Erfarenhet först, teori sen – om alls

Den som vill nalkas den kristna tron gör typiskt så genom att börja gå med till gudstjänst, inte sällan med någon god vän. Mer sällan nalkas man via introduktionslitteratur, sådan läsning kommer senare om alls.

Rebella är inte typisk, mao. Inte för att den tanken var direkt ny.

Tro går nämligen inte att undervisa från generation till generation; mötet med Jesus Kristus handlar om något annat.

Visst mått av undervisning torde behövas för att folk ska tolka sina upplevelser enligt kristet alfabet, iofs. Men skribenten har en poäng. Jag minns inte många smack av min dogmatiskt korrekta men väldigt ointressanta konfaläsning, inte heller av de gudstjänster jag som konfirmand satt av bara för att man skulle göra det. Men jag minns själva konfirmationsriten med den första nattvarden.

Jag har betett mig litegranna som … um.

En gång för länge sen skulle jag lära två grabbar ett sällskapsspel. Jag förklarade reglerna och tyckte att vi kör väl en provomgång, så fattar ni hur det funkar. Det ville inte de. De ville vara säkra på att ha förstått exakt hur allt funkade innan vi satte igång. Stön, tyckte jag. Evighetsjobb. Är det ens möjligt?

Ja – är det?

Men ändå. Trots allt. Jag kunde nog inte ha börjat på något annat sätt.

Kan du höra honom komma – ej i buller och gny,
ej i tordönets sprakande dunder –
Nej, han vandrar i sin örtagård lik himmelens sky
i morgonens solstänkta lunder – –

Kan du höra honom komma, att han kommer som en psalm
– så mjuk och så drömmande stilla
han vandrar dig till mötes i dagarnas kvalm
och han vill dig inte alls något illa.

Ty han talar ej latin – som den grå teologin
vilken halkat på sin egen halhets halka –
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.

Kan du höra honom komma … av Nils Ferlin, ur En döddansares visor (1930)

Länkar

Debattartikel i Kyrkans tidning.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/larande-ar-en-tveksam-overlevnadsstrategi

Div. Ferlin-dikter med mer eller mindre religionsrelaterade teman.
http://www.ferlin.se/Religionenochsokaren.htm

Annonser

7 thoughts on “Erfarenhet först, teori sen – om alls

  1. Intressant. Jag har läst någonstans – minns inte var – att när det gäller det katolska och även det ortodoxa är det tvärtom i Sverige. Svenskar som hittar in i ”de gamla traditionerna” läser ofta på först och går sedan dit ensamma. Inte med bekant.

    Och när det gäller undervisning vill jag protestera, faktiskt. Mötet med Kristus är unikt och personligt, men behöver ofta undervisning och praktik både före och efter för att kunna sätta ord på upplevelsen och placera den i ett sammanhang. Tro är i högsta grad någonting som traderas, och är praktik mer än teori och intellektuell övertygelse. Menas med undervisning kanon/lära så okej, då går jag med på att det inte är det som behövs, men undervisning i form av ledning i bön, samtal om tron, övning i trons praktiker, ”fromhetslitteratur” – jo, sådan behövs. Annars kan man inte mycket göra av det där mötet med Kristus, det måste finnas ett sammanhang där mötet kan landa, verbaliseras, levas.

    Liked by 1 person

    • Jag har å andra sidan läst, någonstans, att processen att söka sig mot Katolska kyrkan eller något ortodoxt samfund ofta börjar med att man trillar in på en gudstjänst kanske på en semester, eller i den stad där man bor. Därifrån vidtar då kanske en större mängd läsande och funderande, och sen tar man sig iväg ensam? medan en barndöpt katolik i Spanien som börjar intressera sig för religionen först i mogen ålder förmodligen helt enkelt masar sig iväg till närmaste mässa.

      Jag började ju definitivt med en stor mängd läsande och grubblande och grundligt förberedande. Men så var också den kyrka jag primärt ville närma mig den där läskiga Katolska kyrkan, vars port man inte klappar på utan att ha torrt på fötterna.

      Debattartikeln som jag citerar och länkar till är ett svar på denna ledare
      http://www.kyrkanstidning.se/ledare/systematiskt-larande-en-overlevnadsfraga-kyrkan
      Göran Wiking uppfattar det uppenbarligen så, att det lärande som avses handlar om dogmatik och lära. Det är ju i sig intressant, att han ser det som så självklart vad som avses. Jonas Lindbergs ledartext är eg. lite otydligt.

      Ledning i bön, samtal om tron, övning i trons praktiker – vad erbjuder en normal svenskkyrklig församling på den punkten? Åtminstone i Stockholms stift är nog genomsnittlig församling rätt mager där. Bibelstudium finns kanhända, där präst i egenskap av lärd teolog ger redskap för bättre tolkning, men med instruktion i mer andligt bibelläsande är det nog oftast rätt magert. Undantagen heter EFS, om det nu ska anses höra till Svenska kyrkan eller ej (jag har aldrig helt fattat det där). I Klara kyrka kan man minsann lära sig be, om man nu känner sig hemma i det stuket vilket jag inte riktigt gör.

      Problemet är nog delvis att Svenska kyrkans identitet i så hög grad består i att vara ”lagom”. De som är ”för mycket”, de förväntas finnas i frikyrkan. Tro förväntas utövas privat – men hur traderas den i så fall?!?

      Det här är en överlevnadsfråga för Svenska kyrkan, tror jag.

      Gilla

      • Jag ska erkänna att jag, dumt nog, inte läste innan jag kommenterade. Jag bara reagerade, och det är oftast inte så konstruktivt. Och att det börjar med att man trillar in i en katolsk mässa utrikes och sedan börjar läsa på, det låter rimligt. Trist dock om det är en allmän attityd att man inte klappar på den katolska porten förrän man vet att man har på fötterna. Risken är ju stor att man då fastnar i en bild av Katolska kyrkan som i och för sig kanske inte är osann, men begränsad. Kyrkan är så mycket mer än det som finns på pränt, särskilt om man håller sig till sakprosa. Det blir nog lättare att ta till sig mer om man inte har en färdig bild av kyrkan när man står där vid porten och bankar.

        Med tanke på att Lindberg nämner ”Dela tro – dela liv” som exempel på undervisning har han nog annan/bredare tolkning av undervisningsbegreppet än Wiking. ”Dela tro – dela liv” handlar ju verkligen inte om torr katekes och dogmatik, utan om att dela med sig av hur tron levs i vardagen och påverkar livet.

        Du har nog rätt i att det är rätt magert utbud utanför konfirmationsläsandet. Du slår nog precis huvudet på spiken när du nämner krocken mellan privat tro och trons tradering. Vem kan tradera någonting alls när alla ska tro på sitt eget sätt (helst på den egna kammaren) och själva hitta sin sanning?

        Gilla

      • Jag vet ingenting om vad projektet ”Dela tro dela liv” omfattar, utöver ett twitterkonto som jag inte helt förstår vitsen med.

        ”Liberalteologin förmår int’ tradera kristendomen.” Sagt av Patrik Hagman, med visst eftertryck, i en av Läsarpoddarna. En mycket intressant kritik, IMHO, och inte den man vanligast hör. Det där att religionen helt hör privatlivet till är väl, om jag inte tar fel, åtminstone delvis en produkt av den ursprungliga 1800-tals-liberalteologin.

        Gilla

      • Dela tro – dela liv är ett stort projekt som inbegriper konferenser, material och forskning på det religionspedagogiska området tillsammans med plattformar där ”vanliga troende” kan berätta om livet i tron och tron i livet. https://blogg.svenskakyrkan.se/livetisvenskakyrkan/2014/03/28/dela-tro-dela-liv/ är inte helt uppdaterad, men ger lite mer info än twitterkontot.

        Fröna kom nog tidigare än 1800-tal. Jag kopplar den växande individualiseringen av tron till avmystifierandet av kyrkan som kropp i de efterreformatoriska rörelserna redan på 1500-talet. Om kyrkan bara är en organisation bland andra, och gudstjänstgemenskapen inte är någonting större än bara de närvarande, då ligger privatreligiositeten runt hörnet. Om jag är kompetent att själv tolka Skriften, att själva förstå och förklara mina religiösa erfarenheter och alla trons praktiker, bilder och fysiska manifestationer mest är att betrakta som förlegad vidskepelse, då behöver jag inte heller lyssna på någon annan och då är tradering inte längre intressant. Det är min egen upplevelse och mina egna uttryck som är intressanta.

        Förutom att det blir svårt med återväxt och så, ger det också större utrymme för radikalisering och för ledare som är mer karismatiska än teologiskt kompetenta, tänker jag.

        Gilla

      • Helt rätt ang. den utvecklingens rötter. Oftast när jag skriver antingen ”reformationen” eller ”1800-tal” har jag hela den utvecklingen i bakhuvudet, men förenklar lite. Återigen, det är Karen Armstrongs ”The Case for God” som undervisat mig i detta. En oerhört nyttig bok att tugga i sig. Religionshistoria inkl. för ämnet relevant idéhistoria, i försök att besvara frågan ”Varför har Gud i vår tid blivit så svår att tro på?”

        https://rebellasandra.wordpress.com/category/folk/karen-armstrong/the-case-for-god/
        Rätt omfattande kategori. Jag är inte säker på att jag lyft över riktigt allt från gamla, undangömda bloggen än. Och jag har ett kapitel helt obloggat, plus någon typ av sammanfattning som aldrig blev. Någon gång ska jag väl läsa om den boken, och blogga den färdigt.

        Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s