När man blir glad över att ha fel

Man har sjungit ett tag på ett stycke kyrkomusik från 1500-talet. Melodin känns så naturlig att man tycker ”det här kan inte vara nån sån där jobbig och obegriplig kyrkotonart, det måste vara moll”. Och så frågar man, och får veta Nej. Det är hypomixolydisk tonart (eller modus för att snacka gregorianska). Den där tonen, om du sänker den ett halvt tonsteg blir det moll. Men det här är hypomixolydiskt modus, eller modus 8 om man så vill.

När modus 8 känns så naturligt att man tror man sjunger moll. Kanske bara i just den här melodin, men ändå. Och försök att ändra den till moll mest bara känns sjukt, så man avstår. Den här melodin ska låta så här.

Då tror jag att nånting börjar sjunka in, så smått.

Det ska nog gå, det här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s