annan nattvardsstation än den som var närmast – och så är det ju normalt inte.

Om jag väljer att betrakta nattvardskön vid gående kommunion som ett flöde, en gemensam rörelse på samma sätt som vid Höstmötet, bara mindre tydligt. Då kanske det inte är så dumt, ändå?

Jo, jag gillar altarringen. Men att splittra upp flödet genom individuella valmöjligheter, det kanske ändå är dumt.

Jag ska nog vänja mig vid även gående kommunion. Det har sina poänger, faktiskt. Framför allt om man därigenom skapar det där flödet, även när det inte är lika övertydligt som det var på Bjärka i höstas. Man kan lära sig att se det, kanske. Vänja sig vid att se det. Skapa sig en medvetenhet om det.

Det är nog en poäng med att tona ner sina individuella preferenser.

Länkar

Virvlande nattvardskö på Bjärka-Säby
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/10/30/matematikbefriad-nattvard/

Annonser

3 thoughts on “Nattvardsflöde

  1. Att tona ner sina individuella preferenser är en god grundtanke.
    Samtidigt kan det även här finnas en gräns inom en som säger ”hit men inte längre”.
    För mig har den gränsen blivit snävare med åren.
    Min församling har nyligen bytt från brutet duklag (typ altarring) till gående nattvard. Dels för att spara tid – och därmed kunna fira nattvard oftare -, men även för att öppna upp för mer rörelse där man samtidigt inbjuder till ljusbäraren, bönekorgen, personlig förbön eller att bli smord med olja. Den flitige kan alltså hinna med 5 stationer. Visst blir det rörigt, men det blir också delaktighet.
    På veckomässan har vi fortfarande brutet duklag (fast oftast bara ett) och då nattvarden efter bönevandringen mellan olika stationer.
    Även om brutet duklag är något jag föredrar så blir den en bra kompromiss med gående natvard på söndagarna för att få fira nattvard oftare.

    Gilla

    • För den som av något skäl inte önskar ta emot blir nattvardsring och gå fram bänkrad för bänkrad den mest exkluderande varianten. Olika möjligheter med ljuständning och så minst. Jag skulle förmodligen kunna lära mig acceptera det med, om jag såg ett skäl. Nu tycker jag mest att det blir otydligt och rörigt.

      Gilla

      • För inte så många år sedan så fanns det frikyrkor där nattvardstjänarna gick runt i bänkarna och trugade. Då var det nog tufft att säga nej tack.
        Ännu tidigare var det tvång på att visa medlemskortet för att ta emot nattvarden.
        Bara för att ge lite perspektiv, det är definitivt inget jag förordar.
        Jag kan tycka att det blir lite väl individualistiskt med många stationer där man får välja. Men å andra sidan så kan jag se det som ett erbjudande från Kristus att möta honom på flera olika sätt.
        Och vem är jag att säga nej tack till Jesus Kristus eller att döma andra människor över deras sätt att möta Honom?

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s