En liksom folklig högkyrklighet

Festivalens sista dag hoppade jag över. Bordssamtal med ärkebiskop Antje Jackelén kunde absolut vara intressant, men i Stockholm skulle en musikensemble där någon jag känner är med sjunga på en gudstjänst. ”Om jag har tråkigt på lördag kväll kommer jag”, hade jag sagt. Tråkigt hade jag inte, men jag skippade söndagen ändå för att åka iväg tidigt på söndag morgon. Jag ville tvätta bort mina irriterade gudstjänstminnen.

Sen lyckades jag sova över väckaren med en timme, hur det nu gick till. Efter jag vaknat låg jag kvar och tjurade i sängen såpass länge att inget annat fanns att göra än att gå i kyrkan i Uppsala innan jag åkte hem.

Jag utgick från att söndagens högmässa skulle vara lite mer normal än det jag dittills upplevt på Teologifestivalen. Det var ju den ordinarie högmässan i domkyrkan. Jag hade dock ingen lust att chansa. Efter att ha googlat Uppsalas kyrkor gav jag mig av mot Helga Trefaldighet, den som bisarrt nog ligger precis bredvid Domkyrkan och egentligen utanför sitt eget församlingsområde. Jag associerade kyrkans namn till en TV-gudstjänst för länge länge sedan, där det som gjordes i koret kommenterades med att församlingen och prästen var högkyrklig. Just då kändes tanken på högkyrklighet helt rätt. Den kommunicerade med min gregorianikmapp. Om jag kommit på tanken hade jag kanske letat upp Sankt Ansgar-stiftelsen, men nu blev det alltså Helga Trefaldighet och det var ett bra val.

Helga T är nog relativt högkyrkliga fortfarande, på ett liksom folkligt sätt. Det är inte så mycket liturgiskt extra-trixande, utan mest bara rent och enkelt och förutsägbart. Vilsamt, tyckte jag. Skönt. Jag slappnade av nästan så fort jag kom inom kyrkdörren. (Oh, så man styrs av sina förväntningar. Rebella är inget undantag.)

Det här måste vara första gången jag råkat ut för fasteserien. Jag kunde inte, så i några moment blev jag tyst. Det gjorde mig inget. Prästen råkade en gång säga fel i en bön. Det störde mig inte alls. Ingen är perfekt, och vem har sagt att gudstjänster ska vara perfekta? Två moment i agendan stod i omkastad ordning. Blev Rebella irriterad? Inte då. Här hade Rebella positiva glasögon på näsan.

Några saker var nya. Före gudstjänsten gick prästen runt och skakade hand med alla i kyrkbänken. Det har jag aldrig sett förut, men det kändes varmt och trevligt. Jag fick omedelbart uppfattningen att det här var kyrkoherden. Det stämmer inte, har jag sett sen på nätet, men associationen berättar om ett intryck av – ”självklar pondus” säger man om en man, mer sällan om en kvinna, så vad ska jag säga istället? Prästen var lugn, trygg och självklar precis som själva gudstjänsten.

Om jag säger att gudstjänsten kändes ”omärkvärdig”, och menar det positivt. Förstår ni vad jag menar då?

Det enda lite konstigt var väl den vitklädda person, i röklin men utan frimärksskjorta under, som sjöng vissa böner och läste evangeliet. En präststudent? Vanlig lekman som utsetts till specialuppdrag i mässan? Ingen aning, och bägge delarna funkar för mig. Sjunga kunde han i alla fall.

Den vitklädde och en annan lekman gick ner för att dela ut gående kommunion längst ner i kyrkan. Prästen stannade innanför altarringen. Obrutet duklag kan upplevas lite stressat, som att man borde skynda sig iväg för att lämna plats. Här såg prästen till att inte påbörja nästa runda förrän lekmannen hunnit sin runda med kalken. Smart. Det är nog sånt som högkyrkligheten generellt är bra på (även om min första mässa med obrutet, något stressigt duklag, också var i relativt högkyrklig miljö).

Drabbades jag av intensiv längtan till högkyrkligheten? Nä. Jag ser inte att detta är väldigt mycket bättre än den något bonnigare högmässa som jag normalt har inom räckhåll. Där har prästerna en bit mindre precision i sina rörelser, sådär överlag, och jag betvivlar att de skulle tänka på såna tajming-finesser som att vänta vänd mot altaret tills lekmannen med kalken hunnit sitt varv innan nästa påbörjas. Å andra sidan praktiserar de brutet duklag, så de har inget behov av den detaljen.

Under de veckor som gått sedan Teologifestivalen har mitt intensiva fastklamrande vid högmässan avtagit. Jag är inte alls säker på att det måste vara högmässa, bara inte språket är platt och menlöst. Vi får se var jag hamnar, till slut.

Det har sagts mig att Teologifestivalens högmässa i domkyrkan på ordinarie gudstjänsttid verkligen var fullt normal. På ett sätt var det väl synd att jag missade det, och inte fick ett mer positivt avslut på gudstjänstdelen av festivalen. Å andra sidan är jag glad att jag fick stifta bekantskap med den där lugna, liksom folkliga (semi?)högkyrkligheten i Helga Trefaldighet, som avslutade med ”O hur saligt att få vandra” – en läsarsång, knappast vad man i första hand förknippar med högkyrkliga men folk kan den. Vill man att församlingssången ska funka är det ett bra val att avsluta med. En del psalmer kan vara svåra men avslutningspsalmen bör nog vara lätt, så folk får en avslutning där de kan vara med på riktigt. Tänker man så, då har inte högkyrkligheten liksom fastnat framme i koret – det kan nog annars vara en risk, misstänker jag? – och sån högkyrklighet har jag inget emot. Bodde jag i Uppsala vet jag vart jag skulle gå. Helga T var riktigt, riktigt trevligt.

Länkar

Tidigare blogginlägg från Teologifestivalen:

Kyrkbänkskackel.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/13/kyrkbankskackel/

Kulturarvifiering.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/14/elefanten-i-koret/

Gammal, patriarkal, nedtryckande kyrka.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/15/det-dar-gamla-otacka-patriarkala/

Inledningsgudstjänst med dialogpredikan, liturgisk dans och kyrkohandboksförslagets serie D.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/16/plattetyder-teater-och-spektakel/

Scenframträdande på lördag kväll. Luthers ungar.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/17/gregorianikmappen/

Stilla mässa i Missionskyrkan.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/18/rebella-tvartemot-pa-stilla-massa/

Annonser

2 thoughts on “En liksom folklig högkyrklighet

  1. Ping: Att börja i det gemensamma | Rebellas andra

  2. Ping: Ritualism och personlighetsframhävande, del 2 | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s