Rebella teoretiserar om gudstjänstpraxis

Nyligen har jag stiftat bekantskap med ett av pietismens vackraste ansikten. En personlig fromhet som ledstjärna, med en innerlighet i offentlig bön som inspirerar och sporrar och ger den där bekräftan av att allihop verkligen är på riktigt. (Låt oss just nu hoppa över diskussionen om vad ”på riktigt” betyder.)

Nackdelen är förstås om idealet blir så viktigt att försöka uppfylla att det blir för svårt att klara av, om man inte klarar att uppfylla dem. Om det då börjar spelas och låtsas. ”Äkthet” är ett svårbedömt kriterium. Det kan bli väldigt mycket fokus på personen, på prästens eller pastorns eller ledaren.

Ibland, i vissa gudstjänster, där det görs väldigt många personliga inpass, där prästens person skymtar fram nästan hela tiden. Då tror jag att vi befinner oss någonstans i pietismens fotspår.

Pietismens liturgiska motsats väljer jag att kalla för ritualism. Här förlitar man sig inte på prästens person, utan på prästens roll eller funktion. Vem som finns under mässhakeskalet är nedtonat. Funktionen fylls genom att rollen spelas enligt manus. Den kan spelas mer eller mindre bra, förstås, men detta mäts snarast med måttet exakthet. Skådespelaren ska förmedla eller uttrycka känslor, men det är inte liturgens roll. Prästens egna känslor är inget som ska framhävas. Prästens roll eller funktion är ord, rörelser, gester och positionering i lokalen. Vördnad kan gestaltas i ett extra knäfall framför altaret, men vad prästen känner och upplever i den stunden spelar mindre roll. Knäfallet är i sig självt nog.

Ritualen kräver inget ständigt bevisande av personlig tro. Den är på så sätt mer vilsam, och liturgisk kompentens kan man dessutom inte fejka ens om man skulle vilja.

Om det är en fara i pietismens spår att sätta enskilda ledare på piedestal varifrån de utövar gurustatus, till skada för både sig själva och andra, är en ritualistisk kyrkas risk att sätta prästerskapet som sådant – oavsett de enskilda personerna – på nästan exakt samma piedestal. Prästerna blir till något alldeles särskilt, får alldeles för mycket att säga till om. Om prästen ska ”representera Kristus” i mässan blir det nära till hands att betrakta prästerskapet som en kast för sig, en god bit heligare än de övriga, med rätt till förmåner som kan dra iväg till excesser.

En ritualbaserad gudstjänst kan tas som bas för utbrodering, med fler gester, knäfall, korstecken och annat – men måste inte. En ritualistisk gudstjänst behöver inte ha fler moment, eller fler detaljer i utförandet, än en med mindre ritualistiskt fokus. Däremot ligger fokus på utförandet.

Vilken version, med fördelar och risker, som man föredrar är kanske en smaksak. Blandningar förekommer absolut och kan funka bra, men vissa blandningar av ritualistiskt och vad jag i brist på bättre kallar pietistiskt i en gudstjänst funkar inte. Alltför mycket av prästens person stör ritualen.

Kanske det helt enkelt handlar om måttlighet? Måttlighet funkar alltid, liksom. Men om man försöker att samtidigt frossa i spejsiga liturgiska add-ons och det personliga tilltalet, då skär det sig. Åtminstone för mig. Ju större åthävor, både vad gäller excesser i ritual och i utbredande av prästens personlighet, desto värre blir krocken.

Tror jag.

Annonser

5 thoughts on “Rebella teoretiserar om gudstjänstpraxis

  1. Du skriver: ”Om prästen ska ”representera Kristus” i mässan blir det nära till hands att betrakta prästerskapet som en kast för sig, en god bit heligare än de övriga, med rätt till förmåner som kan dra iväg till excesser.”
    Detta känner jag inte igen, och undrar om det verkligen är (själv)upplevt. Snarare skulle jag säga att just representationstanken gör mig i bänken mer förlåtande till sinnes, och hjälper mig att stå ut med prästen A:s alltför yviga sätt att sjunga, eller prästen B:s enerverande och onödiga bläddrande i handbok o dyl (som han ju efter så många år säkert redan hittar i), eller prästen C.s små känslomättade egna tillägg här och där i handbokens böner, eller …
    Efter några år i samma gudstjänst och församling vet jag ju så väl att den och den prästen inte är en ‘god bit heligare än de övriga’, utan en nästan lika stor sk-t som jag själv, men att det inte gör något för det sanna och meningsfulla i gudstjänsten. Det är ju så att Han drar till sig syndare och vill använda oss allihopa. Vore effekten av det som sker i gudstjänsten beroende av liturgens personliga fromhet och mänskliga mognad, då tror jag inte man gick dit i längden… Och då skulle jag själv som präst inte heller kunna fortsätta i liturgens roll då och då.

    Gilla

    • Nu kommenterar du en mening tagen ur sitt sammanhang. Det är mycket möjligt att den är undermålig – faktiskt trodde jag inte den var kvar i den publicerade texten. Men det spelar mindre roll. Det är inte huvudtesen. Om vi fokuserar på den istället blir det nog bättre, tror och hoppas jag.

      Vad jag är ute efter är skillnaderna i hur det går till och motiveras när exv. en evangelikal ledare hamnar (eller sätter sig) på piedestal, och när en hel prästkår i en mer historisk kyrka gör samma sak.

      Var katolsk präst i femton år i något land där det är sed att folk kysser prästens händer. Kom sen tillbaka och påstå att det inte påverkar din självbild. Säger du ”nej inte alls” så tror jag dig inte. För någon vecka sedan lärde jag mig att det tydligen heter så i svenskkyrklig teologi också, åtminstone i teorin. Men det är inte alls lika centralt som för katolikerna. Det är t.ex. själva huvudargumentet för varför kvinnor inte kan vara präster; prästen representerar Kristus. Kristus var man. Ergo kan en kvinna inte representera Kristus. Ergo kan en kvinna inte vara präst.

      Av ditt sista stycke drar jag slutsatsen att du inte tillhör de väckelsekristna. Jag tolkar det som att det personliga fromhetsexemplet för dem är mycket viktigt. Sen kanske det inte är knutet till ”effekten av mässan” men det är inte heller något som jag har diskuterat.

      Gilla

  2. Det är grymt knepigt att diskutera gudstjänstpraxis och de värden respektive fallgropar som finns i dem, eftersom de sällan är helt ”rena” i sin tradition, utan betonar olika och lånar in från annat håll, ofta på ett ganska omedvetet sätt. Hur beskriver man till exempel en församling som har en stram och ritualiserad pietistisk liturgi, eller en församling som har en tydlig ritualistisk liturgi, men är ständigt öppna för karismatiska infall?

    Jag är ”dubbelengagerad” och deltar regelbundet och ofta i gudstjänster i en lokal baptistförsamling samt i den Svenska kyrkan-församling där jag bor och fascineras över likheter och skillnader i tradition och liturgi. Och det jag fascineras mest av är just de delar av lokal tradition och liturgi som verkar uppstå omedvetet, oftast genom de personer som engagerar sig. Vad som faktiskt är viktigt med att vi firar gudstjänst tillsammans är så olika för olika personer och det märks när jag besöker olika gudstjänster i olika församlingar. För mig handlar faran mindre om extremism i traditionerna än att vi sluter oss samman i alltför homogena kluster, där alla som kommer nya till gemenskapen känner sig utestängda redan från början.

    Gilla

    • Din kommentar fastnade av något skäl i spamfiltret, som jag inte kollat förrän nu.

      Min text föranleddes av en högst konkret ”krock” som jag fick spader av. Texten var ett sätt att försöka förstå och förklara den krocken.

      Gilla

  3. Ping: Ritualism och personlighetsframhävande, del 2 | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s