Plattetyder, teater och spektakel

Kacklet i kyrkbänkarna var bara början. Sen kom liturgisk dans. Mot slutet fick vi vara med i dansen, meddelades det andlöst och entusiastiskt, genom att lägga handen på hjärtat och sen lyfta bort den under uppmaningen ”öppna” och ”känn”, tror jag att det var. Jag tillhörde den majoritet av mässebesökarna som öht inte såg dansaren förrän hon klev nedåt mittgången, med handen andlöst och överdramatiskt omväxlande läggande på och lyftande från hjärtat. Platt, tyckte jag, och ointressant.

Dialogpredikan – eller borde det heta trialog? – utfördes av biskop Ragnar och två personer utklädda till Katarina von Bora, alltså fru Luther, samt någon av de svenska reformatorerna – vem har jag glömt. Teologifestivalen vänder sig ändå till ganska kyrkligt insatta människor som borde ha bättre koll än genomsnittssvensken, men den här scenen kunde vara hämtad ur en teaterpjäs för högstadiet om reformationen. Intresse- och inspirationsfaktor noll. (Om det är biskop Ragnar som skrivit den där ”predikan” har jag nu alltså förolämpat en av Svenska kyrkans biskopar. Hgrmpf. Nåja.)

För sisådär ett år sedan tog jag ett beslut att sluta upp med att kämpa mig fram under gång i okända noter. Det är för ansträngande, och efteråt minns jag inte varken ord eller toner. Jag lär mig bättre av att lyssna, imitera och helt vara med istället för att splittra min uppmärksamhet mellan tryckt notbild och det upplevda, som jag tar in med öronen. Musiken till själva liturgin i den här gudstjänsten var ny för mig och alltså blev jag från början till åskådare mer än deltagare.

I kyriet stoppade biskop Ragnar in, mellan församlingens omgångar av ”kyrie eleison, Christe eleison” in

Du känner våra liv, vet vad vi behöver.
Hör oss när vi ropar. Hör våra böner.
(kyrie osv)
Du känner vår sorg, du känner vår lycka.
Hör oss när vi sjunger. Hör våra suckar.

Förlåt, men detta är väl ändå förskräckligt platt? Innehållsmässigt köper jag det, men det är som om man tagit en dikt av Karin Boye och tolkat den, berättat vad den ”egentligen” säger, och sen presenterar man bara tolkningen inte dikten.

Här började jag misstänka att gudstjänsten följde något av de nya serierna i kyrkohandboksförslaget.

Är det här den enda, rätta uttolkningen av kyrie? Om det bara är en möjlig uttolkning – är det vad man ska basera gudstjänsten på? Jag tycker det låter som ett kyrie från människor som aldrig upplevt på sin hud vad verklig nöd och lidande är – inte av något slag. Sjunger man bara ”Herre förbarma dig” tillåts man själv fylla i med vad man nu känner. De här formuleringarna skriver mig en massa saker på näsan.

Du som håller universum i din hand,
som har skapat jord och himmel, hav och land,
vi sjunger gloria, gloria, gloria, äran är din!

Du som levde på vår jord och blev vår vän,
dog på korset men fick liv och lever än,
vi sjunger gloria, gloria, gloria, äran är din!

Du som bor i mig i varje andetag,
fyller mig med mod och kraft när jag är svag,
vi sjunger gloria, gloria, gloria, äran är din!

Låter kanske som en lämplig sång för Kyrkans barntimmar? Själv tyckte jag sällan om såna där visor som är tillrättalagda för barn. Jag sjöng hellre Taube och Ramel. Särskilt av den sistnämnde fattade jag en bråkdel men det gjorde inget. Själva ordtrolleriet utförde sin magi ändå. Underskatta inte ungars förmåga att ta till sig poesi, säger jag. Men visst, den här lovsången (gloria och laudamus) går säkert att använda – på kyrkans barntimmar.

Andra formuleringar som jag reagerade på kanske mest är ovana. Är det självklart mer rätt med ”upplyft era hjärtan till Gud” än ”öppna era hjärtan för Gud”? Vet inte. ”Öppna sitt hjärta för” är mer vardagligt. Borde gudstjänstens fraser vara mindre vardagliga? Jag vet inte, faktiskt. Det där låter jag nog andra bedöma. Men ska jag säga vad jag tycker, menar jag att ”upplyft era hjärtan till Gud” är bra just för att frasen är lite abstrakt och obegriplig. Jag tillåts tolka den själv.

– Öppna era hjärtan för Gud.
– Vi öppnar våra hjärtan.
– Låt vårt tack till Gud strömma fram.
– Livets Gud är värd vårt tack och lov.

I tredje raden här minns jag inte riktigt vad prästen brukar säga/sjunga, men ”Livets Gud”? Det där måtte man ha knökat till för att slippa det könsbestämda han i ”Allena han”. Ordet ”allena” kanske snart är helt obegriplig, men hur stor är enigheten om dessa maskulina ords förfärlighet? Jag är feminist, och jag har kallat mig så långt innan det blev mainstream. Den kristna traditionen har ett patriarkalt bagage, visst. Men någonstans tror jag att vi får leva med det. Det går inte att kasta ut. Inte utan att alltför mycket barn följer med badvattnet.

Kyrkan var fylld, massor med folk. Tillräckligt stor del av församlingen kunde de här melodierna och texterna, hade använt dem förut, för att det hela ur den aspekten skulle funka bra. Som sagt är besökare på Teologifestivalen i hög utsträckning kyrkligt anställda. Jag började grubbla över samband mellan församlingar som använder försöksserier ur handboksförslaget, och sannolikheten att de skickar folk till Teologifestivalen. Någon liten graf där kunde vara rätt belysande, tänkte jag. Men kanske det bara räcker att de som kan de här serierna bär, så övriga kan haka på. Jag vet inte.

Själv kände jag mig stum och utestängd. Ungefär mitt i mässan kom en psalm som alla, inklusive Rebella, kan: Blott en dag. Min mun förblev stängd. Jag ville inte. Jag är inte med på det här.

En hostattack (dum Rebella hade lämnat sin dunder-hostmedicin hemma) tvingade mig att lämna kyrkbänken och gå ut och hosta. Sen satte jag mig längst bak. Det var en bra position för en åskådare. Jag såg på kommunionen, hur någon som tagit emot gjorde en knix med ena knäet i golvet mot koret precis som katolikerna gör när de kommer in i en kyrka. Jag gissade att den mänskan är högkyrklig i kubik. Vad tyckte denne om spektaklet, undrade jag. Och vad tyckte nunnorna i blå ordensdräkt, som jag först trodde var katoliker men som tog emot nattvarden och därför rimligen tillhör Svenska kyrkan.

O Guds lamm, du möter oss i bröd och vin,
helar oss och ger oss av din frid

Jag vet inte om de formuleringarna är så omöjliga, som jag tyckte där och då. Kanske inte, men fortfarande tycker jag att den skriver alltför mycket tolkning på min näsa. Guds lamm är väl Kristus som offerlamm – jag får inte riktigt ihop det här.

Missförstå mig rätt. Jag är fullt öppen för att det går att göra gudstjänst på flera sätt. Jag gick i Allhelgonakyrkan ett tag, och den mässan var viktig för mig då. Men den mässan är en blandning mellan gammalt och nytt. Man har behållit O Guds lamm – visserligen betvivlar jag att man behållit kyrkoårsvariationen, men håller sig nog till en och samma melodi. Och man kör gamla Fader vår, för den känner folk igen sig i. Den känns som kyrka. Därutöver gör man massor av avsteg från gällande kyrkohandbok, med dispens. Men man vet vad man vill med sina avsteg.

Vad ville Teologifestivalens inledningsmässa? Vet de som satte ihop den vad de vill med den, vad de menar med gudstjänst? Jag vet inte men vad de åstadkom var, enligt Rebellas mening, plattetyder teater och spektakel snarare än gudstjänst.

”Om det här är Svenska kyrkan av idag” tänkte jag. ”Då är det väl lika bra att jag går till Missionsprovinsen.”

Den tanken varade ett halvt dygn eller så. Sen besinnade jag mig. MPR skulle knappast se med blida ögon på Rebellas heresier, och jag skulle inte tåla deras inställning till … till en hel massa saker. Jag har mycket medvetet avstått från Katolska kyrkan, av goda skäl. MPR skulle väl vara ur askan i elden, med många (om än inte alla) av Katolska kyrkans nackdelar och bara en mindre andel av dess fördelar. Det där är bara en tvärtemot-reaktion, en reflex som efter läkarens reflexhammare. Sådana gör man bäst i att ignorera och gå vidare.

Frågan är om Teologifestivalens inledningsmässa är vad Svenska kyrkan av idag är? Troligen inte. Men varför lägger man i så fall dessa experiment som inledning, smällandes Rebellor och andra likasinnade surpuppor på fingrarna?

D-serien lär vara ”lämplig för barn”. Att inte allt material i kyrkohandboksförslaget är lämpligt vid alla gudstjänster gör inget, ty man gör ett lämpligt urval. Detta förutsätter att människor är kapabla att välja rätt, och det kan man ju tycka att de borde vara. Med tanke på att Teologifestivalen valde att köra typ en barnmässa fast det, såvitt jag såg, inte fanns en enda unge i bänkraderna verkar man kunna ifrågasätta denna förutsättning för det grundläggande tänket bakom kyrkohandboksförslaget.

Svenska kyrkan har rivit muren, den gamla trista tråkiga skampålagrande där det nästan inte gick att göra rätt. Det har man lyckats med, men på bekostnaden av gestaltandet av det heliga. Kvar i koret står elefanten, viftandes med snabeln.

Länkar

Tidigare blogginlägg i serien om Teologifestivalen:

Om högljutt kackel i kyrkbänkar, numera tydligen helt comme il faut.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/13/kyrkbankskackel/

Om att riva murar, men samtidigt släpa in elefanter
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/14/elefanten-i-koret/

Om det man ville bli av med, och de goda skälen därtill.
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/15/det-dar-gamla-otacka-patriarkala/

Annonser

10 thoughts on “Plattetyder, teater och spektakel

  1. Ja, du. Välkommen till svenska kyrkan av idag.
    Och tack för en bloggpost som väl beskriver hur även jag känner det.

    Gilla

    • I allmänhet har man väl trots allt inte töntig högstadiemässig trialogpredikan + liturgisk dans som knappt någon ser, och där det lilla man ser förefaller övermåttan jönsig. Sen beror det lite på var man finns. Jag bor i Stockholms stift och i innerstan är variationen stor. Som sagt var Allhelgonamässan viktig för mig, ett tag. Jag vet att det finns ordentlig kritik mot den och av diverse skäl längtar jag inte tillbaka till den.

      Men att man väljer att lyfta fram det här, det finner jag förfärande.

      Gilla

  2. ”Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.”
    De raderna inleddes gudstjänsten med förr. Tycker om dem.
    KM

    Gilla

    • Jag minns ju också de orden – fast bara hälften, tack för påminnelsen. Sen fortsätter det ”låt oss därför gå upp till hans nådatron och bekänna vår skam och skuld”, om jag minns rätt. Den högmässan var liksom min referenspunkt. På gott och ont, den högmässan var väl lite träig på en del sätt. (Se blogginlägget ”Det där gamla otäcka patriarkala”.)

      Gilla

  3. Twitterkontot ”Dela tro, dela liv” sköts denna vecka av Boel Hössjer Sundman, handläggare för kyrkans gudstjänstböcker och ansvarig för arbetet med ny kyrkohandbok. Eftersom hon jublade över det nya förslaget fick hon en länk hit. Sedan utspelades följande samtal. (Man kan klicka på de inlänkade tweetarna för att se hela trådarna.)

    Gilla

  4. Ping: Liten gregorianikmapp på stor Teologifestival | Rebellas andra

  5. Ping: Rebella på stilla mässa grubblar över inomkyrklig ekumenik | Rebellas andra

  6. Ping: En liksom folklig högkyrklighet | Rebellas andra

  7. Ping: Att börja i det gemensamma | Rebellas andra

  8. Ping: Ritualism och personlighetsframhävande, del 2 | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s