Diagnos: för högt prästtempo

Åh! Nu hajar jag! Nu vet jag vad som är felet i den här högmässan! Varför den känts så avig, flipprig, varför den liksom haltat.

Prästerna har för bråttom. De lämnar inte plats åt församlingen, som inte hinner med och därför ger onödigt svagt församlingssvar, mycket mindre än man skulle tro med ledning av hur mycket folk det är i kyrkan.

I sanningens namn: så här har alla högmässor jag varit på i modern tid funkat, utom på två ställen. Dels den där underbart vilsamma högmässan i Helga Trefaldighet i Uppsala, den som kändes så enkel omärkvärdig och trygg. Dels den förortskyrka där en helt igenom vithårig samling människor i kyrkbänkarna verkligen bär sin högmässa – som därför uppfattas som just deras, snarare än prästens. (Och så ska det väl vara. Eller?)

När församlingssvaret blir svagt, om en redan glest besökt gudstjänst stressas av en präst som inte ger tillräcklig plats för församlingsrespons, då blir högmässan pinsam. Då funkar den inte riktigt. På det finns en finfin lösning, som man tagit till på många håll: byta ut högmässan mot någon annan gudstjänstform, en med mindre mängd dialog mellan präst och församling. Voilà, låt församlingen tända lite ljus istället så är allt frid och fröjd. (Eller inte.)

Jag har sällan hajat var problemet legat. Jag har trott att det har varit församlingen som varit för svag, som inte kunnat sin högmässa. Sanningen är istället att den inte släppts fram. Just den här kyrkan är så välbesökt och församlingen såpass på bettet, att man trots prästsnabbheten har en bra bit kvar till pinsamhetsgränsen – möjligen med undantag för Kyrkans förbön. Jag har antagit att skälet till att församlingssvaret ”Och möter oss med kärlek” är så tyst, är någon märklig lokal kultur att församlingen faktiskt inte ska läsa med just där.

Det här fenomenet måste ha uppstått med mikrofonerna, eller kanske snarare: lagom lång tid efter mikrofonerna infördes, så folk börjar inbilla sig att bara man har mick kan man prata nästan precis som vanligt. Det kan man inte. Man bör i största allmänhet dra ner på tempot en hel del när man pratar inför folk – och om man gör det som en del i en talkör, där en folksamling ska svara, då måste man växla ner ytterligare ett par hack. Till talkörstempo. Åminstone i stickrepliken som lämnar över ordet till församlingen. Annars vet inte församlingen när den ska börja, och hinner varken lyssna in präst eller varandra. Och så slutar församlingen ens försöka flika in ”Och möter oss med kärlek”.

Som alla flitiga läsare av denna blogg vet är Rebella ganska nybörjare på det här med gudstjänster. När jag inte hinner med blir jag stressad, och känner mig klumpig och avig. Sen blir jag irriterad, hittills oftast utan att förstå varför.

Första gudstjänsten jag gick i den här kyrkan var en familjemässa med hejdlös stilblandning som jag i och för sig inte trivdes med, men jag är inte målgruppen för en familjemässa så den hoppar jag över. Jag har faktiskt ingen aning om huruvida den innehåller några dialogelement mellan präst och församling alls. Men den andra jag gick gav mig spunk. Jag visste inte varför, bara att jag kände mig skakad och omrörd samtidigt. Något var fel, men vad? Rebella tycker inte om att inte fatta saker. Jag blev så irriterad att jag gick under kommunionen. (Det blev lite krångligt, eftersom det längst bak i nattvardskön stod någon som jag kände igen. Jag gömde mig på en bänk längst bak, tills vederbörande kommit så långt fram att han inte kunde se mig när jag smet iväg. Rebella ögontjänare.)

Nu har jag hajat. När saker är begripliga blir de vips mycket lättare att palla med. Går det här felet att acceptera och stå ut med? Förmodligen. Förhoppningsvis. Rebella kan väl inte räkna med att på egen hand lyckas uppfostra det lokala kleresiet, men jag är less på att hoppa runt. Jag får väl bli tillräckligt på bettet för att hinna med i svängarna – och när det ändå inte funkar, bara tystna och vara nöjd så. När jag vet vad det handlar om ska jag väl inte bli lika sjösjuk.

Det är dags att ge en församling tre månader, för att se om det funkar att stanna. Den här är väl mitt bästa och rimligaste alternativ, trots allt.

Nu vet jag vad som var så vilsamt i Helga Trefaldighet i Uppsala: rytm och balans. Prästen har taktpinnen. Använd den rätt, ge församlingen det svängrum den behöver så blir det balans mellan skepp och kor. Den här kyrkan där jag funderar på att kanske slå mig ner har en smula övervikt åt koret till. Det är inte riktigt bra, men jag har varit med om värre.

Annonser

5 thoughts on “Diagnos: för högt prästtempo

      • Nej, oftast inte (men ibland), men själva grejen att församlingen blir passiv, vilket leder till ännu högre tempo, vilket leder till ännu mer passivitet osv. kan ju förekomma även utan en skriven liturgi. Dessutom deltar jag i SvK-gudstjänster ibland och känner igen det där ifrån. Det är en speciell känsla i luften som på något sätt visar om man förväntas ge respons eller inte. Och när det blir negativa spiraler enligt ovan så lider alla. Prästen lider av bristande gensvar, församlingen lider av att inte förväntas vara med osv. Att gå i otakt är aldrig bra, oavsett gudstjänstform.

        Gilla

      • Spiral, ja precis. Säkert svårt, oftast, att identifiera grundorsaken. En stor ”bov” i många fall är säkert glest besökta kyrkor, där folk sätter sig utspritt. Undrar vad församlingen skulle säga om prästen krävde av dem att sätta sig närmare varandra?

        Sen undrar jag om inte präster kan få ”ovanor” på ställen där församlingssvaret är svagt, som de tar med sig till nästa kyrka. Och där hämmar prästen församlingen utan att ens vara medveten om det.

        Men detta borde vara basalt, tycker jag, i prästens utbildning. Lite dirigentkunskap, liksom.

        Gilla

  1. Församlingssvar är väl en god hälsoindikator för en församling?
    Vi har ganska mycket av det och just församlingens gensvar på allt från psalmsång till växelläsningar är en av de saker jag verkligen gillar med min församling.
    Gudstjänster inom SvK eller frikyrka där församlingssvaret är svagt – oavsett tempot liturgen kör med – blir lätt trista och enahanda.
    Jag tror dock att en präst/pastor lär sig uppskatta församlingens svar och ger utrymme för det.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s