… genom att bli lik honom i en död som hans

Ibland undrar man hur folk har tänkt. Jag tänker dels på Paulus, och dels på vem det nu är i Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby som satt ihop deras tidebönsbok för fastan. Möjligen är det istället någon i det italienska klostret Bose jag borde muttra över, eftersom Bjärkas tidebönsbok tydligen har kopierat en hel del av sitt koncept från dem.

Under passionsveckan används som antifon till Sakarias lovsång detta citat ur Filipperbrevet, 3:10.

Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans.

Jag pallar inte det där citatet. Jag vill bli lik Honom genom en död som hans? Ursäkta mig, men det vill jag verkligen inte alls. Borde jag vilja det? Verkligen?

Det är som om texterna i tidegärdsboken samspelar med varandra på många plan. Psaltar-psalmen omges av en antifon, en liten textsnutt som är menad att belysa eller färga läsningen av psalmen. I Bjärka-Säbys tidebönsbok är antifonerna ofta ur Nya testamentet.

Antifonen är ju dels textsnutten i sig självt, ett lösryckt citat. Men den för också med sig ett helt associationspaket, ibland flera olika. Hur man relaterar till dem beror säkerligen på vad man redan har med sig i bibelkunskap och -kännedom.

Under mina dagar på Nya slottet var det mycket Jeremia och Hebréerbrevet i textläsningarna. Då hade jag tid att gå in i det, läsa hela Jeremias bok och hela Hebréerbrevet. Få lite sammanhang i det hela. När citat ur de böckerna sen dök upp under tidegärden, som antifoner eller som textläsningar, pekade de mot en större bild än vad bara själva citatet sade.

Då hade jag all tid i världen, men just nu är en upptagen vecka för mig. Jag hinner inte gå in i texterna så. Den som är uppvuxen med kristen tro och bibel har liksom redan gjort det här förarbetet, föreställer jag mig. Jag skrapar väl lite mer på ytan, just nu. Annat hinner jag inte.

Det var Karen Armstrongs ”För Guds skull” (The Case for God) som lärde mig om den gamla bibeltolkningsmetoden quadriga, där alla texter läses på flera olika sätt. Ursprunget var att tolka texten historiskt-bokstavligt, allegoriskt samt moraliskt alltså med tillämpning på en själv. (Det finns flera formuleringar av det där, och detaljerna spelar just nu mindre roll.) Småningom lades även till att tolka texten med syftning på de yttersta tingen eller det himmelska. Quadrigan blev omodern och pensionerades någonstans vid tiden för reformationen – före eller efter vet jag inte. Kanske det var själva den förmoderna tiden som gjorde den föråldrad; i så fall låg samma krafter bakom både quadrigans avskaffande och reformationen. Men är det inte som att den litegrann finns kvar i tidegärden? där texter genom att hopkopplas med varandra på olika sätt blir lästa genom andra glasögon än annars?

Citatet ur Filipperbrevet sparkar bryskt ut mig ur detta förmoderna, i den moderna tidens ögon flummiga bibelläsande. Jag läser som om textens jag var jag, Rebella – men det går ju inte! Vad menas, på riktigt? undrar jag, men har inte tid att bita mig igenom hela Filipperbrevet för att möjligen få en chans att förstå. Jag vet inte om jag har lust heller, faktiskt. Det där är ju bara inte klokt.

Konceptet tidegärden innehåller en del trixigheter. Oftast är det Psaltar-psalmerna som kräver en smula liksom hantering, för att man ska kunna förstå dem på ett i sammanhanget rimligt sätt (som normalt skiljer sig en hel del från vad den som ursprungligen diktade psalmen tänkte sig). Man får liksom skifta perspektiv. Det blir väl ungefär som att lämna det där bokstavligt-historiska läsningssättet, för att istället tillämpa ett annat – som säkert ofta kan beskrivas inom ramarna för quadrigans fyra.

Vad gäller texter ur Psaltaren brukar jag klara att lyfta på hatten och gå vidare. Denna gång går det inte. Dels är det en nytestamentlig text, i genren brev – dem tänker man väl ofta lite bokstavligare kring? – men framför allt: den upprepas hela veckan. Här slår Rebella stopp i maskin.

Det är tre morgnar kvar innan veckan skiftas, och Palmsöndagens Benedictus (Sakarias lovsång) omges av en annan antifon. Dessa tre morgnar tänker jag inte lauda med den den texten – icke sa Nicke. Det får bli texterna för ”Bön under dagen” istället för morgonbön, resten av veckan. Eller så löser jag det på annat sätt. Det visar sig.

Någon har lagt dit denna antifon att användas sju morgnar i rad.

Hur tänkte vederbörande?

Annonser

13 thoughts on “… genom att bli lik honom i en död som hans

  1. Jag vet inte hur ”död” quadrigan är som sätt att närma sig texten, jag känner definitivt igen det från min uppväxt så åtminstone i någon form ligger det kvar i katolska förhållningssätt till texterna. Jag har inte hört det kallas quadriga, men att texterna måste närmas och läsas i olika lager – kontextuellt/historiskt, allegoriskt, moraliskt och eskatologiskt – känns spontant som precis det jag är uppvuxen med (i Sta Eugenia och med föräldrar som umgicks en hel del med stockholmsdominikanerna, så mycket intellektualiserande kring tron blev det vid middagsbordet – det påverkar förstås också).

    Att antifonen oftast är tagen ur NT är för att uppenbarelsen i GT i kristen (åtminstone katolsk) läsning måste förstås utifrån uppenbarelsen i NT och Ordet som blev människa, dog och uppstod. Allt förinkarnatoriskt, om jag får kalla det så, måste tolkas och omtolkas i inkarnationens och uppståndelsens ljus. Därför får NT-citat kasta ljus över psalmverserna och naturligtvis är det meningen att hela det sammanhang citatet kommer ifrån liksom ska ”följa med” läsaren, att hela NT-sammanhanget citatet kommer ifrån har relevans för förståelsen av psalmen.

    Det där gäller ju för övrigt inte bara tidebönen, samma sak gäller för texterna till dagens mässa. GT-texten, psaltarpsalmen, episteln och evangelietexten formar en helhet som ger kropp och ljus åt dagens och kyrkoårstidens tema (i en genomtänkt mässa kan också församlingssången, kommunionantifon/communio, och kanske till och med postludiet bidra till detta). En bra predikan borrar djupare i en av texterna eller visar hur texterna hänger samman, och ger såväl kontextuell fördjupning som eskatologiskt perspektiv och koppling till samtiden.

    Men hur läser du texten du brottas med nu (som väl för övrigt är Filipperbrevet och inte Filemonbrevet, eftersom det senare bara har ett kapitel och helt handlar om slaven Onesimos)? Som att ”en död som hans” absolut måste gälla tortyr och korsfästelse? Jag läser spontant, utan att kunna grekiska och utan att orka slå upp andras interpretationer, snarare texten som att dö i tjänst för världen, att dö bort från synden eller att dö till nytt liv. Ett parallellställe som kan ge perspektiv på raden är Romarbrevet 6:1-14. Ger det annat ljus åt psaltarpsalmerna om man förstår ”hans död” på andra sätt än det strikt fysiska?

    Hur vederbörande tänkte? Tja, kanske vederbörande ville ge nya vinklar på vad det är att, som sägs i andra brev, bära hans död? När jag stöter på bibeltexter och citat som jag verkligen inte fixar för att de är så totalt bortitok i min första läsning dröjer jag kvar i dem. Om jag inte tar itu med dem på en gång ligger de kvar och skaver, jag behöver bearbeta dem, tillåta mig att tycka att Skriften gör ont, undersöka olika läsarter och förståelseskikt. Nu är vi möjligen väldigt olika, men så fungerar i alla fall jag. Om jag försöker med Luther att ”lyfta på hatten och gå förbi” slutar det bara med att jag blir jättearg på just det textavsnittet…

    Gilla

    • Alltså. Att jag blir så stressad av det här är delvis för att jag inte har tid med det. Om jag ska fortsätta låta textkombinationer skölja över mig, om jag tog itu med alla oklarheter, hur skulle jag hinna något annat? Mao brottas jag inte alls med den där texten. I så fall hade jag inte bestämt mig för att undvika den. Jag hinner inte. Jag får tid igen lagom till att tideboken gått över till något annat. Som jag skrev i texten: jag har ju inte baskunskaperna för det här. Jag får börja från nästan noll i det allra mesta. Evangelierna har jag hygglig koll på, men bara små delar av GT och breven nästan inte alls. Jag borde kanske tidebe exakt samma laudes en hel vecka, istället för att följa boken … isåf tar man söndagens, va?

      Jag ser att jag inte alls bloggat om vad Karen Armstrong skrivit om quadrigan, och blir förvånad. Förmodligen skar jag bort planerna på det blogginlägget för att äntligen lyckas bli klar med det bokkapitlet, ”The Case for God” innehåller så mycket! Engelska Wikipedias artikel verkar ganska bra.
      https://en.wikipedia.org/wiki/Allegorical_interpretation_of_the_Bible
      Men jag tänker nästan helt utifrån Karen Armstrongs beskrivning, när jag resonerar om de här sakerna. Till slut blir jag väl tvungen att gräva fram den boken igen och blogga den biten.

      Att katolska och ortodoxa traditioner har kvar mer av de här sätten att läsa är precis vad jag förväntar mig – reformationen kastade ut allt, typ. Köpte moderniteten till 100%, medan katolicismen (och gissningsvis även ortodoxin) tyckte ”vänta lite här, nja, alltså, okej, jovisst, men inte riktigt allt”. Ungefär så, inbillar jag mig.

      Ja, den där helheten med veckans texter. Där finns även en veckans Psaltar-psalm, fortfarande, i Svenska kyrkans ordning, men inte obligatorisk på något sätt. Det finns församlingar som ser till att använda den under veckan men åtminstone i Stockholms stift tror jag det är rätt få. Och jag tror det är väldigt få präster som försöker knyta ihop texterna i sin predikan. Normalt predikas det över en av dem. Mycket riktigt är trenden att minska antalet textläsningar till bara evangeliet.

      Banne mig. Era traddisar benämner nymodigheter i kyrkan modernism. I SvK skäller de mer traditionellt sinnade sånt de ogillar för liberalteologi. Men moderniteten har väldigt, väldigt mycket med Svenska kyrkans problem att göra. Visst har vi nått fram till en tid när vi inte längre godkänner moderniteten rakt av? Det finns numera gott om skildringar som analyserar moderniteten istället för att bara ta den för given, inte enbart utifrån det postmoderna paradigmet. Karen Armstrongs ”The Case for God” var ett otroligt lyckokast att jag hittade, såpass tidigt som jag gjorde. Det finns fler som skriver om det, men nog inte jättemånga i den mer populära genren.

      Nu flummar jag ut. Iaf. SvK (och protestantismen i stort?) verkar inte ifrågasätta moderniteten, alls. Där har vi ytterligare en problembeskrivning.

      Gilla

      • Jag var på en föreläsning med p Ulf Jonsson i tisdags om skillnader mellan ”katolsk” och ”evangelisk” kristendom, och han pekade på någonting som jag tror är en sorts nyckel här. Det är generaliserat, förstås, så behöver inte gälla partikulärt, och i viss mån tror jag möjligen att åtminstone vissa av skiljelinjerna i SvK går mellan de som tänker mer ”katolskt” i åtminstone en del avseenden (ssk relationen mellan person och gemenskap, kanske) och de som tänker mer ”evangeliskt”. Det p Ulf föreslog var att det evangeliska tenderar att skala bort, så att man får ut ett ”sola”: Sola scriptura, sola fide, sola gratia, solus Christus, soli Dei gloria. Man hittar något enda. Det katolska är mer att ta in alla möjliga och omöjliga erfarenheter i helheten – ju mer man lägger till desto fullkomligare blir det, typ. Apofatisk och katafatisk teologi kompetterar varandra, de är två sidor av samma mynt. På samma sätt finns det alltid flera sätt att närma sig såväl Skrift som Tradition.

        …och jag tänker att en del av våra inomkatolska brottningsmatcher beror på att det som nutidsmänniska, särskilt i den av moderniteten präglade västvärlden, är svårt just att omfatta det draget i det katolska. Men att hålla fast vid att just specifikt en viss utformning av mässan och just specifikt vissa fromhetsövningar är ”riktigare” än andra, det är egentligen rätt okatolskt.

        (Nu blev det Facebookkontot som fick underteckna den här gången. Det gillar jag egentligen inte, men gmail bråkar med mig.)

        Liked by 1 person

      • Den analysen ligger det väldigt mycket i. Nu är väl frågan vad ”evangelikalt” betyder i sammanhanget, men jag tror till och med man kan kalla det för allmänprotestantiskt – sen finns det förstås enskilda både personer och sammanhang där det inte stämmer, men ändå. Det är en allmän sanning, typ, att där protestanter svarar antingen eller på en fråga svarar katoliken både och. Typ. Närmast en kliché.

        Jag hittade en bra artikel om quadrigan, ska se om jag hittar igen den … här. Jag vet inte alls vad sajten är för en, men iaf.
        https://theopolisinstitute.com/rehabilitating-the-quadriga/

        Protestant-fundisarna vill bara läsa bokstavligt.
        KG Hammar vill bara se metaforer.
        Likaså ärkebisp Jackelén, som tycker att om man tolkar jungfrufödseln bokstavligt missar man hela poängen (okej, hon har säkert modifierat sig sen, men iaf)
        John Dominic Crossan är isåf lite ovanlig, som med sin katolska bakgrund hamnar så benhårt i metafor- och liknelse-spåret. Han tycker att nästan alla avsnitt i NT skriker till honom ”I’m a parable, dummy!” Men visst, katoliker trillar också dit. Intressant tanke ang. era interna strider mellan olika grupperingar.

        Jag har liksom utgått från att quadrigan numera är omöjlig. Att den moderna tiden gör den omöjlig. Kanske jag istället bör tänka att vägen till den har blivit knöligare.

        Faktum är att den halva termin på ”konvertitkursen” som jag gick innan jag hoppade av i stor frustration mejkar mycket mer sens i sånt här tänk. För att inte tala om Tina Beattie.

        Den är farlig, den där tidegärden! Vilka processer den kan sätta igång.

        Gilla

  2. Verkligen!
    Den moraliska tolkningen av ”en död som hans” borde inte vara så svår att ta till sig. De eskatologiska kan också vara någorlunda lättsmält, eller inte beroende på det personliga förhållandet till eskatologin.

    Att en antifon används alla dagar i veckan under en kort period är inte konstigt om den passar väl in i kyrkoårets tema. Det blir ju inte oftare än trefaldighetstidens en veckodag var fjärde vecka, som också summerar upp till ungefär sju.
    Completoriets antifoner förekommer betydligt fler gånger under året.
    Att man blir matad med samma antifon i slutet av påsk eller julfastan tycker jag ger en bra landning inför högtiden.

    Gilla

      • En moralisk tolkning skulle kunna vara att leva sitt liv med andra i fokus och inte sig själv. Att ge av sitt liv, sin tid, sin energi för att hjälpa andra. Det är något jag kan leva i när jag hjälper till på sopplunchen och det bibelordet passar för mig in i det sammanhanget.
        En eskatologisk tolkning är att på den yttersta dagen, när de döda ska uppstå och dömas till den eviga elden eller benådas till ett liv inför Guds tron, så kommer mitt liv att bedömas i ljuset av Jesu liv. Har min tro, min kärlek och förtröstan på Jesus som min frälsare genomsyrat mitt liv i tankar, ord och gärningar så att min död blir like en ”död som hans”?

        Jag är inte förvånad om dessa resonemang kan verka främmande, men lite av kommentarsfunktionen är ju att utbyta tankar och ungefär så här tänker jag.

        Gilla

  3. Ping: Nu förstår jag. Först nu. | Rebellas andra

  4. Det börjar sjunka in lite. Kanske.

    Citatet var i sammanhanget antifon till Sakarias lovsång, som ju handlar om den då nyfödde Johannes döparen. För mig klickade det in i ”martyrium”, och jag hade väldigt svårt att se något annat. Och det bör väl vara den bokstavliga/historiska tolkningen, då.

    Dina verser ur Romarbrevet, Magdalena. Dopet som en symbolisk död. Det var väl därför dopkandidaterna skulle tryckas ner under vattnet. Dö ifrån sina synder. Okej. Det är då den allegoriska tolkningen, rimligen.

    Det du skriver som den moraliska tolkningen, Peter. Det kopplar tillbaka till det relativt nyliga blogginlägget om livshållning, och Magdalenas beskrivning av hur man kan anlägga ett kristet perspektiv på mina tankar där.
    https://rebellasandra.wordpress.com/2017/05/13/sekular-insikt-speglad-mot-svart-natthimmel/

    Och tolkningen med syftning på de yttersta tingen … okej. Så kan man tänka, alltså.

    (Ja, det tog mig en oherrans tid att skaka av mig obehaget kring det här citatet.)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s