Liten gregorianikmapp på stor Teologifestival

Teologifestivalen är kanske lite väl stor. Att arra så allt klaffar måste vara krävande. Man lyckades ändå rätt bra med logistiken, middagsmat till 800 personer och vandring från domkyrka till det konferenscenter där huvuddelen av festivalen hölls. Inte alla strömmar hölls där, dock. Det ryms inte.

Fredag kväll avslutades med en serie scenframträdanden, en del riktigt bra och annat kanske mindre spännande. Några intervjumoment hade kunnat vara intressanta men fångade mig inte.

Man framförde några segment ur barnmusikalen ”Luthers ungar”. Den är skapt för barn och texten ska väl bedömas med andra ögon än en pjäs för vuxna, men jag undrar ändå över den historieskrivning som ges i den föreställningen? Det vi fick se hyllade dels Luthers person och dels reformationen på ett sätt som jag kanske hade förväntat mig för 100 år sedan. Idag ser vi på reformationen mer nyktert. Vi vet att den inte var resultatet av några modiga moderna människor som trotsade en dum, trög och omoralisk Rom-styrd kyrka. Det är mer komplext än så. Jag tycker visserligen att den historieskrivning jag hört de senaste åren svängt väl långt åt andra hållet. Det har varit mycket snack om hur folk ville behålla sina seder och bruk, hur reformationen trycktes på uppifrån, och jag tänker att det fanns nog nyanser i det där också.

”Luthers ungar” håller sig dock till den version jag fick lära mig i högstadiet, åtminstone de delar som framfördes på Teologifestivalen. Den sade inte de värsta felpåståendena rent ut, men bäddade fint för dem. Yttranden med en fnysning om mässa på latin, ett språk som inte så många kan förstå – det är ju sant, i sak. Men vi har redan massor av folk i det här landet, även i Svenska kyrkan, som tror att i den medeltida mässan predikades på latin så folk hajade verkligen inget. Emfasen i det sagda från scen passar precis i det. Den som tror att det var så, går ifrån ”Luthers ungar” styrkt i sin övertygelse.

Det var en bra grej med folkspråk, absolut, vilket tog Katolska kyrkan några hundra år att inse och medge. Men den lilla pilen om det dumma med latinet letade sig in i Rebellas handväska, fram till mappen med kvadratiska noter skrivna på fyra notliner istället för fem. Medeltida gregorianik skrivs så. Jag hade tagit med mappen för att försöka underhålla en nätbekant med vad man kan få, när man efterfrågat ”Gregorianik for Dummies”: en genomgång av varje psalmton, såna som man sjunger tidegärden på. ”Första moduset börjar så här, böjs så här, avdelas på mitten så här, och avslutas så här. Andra moduset …” osv. Fast på latin.

Jag skulle ha föredragit att göra denna genomgång av gregorianik-elementa på svenska, men nu är det latin som bjuds. Om jag verkligen vill tugga i mig psalmtoner på alla kyrkotonarter borde jag förmodligen översätta det där till mitt modersmål. Det sätter sig bättre då. Att sjunga igenom alla psalmtoner på svenska är en övning jag förmodligen skulle ha stor nytta av (jag borde ta mig samman och göra den, på egen hand). Å andra sidan kanske gregorianiken utvecklas till ett annat intresse, separat från tidebönen, eller borde jag säga återupptaget. Medeltida musik har ju alltid verkat rätt kul. Tidegärd kan man be utan att sjunga, och vill man sjunga den finns psalmtoner i modernare modus (alltså typ tonarter) som för oss idag är lättare att lära sig. Jag misstänker att min tidegärd framöver kommer att se ut så. Delvis läst, delvis sjunget på moderna modus kombinerat med en mindre mängd äkta gregorianik.

Det blev aldrig av att underhålla nätbekanten med ”Gregorianik for Dummies”. Att sätta sig i ett hörn av Teologifestivalen och gala gregorianik på latin hade känts som en medveten motståndshandling. Det gick bara inte. Det fanns inte i det sammanhanget. Bara att gå omkring med mappen kändes som en aktiv motståndshandling i sig.

Utsatt för kyrkohandboksförslagets serie D i kombination med liturgisk fån-dans och högstadiemässig trialog”predikan”, kyrkbänkskackel och riven mur med inbyggd, kvarlämnad elefant omvandlade jag den lilla mappen till en trotsig identitetsmarkör. Teologifestivalen gjorde mig till hardcore gregorianiknörd som inte godkänner något annat – men alltså, jag är inte sånt. Inte egentligen. Det där var bara trots. Tack och lov rann det mesta av det där av mig sen jag väl kommit hem.

Jag har länge haft en misstanke att i Svenska kyrkan riskerar intresse för tidegärd och medhörande gamla kyrkotonarter att stämpla en som bakåtsträvande elitistisk reaktionär. Efter Teologifestivalen känns det än mer så, men det är väl bara att ignorera. Det finns en strömning i svensk kristenhet av nytt intresse för tidegärden, än så länge liten och marginell – jättestor blir den säkert aldrig.

Lustigt nog växer intresset delvis fram i frikyrkan. Jag stiftade själv bekantskap med tidegärden hos dem. Den som vill studera ett av de mer ovanliga uttrycken för tidegärdsvågen hos evangelikaler kan gå till Klara kyrka onsdagar kl 13, och vara med när människor som verkligen vet vad utsatthet och plåga är med stor inlevelse läser psaltar-psalmer. Yvigare och skitigare sext framförs knappast någon annanstans i landet, ty Klara är kyrkan som rör sig på Plattan. Psaltaren är full av starka känslor och talar till folk i alla livssituationer. Kombinationen förvånade mig, men vad gäller Klara ska man nog inte bli förvånad över någonting. (Klara kyrka är ett sånt ställe som bryter mot alla gamla regler för vad man gör i en kyrka, och hur. Det är den lågkyrkliga inställningen. De vet vad de vill med det. Därför funkar det. Därför köper jag det. Upphöja till allmän norm är en annan sak.)

Året till ära var det på den här omgången av Teologifestivalen mycket reformation och ekumenik. Flera strömmar hade olika kombinationer av detta som fokus. Kombinera det med Luthers ungar på scen, och slutsumman blir en smula tveksam.

Om man menar allvar med det där med ekumenik. Då kan man väl inte glömma ekumenik-tänket så fort man är ”hemma hos sig själv”, för att bara ta fram det på särskilda ekumeniska tillställningar? I och för sig tror jag inte ett ögonblick att Katolska kyrkan syndar mindre på det än Svenska kyrkan. Men ändå. Kontrasten blev så stor, mellan scenen på fredag kväll och strömmen på lördagen.

Länkar

Tidigare avsnitt i serien om Teologifestivalen:

Om högljutt kackel i kyrkbänkar
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/13/kyrkbankskackel/

Om när gränserna mellan religion och kulturliv blir oskarp.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/14/elefanten-i-koret/

Om ett möte med ett par runt pensionsstrecket, som gav mig en ordentlig aha-upplevelse.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/15/det-dar-gamla-otacka-patriarkala/

Om inledningsgudstjänsten, som promenerade duktigt på mina nerver.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/16/plattetyder-teater-och-spektakel/

Annonser

14 thoughts on “Liten gregorianikmapp på stor Teologifestival

  1. Apropå gregorianik och ekumenik så är det dags för några dagars retreat på Bjärka-Säby för min del. För cirka tio år sedan sa en teologistuderande till mig att han tyckte att Pilgrim (som senare utvecklades till Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby), var det bästa uttrycket för ekumenik i Sverige. I höst blir han preses för kommuniteten.
    Jag vet inte om jag tycker att det är så ekumeniskt att människor som gillar samma kristna uttryckssätt och gudstjänstliturgi kommer samman från olika samfundsgränser. Det kan vara minst lika mycket ekumenik att samla människor med olika gudstjänstpreferenser och kanske allra helst från olika samfund.
    Med den nya handboken lär SvK behöva skapa egna inomkyrkligt ekumeniska plattformar då man inte längre kan förvänta sig känna igen sig i gudstjänstfirandet på olika platser. Teologifestivalen har potentialen att bli en sådan mötesplats, men jag undrar om de som arrangerar ser samma behov som jag ser i den frågan.

    Gilla

    • Jag är också på väg till Bjärka. På några dagars enskild retreat, dröjer någon vecka än. Gissar att du ska på någon mer organiserad retreat, det är väl mer ”normalt” att göra så. Jag vill mest bara marinera i tidebön. När jag kommer därifrån räknar jag med att drypa av tidebön så det rinner ur öronen på mig.

      Någonstans har jag läst att fler än ett samfund har startat som ekumenisk rörelse. Bjärka och kretsen runt dem lär inte bli något samfund, eftersom de frikyrkliga samfunden numera inte i någon högre utsträckning definieras av sådana saker som gudstjänstpraxis, men nog går det lite åt det hållet.

      Håller helt med vad gäller inomkyrkliga ekumeniska plattformar. Denna upplaga av Teologifestivalen var dock närmast anti på den punkten. Jag såg ingen mångfald i det svenskkyrkliga någonstans. (Det kan iofs bero på att den ström jag gick fokuserade på ekumenik, inte på Svenska kyrkan.)

      Gilla

      • Tro inte ni kan sitta här och vara originella :) ”Inomkyrklig ekumenik” pratar vi redan om, att det behövs likaväl som den mellankyrkliga ekumeniken. Det är väl främst inom den ekumeniska tjänstemannakretsen det används, så det är nog inte så spritt. Både Svenska kyrkan och den påvetrogna kyrkan behöver inomkyrklig ekumenik. I ortodoxa kyrkan beror det lite på vad man menar med ”kyrkan”, men ortodoxerna har stort behov av att samtala med varandra i första hand.

        Men som sagt, det är kanske tjänstemannajargong. Kan gott få spridas.

        Gilla

    • Å andra sidan, Peter.

      Om man ser Bjärka-Säby inte primärt som en ekumenisk ansträngning mellan olika frikyrkor, utan mellan dessa frikyrkor och de historiska kyrkor som de tar inspiration från? men jag medger, det är inte direkt vad som brukar menas med ekumenik. Det är ju bara en part som öppnar sig för den andra. Katoliker och kopter (som man väl snott minst lika mycket från) är nog ganska obrydda i vad protestanterna har för sig på Bjärka.

      Å tredje sidan var det något som någon sade i min ström på Teologifestivalen, med tema ekumenik: om att först själv vara generös, utan att kräva något igen. Eller hur det nu var. Inte exakt så, men ungefär.

      Å fjärde sidan ligger det väl på något plan ekumenik just i att det numera finns frikyrkliga som ber tidebön. Det var otänkbart för inte alls länge sen. På ett plan undrar jag om inte sånt är viktigare än att höjdarna författar och undertecknar en massa dokument ihop. Din församling, Peter, kallar sig om jag minns rätt ”ekumenisk” vilket på många sätt är ologiskt. En församling kan inte vara ekumenisk, bara samfundsoberoende. Men den är ekumenisk på samma sätt som Bjärka-Säby är det, dvs, öppen för en massa olika influenser?

      Gilla

      • Ekumenik är för mig när människor från olika kyrkliga traditioner kommer tillsammans och gör tillsammans i tro utan att någon tradition blir alltför dominant.
        Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka-Säby är väl en samling människor från olika traditioner som alla vill leva sina liv i takt med tideböner och retreater? Det innebär att man bejakar andra traditioners – i detta fall monastisk tradition från Öst och Väst – som ett positivt tillskott som det egna.
        Men nog kan ett sammanhang vara ekumeniskt, t.ex. en kristen skolgrupp. Många frikyrkoförsamlingar är anslutna till flera samfund (kombinationer av Pingst/EFK/Equmenia/SAM), kan man inte kalla dem ekumeniska?

        Min egen församling – Centrumkyrkan i Sundbyberg – består av inflyttade personer från olika kyrkliga sammanhang som främst firar gudstjänst tillsammans. Några har kommit till tro i Centrumkyrkan och saknar därmed ”samfundsbakgrund”, annars skulle jag säga att det är en smältdegel även om en majoritet nog kommer från en baptistisk tradition (Pingst/EFK). Gudstjänsten hämtar inslag från olika traditioner och förändras med tiden i takt med att människor tar intryck av olika erfarenheter. Ett sådant exempel är att veckomässan onsdagen i 45 dagar före påsk numera innehåller möjlighet att bli tecknad med aska i pannan, ett bruk jag har tagit med från min tid i SvK och som passar in i den estetik som präglar just veckomässan. Som den storstadsförsamling det är, så byter vissa församling när församlingens riktning inte längre passar den egna smaken. (När Ulf Ekman blev katolik fick vissa plötsligt problem med att ljusbäraren var så populär hos andra!)

        Att vara en samfundsoberoende församling (jag kallar inte min egen församling för ekumenisk), har både fördelar och nackdelar. Nackdelarna är brist på sammanhang och eventuella korrektiv från trossyskon om det skulle behövas. Fördelen är att det inte finns några specifika fördomar från närsamhället.
        Då vi har ett välrenommerat soppkök på lördagar, så får man ibland frågan från förbipasserande om vad det är för en kyrka och stundtals med specifika förslag från det egna medvetandet (Missionskyrka, Pingst etc).
        På en rak fråga om vad just min kyrka tycker i det som allmänhetens ögon kan vara kyrkliga stötestenar (t.ex. äktenskapssyn), så kan jag ärligt svara att kyrkan i sig inte har åsikter i ämnet, men att individerna i kyrkan säkerligen kan ha olika åsikter. Sedan har kyrkan givetvis egna ordningar i en frikyrklig tradition som är starkt präglad av lekmannamedverkan. Att barndop inte förekommer är en sådan sak, men det innebär inte på något sätt att vi barndöpta ses som udda individer.

        Jag firade gudstjänst i en pingstförsamling under tio år och förutam att inte få stå med i medlemsmatrikeln, så sågs jag som barndöpt med lite skumma ögon och jag kunde aldrig veta om det som sagts till mig om min medverkan i olika sammanhang verkligen gällde när det kom till kritan.
        I ett sant ekumeniskt sammanhang välkomnar man andras erfarenheter och ställer sig frågan hur dessa kan komma gruppen till nytta. Så upplever jag min egen församling i minst lika hög grad som Bjärka-Säby.

        Oj, nu blev det visst lite långt. Ber om ursäkt för det.

        Gilla

      • Iofs gällde det sagda tidskriften Pilgrim, och kretsen runt den. Inte Nya slottet i Bjärka Säby, i dess nuvarande inkarnation. Att vi flutit ut till att diskutera B-S och ekibs är mao en liten utvikning. Jag har inte läst Pilgrim så jag har inte särskilt bra koll men jag kan väl tänka mig att den kretsen erbjöd ett helt unikt sätt att på för frikyrkofolk någorlunda kosher sätt närma sig de historiska kyrkorna. Det har väl varit rätt känsligt, annars.

        Att skapa miljöer som gör det möjligt för folk från en tradition/en grupp besläktade traditioner att tillägna sig element från andra – i min bok ryms det under ekumenik. Det är inte sån där officiell ekumenik, utan liksom gräsrotsekumenik, mera? Men om vi helt enkelt använder orden olika kommer vi inte längre än så här, antar jag.

        Gilla

      • För existerar nog bara gräsrotsekumenik; mellan människor som möts till gemensamt kristet arbete, bön eller gudstjänst.
        Officiella samtal med undertecknande av deklarationer eller imperativ, kan på sin höjd vara en grogrund för ekumenik.

        Gilla

  2. Ping: Rebella på stilla mässa grubblar över inomkyrklig ekumenik | Rebellas andra

  3. Ping: En liksom folklig högkyrklighet | Rebellas andra

  4. Ping: Att börja i det gemensamma | Rebellas andra

  5. Ping: Ritualism och personlighetsframhävande, del 2 | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s