Det där gamla otäcka patriarkala

Det här är den grupp människor som John Shelby Spong och John Dominic Crossan talar om. De som har svårt för de bibliska undren och inte kan få in dem i en naturvetenskaplig världsbild. Som behövt få en alltför fyrkantig kristendomssyn krossad, för att kunna bygga en ny. Jag kan förstå den konflikten. Den är inte min, har aldrig varit, men det var intressant att få träffa företrädare för den i verkliga livet. Jag gick och lunchade med två av dem, ett par kring eller lite över pensionsstrecket. Det är som vanligt, det allra största utbytet av något större evenemang får man i form av något helt oförväntat, vid sidan om. Det här var verkligen värdefullt för mig.

Paret tillhörde liksom jag själv festivalens löshästar. De är vanliga lekmän som gärna funderar över saker och ting, och regelbundna besökare på Teologifestivalen. De lyxar lite med att bo på hotell, går på varsin ström och träffas sen till lunchen och pratar denna gång i sällskap med mig.

En av dem beskrev ett besök i en annan kyrka än de normalt gick i, en som jag förmodar var en vanlig högmässa. Reaktionen beskrevs med ett utrop: ”Det där patriarkala gamla!” Oj, tänkte jag. Så kan man alltså känna det. Jag känner inte alls så. Tvärtom misstänker jag väl att högmässan är vad jag till slut fastnar i, när jag traskat runt så mycket att jag blivit less och vill ha något tidlöst, en form att luta mig mot som håller över tid. Men om man varit med på den tiden då statskyrkan verkligen var stel, kvinnoovänlig och ärkepatriarkal, då kanske det är naturligt att reagera så på allt som låter och luktar ”gammal kyrka”?

Själv har jag ett stort glapp mellan barndomens glesa kyrkobesök i sällskap med äldre släkting samt tonårens konfirmation, och de senaste årens sökande. Däremellan är ett kyrkligt vacuum med bara några bröllop och ett par begravningar, men av olika skäl förmodligen färre än vad de flesta varit med om.

Min barndoms och mina tonårs association till kyrkor var mer än något annat en ängslan att göra fel. Jag minns när jag missat att sätta mig ner, och farmor drog mig i kläderna. Skämmigt. Jag minns ljudet av en psalmbok som åkte i golvet med en pinsam ekande smäll. Jag minns när min bohemiske farbror i en plötslig religiös vurm drog med mig på bilutflykt till en kyrka långt bort någonstans där han tydligen hade något pågående samtal med prästen. En knivskarp minnesbild från den resan är en promenad med min farbror, prästen och så jag, och min skam över att ha gått i kyrkan i gummistövlar. Så gjorde man ju inte.

Min strikta, genomsura konfirmationspräst som verkligen inte väckte någon entusiasm för någonting. Hans påpekande att de gamla i kyrkan som gick fram till nattvard aldrig gick rakt fram mot koret, utan lite på sidan, för att undvika att bete sig profant mot det liksom allra heligaste. För en del av dem troligen ett genuint uttryck för vördnad, tänker jag idag. För andra en obegriplig regel, ytterligare en grej man kan bryta mot och göra fel.

Kyrkan var något krävande kvävande där det dels var viktigt att göra rätt, men nästan oundvikligen gör fel. Jag misstänker att det är något som jag ärvt från mina föräldrar. Tänk om den är tids- och generationstypisk? inte för mig, i så fall, men för min föräldrageneration?
Tänk om det är detta man velat komma ifrån, med alla sina nya gudstjänstformer och vilt ändrande av det kyrkliga språket? Har man hållit på med den där nedmonteringen av muren ända sen 1970-talet, eller så, och ännu inte anser sig ha kommit i mål?

Som jag minns gudstjänsten enligt 1942 års handbok förlöpte den helt utan att prästen blev en människa. Jag förmodar att man hade beredelseord på den här tiden också, men jag minns det inte. Jag minns bara ritual plus en predikan, som heller sällan var särskilt personlig. (Eller så var det mitt tonåriga jag som inte förstod den, och inte iddes lyssna.)

Pendeln svänger över åt andra hållet. Gudstjänsten blir så mänsklig att det, åtminstone för en del av oss, blir svårt att överhuvud taget se att den ens pekar på det gudomliga.

Är det därför man släpar upp elefanter i koret på kyrkorna?

Är det på grund av den här obehagskänslan inför ”gammal stel kyrka” som man kastar ut alla klassiska uttryck för vördnad, inklusiva att vila i kyrkorummets stillhet inför gudstjänsten istället för att glatt babbla om allt som faller en in?

I så fall tror jag det är hög tid att Svenska kyrkan går från antitesen att i kyrkan ska det vara ”glatt, snällt, vardagligt och trevligt” (alternativ formulering: glatt, enkelt och folkligt) för att istället försöka åstadkomma en syntes. För den där liksom kyrkorädslan, den är nog mest förknippad med en generation som snart är borta. Min generation, och de som är yngre än jag, är nog mer intresserade av försök att återskapa kontakten med, respekten för och upplevelsen av det heliga. Svenska kyrkan balanserar alldeles för ofta på gränsen till att trivialisera och infantilisera sitt tilltal. Rätt ofta trillar man dessutom över. Så vinner man inte respekt … inte då min, åtminstone.

Jag fick ett antal aha-upplevelser av det samtalet. Ett är hur det hänger ihop, att så många verkar väldigt lätt avfärda oss som har ”fel” syn på exv. kyrkorummets helgd. Den synen förmodas sitta ihop med ett gammalt förlegat paket som man ville göra sig av med – som man verkligen behövde göra sig av med, för inte kan vi ha det så att folk känner direkt obehag inför kyrkorummet! Jag håller med. Det var inte bra. Men de lösningar man försökte med, blev de alltigenom lyckade? eller har man skäl att återigen bygga om, helt enkelt modifiera den lösning man valde?

Om ni läser det här och känner igen er, ni två, hoppas jag att ni inte känner er alltför felrepresenterade. Jag förstår mycket väl att ni är två olika individer, och jag vet att jag i texten smälter ihop er till en klump. Egentligen uppfattade jag er inte alls så men det blev enklare att skriva så här. Dessutom känns det bättre att inte alltför detaljerat skildra människor som inte bett om att bli lagda under lupp.

Kackel i kyrkbänkarna
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/13/kyrkbankskackel/

Elefanten i koret
https://rebellasandra.wordpress.com/2017/03/14/elefanten-i-koret/

Annonser

13 thoughts on “Det där gamla otäcka patriarkala

  1. Den där texten påminner mig om när min mor någon gång under min första tid som boende utanför föräldrahemmet påpekade det olämpliga i att tvätta på en söndag.
    Jag undrade givetvis varför och fick bara svaret ”att så gör man inte”.
    Jag kom på att min mor är uppvuxen i en del av Bohuslän som präglades starkt av Svenska Kyrkans gammalkyrkliga väckelse. Ordningsföreskrifterna satt fast i folks medvetande, men inte orsaken till ordningsföreskriften. Djupast satt dock den potentiella skamkänslan av att göra något fel som grannar eller andra kunde uppfatta.
    Då jag redan då var en regelbunden gudstjänstdeltagare så ansåg jag frankt att jag helgade vilodagen mer om jag både gick i kyrkan och tvättade på en söndag än om jag gjorde inte av dem.

    Den där observationen om att 1942 år handbok var ritual plus predikan tror jag för egen del har att göra med synen på gudstjänsten.
    Jag konfirmerades några år före handboksbytet och började bevista gudstjänster ”av fri vilja” några år efter. Det var en helt annan upptäckarglädje i att primärt söka Gud i gudstjänsten och långt mindre viktig att fråga sig varför ritualen såg u på ett visst sätt när jag primärt gick dit för att ska Gud och inte bara samla gudstjänstpoäng i konfirmationshandboken.
    Konfirmationens gudstjänster var en blandning av att fylla i trivia i konfirmationshäftet (liturgisk färg etc) och en längtan till gudstjänstens slut då konfirmanderna tävlade om att komma först fram till prästen för att få en liten närvarosignatur i sitt häfte.
    Det totala avsaknaden av interaktion med resten av gudstjänstdeltagarna och bristen på öppna frågor i konfirmationsundervisningen gjorde att jag aldrig fick någon förståelse för gudstjänstdeltagande. Tänk om prästen någon gång frågat oss om varför folk går på gudstjänst och bett oss fråga folk vid kyrkkaffet?
    Då hade jag nog fått en annan uppfattning än att det bara var märkligt att gå på gudstjänst. En gång såg jag studierektorn från min gamla lågstadieskola lätt en hundralapp i kollekten och jag fick genast tankar i huvudet om att han var en knäppgök.
    När jag började gå på gudstjänst av fri vilja så var det veckomässa som blev min gudstjänst de första åren med några få högmässor som undantag. Det gjorde att jag växte in i liturgin lite långsamt och att den till slut kompletterande min längtan att möta Gud i gudstjänsten.
    Än idag så idealiserar jag lite den där formen för veckomässa och det är fortfarande den gudstjänstform som gör störst känslomässigt intryck på mig.

    När jag skriver de här raderna längtar jag redan till veckomässan i min kyrka ikväll.

    Liked by 1 person

  2. Jag tror definitivt det är en generationsfråga. För min del, född tidigt 90-tal, är bilden av kyrkan som ”otäck och patriarkal” tämligen främmande och märklig. Min bild av och mitt emotionella band till kyrkan är starkt präglade av hur mysigt och trevligt det var att gå till kyrkan med skolan på lågstadiet. Den (kommunala) skola jag gick låg precis bredvid kyrkan och vi hade ibland musiklektioner där. Förmodligen ansåg skolan att det var bättre att vi fick höra Bach och Beethoven spelade live på en orgel än inspelade på ett gammalt kassettband, och för kyrkan var det väl förstås positivt att vi vandes vid kyrkan som ett ställe att gå till, antar jag. Det var även supermysiga adventsgudstjänster i kyrkan, alltså inte avslutningar utan ett par veckor tidigare att lektionerna ställdes in ett par timmar för att alla istället gick till kyrkan och sjöng fina sånger bland en massa levande ljus. Och det var med böner och välsignelser och allting! Måste ju rimligtvis ha varit olagligt redan då, men antar att det fick fortgå för att inga föräldrar kom på tanken att protestera? Från vad jag kunnat utröna verkar det varit lite av en 90-talsgrej, att kyrkan blev mer ”på offensiven” igen och försökte skapa tighta band till skolan efter att ha hållit sig borta under 70-80-talen. Har även fått intrycket att vi lärde oss betydligt mer biblisk historia på religionslektionerna på låg/mellanstadiet än mina föräldrar som gick i skolan på 70-talet gjorde. Samtidigt kan det nog också numera variera extremt mycket från skola till skola, beroende på lärarnas egna intressen och preferenser.

    När det sedan var dags att konfirmeras i mitten av 00-talet så gjorde jag det helt utan att känna att det var ett måste, utan för att jag var uppriktigt intresserad. Vi var en ganska stor grupp, runt 40 konfirmander, och jag tror det var samma med de flesta, att de faktiskt var intresserade, tvärtemot vad som påstods ”att ungdomar bara konfirmerar sig för att få en moped eller andra presenter”. Var dock en övervägande majoritet tjejer och inte speciellt många killar, kyrkan var definitivt en ”tjejgrej” och jag tror det kan vara antingen resultatet av, eller en bidragande orsak till, att kyrkan blivit så ”snäll och mysig”, ”glatt och enkelt” som du beskrev det. Tror det kanske också upplevs som för mjukt och feminint och att det skrämmer iväg killarna. Men i alla fall, konfirmationen. Det var tyvärr lite av en besvikelse för vi fick inte lära oss så mycket om vad kyrkans tro går ut på, utan det var mest pyssel, lek och flams. Kändes på något sätt mer riktat till 4-åringar än 14-åringar och det hade liksom inte alls det djup jag hade eftersökt. Det enda jag tyckte om var just mässorna, som jag tror oftast var den normala högmässan enligt 86:an. Jag lärde mig att älska liturgin, de uråldriga melodierna i ”Helig” och ”O Guds lamm” och tyckte att själva nattvarden var det vackraste jag sett. Brytandet av brödet, fridhälsningen, att alla bli en och samma kropp. Det talade till mig betydligt starkare än lekarna vi tvingades genomlida. Starkt intryck på mig gjorde också sångerna från Taizé vi fick lära oss, enkla rader vi fick lära oss på fem-sex olika språk. Svenska, engelska, latin, tyska, spanska etc. Det bidrog till känslan att man var del av en världsomspännande gemenskap vilket kändes rätt coolt.

    Nu är jag långt ifrån att vara någon troende kristen, är snarare en vanlig stackars sökare. Tycker i alla fall om att gå i mässan då och då, och då vill jag också ha det precis som det var när jag konfirmerades! Anser att kyrkan ska vara ett heligt rum som ska respekteras och inte utsättas för moderna påfund, modernt språk och modern konst mm har väl gott om andra ställen att vara på. Har svårt att se att den nya handboken kan leda till något gott utan snarare borde kyrkan försöka hålla på traditionerna om den ska ha någon chans att överleva. Jag har ju ändå så pass starka band till kyrkan att jag gärna vill gifta mig, döpa barnen och så småningom begravas i kyrkan, men då ska det banne mig vara som det alltid varit. Annars kan man ju lika gärna göra det borgerligt.

    Det här blev alldeles för långt och spretigt, men ville dela med mig av mina tankar. Tycker det är intressant att följa din blogg, kan känna igen mig i en hel del, samtidigt som mycket annat är helt annorlunda än vad jag upplevt.

    Liked by 1 person

    • Intressant att få höra av folk i din ålder. Som du påpekar är upplevelsen av kyrkan säkert mycket generationsspecifik.

      Mitt intryck är snarare att det med tiden blivit kontroversiellt med skolor som gör kyrkobesök, mao är det inte kyrkan som gjort offensiv utan andra krafter som krympt kyrkans och prästers utrymme så till den grad att kyrkan ibland tackar nej. ”Får vi inte ens läsa välsignelsen får det vara.” Men hela den processen är något jag bara läst om i tidningar. Min skola var för övrigt inte alls i kyrkan när jag var barn. Det kan mycket väl mest ha berott på att det var långt till närmsta kyrka.

      Jag konfirmerade mig också helt utan tvång eller tryck, för min familj var redigt sekulär. Jag ville väl typ veta vad det var för något, men fann inget av intresse. Min konfaundervisning ville du inte ha, jag lovar! men något mellanting kunde väl vara bra? Det Peter skriver här ovan, om att prata med kyrkobesökare och få vanligt folk att förklara varför de gick i kyrkan, och så, det låter vettigt. Vi fick bara lära oss en massa saker som inte knöt an till något vi kände till, och därför var svårbegripligt. (Jag undrar om åsikter som din, att konfaundervisningen var för flamsig, är vanlig. Och jag undrar i vilken mån den åsikten når de ansvariga.)

      Haha, ”det ska vara som när jag konfirmerades” har vi gemensamt! Jag har full förståelse för att man måste göra om och uppdatera ibland. Jag menar, annars skulle vi tala 1100-talssvenska i gudstjänsten och inte förstå ett ord. Men så här ofta och tätt?

      Gilla

  3. Ping: Plattetyder, teater och spektakel | Rebellas andra

  4. Ping: Liten gregorianikmapp på stor Teologifestival | Rebellas andra

  5. Ping: Rebella på stilla mässa grubblar över inomkyrklig ekumenik | Rebellas andra

  6. Ping: En liksom folklig högkyrklighet | Rebellas andra

  7. Ping: Att börja i det gemensamma | Rebellas andra

  8. Ping: Ritualism och personlighetsframhävande, del 2 | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s