Ritualism och personlighetsframhävande, del 2

Gudstjänster under min barndom och tonår minns jag som helt ritualistiska. Av prästens person såg man inte mycket.

Hos de delar av frikyrkligheten som inte håller sig med mycket ritual hamnar ytterligare ett jobb på gudstjänstledarens axlar: att leda genom sin personlighet och sina personliga initiativ. De här två sätten att leda gudstjänst kan inte kombineras riktigt hur som helst. Det kan bli jättekonstigt. Krock.

Högkyrkligheten i Helga Trefaldighet är en liten anomali i min liturgiska teori att en gudstjänst bör bygga på antingen prästen som roll och funktion, eller prästen som person. I Helga Tref skymtade prästens person fram rätt ofta, men det funkade jättebra. Vad är det som gör det? Kanske att inte överdriva vare sig det ritualistiska eller det personliga, utan hålla det måttligt? Jag vet inte.

Prästen i Helga Trefaldighet påminde mig mest av allt om en katolsk gudstjänst som jag följde med på i tonåren. Då hade Svenska kyrkan inte riktigt börjat med sånt, åtminstone inte där jag bodde, så jag blev förvånad över prästens personliga värme mitt i ritualen. Det störde inte, det blev bara avslappnat. Jag vet inte vad jag förväntat mig av Katolska kyrkan, men definitivt inte detta. Likadant funkade prästen i Helga T.

Den katolska gudstjänstformen före Andra vatikankonciliet, den som idag kallas den extraordinära formen. Problemen med den kanske litegrann liknande problemen med den gamla SvK-mässan, så som den tedde sig enligt 1942 års handbok? Stelt, ritualistiskt, formalistiskt, regelstyrt, och prästen var i mässan bara roll och funktion? Kanske inte exakt samma sak, men lite åt det hållet?

Kan lösningen ligga i att landa lite mittemellan, som jag uppfattar att de gör i Helga trefaldighet?

Länkar

Mitt teoretiserande om ritualistisk och präst-person-centrerad gudstjänstpraxis. Jag tänker inte påstå att texten är jättestringent och har hittat precis hur det är. Den söker och famlar.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/01/rebella-teoretiserar-om-gudstjanstpraxis/

Tidigare texter om Teologifestivalen:

Om ljudnivån i kyrkbänkar före gudstjänsten.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/13/kyrkbankskackel/

Under Teologifestivalens första kväll framförde man The Wall i Uppsala domkyrka.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/14/elefanten-i-koret/

Ett mycket bra och intressant möte, med människor som behövt att Svenska kyrkan förändrats.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/15/det-dar-gamla-otacka-patriarkala/

Inledningsgudstjänsten, som jag fann direkt pinsam.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/16/plattetyder-teater-och-spektakel/

Gregorianik på latin och Luther-hyllningar.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/17/gregorianikmappen/

Andra gudstjänsten. Bättre.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/18/rebella-tvartemot-pa-stilla-massa/

Rebella gick till Helga Trefaldighet på söndagen istället för till domkyrkan. (So sue me.)
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/19/en-liksom-folklig-hogkyrklighet/

Att börja i det gemensamma, är ett honnörsord i ekumenik. Det borde kanske vara det även i inomkyrklig ekumenik?
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/20/att-borja-i-det-gemensamma/

Annonser

2 thoughts on “Ritualism och personlighetsframhävande, del 2

  1. Det är lite lustigt det där, men jag upplever att det är mest i högkyrkliga sammanhang man får den där blandningen mellan prästens person och funktion som ger den där turboeffekten.
    I gammalkyrkligheten blir predikan så viktigt att det blir mycket mer fokus på prästens person och i lågkyrkliga sammanhang tycker jag att det blir en övervikt av prästens funktion, hur konstigt det än kan låta. Lågkyrklighetens ger mig intryck av att präglas mer av medverkande lekmän än av prästens person.
    Samtidig ger högkyrkligheten mig möjlighet att fokusera mindre på mig själv, vilket åtminstone jag finner styrka och ro i.

    Gilla

    • Frikyrkan är ett brett begrepp. Det väldigt demokratiska där många människor är viktiga är kanske en ström? där den andra har Livets Ord under Ulf Ekmans storhetsdagar som extrempunkt, typ. Allt ljus på en person. Förkunnelse via och genom personlighet.

      Men det kan väl vara så att det jag tycker är för mycket framhävande av prästens person, på ett sätt som krockar med liturgin, är en svenskkyrklig specialitet. Jag vet inte …

      Jag har bara varit på två gudstjänster som kan klassas som högkyrkliga. Den första var rätt stel, inte alls som i Helga Trefaldighet.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s