Tillbaka i bruset

Min ambition att snappa så mycket som möjligt av det musikaliska kring Bjärka-folkets tidebön skapade en liten krock med en reträtts egentliga, normala syfte. Jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna lösa det. Det blev så att jag huvudsakligen släppte det. Jag hade trott att det skulle vara svårt men jag lyckades faktiskt relativt bra med det. Det som ändå blev kvar gjorde att jag utöver deltagare blev lite mig till lite av observatör under tidebönerna. Jag behöll ett liksom observant sinnelag, som nog hade varit skönt att lägga av helt men det störde inte så mycket som jag hade trott. Först sista dygnet tog jag tag i det på allvar. Då drog ambitionen upp mig ur det lugn som jag annars vistats i under ett par dygn. Vad har jag normalt för stressnivå, undrar jag? när skillnaden känns så här tydligt?

Stänga av stimuli är tydligen en funkis metod för nedvarvning. Nu körde jag inte hypertyst soloretreat, särskilt inte första och sista dygnet, och var väl inte helt strikt på egentligen någonting. Restriktivitet, återhållsamhet, blev modellen snarare än totalt noll på diverse punkter, och försiktiga nybörjarsteg i sånt som för många andra är självklart. De två dygn jag sjönk in i lite mer total tystnad var i alla fall oerhört behagliga. Jag kom att sky ljud helt självmant. ”Så de slamrar och låter, inne i matsalen. Nä, hellre in i tysta rummet och äta där.”

Vi är nog lite övermatade med stimuli i vårt samhälle, sådär allmänt. Och har vi en stund då vi kunde bara vara, plockar vi upp våra mobiler. Jag tror det gäller rätt allmänt faktiskt.

Om jag gör om det här ska jag ha en liten programmerbar timer med vibratorläge, som varslar mig tio minuter innan varje bönetimme. Jag tänkte använda armbandsuret, men att hålla på och kolla på det var faktiskt en liten stressfaktor som jag gärna tar bort. Mobilens programmerbara alarm är perfekt, men att ha mobilen i närheten är dumt, ger för många andra frestelser.

Det sjungna öppnar hjärtat, gör det mottagligt. Sången ändrar mitt läge från kritisk, intellektuell läsning, till en helt annan typ av praktik. Det är nog få människor som sjunger en fullständig tidebön på egen hand. Jag bangar lite för det. Om jag bott i en liten stuga i skogen så … men om jag tänker en psalmton medan jag läser texten ändras mitt förhållningssätt till den. Det blev en bra inkörsport, det här.

Jag kan verkligen inte säga att jag helt har landat i tidegärden som böneform. Rimligen kräver den träning, som det mesta här i världen. Mest lättillgängliga är de återkommande nytestamentliga inslagen. Marias lovsång och Symeons lovsång går ganska lätt att göra till sina. Innebörden i texten ändras lite, när man gör det. Och det är väl okej. Kanske det till och med är det enda riktigt rimliga sättet att använda s.k. helig skrift?

Innan jag lämnade Nya slottet beställde jag en bok från Amazon, som jag hittat i biblitekets bokhylla och vill ha ett ex av. Den ortodoxe munken Anthony Bloom (1914-2003) kom ursprungligen från Ryssland men blev biskop och metropolit i Storbritannien och Irland. School for Prayer, utgiven på svenska som ”Ärkebiskopens böneskola”, verkar vara hans mest kända bok. Den är liten och tunn, mindre än 100 sidor, och berör saker som man alls inte tänker på när man hör ordet ”böneskola” vilket i sig är intressant. Förmodligen kommer mer om den på bloggen när Amazon väl levererat min bok.

Mer personliga saker finns det också, vad gäller upplevelser och lärdomar under min semi-tysta retreat. Jag undviker numera att skriva för mycket om sånt, för att inte lämna ut mig för mycket.

Jag är iaf mycket nöjd med min vistelse på Nya slottet. Människor på mitt stadium i kristet liv förväntas nog inte åka på soloretreat, men jag har ju nu en tendens att göra saker i bakvänd ordning. Om jag betraktar det utifrån blev det lite halvdan nybörjarretreat, på en del sätt, men nog fullt tillräckligt för mig.

Jag hade valt tyst kupé på tåget hem. Jag upplevde den som ljudligare än sådana brukar vara, men det kan mycket väl bara vara min upplevelse. Sista natten hade jag sovit dåligt. Sömnbristen gjorde säkert också sitt till när jag landade i centrala Stockholm mitt i en brusig lördagseftermiddag och fann det snudd på plågsamt.

Annonser

2 thoughts on “Tillbaka i bruset

  1. Hej; bara som en liten faktaupplysning till den som är intresserad. School of prayer utgavs pånytt i mitten av 90talet med ny översättning under titeln Bönens Skola. Författarnamn som anges på den utgåvan är Metropolit Anthony. Utgåvan som kallas Ärkebiskopens böneskola är från början av 70talet, och jag tror den har just Anthony Bloom som angiven författare.

    Gilla

    • Mycket god upplysning, tack! Jag köpte på engelska, vilket väl är originalspråket. Även ”Bönens skola” verkar vara slut på förlaget, så vill man ha boken på svenska blir det till att köpa antikvariskt. 70-talsutgåven är inte jättebra översatt så jag gissar att det är bättre att isåf sikta på 90-talsvarianten.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s