Kyrkbänkskackel

Till min första Allhelgonamässa var jag i god tid. Jag var väl inte helt säker på hur långt det var från tunnelbanan, inte heller på att jag skulle hitta rätt på en gång. Blir jag riktigt äckeltidig kan jag alltid bara sätta mig i stillhet en stund innan. Så tänkte jag.

Äckeltidig blev jag, men planen funkade dåligt. I Allhelgonakyrkan var det nämligen ett kackel utan dess like. Folk snackade av hjärtats lust. Till klockringningen tystnar folk, nästan alltid. Några ser väl till att säga klart det de hade att säga, och några samtal tar kanske lite längre tid att avsluta än vad som varit önskvärt. Jag har något minne av att lätt irriterat önska att människorna bakom mig hade vett att stänga mun när klockringningen började, men som jag minns det är det undantag inte regel. Allhelgonamässan betonar stillheten, och även om det liksom i en stojig barngrupp kan ta tid att hitta den värdesätter man den när man uppnått den.

Konstigt, tyckte jag. Så gör man väl inte i en kyrka? men detta är Allhelgonakyrkan, som varit berömd för att dra till sig agnostiker tvivlare sökare och allmänt icke-kyrkliga människor. Det är folk som inte vet hur man gör! tyckte jag. Men här gör man så. Okej. Jag får väl lära mig (och inte komma onödigt tidigt, så jag slipper trötta skallen med alltför mycket i förvägs-kackel).

Till min förvåning pratades det massor i bänkarna även inför Teologifestivalens inledningsmässa i Uppsala domkyrka. Ljudnivån blev inte lika öronbedövande som i Allhelgona, men det kan mycket väl mest bero på lokalstorlek och akustik. Allhelgonamänniskorna var dock bättre på att tystna till klockringningen. Från min ena sida och från två ställen bakom mig hördes fortsatt, helt ogenerat samtal.

Deltagarna på Teologifestivalen är i mycket hög utsträckning kyrkligt anställda. Vi som själva betalar vår biljett är en minoritet. Oavsett status – vigd till tjänst, annan anställd, kyrkvärd eller förtroendevald, övriga lekmän – torde alla på plats ha en ordentlig kyrklig förankring. Jag som hittills inte ens lyckats fastna ordentligt i en församling var förmodligen den mänska på plats som har lösast anknytning. Församlingen i en gudstjänst på Teologifestivalen borde vara människor som vet hur man uppför sig i en kyrka. Jag bör väl dra slutsatsen att detta är helt comme il faut, nuförtiden.

Saker har verkligen förändrats sedan min konfirmationspräst inledde högmässorna med ”Herren är i sitt eviga tempel, hans tron är i himmelen”. Bra eller dåligt? Det kan man nog tycka olika om. Eller så kan man tycka att båda varianterna är lite väl. Måste pendeln svänga över totalt, från den ena extremen till den andra?

Annonser

20 thoughts on “Kyrkbänkskackel

  1. Jag är betydligt mindre övertygad om sanningshalten i ditt antagande ” torde alla på plats ha en ordentlig kyrklig förankring.”
    Åtminstone om du sätter likhetstecken mellan kyrklig förankring och gudstjänstvana.
    Med då extraknäcker jag lite som pessimistkonsult också.

    Gilla

  2. När jag började gå i kyrkan var det självklart att det var tyst i kyrkan före högmässan. När jag blev katolik så tyckte jag katolikerna var lite sämre på tystnaden före mässan men så upptäckte jag att katoliker var i regel tysta när man befann sig i en kyrka med det reserverade sakramentet men inte i en lånad kyrka.

    Många år senare deltog jag i en vardagsmässa i SvK med efterföljande föredrag av Göran Bergstrand. Då snattrades det hela tiden även under klockringningen och preludiet till första psalmen. Först när psalmen började sjungas så blev det tyst.

    Jag tror många uppskattar tystanden i kyrkorummet. Många går gärna in i kyrkorummet och tänder ljus och ber i tystnad. Det vore fint om den åter kunde bli en del av kyrkorummet även före en gudstjänst.

    Gilla

    • Jag har uppfattningen att det varierar väsentligt i Svenska kyrkan av idag, mellan olika församlingar och kyrkor och kanske också olika tillfällen.

      När jag var barn skulle man vara tyst i kyrkan men det var liksom bara en regel som skulle åtlydas, inte ett uttryck för vördnad eller respekt för andras andakt. Ingen i min familj var kyrkligt engagerad och det spelar kanske roll? Det kanske krävs en viss intimitet med miljön för att ett tystnadspåbud ska upplevas som meningsfullt?

      Det där med ljuständningen är intressant i sammanhanget. Det har ju blivit jättepoppis på sistone, nästan klyschigt vanligt. Visst förutsätter det litegrann att det råder stillhet i rummet, att det är ett rum för andakt. Om kackel då kan köra ut andakten – jag tror faktiskt att idealet med stillhet i kyrkan är på väg tillbaka. Jag hoppas åtminstone det.

      Samtidigt finns ju en motsägelse om man inte vill köra ut alla barn. Det är svårt att kräva att ungar ska vara helt tysta och stilla.

      I teorin ska det väl inte spela någon roll, men jag upplever babbel som mer störande i gammal, mer klassiskt kyrkorum än i kyrka av modell tegelhög.

      Lite intressant att katoliker beter sig annorlunda i lånad kyrka utan tabernakel. Att folk började applådera på påvens mässa i Malmö, jag minns att jag tänkte att det delvis var för att vi befann oss på en idrottsstadion. De hade inte gjort så i en kyrka – inte ens en lånad protestantkyrka. Eller?

      Gilla

  3. I mina hemtrakter är det numera så att vid konfirmation så pratades hela tiden innan gudstjänsten, på en vanliga högmässa är det lite prat före gudstjänsten men vid en begravning så är det knäpptyst.

    Som konfirmand tyckte jag det var dötrist att gå i kyrkan och begrep inte heller det med tystnaden men pratade gjorde man liksom inte.

    Barns ljud (inom rimliga ramar) stör mig inte på samma sätt vuxnas prat. För mig är nog den reellt närvarande Kristus som den inbjuder mig till tystnad. När tabernaklet är tomt på Långfredagen så upplever jag kyrkorummet på ett annat sätt.

    Applåder hör nog mest till påvemässor när de firas utomhus men det är även vanligt med applåder när påven går i procession till påvealtaret i Peterskyrkan.

    Gilla

  4. Har du läst Broder Lorens bok Att leva i Guds närvaro? Jag förstår och känner igen det jobbiga i att det inte är tyst samtidigt som jag också tror att Gud finns närvarande även i människors samtal och i själva gemenskapen. Kan lösningen vara ett bönerum vid sidan av dit man kan in i väntan på att mässan ska börja?

    Gilla

    • Jag förväntar mig att frikyrkliga inte ska ha de här associationerna. Tillbedjanstraditionen ser så annorlunda ut. Har jag fel, eller tänker du mest i termer av störande ljudnivå?

      Man kan förvisso invända att många av de gamla praktikerna förefaller ge uttryck för en teologi att Gud finns någon annanstans. Jag är inte alls säker på att det är så. Lika gärna kan man säga att i tystnaden och stillheten kommer vi i kontakt med oss själva, och sätter fokus på en väg inifrån.

      De senaste årtiondena har det blivit populärt att mässan ska ha en stillhet. Och ljuständning, som blivit nästan klyschigt vanligt. Är det nya sätt att uttrycka ungefär samma sak, som i den stillhet inför gudstjänsten som man kastat bort?

      Gilla

      • Alltså ja, både och. För mig är gudstjänstrummet ganska mycket bara ett rum, men det finns saker jag absolut inte tycker kan hanteras hur som helst, exempelvis ett altare, nattvardskalkar, dopgravar, biblar etc. Jag vet också hur helighet framkallar tystnad många gånger. Men jag har också upplevt mycket gudsnärvaro i samtal och gemenskap med andra människor, så det är väl snarare det jag tänker på.

        För mig är en gudstjänst i hög utsträckning också ett tillfälle att umgås med andra kristna, det är den frikyrkliga vanan. Men jag har också haft perioder där jag tokkräkts på den sociala dimensionen och njutit av att få delta i gudstjänster där det är fullt fokus på liturgin och man inte känner en enda person. Jag gillar också tysta retreater i kloster där tidebönen är det enda gemensamma ljudet. Så jag kan förstå på ett sätt, men tycker väl ändå inte att tystnad är det enda sättet att hedra heligheten eller hur jag ska uttrycka det.

        Gilla

      • Sen vill jag väl ifrågasätta huruvida det som flyttat in i den andaktsfulla tystnadens ställe faktiskt är ett frikyrkligt sätt att uppleva gudsnärvaro i samtal och gemenskap med andra människor. Jag tycker mest det är helt vanligt prat åtföljt av uppvisningar av hur bra kompisar folk är, osv. Här har man nog snarare tagit bort något utan att ersätta med något annat.

        Det hör ihop litegrann med den där kulturifieringen av kyrkan. Världen flyttar in i kyrkan och man beter sig som man gör i en teatersalong innan lamporna släcks och ridån går upp. Gudsmötet förväntas ofta ske i den stillhet som skapas i själva gudstjänsten – ett mycket populärt tema på gudstjänster idag. Så har vi krympt arenan för gudsmötet till själva gudstjänsten, och tagit bort stunderna före och efter. Det är vad jag ser. Ingen utvidgning, tvärtom.

        Och jag tror att skälet är en önskan att riva den där muren. ”Här rivs för att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt?” som det skaldades om rivningar i Stockholm en gång i tiden. Frågan är bara hur mycket luft och ljus det blev.

        Gilla

      • Intressant att fundera över. Jag tror, för min del, att en dimension som lyfter småpratet runt gudstjänsten för mig är att det är människor jag känt under lång tid, haft förtroliga samtal med, bett med, delat arbete, glädje och sorg med. Det ligger så mycket mer bakom bara en enkel fråga som ”hur är det?” Sedan kan det även i samtal med okända ibland kännas likadant , så det är väl inte bara det, jag tror också på att den helige Ande är med i samtal mellan människor.

        I frikyrkan finns det i allmänhet stort fokus på församlingen som Kristi kropp, och att vi tillsammans är en plats för gudsnärvaro. Det är jag såklart präglad av. Broder Lorens däremot var ju katolsk munk som upptäckte att Gud var närvarande i allt och lärde sig att fokusera på Gud i allt han gjorde. Det var hans erfarenheter jag mer utgick från i mitt första svar. Det har ingenting att göra egentligen med om man ska prata innan och efter en gudstjänst eller inte, men så gick mina associationsbanor iaf.

        Det som du lyfter fram med kulturifieringen har jag aldrig tänkt på, men det var en intressant tanke. Likaså tanken att det krymper gudstjänsten även om jag som sagt tänker att det lika gärna kan vara det omvända, nämligen att gudsmöte sker runt om den framifrån ledda gudstjänsten, i möten mellan människor.

        Gilla

      • ”Söka och finna Gud i allt” är närmast ett ignatianskt (jesuitiskt) ordspråk. Men det handlar om livet utanför gudstjänsten. Katoliker snattrar inte i kyrkbänk ty där sitter de inför självaste Gud, typ.

        Jag tror säkert att mycket blir annorlunda i en friförsamling eftersom den på ett annat sätt är en social enhet.

        Gilla

    • Förtydligande. Jag förväntar mig att frikyrkliga ska betrakta kyrkorummet som ett rum, bara. I nästa blogginlägg, Elefanten i koret, finns en länk som handlar om en inspelning av en hårdrocksvideo där man bland annat stått på altaret. Där hittar du en inställning som – rätta mig om jag har fel – jag betraktar som fri- eller lågkyrklig. Visad respekt för kyrkorum ses som vidskepelse, som en tro att de religiösa föremålen i sig själva är heliga och den vidskepelsen bör helst utrotas.

      SvK har väl traditionellt stått lite mittemellan. Inte hela vägen till katolikernas tabernakel med Kristi fysiska närvaro i form av konsekrerad hostia men dock att kyrkan är Guds heliga tempel, så som sades i högmässan enligt 1942 års handbok.

      Gilla

  5. Ping: Det där gamla otäcka patriarkala | Rebellas andra

  6. Ping: Plattetyder, teater och spektakel | Rebellas andra

  7. Ping: Liten gregorianikmapp på stor Teologifestival | Rebellas andra

  8. Ping: Rebella på stilla mässa grubblar över inomkyrklig ekumenik | Rebellas andra

  9. Ping: En liksom folklig högkyrklighet | Rebellas andra

  10. Ping: Att börja i det gemensamma | Rebellas andra

  11. Ping: Ritualism och personlighetsframhävande, del 2 | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s