Präster och poliser

Lund är fullt av präster!

Det var första intrycket. Bara på vägen från järnvägsstationen till domkyrkan siktade jag en svenskkyrklig kaftan med elva, en förvuxen elva som förmodligen satt på en evangelikal-lutheran nerifrån Europa, en ortodox präst i full utstyrsel samt en nunna i ordensdräkt med dok, haklin och hela kitet i sällskap med en katolsk präst. Nunnan försökte beveka poliserna att få passera avspärrningen, men blev nobbad.

På Espresso House satt några ortodoxa präster och fikade innan det var dags för dem att traska iväg mot domkyrkan. Långa kläder och skägg och dinglande kors och mössor och allt, på Espresso House. Det ser man inte varje dag. En av dem var visst stammis, hade sånt där Espresso House-kort. Undras om han brukar vara klädd så här, när han går dit?

Jag gav mig av på en trask runt avspärrningen. Ute på gatan bakom domkyrkan tyckte jag att jag kände igen en man som gick förbi mig, och tittade så noggrant på honom att han frågade mig ”Känner vi varandra?” Först då insåg jag att det var en av Svenska kyrkans biskopar. Häpp. ”Ah, nej” svarade jag. (Man kunde ju kläckt ur sig nåt artigare eller åtminstone lite fyndigt, men jaja) Han var civilklädd, dolde biskopsskjortan under skinnjackan. Enklast så, antar jag, när man ska ta sig fram bland folk.

Andra intrycket var att Lund var fullt av poliser. Det intrycket blev mer beständigt och varaktigt, för prästerna försvann ju in domkyrkan för gemensam luthersk-katolsk gudstjänst medan poliserna blev kvar.

Mitt varv runt avspärrningen blev längre än jag trott, så jag fick skippa den planen och vända tillbaka. Överallt var det poliser, till fots och till häst samt en och annan parkerad bil. De hade tagit i rejält – det var ju omöjligt att veta hur många människor som skulle välja att häcka i Lund. Några ridande poliser skrittade förbi. Hovarna halkade på gatstenarna. Det måste vara jättejobbigt för en häst att gå på gatsten. Ett par poliser med uppgift att slussa några boende inom det avspärrade området så de kunde passera staketet visade turister vägen på en karta. Någon typ av pansarbil, gammal och fyrkantig, stod på en bakgata.

Alla poliserna var beväpnade. Två av dem bar automatvapen synligt. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle bli glad över att se tungt beväpnad polis på svenska gator men det vore ju mardrömmen, om nånting skulle hända påven på svensk mark. Poliserna behövdes. Jag var glad att de fanns där, till och med poliser med gigantpuffror.

Jag har aldrig tänkt på att polishästar är så stora. Hästarna var nästan kopior av varandra, stora och bruna och med en liten tofsprydd hätta som täckte öronen, gissningsvis för att dämpa ljud ifall det trots allt skulle bli otäckheter av. De skrittade förbi eller stod still med ryttaren på ryggen och väntade, två och två. De stillastående polishästarna drog till sig en del uppmärksamhet, av barn förstås men verkligen inte bara. De som frågade om de fick klappa hästen fick ett ja, och ibland en uppmaning att klappa på sidan (på bogen, heter det så, där framme?) istället för på huvudet.

En häst tuggade så det droppade skum om munnen. Det såg otäckt ut. Tugga fradga, liksom, det kan väl inte vara riktigt sunt? Jourhavande hästexpert, i form av allas vår Alma-Lena, trodde att det kanske berodde på den konstiga situationen att vara i tjänst som polishäst med ryttare på ryggen och allt samtidigt som främmande människor försöker vara kärvänliga. Polishästar är nog inte vana vid att främmande människor alltid är snälla och trevliga. Dessutom måste väl en häst i tjänst stå still, där den kanske om den fått välja själv backat lite för alltför påflugna främlingar.

Hästar måste ha varit helt rätt tänkt. Bilar är för stora för att ta sig fram bland en massa människor. Enda alternativet hade väl varit motorcyklar, men eftersom det är ganska svårt att skritta en motorcykel var det nog ändå bättre med hästar. Lugnare och trevligare, dessutom. Duktiga bruna pållar och trevliga, vänliga och tillmötesgående poliser som nog mest hade tråkigt, där de stod och väntade, så att enstaka turister som frågade om hjälp var ett välkommet avbrott. Motorcykelhjälmar är jämförelsevis kallt och stängt.

Dagen efter i Malmö, dagen för påvens mässa, återsåg jag en polis jag sett redan i Lund: en skäggig och lite äldre polis till häst som tillsammans med en annan ridande polis stod på pass nära stora vägen utanför stadion. Katolikerna var glada efter mässan, påven redan på väg till flygplatsen i bil och poliserna säkert lättade att allt gått lugnt till. Nu ville ännu fler glada katoliker klappa på hästarna. En av dem riktade ett tack till ryttarna. Jag vet inte hur ofta poliser får höra ett tack, men de förtjänade det. De behövde nu inte göra så mycket, men om de inte varit där vet man inte vad som hade hänt.

Nästa dag var Lund tomt och tyst. Inga poliser. Inga nunnor och ortodoxa biskopar med stora kors på magen på Espresso House, som gräver fram plånboken under sina långa kläder.

Jag tycker om att vara kvar när festen är slut. Det är en särskild sorts tystnad då. En vila.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s