Käftsmäll på påvemässa

Köerna utanför Swedbank stadion var långa. Den vattenflaska jag tagit med fick jag lämna kvar i kontrollen, och jag var inte ensam om det men ingen visade sura miner. Stämningen var lugn, glad och förväntansfull.

Det tog tid att låta alla dessa människor ta sig igenom kontrollerna med metalldetektor och röntgen av medhavda handväskor och liknande. Mässan blev försenad. Till slut anlände påven på en liten typ golfbil, och blev skjutsad ett ärevarv runt stadion. Funktionshindrade i rullstol satt på gräsmattan, nere på planen, och fick förstatjing på påvens uppmärksamhet precis som man kan förvänta sig med Franciskus. Jag betvivlar att han underlät att röra vid varenda en av dem. Vissa saker är viktiga. Dem hinner man med även om hela arrangemanget är en halvtimme försenat.

Mässan var på latin, vilket väl kanske är rimligt när katoliker kommer från många olika håll och påven ändå inte kan hålla mässan på det lokala språket. Jag hade inte lärt mig riktigt hela Pater noster utantill, som jag tänkt, men åtminstone goda delar av den. Det fanns agendablad – minsann, Svenska kyrkan är inte helt ensam om den egenheten. Även katolikerna kan ta till såna, om det kniper.

Proffsig svartklädd kör satt på ena sidan av det provisoriska lilla koret, mitt på ena kortsidan. På andra sidan en ohygglig mängd katolska präster draperade i vitt, beredda att vid rätt tidpunkt ge sig ut runt stadion och dela ut hostior. Ulf Samuelssons orgel dirigerade psalmsången med stort energi och mycket driv i spelet. Eftersom den stora församlingen inte hade en chans att höra varandra är detta rimligen enda sättet att göra på en utomhusmässa, och det utfördes mycket mycket bra. Orgeln verkligen lyfte sången, bar den, gav energi. Att man mest bara hörde sig själv och lite lite av grannarna bredvid är nog ungefär som det hade varit ändå, utomhus och allt. Inomhus är det inte alltid bra med en orgel som fläskar på i denna stil, men här var det utmärkt.

Ungefär mitt i mässan började folk applådera det mesta som påven sade. Det var väl inte helt enligt protokollet men förmodligen inte heller oförväntat. Högsta förfining med skickliga körer och dito organist, böner på ett egentligen utdött språk, som nog inte hade levt vidare om det inte varit för den Rom-baserade kyrkan – det är Katolska kyrkan, men bara om det kombineras med en folklighet som ogenerat tar sig plats och bryter mot lagom mycket regler när man känner för det. Själv blev jag paff av det där applåderandet. Hade det varit ”min” gudstjänst hade jag nog tyckt det var ganska förskräckligt, men här var jag gäst så jag mest reflekterade över Katolska kyrkan som en sanslös blandning av högt och lågt, skakat och omrört i för liten behållare så det pyser över på sidorna.

Sen fick jag en liten käftsmäll. En bildlig sådan. Kanske jag hellre bör beskriva det som en smäll i veka livet, som får en att kippa efter andan.

Det här var ju katolikernas mässa. En separat grej, vid sidan om det ekumeniska. Hur vettigt det är att den låg sist, som ett slags informell höjdpunkt och avslutning, istället för innan själva lutherjubiléets inledning är en annan fråga, men nu var det så. Jag visste att jag bara var en utsocknes gäst, att det här inte var mitt evenemang. Egentligen visste jag det, men jag kände det väl inte riktigt så. Inte förrän vi kom till kyrkans förbön.

Jag kom till Skåne direkt från föreningen Pilgrims höstmöte på Nya slottet i Bjärka-Säby utanför Linköping, en ekumenisk plats. Där hade jag mycket uppskattat att man i kyrkans förbön bad för överhuvudena för en massa olika kyrkor, noggrant utvalda för att få med representanter för det mesta: påve Franciskus, ekumeniske patriarken Bartholomaios, den lokale svenskkyrkliga biskopen, SvK-kyrkherden i vars församling man geografiskt finns samt församlingsföreståndarna i de lokala frikyrkorna. Där skaffade jag mig bums ett nytt ideal för hur man skulle se på Kyrkan. Påve Franciskus och jätteförsamlingen på stadion bad dock bara för sin egen Katolska kyrka. Det borde jag väl ha förutsett, egentligen, men jag hade garden nere.

Nu i efterhand inser jag att den förbönen inte var ett smack värre eller mer oekumenisk än vad som sägs i de flesta svenskkyrkliga församlingar söndag efter söndag, men det tog mig ett tag att inse. Där och då kändes det som att här lappade Katolska kyrkan till mig med sin självförståelse som Kyrkan, och alla andra är inte egentligen kyrka på riktigt.

Jag antar att jag inte helt hade förmått att separera den katolska mässan från det ekumeniska, trots allt. I mitt medvetande dundrade nu Ulf Samuelssons orgel fram i värsta sortens katolska triumfalism. Jag sjönk ihop. Det här var inte roligt längre.

Efter mässan testade jag att gå åt andra hållet än jag kom in, bara för att testa att gå en annan väg. Det kunde kanske vara smart att promenera en busshållplats i ”fel” riktning och kliva på bussen innan allt folk klämt sig på. Så blev det dock inte, för vägen framför mig var avspärrad. Där skulle påven lämna stadion i bil. Okej, då ställer jag mig väl och väntar då, när jag ändå är här.

Stämningen var lugn, tyst och glad. Ingen trängdes. Ingen knuffades.

Påven åkte förbi. En gammal man i vitt som vinkade lite trött. Plötsligt skämdes jag över att stå där och ta upp plats. Det är ju inte min påve. Jag behöver honom inte. Bakom mig stod en liten sydamerikanska som jag säkert skymde hela sikten för. Hon hade blivit så väldigt mycket gladare av att få se påven ordentligt på bara några meters avstånd än vad jag blev.

Jag bestämde mig för att behålla alla min kluvna känslor för mig själv. Dem ska inte katolikerna behöva höra.

En del föresatser är dock kortlivade. På bussen från stadion råkade jag på två svenska journalister, icke-katoliker, varav jag träffat den ena förut. Min frustration pyste över, där på bussen. Det skäms jag över. Förmodligen var alla andra på bussen utom vi tre katoliker, och det jag vräkte ur mig hade jag inte behövt säga inför deras öron.

Annonser

3 thoughts on “Käftsmäll på påvemässa

  1. Tack för dina reflektioner. Dina texter är nästan alltid intressanta bl a för att du tar upp sådant som många inte nämner. Många icke-katoliker reagerade nog främst på att man inte fick ta emot den heliga kommunionen.

    Mässan var ju framförallt tänkt för katoliker i Norden. Katoliker som ofta lämnat sina hemländer och många gånger känner sig ensamma i sin katolska tro på skolor och på arbetsplatser. Därför bad vi i förbönen för katolska kyrkan i Norden och för dess församlingar men inte för katolska kyrka i dess helhet. .

    Det var tanken men förstår nu att det knappast alls framgick. Något att fundera på inför andra lite större arrangemang t ex stiftsvallfärd och Franciskusdag.

    (Att be som på Bjärka-Säby har jag bara mött i högkyrkliga sammanhang i Svenska kyrkan)

    Gilla

    • Jag tror inte du ska bedöma folks reaktioner, vad som gått fram och inte, efter mig. Jag är nog rätt ovanlig, och framför allt handlar de här reaktionerna nog inte mest om mässan där och då, egentligen. Utan mer om min egen väg. För mig blev Malmö liksom en symbol för ett farväl, en uttagen distans, en ny relation – typ.

      Mer om det i en sammanfattning som kommer imorgon, är det tänkt (om jag inte känner att den inte är färdigskriven, och skjuter upp den en dag eller två. Ska kika på texten nu och se om jag tycker den duger).

      Gilla

    • Intressant, förresten, att det är en högkyrklig variant av Kyrkans förbön man snott på Bjärka. Bisp em Fjärstedt verkar ha goda relationer med Bjärka, och visst kan han väl räknas till högkyrkligheten? Förmodligen tyckte Halldorf d.ä. et al helt enkelt att den varianten av kyrkans förbön var ekumenisk och bra.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s